Taggarkiv: tolvsteg

Almedalen 2016 – en repris igen med ”bortklippta scener”

almedalenDet är dags för Almedalsveckan igen. Och som vanligt finns det en hel del seminarier kring drogområdet. Jag har kikat närmare på merparten av dessa och valt ut några ”höjdpunkter” som jag vill tipsa om. Eller kanske mest som jag vill belysa hur illa det står till med samtalsklimatet när politiker och beslutsfattare (tjänstmän och annat) tror sig få en bra bild av opinions- och kunskapsläget.

Fokus i år inom narkotikaområdet är dels som vanligt den läkemedelsassisterade behandlingen vid opioidberoende, lite narkotikapolitik och lite cannabis. Som de flesta år alltså, med den skillnaden att det är betydligt fler seminarier som går åt till att begråta KRIS och tolvstegarnas feltolkningar kring varför drogfri behandling kommit på en form av ”undantag”. Hade jag varit där hade jag så klart förklarat det för dem, och argumenterat emot påståenden. 😉

Här presenterar fö KRIS årets satsning. Jag är mest förvånad över att inte KRIS har mer att säga om beroendevårdens problem än tugget om läkemedel.

Läs mer

Faksimil av RNS tidning Narkotikafrågan

En rapport från RNS som inte är en rapport utan osaklig propaganda

Faksimil av RNS tidning Narkotikafrågan

Faksimil av RNS tidning Narkotikafrågan

I veckan kom senaste numret av RNS tidning, Narkotikafrågan. Tidningen är intressant på flera sätt, för att ge den beröm är den en bra kanal för RNS att sprida deras åsikter (tänk om vissa andra organisationer kunde ta efter det…) och dessutom har de lyckats få med en intressant intervju med en av de ministrar som ansvarar för drogområdet, Gabriel Wikström. Jag återkommer till intervjun med Wikström eftersom den är problematisk på flera sätt.

I början av tidningen finns en annan artikel som är problematisk, en artikel som benämns ”Rapport” och som är skriven av tolvstegs-aktivisten Gunnar Bergström.  Artikeln, som sägs handla om de narkotikarelaterade dödsfallen, är problematisk eftersom den dels sprider en hel del ovetenskapliga påståenden, dels sprider felaktigheter om hur underhållsbehandlingen går till och dels är stigmatiserande eftersom den kallar de brukare/patienter som får medicinering inom denna behandlingsform kallas ”missbrukare”.

Jag skrev ovan att Narkotikafrågan är intressant, men denna artikel är inte ett dugg intressant utom i bemärkelsen att den är ett bra exempel på hur de inblandade försöker att bedriva försåtlig propaganda mot en välfungerande behandlingsform med oomtvistat vetenskapligt stöd.

Läs mer

SvT lånar sig till 12-stegarnas hets mot LARO

Regionala SvT Västernorrland har idag en ”nyhet” om att ”Legala droger missbrukas”. Det är ju så klart ingen nyhet eftersom det har varit ett faktum och en debatt sedan åtminstone 60-talet. Det som är nytt sedan några år är däremot att tolvstegsrörelsen bedriver en kampanj mot en alternativ behandlingsmetod som inverkar negativt på tolvstegsbranschens vinster, läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende (LARO). Länge hade Sverige ett ideologiskt grundat motstånd mot LARO, vilket började luckras upp för omkring 10 år sedan även om det fortfarande finns problem inom LARO med t ex märkliga utskrivningar på grund av moralism.

Vetenskapen är dock tydlig med effektiviteten för LARO, något jag skrivit om tidigare i samband med kampanjer som förts mot LARO från tolvstegsrörelsen. Nu är det ett nytt drev på gång mot LARO, bland annat från 12-stegsanknutna KRIS som t. ex. i Almedalen kommer köra en repris på tidigare kampanj ”Statligt knark…”. Det finns ingen saklighet i KRIS tidigare kampanjer, även det något jag skrivit om tidigare. Det som är märkligt är dock att SvT Västernorrland lånar sig till en lokal variant på denna osakliga propaganda, inte minst då SvT hävdar att man hos dem får program som är ”oberoende, opartiska och sakliga”.

Läs mer

Uppsala Universitet och U-FOLD – mer megafon än akademi

Igår blev jag uppmärksammad på en intressant text om cannabis på Uppsala Universitets hemsida. Hemsidan fanns på del av Uppsala Universitet (U-Fold) som har någon självpåtagen ”ledartröja” för den akademiska förståelsen av beroendeproblem i Sverige. Texten var skriven av professor Fred Nyberg vid U-Fold, och det är inte första gången jag kommer i kontakt med honom.

För en tid sedan debatterade jag med professor Nyberg på SvD Brännpunkt (se sidan Uppdrag mm). Fred Nyberg hade skrivit ett inlägg i den dåvarande debatten om spice, ett inlägg som lämnade en hel del i övrigt att önska, som t ex forskningsreferenser och t o m grundläggande förståelse för NPS-fenomenet. Han lade även ut texten på U-Folds hemsida i ett inlägg med rubriken ”analys”.

