Etikettarkiv: substitution

Statlig medicin är fortfarande medicin

Organisationen KRIS storsatsar som vanligt på Almedalen och är där med 80-talet medlemmar för att för fjärde gången hetsa mot den läkemedelsassisterade behandlingen vid opiatberoende. Deras kampanj går under namnet ”Statligt knark är fortfarande knark” och mynnar ut i ett seminarium i morgon. Första året var 2011, sedan kom 2012 då KRIS minsann hade producerat en rapport som lämnade allt i övrigt att önska och så 2013.

Precis som tidigare år är temat i år att substitutionsbehandlingen orsakar att (främst) ungdomar börjar med subutex- och metadonpreparat och att den underhåller missbruk/beroende samt att KRIS ”vet” att det går att sluta med opiatberoende utan medicin. Jag vet också det då jag känner två som gjort det, men det är skillnad på ”vet” och vet. Jag skulle kunna berätta två anekdoter (dvs berättelser) om dessa två individer, men de berättelserna har enbart värde för dessa individer. Det går inte att generalisera till ett allmänt ”vetande” med värde för flera utifrån enstaka berättelser. För generalisering och allmänna rekommendationer (vetande) krävs vetenskap (forskning) där man samlar ihop flera anekdoter och drar slutsatser av det. Denna forskning görs och det har jag berättat om i en del inlägg, t ex detta.

Läs mer

RNS förslag mot narkotikadöden mer farliga än nyttiga

I söndags publicerades det en debattartikel i GP undertecknad av fem kända aktivister inom den förbudspolitiska rörelsen. De fem undertecknarna är (där mitt förtydligande finns inom parentes) Staffan Hübinette författare och lärare, Tollare Folkhögskola (och aktiv i IOGT och RNS), Per Johansson generalsekreterare, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS, Christer Karlsson förbundsordförande, Kriminellas Revansch I Samhället, KRIS, (KRIS ingår i IOGT-familjen och är en del av IOGT:s NBV), Lennart Karlsson narkotikapolis Stockholm (samt åtminstone tidigare medlem av RNS styrelse) samt Kerstin Käll överläkare, Beroendekliniken Universitetssjuk-huset Linköping (och känd från RNS-sammanhang sedan länge).

Debattartikeln handlar om det som varit lite uppe på bordet den senaste tiden utifrån dels EU-rapporten och dels en läcka från någon myndighet, den svenska narkotikarelaterade dödligheten. En mycket bra debattartikel i frågan har skrivits av tre forskare vid Malmö Högskola och publicerats i SvD Debatt. Jag har några kompletterande åsikter och har för avsikt att återkomma med en debattartikel när den senaste officiella statistiken har publicerats offentligt.

Debattartikeln från de förbudspolitiskt engagerade skribenterna behöver dock kommenteras.

Läs mer

SvT lånar sig till 12-stegarnas hets mot LARO

Regionala SvT Västernorrland har idag en ”nyhet” om att ”Legala droger missbrukas”. Det är ju så klart ingen nyhet eftersom det har varit ett faktum och en debatt sedan åtminstone 60-talet. Det som är nytt sedan några år är däremot att tolvstegsrörelsen bedriver en kampanj mot en alternativ behandlingsmetod som inverkar negativt på tolvstegsbranschens vinster, läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende (LARO). Länge hade Sverige ett ideologiskt grundat motstånd mot LARO, vilket började luckras upp för omkring 10 år sedan även om det fortfarande finns problem inom LARO med t ex märkliga utskrivningar på grund av moralism.

Vetenskapen är dock tydlig med effektiviteten för LARO, något jag skrivit om tidigare i samband med kampanjer som förts mot LARO från tolvstegsrörelsen. Nu är det ett nytt drev på gång mot LARO, bland annat från 12-stegsanknutna KRIS som t. ex. i Almedalen kommer köra en repris på tidigare kampanj ”Statligt knark…”. Det finns ingen saklighet i KRIS tidigare kampanjer, även det något jag skrivit om tidigare. Det som är märkligt är dock att SvT Västernorrland lånar sig till en lokal variant på denna osakliga propaganda, inte minst då SvT hävdar att man hos dem får program som är ”oberoende, opartiska och sakliga”.