Så mycket analys var det inte. Formuleringen ”Vissa utpekar Spice som en dödsdrog men att den har en koppling till tetra-hydro-cannabinol (THC) i cannabis (marijuana och hasch) nämns endast lite försiktigt i sammanhangen” är nog min favorit. Dels visar Nyberg att han inte förstår skillnaden på ”Spice” och ”spice”, och dels har han missat att de flesta i debatten just pekar på sambandet mellan att cannabis är olagligt och spice lagligt som det centrala i att förstå efterfrågan på spice. Till skillnad från Nyberg kunde jag i mitt svar på SvD Brännpunkt visa på sambandet med hjälp av vetenskapliga artiklar.

Läs mer

Ang min debattartikel om Djävulsdansen

Idag har jag en debattartikel på SvT Opinion, läs den gärna här. Den handlar om problemen med SvT:s serie (åtminstone första avsnittet) om närståendeproblematik kring drogberoende, Djävulsdansen. Jag såg första avsnittet förra veckan och blev upprörd. Inte för att närståendeproblematik uppmärksammas, för det behöver det precis som all annan problematik kring detta kära drogområde, utan på grund av på vilket sätt ämnet avhandlades.

Läs mer

Stigma

Ibland brukar jag kommentera att stigmatisering och diskriminering är något av de mer allvarliga problemen inom svenskt drogområde som inte adresseras. Stigmatisering är ett sociologiskt teoretiskt begrepp, som handlar om att (i detta fall) individer som använder (eller har använt) droger (i synnerhet narkotika) generaliserat påförs en rad egenskaper som t ex opålitliga, oärliga,  manipulerande, korkade, låg IQ, oempatiska, besvärliga etc (för mer exempel läs vilket öppet kommentarsfält som helst i media som skriver om narkotikaanvändare), samt allmänt oönskade i samhället, vilket leder till ett utanförskap i samhället. De blir lätt ”outsiders” (vilket är titeln på just Beckers bok i ämnet).

Och i denna process är det kanske det mest ironiska att samhällets insatser för att minska narkotikaproblematiken ofta bygger på att kommunicera dessa negativa bilder, se bara på kommunikationen från vissa anhöriggrupper eller Facebook-grupper som påstår sig vara motståndare till droger, eller för den delen budskapen från samhällets officiella kampanjer mot droger där t ex den pågående nationella kampanjen mot cannabis ofta påtalar (som Uppsala Universitets seminarium i Almedalen också gjorde) att användare blir ”dumma i huvudet”, något som inte är sant och det faktum att i den studie man använder sig av så var den större gruppen cannabisanvändare den grupp som hade högsta IQ-siffran av alla nämns självfallet inte.

Läs mer

Bok: ”De lyckligt lottade” av Bjarne Selin & Jan Henrik Swahn

Den senaste tiden har det förekommit lite buzz på Facebook i vissa sammanhang om boken ”De lyckligt lottade” (ISBN: 9789187391286) av Bjarne Selin och Jan Henrik Swahn (Adlibris, Bokus) på Ekerlids förlag.

På Facebook beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är titeln på en bok och ett projekt som handlar om missbruk, beroendebehandling, samhällsutveckling och fantastiska människor.” och i bokhandeln beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är en bok om Minnesotamodellen, den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen för att hjälpa alkoholister och narkomaner tillbaka till livet”, och det låter ju onekligen intressant.

Böcker som beskriver 12-stegsbehandling är relativt ovanliga, och jag har tidigare inte sett någon bok som beskriver utvecklingen av tolvstegsrörelsens behandlingshem i Sverige tidigare, så jag såg fram emot att läsa boken.

Tyvärr skulle jag bli mycket besviken. Boken har tre fundamentala brister som gör den till en besvikelse, och som får de förvånansvärt få timmarna det tar att läsa boken att trots allt kännas lite bortkastade. Den ena bristen är att boken känns väldigt rörig, dels förekommer upprepningar av samma fakta på några ställen och dels bidrar bokens personfokusering till det röriga intrycket då samma personer varit inblandade i flera företeelser. Den intressanta utvecklingen av hur tolvstegsrörelsens behandlingsverksamhet etablerades och utvecklades i Sverige presenteras genom personporträtt, förutom att ge detta röriga intryck går man miste om en viktig del av utvecklingen, det är bara några få framgångsrika förgrundspersoner som beskrivs, och alla som följt med i missbruksområdets utveckling vet att det finns andra aspekter som hade varit intressant att få ta del av. Jag hade valt ett mer kronologiskt upplägg, och jag hade inte som bokens författare fegat för att redogöra för de interna konflikterna som nu tyvärr enbart omnämns med ett par ord. Ändock är denna historiebeskrivning bokens förtjänst.

Den andra bristen är att det märks att såväl författarna som förläggare saknar djupare kunskap om missbruksområdet och dess utveckling, det gör att beskrivningarna av utvecklingen blir ytliga och helt partiska, och dessutom felaktiga. Och den tredje bristen handlar om det traditionella inom tolvstegssammanhang, föraktet för vetenskap och akademisk kunskap lyser igenom. Se vidare nedan för exemplifiering.

Det är uppenbart att det som drivit fram boken är inte att berätta den intressanta utvecklingen av behandlingsbranschen, och inte heller som boken kan ge sken av, får man en bra bild av vad en tolvstegs- (eller Minnesota-)behandling består av. På bokens hemsida, och hos KRIS samt Unga KRIS får man en bild av att boken ska berätta vad de, som de uttrycker det, ”vet”, dvs ”att det går att bryta med missbruk och beroenden. Vi vägrar ansluta oss till uppgivenhetens linje. Därför är boken nu skriven och därför sprider vi nu kunskap och hopp”. Jag tycker inte att boken förmedlar det, däremot är den en slags förfinad utveckling av KRIS tidigare verksamhet i Almedalen, ett huvudsakligt angrepp på den mer vetenskapligt grundade substitutionsbehandlingen som man ser som uppgivenhet. Denna gång är budskapet förpackat i en bristfällig beskrivning av 12-stegsbehandlingens utveckling och nedgång, kombinerat med ett antal anekdoter och försök att beskriva en form av andlighet. Försvaret av tolvstegsbehandling, attackerna på såväl substitutionsbehandlingen som vetenskaplig forskningsmetodik samt den bristfälliga självkritiken känns panikartad, vilket inte är så konstigt eftersom det finns ekonomiska intressen från såväl behandlingshem som KRIS som varit hotade ett tag.

Vad det gäller bokens saklighet lämnar den som nämnts en hel del i övrigt att önska, redan från början slås den osakliga (och ovetenskapliga) tonen an, på sid 10 i från Lotta Saidac (SCAA) påstås att tolvstegsbehandling är ”den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen”. Detta görs helt utan referens eller hänvisning till källa för påståendet, att förvänta sig att läsarna är så naiva att de köper påståendet utan belägg är att förolämpa intelligensen hos läsarna.

När författarna ska beskriva tolvstegsrörelsens, och behandlingshemmens, grundfilosofi så nämner de visserligen grunden Oxfordrörelsen på ett antal ställen, men tyvärr saknas en del detaljer och problematisering av denna kristna grund, men det hade varit intressant att ta del mer av denna aspekt, inte minst i ljuset av behandlingsformens svårigheter. Det är uppenbart att författarna ser ”den andliga aspekten” som en fördel, vilket gör att man lätt kan tro att den som skrivit om detta i boken själv har kristen livsfilosofi och inte ser detta kristna/andliga ursprung som den del av tolvstegsrörelsens problematik det skulle kunna vara i ett sekulariserat land som Sverige. Trots att boken ägnar en del del text åt att redogöra för ”andlighet”, tycker jag att området är såväl lite väl rörigt och ”pratigt” beskrivet och inte problematiserat tillräckligt.

Ett annat exempel på såväl osaklighet som bristande självinsikt/självkritik är att förklaringen av nedgången för tolvstegsrörelsens behandlingshem med att det handlade om ett alternativt vårdsätt än substitutionsbehandling (s 80). Det är visserligen så att tolvstegsrörelsens omsättning har minskat bland annat till följd av att heroinister (opiatanvändare) i allt större utsträckning har fått ta del av den s k substitutionsbehandlingen, men det handlar snarare om att den vårdformen vetenskapligt kan redovisa en högre överlevnadsgrad än tolvstegsrörelsen kan än att man har något emot den drogfria behandlingen i sig. Detta kan eller vill inte författarna redogöra för, utan i stället förekommer samma osakliga kritik mot ”subutex, suboxone och metadon” på flera ställen i boken, och självfallet måste författarna precis som KRIS (ang länkarna ovan om tidigare verksamhet i Almedalen) kalla medicin för ”statligt knark” (detta lågvattenmärke av de oseriösa författarna finns på sid 88). Och att författarna inte ens verkar kunna att det är enbart en mindre andel av narkomanerna som omfattas av denna substitutionsbehandling, den större delen av de svenska narkomanerna har andra huvuddroger än de som substitutionsbehandlingen med subutex, suboxone och metadon riktar sig till, är som sagt var bara ett i raden av exempel på att författarna är oinsatta i frågorna de skriver om.

Likaså riktas kritik mot kommuners och landstings alternativa behandlingsformer pga av de ”saknar i stort sett adekvat personal”, menat personal med egen erfarenhet av missbruk/beroende. Även det visar på en viss bristande kunskap/insikt, jag har kommit i kontakt med flertalet kommuners/landstings/statliga SiS beroendevård och på flera ställen finns såväl tolvstegsbehandling som personal med egen erfarenhet, visserligen inte i samma omfattning som på tolvstegsrörelsens behandlingshem, men ger man i sig på att beskriva/kritisera svensk missbruksvård bör man verkligen vara lite mer insatt än vad författarna förefaller vara.

Att omnämna att Bejerot ses som ”ett spöke i svensk vårdpolitik” utifrån ett resonemang om sjukdomssynsättet är ännu ett exempel på att inte redogöra särskilt sakligt för problemområdet, det finns många andra anledningar till varför bejerotska synsättet på aktuellt område är ifrågasatt idag, inte minst utifrån hans repressiva synsätt.