Läs mer

Om ECADs och WFADs osanningar i Aftonbladet

I de inlägg jag tidigare har skrivit om RNS har jag visat att deras förhållande till drogområdet allt för ofta inte bär sanningens och vetenskapens prägel. Jag har skrivit allt för lite om RNS internationella organisation WFAD (men det är inte helt enkelt att vara aktivist på fritidsnivå), men av det jag skrivit framgår ändå att WFADs propaganda inte heller är särskilt saklig och vetenskapligt förankrad. Jag har skrivit ännu mindre om ECAD, men av det jag skrivit framgår ändå samma som ovanstående.

Mitt förra inlägg handlade om hur vår minister Gabriel Wikström ger 400 000 kr till ECAD och WFAD för att de ska bedriva propaganda om vår svenska och internationella narkotikapolitik. I det nämnde jag att även Aftonbladets Oisin Cantwell reagerat på detta stöd. ECADs generalsekreterare Erik Leijonmarck (som jag också skrivit om tidigare, bl a i en debattartikel i Folkbladet om hur ett antal statliga myndigheter lät honom sprida sin stigmatiserande propaganda på den stora Drogfokus-konferensen) samt WFADs generalsekretare Linda Nilsson (som jag också skrivit om tidigare, bl a ”hennes” projekt om nätdroger som RNS & co fick över 600 000 kr från staten att slösa bort) svarade igår på Cantwells kritik.

Cantwell svarar själv mycket bra under ECAD/WFADs text, men det finns ytterligare ett par detaljer som avslöjar att Erik och Lindas svar till Oisin som vanligt inte bär sanningens prägel. Det är visserligen inte helt enkelt att tränga igenom vad ECAD och WFAD står för, officiella dokument av typen ”deklarationer” hålls gärna på den luddiga nivån av ”motstånd mot narkotika” som det är lätt för många utan insikt i frågorna att hålla med om. För att hitta vad som egentligen finns bakom fasaden måste man tränga djupare in i texter/åsikter som sprids i dessa nätverk, och det är inte helt enkelt. Men med min begränsade tid och krånglande dator har jag gjort ett försök!

Läs mer

Tolvstegarnas missbrukarvårdsdebatt

För några dagar sedan publicerades det på SvD Brännpunkt en insändare om den svenska missbrukarvården. Jag hade inledningsvis svårt att ta den på allvar då skribenten gav intrycket av att mest vara intresserad av att marknadsföra sitt eget företag, men sedan har jag märkt väldigt många uppskattande kommenterar till insändaren. De som kommenterar insändaren positivt är precis som insändarskribenten en del av det som kan kallas för tolvstegsrörelsen, och det verkar som att dessa individer känner sig förlösta genom insändaren, typ som om de tänker ”äntligen kommer ett seriöst debattinlägg från vår sida till skillnad från KRIS infantila propaganda”. Men tyvärr är inte debattinlägget särskilt seriöst, och inte heller baserar det sig på fakta och vetenskap.

Insändarskribenten Mikael Lund beskriver i insändaren en fantastiskt behandlingsmetod som tusentals människor följer varje dag i Sverige, dock utan att han vågar uttala att det han pratar om är tolvstegsrörelsen (Update: I dagens SvD går Mikael ut med att det är tolvsteg han sysslar med). Det påminner mig lite om stämningen när jag själv vistades i dessa sammanhang och ”umgicks” med en del behandlingshemsägare, det finns en liten skamsen känsla parallellt med mindervärdighetskomplex bland många av de som tillhör denna rörelse, åtminstone bland dem som verkar både i den världen och i övriga missbruksområdet som t ex ägare gör. Det är som att dessa individer har oerhört svårt att förstå, greppa och förhålla sig till den tydliga trenden med evidensbaserad verksamhet som präglat området minst de senaste dryga 10 åren. På något sätt verkar det finnas en konflikt i detta, mina intryck är att  tolvstegarna verkar känna sig hotade och åtminstone jublar de så fort minsta lilla ”går deras väg”. Så var det t ex på den tiden då jag ”umgicks” med en del av ägarna till dåtidens största behandlingshemsföretag inom vuxen-HVB, det var samtidigt som SBU-utredningen inom missbruksområdet kom och då jublades det och kokades soppa på spikade formuleringar, vilket är helt förståeligt eftersom branschen på lång tid inte varit den ”tälja guld med gruppterapi” som den var på 80-talet och delar av 90-talet. (forts. kräver tyvärr att du är inloggad för att läsa)

Utom tvivel är det dock att det finns en konflikt mellan drogfri respektive medicinskt baserad behandling av opiatberoende, eller konflikt och konflikt, det handlar främst om angrepp från den drogfria sidan, inte minst blev det tydligt för snart tre år sedan i och med att tolvstegskopplade KRIS startade sin kampanj om ”statligt knark”. Mikael Lunds debattinlägg utgår just från detta angrepp, han skriver: ”Det finns en grupp av beroende/missbrukare som varken kan eller vill bli drogfria och som är en fara för sig själva och samhället. Denna grupp kan behöva drogersättning men detta måste vara den sista åtgärden eller lösningen på problemet.”. Det är ett väldigt olyckligt sätt att attackera på i och med att han helt utan grund ägnar sig åt osaklig stigmatisering med orden att de som behöver substitutionsbehandling är en fara för sig själva och samhället. Så är det inte alls, det är det akademiska samhället överens om, vetenskapen är tydlig (se inlägget Räddar läkemedelsassisterad behandling liv eller inte) på att den medicinska behandlingen vid opiatberoende är överlägsen alternativen och den metod som i störst utsträckning möjliggör att individerna kan bli en del av samhället och produktiva, skattebetalande och/eller skapande medlemmar i stället för aktiva narkomaner.

Men Mikael Lund ägnar sig inte åt vetenskap, hans krig grundar sig i tro och tyckande. Och eftersom opiater är högriskdroger med hög dödlighet är det en farlig verksamhet som Mikael Lund ägnar sig åt när han tycker utifrån tro och gissande om hur saker och ting förhåller sig. Och det är väl det som tydligast kommit att utgöra skiljelinjen mellan den drogfria behandlingen och dess alternativ, den drogfria behandlingen (läs tolvstegsrörelsen) baserar sig på en behandlingsmetod med grund i religiösa föreställningar och ett religiöst program mot synden, där synden ersattes av missbruket, medan substitutionsbehandlingen får stöd av vetenskapliga tungviktare som Cochrane (som med vetenskapliga metaanalyser (analys av flera oberoende studier på en och samma gång) kommit fram till att just den ersättningsbehandling är den mest effektiva för att möjliggöra såväl överlevnad som frigörelse från missbruk/beroende).

Men Mikael Lund håller inte med om ovanstående, han har en annan bild av vad det vetenskapliga världen säger, och i sekteristisk anda är det självfallet hans tolvstegsmetod som vetenskapen håller som bäst (han skriver ”som enligt Socialstyrelsens egen SBU-rapport är den mest effektiva metoden för att få folk nyktra och drogfria.”) och i tillhörande konspiratorisk anda (en sekt måste ha en yttre fiende) är det nedtystat. Men trots att ärlighet är en av ”de gyllene principerna” i tolvstegsrörelsen så återger inte Mikael Lund SBU-rapporten korrekt. 2001 års ”koka soppa på en spik” har ersatts av medvetna lögner.