Visserligen är boken ett försvarstal för tolvstegsbehandling, men det är anmärkningsvärt att författarna lånar sig till att redogöra för behandlingshemmens egna påstådda resultat. Så påstås t ex Nämndemansgården ”enligt en undersökning” ha en ”successrate” på 67%, Lindormsnäs påstås ha haft 87%. Detta skulle ju i behandlingssammanhang vara världssensationer. Att författarna anger detta handlar förmodligen om bristande förmåga till källkritik, och bristande kännedom om internationella studier om successrate för behandlingar, men det är än mer förvånande att behandlingshemmen själva tror att dessa självutförda undersökningar har någon slags trovärdighet. Men så saknar redogörelsen för tolvstegs-/Minnesota-behandlingen nedgång i stort sett helt självkritik. Visst omnämns i beskrivningen av utvecklingen att det fanns behandlingshem som hade mycket outbildad personal, men särskilt mycket mer självkritik än dessa få rader finns inte. Att måla ut substitutionsbehandling, enskilda läkare som drevs av ogillande av privata alternativ och ”socialdemokratins Sveriges” ogillande av privata vårdformer som förklaring till behandlingsformens nedgång duger inte.

Vidare hade jag själv uppskattat mer vetenskaplig grund i boken, det finns trots allt en hel del amerikansk forskning om ”Minnesota-”/12-stegsbehandlingen. Men som jag konstaterat tidigare förefaller tolvstegsrörelsen, åtminstone i Sverige, ha intagit en vetenskaps- och forskningsfientlig ståndpunkt (apropå t ex att t o m Hazelden använder sig av substitutionsbehandling i deras behandling). Det präglas som sagt var även boken, och ser man på den sista sidan så framkommer det att författarna inte ens har grundläggande förståelse för jämförelsemetodikens roll i forskningen. Det är olyckligt, och så länge som tolvstegsrörelsens förespråkare i Sverige håller fast vid den inslagna vägen vågar jag påstå att jag tror att framtiden ser mycket mörk ut. Det är synd, för tolvstegsrörelsen har en del att bidra med, men förmodligen har man på behandlingshem och intresseorganisationer (som SCAA) för dåliga rådgivare för sitt eget bästa.

Boken är aktuell på ett seminarium i Almedalen i morgon. På seminariet ställs tre frågor:

”Vi frågor oss därför varför så få kommuner väljer att skicka missbrukare på Minnesotabehandling? Är företag bättre på att välja fungerande behandlingsmetoder än kommuner? Är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande, symptomlindring med läkemedel eller naivitet som styr missbruksvården?”

De är inte så svåra att svara på. Svaret på den första frågan handlar dels om budgetmässiga faktorer, öppenvård i egen regi är billigast för kommunerna (på kort sikt åtminstone), och dels om att tolvstegsbehandling saknar evidens för narkomani enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Vidare har tolvstegsrörelsen gått i motsatt riktning mot den svenska offentliga sektorn, inkl missbruksvården, när missbruksvården allt mer lutat sig åt vetenskaplig och teoretisk grund har tolvstegsrörelsen blivit allt mer anekdotisk och osaklig (t ex KRIS kampanjer) och inte anställt akademiskt utbildad personal i tillräcklig omfattning.

Svaret på den andra frågan är nog att näringslivet inte tar del av vetenskapliga resultat för behandlingsmetoder, och inte heller har utvärderingsorganisationer, i samma utsträckning som den offentliga sektorn. Svaret på den tredje frågan är att missbruksvården styrs av dels ekonomiska besparingar/prioriteringar, dels mer eller mindre lyder under strikta utvärderingsformer som missgynnar mer ostrukturerade behandlingsmetoder och dels dras med ett politiskt ointresse. Att sedan tolvstegsrörelsen även i frågan måste misskreditera den läkemedelsassisterade behandlingen gör nog att den får det allt svårare eftersom det tyder på en okunskap (förakt för?) om vetenskapligt grundade behandlingsmetoder som mäter chans för överlevnad, ett område där tolvstegsrörelsen inte kunnat presentera trovärdiga siffror som gör behandlingen till ett alternativ.

Tolvstegarnas missbrukarvårdsdebatt

För några dagar sedan publicerades det på SvD Brännpunkt en insändare om den svenska missbrukarvården. Jag hade inledningsvis svårt att ta den på allvar då skribenten gav intrycket av att mest vara intresserad av att marknadsföra sitt eget företag, men sedan har jag märkt väldigt många uppskattande kommenterar till insändaren. De som kommenterar insändaren positivt är precis som insändarskribenten en del av det som kan kallas för tolvstegsrörelsen, och det verkar som att dessa individer känner sig förlösta genom insändaren, typ som om de tänker ”äntligen kommer ett seriöst debattinlägg från vår sida till skillnad från KRIS infantila propaganda”. Men tyvärr är inte debattinlägget särskilt seriöst, och inte heller baserar det sig på fakta och vetenskap.

Insändarskribenten Mikael Lund beskriver i insändaren en fantastiskt behandlingsmetod som tusentals människor följer varje dag i Sverige, dock utan att han vågar uttala att det han pratar om är tolvstegsrörelsen (Update: I dagens SvD går Mikael ut med att det är tolvsteg han sysslar med). Det påminner mig lite om stämningen när jag själv vistades i dessa sammanhang och ”umgicks” med en del behandlingshemsägare, det finns en liten skamsen känsla parallellt med mindervärdighetskomplex bland många av de som tillhör denna rörelse, åtminstone bland dem som verkar både i den världen och i övriga missbruksområdet som t ex ägare gör. Det är som att dessa individer har oerhört svårt att förstå, greppa och förhålla sig till den tydliga trenden med evidensbaserad verksamhet som präglat området minst de senaste dryga 10 åren. På något sätt verkar det finnas en konflikt i detta, mina intryck är att  tolvstegarna verkar känna sig hotade och åtminstone jublar de så fort minsta lilla ”går deras väg”. Så var det t ex på den tiden då jag ”umgicks” med en del av ägarna till dåtidens största behandlingshemsföretag inom vuxen-HVB, det var samtidigt som SBU-utredningen inom missbruksområdet kom och då jublades det och kokades soppa på spikade formuleringar, vilket är helt förståeligt eftersom branschen på lång tid inte varit den ”tälja guld med gruppterapi” som den var på 80-talet och delar av 90-talet. (forts. kräver tyvärr att du är inloggad för att läsa)

Utom tvivel är det dock att det finns en konflikt mellan drogfri respektive medicinskt baserad behandling av opiatberoende, eller konflikt och konflikt, det handlar främst om angrepp från den drogfria sidan, inte minst blev det tydligt för snart tre år sedan i och med att tolvstegskopplade KRIS startade sin kampanj om ”statligt knark”. Mikael Lunds debattinlägg utgår just från detta angrepp, han skriver: ”Det finns en grupp av beroende/missbrukare som varken kan eller vill bli drogfria och som är en fara för sig själva och samhället. Denna grupp kan behöva drogersättning men detta måste vara den sista åtgärden eller lösningen på problemet.”. Det är ett väldigt olyckligt sätt att attackera på i och med att han helt utan grund ägnar sig åt osaklig stigmatisering med orden att de som behöver substitutionsbehandling är en fara för sig själva och samhället. Så är det inte alls, det är det akademiska samhället överens om, vetenskapen är tydlig (se inlägget Räddar läkemedelsassisterad behandling liv eller inte) på att den medicinska behandlingen vid opiatberoende är överlägsen alternativen och den metod som i störst utsträckning möjliggör att individerna kan bli en del av samhället och produktiva, skattebetalande och/eller skapande medlemmar i stället för aktiva narkomaner.

Men Mikael Lund ägnar sig inte åt vetenskap, hans krig grundar sig i tro och tyckande. Och eftersom opiater är högriskdroger med hög dödlighet är det en farlig verksamhet som Mikael Lund ägnar sig åt när han tycker utifrån tro och gissande om hur saker och ting förhåller sig. Och det är väl det som tydligast kommit att utgöra skiljelinjen mellan den drogfria behandlingen och dess alternativ, den drogfria behandlingen (läs tolvstegsrörelsen) baserar sig på en behandlingsmetod med grund i religiösa föreställningar och ett religiöst program mot synden, där synden ersattes av missbruket, medan substitutionsbehandlingen får stöd av vetenskapliga tungviktare som Cochrane (som med vetenskapliga metaanalyser (analys av flera oberoende studier på en och samma gång) kommit fram till att just den ersättningsbehandling är den mest effektiva för att möjliggöra såväl överlevnad som frigörelse från missbruk/beroende).

Men Mikael Lund håller inte med om ovanstående, han har en annan bild av vad det vetenskapliga världen säger, och i sekteristisk anda är det självfallet hans tolvstegsmetod som vetenskapen håller som bäst (han skriver ”som enligt Socialstyrelsens egen SBU-rapport är den mest effektiva metoden för att få folk nyktra och drogfria.”) och i tillhörande konspiratorisk anda (en sekt måste ha en yttre fiende) är det nedtystat. Men trots att ärlighet är en av ”de gyllene principerna” i tolvstegsrörelsen så återger inte Mikael Lund SBU-rapporten korrekt. 2001 års ”koka soppa på en spik” har ersatts av medvetna lögner.

Här finns en länk till hela SBU-rapporten för den som vill kontrollera sanningshalten i vad Mikael Lund påstår. Precis som Socialstyrelsens nationella riktlinjer för beroendevården säger SBU-rapporten att tolvstegsbehandling är en av ett antal metoder som är bra vid alkoholberoende, men det finns inte grund för att lyfta fram den metoden för narkotikaberoende (och det är därför inte tolvstegsbehandling ingår som rekommenderad behandlingsmetod i de nationella riktlinjerna för narkotikaberoende). Däremot slår SBU-rapporten fast att substitutionsbehandling är överlägsen när det kommer till heroin-/opiatberoende.