Här finns en länk till hela SBU-rapporten för den som vill kontrollera sanningshalten i vad Mikael Lund påstår. Precis som Socialstyrelsens nationella riktlinjer för beroendevården säger SBU-rapporten att tolvstegsbehandling är en av ett antal metoder som är bra vid alkoholberoende, men det finns inte grund för att lyfta fram den metoden för narkotikaberoende (och det är därför inte tolvstegsbehandling ingår som rekommenderad behandlingsmetod i de nationella riktlinjerna för narkotikaberoende). Däremot slår SBU-rapporten fast att substitutionsbehandling är överlägsen när det kommer till heroin-/opiatberoende.

Och som om denna vetenskapsförnekelse hos Mikael Lund inte vore nog fortsätter han med att hävda, helt utan extern källa, att drogmarknaden idag svärmar över av legalt förskrivna preparat. Det är precis som med KRIS påståenden skrönor och gissningar som Mikael Lund ägnar sig åt. Och likaså är det med Mikael Lunds påståenden om hur missbruk fungerar, det är uppenbart att Mikael dels tillhör dem som tror på Craig Nakkens beskrivningar av ”Jaget” (trots att dessa saknar helt och hållet vetenskaplig referens) och dels tillskriver droger en rad (känslo)effekter per se, ”Droger (inklusive lagligt förskrivna) generar skam, skuld, låg självkänsla, sorg, sömnproblem, depression och ångest.”. Visst kan det finnas substanser som orsakar en del av detta rent kemiskt, men oftast beror det på effekterna som drogerna har på livsföringen, och att det är livsföringen som genererar de effekterna, men att fokusera på individens handlingar ingår i den berättelse om de dåliga substanserna, de dåliga läkemedlen som Mikael ville berätta så därför måste han ta genvägen via lögnen för att konstatera detta.

Fokus på debattartikeln är självfallet läkemedelsbehandlingen vid opiatberoende, därför skriver Mikael Lund ”Det finns många heroinister som lever drogfria precis som det finns massor av alkoholister som är nyktra i Sverige idag”. Och visst är det sant, rent anekdotiskt, jag känner till några individer som varit opiatberoende som idag är drogfria med hjälp av tolvstegsrörelsen, och det är jättebra, men att gå från dessa enskilda individer (vilket kan kallas anekdoter) till att rekommendera den behandlingsmetoden rent generellt låter sig inte göras i ett humant samhälle. Det är så mycket saker som spelar in om man får möjlighet och kan leva drogfritt eller inte, allt från genetik till sociala och psykiatriska förutsättningar, om något så är missbruk och beroende ett komplext fenomen. Det är anledningen till att om man ska kunna uttala sig generellt om vilken behandlingsmetod som är att rekommendera så måste man i humant perspektiv utgå från standardiserade och strukturerade utvärderingar som så långt som möjligt tar hänsyn till och modererar så mycket komplexitet som möjligt, det kallas forskning och allra helst flera forskningar på varandra, s k metaanalyser, som t ex Cochrane ägnar sig åt. Och där finns inga vetenskapligt välgjorda studier som talar för att tolvstegsbehandling/-rörelsen är bra vid opiat-/heroinberoende. Det är hårda och neutrala fakta.

Mikael ger sig även på tekniska begrepp i insändaren, som t ex toleransökning. I Mikaels värld hämtar han inte kunskap om tolerans från den biokemiska vetenskapen utan från tolvstegsrörelsens mytologiska värld, i den finns varken sensitisering eller något tak för toleransen utan det är bara ”en är för mycket och tusen är aldrig nog” som gäller,därför kan Mikael Lund förmodligen utan närmare tanke på att han stigmatiserar och smutskastar en stor patientgrupp påstå att ”de flesta som ingår i drogersättningsprogram tar andra droger eller dricker alkohol vid sidan om i ett så kallat sidomissbruk”, helt utan annan grund är myterna från tolvstegsrörelsen. Det är ingen fakta alls bakom påståendet.