Och som om denna vetenskapsförnekelse hos Mikael Lund inte vore nog fortsätter han med att hävda, helt utan extern källa, att drogmarknaden idag svärmar över av legalt förskrivna preparat. Det är precis som med KRIS påståenden skrönor och gissningar som Mikael Lund ägnar sig åt. Och likaså är det med Mikael Lunds påståenden om hur missbruk fungerar, det är uppenbart att Mikael dels tillhör dem som tror på Craig Nakkens beskrivningar av ”Jaget” (trots att dessa saknar helt och hållet vetenskaplig referens) och dels tillskriver droger en rad (känslo)effekter per se, ”Droger (inklusive lagligt förskrivna) generar skam, skuld, låg självkänsla, sorg, sömnproblem, depression och ångest.”. Visst kan det finnas substanser som orsakar en del av detta rent kemiskt, men oftast beror det på effekterna som drogerna har på livsföringen, och att det är livsföringen som genererar de effekterna, men att fokusera på individens handlingar ingår i den berättelse om de dåliga substanserna, de dåliga läkemedlen som Mikael ville berätta så därför måste han ta genvägen via lögnen för att konstatera detta.

Fokus på debattartikeln är självfallet läkemedelsbehandlingen vid opiatberoende, därför skriver Mikael Lund ”Det finns många heroinister som lever drogfria precis som det finns massor av alkoholister som är nyktra i Sverige idag”. Och visst är det sant, rent anekdotiskt, jag känner till några individer som varit opiatberoende som idag är drogfria med hjälp av tolvstegsrörelsen, och det är jättebra, men att gå från dessa enskilda individer (vilket kan kallas anekdoter) till att rekommendera den behandlingsmetoden rent generellt låter sig inte göras i ett humant samhälle. Det är så mycket saker som spelar in om man får möjlighet och kan leva drogfritt eller inte, allt från genetik till sociala och psykiatriska förutsättningar, om något så är missbruk och beroende ett komplext fenomen. Det är anledningen till att om man ska kunna uttala sig generellt om vilken behandlingsmetod som är att rekommendera så måste man i humant perspektiv utgå från standardiserade och strukturerade utvärderingar som så långt som möjligt tar hänsyn till och modererar så mycket komplexitet som möjligt, det kallas forskning och allra helst flera forskningar på varandra, s k metaanalyser, som t ex Cochrane ägnar sig åt. Och där finns inga vetenskapligt välgjorda studier som talar för att tolvstegsbehandling/-rörelsen är bra vid opiat-/heroinberoende. Det är hårda och neutrala fakta.

Mikael ger sig även på tekniska begrepp i insändaren, som t ex toleransökning. I Mikaels värld hämtar han inte kunskap om tolerans från den biokemiska vetenskapen utan från tolvstegsrörelsens mytologiska värld, i den finns varken sensitisering eller något tak för toleransen utan det är bara ”en är för mycket och tusen är aldrig nog” som gäller,därför kan Mikael Lund förmodligen utan närmare tanke på att han stigmatiserar och smutskastar en stor patientgrupp påstå att ”de flesta som ingår i drogersättningsprogram tar andra droger eller dricker alkohol vid sidan om i ett så kallat sidomissbruk”, helt utan annan grund är myterna från tolvstegsrörelsen. Det är ingen fakta alls bakom påståendet.

En annan förgrundsgestalt inom tolvstegsrörelsen är Gunnar Bergström, som skrivit ett blogginlägg där han kommenterar Mikael Lunds debattinlägg. Eller kommenterar och kommenterar, han öser så klart beröm över Mikael Lunds epos och kritiserar det kloka svar som beroendeläkaren Joar Guterstam publicerat i SvD. Gunnar Bergström anser sig så välutbildad och insatt i frågorna att denne kan kritisera forskaren Björn Johnson och den första vetenskapliga artikeln i en serie som han publicerade tillsammans med en kollega och kalla Johnsons forskning för felaktig, men vilken akademisk bakgrund Bergström har för att kunna göra denna kritik framgår inte av internet (förutom att Bergström precis som Lund har kommersiella intressen i tolvstegsrörelsen).

Bergström framför kritik mot substitutionsbehandlingen med de ord som så många andra valt att använda som sin kritik: ”Det är idag fler som dör av metadon och Subutex än de droger de skulle ersätta.”. Detta helt utan insikt eller uppgift om det är patienter inom ramen för substitutionsbehandlingen som dör eller personer som är hänvisade till antingen smugglingen eller det läckage som verkar finnas för att regleringen av substitutionsbehandlingen är för hård, men hur det förhåller sig med fakta är inte intressant för Bergström. Det kan ju mycket väl vara så att dödsfallen skulle vara väsentligt högre idag om inte substitutionsbehandlingen hade funnits, i den riktlinjen talar den vetenskapliga forskningen, men det spelar ingen roll för Bergström då denne enbart vill smutskasta alternativet till tolvstegsrörelse.

Studerar man så Bergströms kunskapsnivå ser man i kommentarsfältet att Bergström tror att det är 66 dödsfall av enbart Subutex år 2012, med det visar Bergström att han inte kan det han diskuterar. Det är 66 dödsfall 2012 där den högst rankade drogen är Subutex (buprenorfin), därmed inte sagt att det även fanns andra droger inblandade i dödsfallen, t ex bensodiazepiner, båda preparaten finns tillgängliga via t ex näthandelsbutiker och ger en särskilt dödlig kombination. Och exakt varifrån substanserna kommer vet vi inte, men som tur är pågår ju forskning om det via Björn Johnson och co vid Malmö högskola. När den är färdigpresenterad kan vi fortsätta diskutera ev problem utifrån vetande i stället utifrån tro.

Så hur ska man förstå denna konflikt från tolvstegsidan? Alldeles uppenbarligen handlar det om flera faktorer. Dels krymper marknaden för missbruksbehandlingsverksamhet år för år, även om efterfrågan (individer med problematisk användning) ökar. Dels är det provocerande för många inom tolvstegsrörelsen som själva upplevt att livet förändrats dramatiskt positivt och i god vilja vill att andra ska uppleva samma att forskningen inte pekar på deras metod som det bästa alternativet (som bäst, vad det gäller alkoholism, är metoden en av flera metoder som kan rekommenderas rent vetenskapligt, för narkotikaberoende finns inte samma tydliga forskningsläge). Dels handlar det, precis som Missbruksutredningen pekat ut (mellan raderna), om bristande teoretisk kunskap och akademisk förståelse bland de verksamma inom tolvstegsrörelsen (många har enbart interna utbildningar eller korta tvåårsutbildningar vid folkhögskolor, det duger inte för att arbeta med så komplext fenomen som missbruk/beroende, och uppenbarligen inte för att resonera kring vetenskapliga studier heller).

Förmodligen handlar det också om bristande kunskap om drogmarknaden, kanske har de inte följt med i den internationella nyhetsrapporteringen där illegal tillverkning och smuggling av just olika läkemedel (och då i synnerhet opioider) har varit en stark trend under ett antal år, och kanske så känner de inte till att flertalet sajter på internet säljer de omdebatterade preparaten (jag skrev bl a om det när jag drev Drogkompetens.se, men tolvstegsbehandlingshemmen var inte särskilt intresserade av att betala för kunskapsförmedling). Och kanske handlar det bara om avundsjuka, som då inte skulle vara kopplad till den ekonomiska aspekten på uteblivna behandlingsplatser för den drogfria behandlingen, att de inte tycker att deras alternativ får tillräckligt mycket uppmärksamhet från t ex Socialstyrelsen och dess nationella riktlinjer.

Vad det gäller avundsjukan är det lite märkligt att tolvstegsrörelsen inte agerat annorlunda kring forskning och vetenskap, tagit till sig den och försökt få trenden med evidens och vetenskap att tala för tolvstegsbehandling (med rätt kunskap vore det ju inte så svårt om nu metoden är så strålande som det påstås av debattörerna). Det finns visserligen små försök till det från enskilda behandlingshem som presenterar små taffliga utvärderingar om hur fantastiskt deras behandlingshem är, men det duger självfallet inte, och de jag läst lämnar väldigt mycket i övrigt att önska för att tas på allvar även om utvärderingarna är utförda av kända akademiker på konsultbasis… Men någon samlad vetenskapligt förhållningssätt och tillvägagångssätt finns inte. Inte ens känner man till, vilket jag också skrev om på Drogkompetens, att Socialstyrelsen arbetar som en del i ett stort internationellt vetenskapligt utvärderingsprojekt med just metaanalyser av tolvstegsrörelsens behandlingsmetod. Med lite annorlunda approach än att i media frivilligt gå ut och framstå som vetenskapsfrånvända skulle tolvstegarna kunna ta till sig vetenskapligt förhållningssätt och på olika sätt rida på vågen och utnyttja den, men det gör man inte för man kan inte och förstår inte och tror att det är bättre att tjura och smutskasta med lögner och stigmatiserande påståenden. Så synd.

Om tolvsteg och fd. missbrukare som behandlare

Då och då förekommer kritik mot tolvstegsbehandling i olika sammanhang inom det svenska missbruksområdet. En del kan kanske tycka att jag har stått för en del, t ex när jag påpekat att tolvstegsbehandling inte har evidens som behandlingsmetod vid narkotikaberoende, jag ser det mer som ett konstaterande av fakta från de de s.k. ”Nationella Riktlinjerna” i stället för kritik och mestadels brukar jag använda det för att påpeka dubbelmoralen hos våra svenska kommuner och hur missbrukarvården sköts/fungerar i vårt land. Kommunerna hävdar gärna att de arbetar evidensbaserat och deltar gärna i SKL:s projekt ”Kunskap till praktik” som arbetar/arbetat med införandet av de nationella riktlinjerna, men sedan bedriver man gärna öppenvård med ”tolvstegstegsbehandling” som metod.

Dock går det däremot att se avsaknaden av evidens som ett exempel på ”attacker”, för Socialstyrelsens evidens (i de nationella riktlinjerna) kommer från en ”fakta” som presenteras av en expertgrupp och det har alltid förekommit en skeptisk, för att inte säga negativ, inställning till tolvstegsbehandling inom den svenska ”expertkåren”. I en del böcker skrivna av den svenska ”expertkåren” förekommer ibland generaliseringar och påståenden som inte är så generaliserbara för svensk tolvstegsbehandling, åtminstone känner inte jag igen en del påståenden utifrån den praktiska erfarenhet och övrig kunskap jag har av tolvstegsbehandling.

Läs mer

Förstärk inte myterna och stigmat, Camilla Kuylenstierna!

Camilla Kuylenstierna och jag har några likheter. Vi har båda haft en karriär i svenskt näringsliv, och båda förlorat den position vi en gång hade pga missbruk (i mitt fall var det mer än så men ”i princip”). Vi har båda haft ett problematiskt bruk av alkohol, som vi båda lämnat, jag för drygt 7 år sedan och Camilla för drygt 8 år sedan. Vi har båda skrivit en självbiografisk bok, båda med syftet att minska stigmat, jag med lite bredare syfte än Camilla som enbart relaterar till alkoholproblematiken och Camilla med större framgång. Vi har båda dessutom erfarenheter av tolvstegsrörelsen, men med skillnaden att jag lämnat den bl a utifrån mitt intresse för vetenskap snarare än myter och anekdoter.

På lördagen publicerade Camilla en debattartikel som svar på alkoholläkaren Sven Andréassons konstaterande att det går att gå från ett problematiskt alkoholbruk till ett ”normalt alkoholbruk”, något som stöds av forskning till skillnad från vad några forskare i Göteborg påstår. Andréassons konstaterande, och egna studier, går på tvärs mot den lösning som Camilla valt för sin nykterhet, tolvstegsrörelsens påstående och myt om alkoholmissbruk som en livslång, progressiv sjukdom i sig med kontrollförlust som ett kännetecken.

Läs mer

Om tolvstegsbehandlingens gudsbegrepp

I veckan som gick skrev Maria Larsson en debattartikel om metadon och LARO, en debattartikel som man kan säga en hel del om men det har säkerligen en hel del andra kunniga debattörer gjort så jag har avstått (däremot passade jag på att söka en nyinrättad tjänst vid Socialstyrelsen som ska arbeta med en översyn av LARO-programmen, inte för att jag har en chans att få den men som princip). En av dessa kunniga som svarat på Maria Larssons debattartikel, även om hans kompetens och utbildning inom missbruksområdet är oklar, är journalisten Aaron Israelson från Götebörg. I sitt debattsvar skriver han en del om tolvstegsbehandling, det är också oklart vilken kunskap, erfarenhet och insikt i 12-stegsmetoden som Aaron har, men debattsvaret förtjänar en kommentar.

Läs mer

Om behandlingshemsvård, särskilt hos Statens Institutionsstyrelse

Villkoren för behandlingshemsplaceringar har diskuterats i denna blogg tidigare ur ett antal perspektiv, det finns väldigt mycket att säga om behandlingshem och den vård som ges vid dessa. Ut ett missbrukarperspektiv anser jag att problematiken med otillräcklig kunskap bland personalen är det centrala problemet, man kommer till ett behandlingshem och förväntar sig, med all rätt, kompetent vård i linje med senaste och bästa kunskapsläge. Det är tyvärr, enligt min erfarenhet, allt för sällan det blir så.

Det senare är inte bara min syn, utan även en av de viktigare punkterna inom den s k Missbruksutredningen (även om man kan tycka att den s k öppenvården kom väl lindrigt undan, men det är ett annat blogginlägg). Tyvärr tillhör de viktiga åtgärderna utredningen föreslog de som minister Maria Larsson har struntat i, därför är det viktigt att påminna om dem och bakgrunden till varför utredningen föreslog ett antal åtgärder som riktade sig till (främst) behandlingshemmen. Missbruksutredningen skriver:

Läs mer

Om del 1 av ”Jonas löfte” i Svt/UR

Idag hade programserien av/om Jonas Inde i Svt/UR premiär. Det första avsnittet kallades ”Kapitulation”. Det handlade om dels Indes egna arbete mot den alkoholism som han snart varit nykter från i tre år, och dels om en fysisk kapitulation utanför Degerfors som en vän till en vän till Inde gjorde i rymningshändelse från Mariefredsanstalten.

Läs mer

Ett olyckligt alternativ till Kris Örebro

Under den senaste veckan har tidningsartiklarna om Kriminellas Revansch i Samhällets Örebro-avdelning, eller snarare f d Örebro-avdelning, duggat relativt tätt i lokalmedia här i Örebro (jag har lagt ut några på min Facebook-sida, se länk till höger). Och jag har skrivit en hel del om Kris tidigare, det har varit (i linje med bloggens tema) en kritisk analys/belysning, så det finns säkert de som tror att jag är glad åt utvecklingen som ägt rum i Örebro. Men jag är inte glad eftersom utvecklingen innebär att personer kommer fara illa. Till viss del tycker jag dock att det är bra, till viss del är det mycket dåligt.

Läs mer