En annan förgrundsgestalt inom tolvstegsrörelsen är Gunnar Bergström, som skrivit ett blogginlägg där han kommenterar Mikael Lunds debattinlägg. Eller kommenterar och kommenterar, han öser så klart beröm över Mikael Lunds epos och kritiserar det kloka svar som beroendeläkaren Joar Guterstam publicerat i SvD. Gunnar Bergström anser sig så välutbildad och insatt i frågorna att denne kan kritisera forskaren Björn Johnson och den första vetenskapliga artikeln i en serie som han publicerade tillsammans med en kollega och kalla Johnsons forskning för felaktig, men vilken akademisk bakgrund Bergström har för att kunna göra denna kritik framgår inte av internet (förutom att Bergström precis som Lund har kommersiella intressen i tolvstegsrörelsen).

Bergström framför kritik mot substitutionsbehandlingen med de ord som så många andra valt att använda som sin kritik: ”Det är idag fler som dör av metadon och Subutex än de droger de skulle ersätta.”. Detta helt utan insikt eller uppgift om det är patienter inom ramen för substitutionsbehandlingen som dör eller personer som är hänvisade till antingen smugglingen eller det läckage som verkar finnas för att regleringen av substitutionsbehandlingen är för hård, men hur det förhåller sig med fakta är inte intressant för Bergström. Det kan ju mycket väl vara så att dödsfallen skulle vara väsentligt högre idag om inte substitutionsbehandlingen hade funnits, i den riktlinjen talar den vetenskapliga forskningen, men det spelar ingen roll för Bergström då denne enbart vill smutskasta alternativet till tolvstegsrörelse.

Studerar man så Bergströms kunskapsnivå ser man i kommentarsfältet att Bergström tror att det är 66 dödsfall av enbart Subutex år 2012, med det visar Bergström att han inte kan det han diskuterar. Det är 66 dödsfall 2012 där den högst rankade drogen är Subutex (buprenorfin), därmed inte sagt att det även fanns andra droger inblandade i dödsfallen, t ex bensodiazepiner, båda preparaten finns tillgängliga via t ex näthandelsbutiker och ger en särskilt dödlig kombination. Och exakt varifrån substanserna kommer vet vi inte, men som tur är pågår ju forskning om det via Björn Johnson och co vid Malmö högskola. När den är färdigpresenterad kan vi fortsätta diskutera ev problem utifrån vetande i stället utifrån tro.

Så hur ska man förstå denna konflikt från tolvstegsidan? Alldeles uppenbarligen handlar det om flera faktorer. Dels krymper marknaden för missbruksbehandlingsverksamhet år för år, även om efterfrågan (individer med problematisk användning) ökar. Dels är det provocerande för många inom tolvstegsrörelsen som själva upplevt att livet förändrats dramatiskt positivt och i god vilja vill att andra ska uppleva samma att forskningen inte pekar på deras metod som det bästa alternativet (som bäst, vad det gäller alkoholism, är metoden en av flera metoder som kan rekommenderas rent vetenskapligt, för narkotikaberoende finns inte samma tydliga forskningsläge). Dels handlar det, precis som Missbruksutredningen pekat ut (mellan raderna), om bristande teoretisk kunskap och akademisk förståelse bland de verksamma inom tolvstegsrörelsen (många har enbart interna utbildningar eller korta tvåårsutbildningar vid folkhögskolor, det duger inte för att arbeta med så komplext fenomen som missbruk/beroende, och uppenbarligen inte för att resonera kring vetenskapliga studier heller).

Förmodligen handlar det också om bristande kunskap om drogmarknaden, kanske har de inte följt med i den internationella nyhetsrapporteringen där illegal tillverkning och smuggling av just olika läkemedel (och då i synnerhet opioider) har varit en stark trend under ett antal år, och kanske så känner de inte till att flertalet sajter på internet säljer de omdebatterade preparaten (jag skrev bl a om det när jag drev Drogkompetens.se, men tolvstegsbehandlingshemmen var inte särskilt intresserade av att betala för kunskapsförmedling). Och kanske handlar det bara om avundsjuka, som då inte skulle vara kopplad till den ekonomiska aspekten på uteblivna behandlingsplatser för den drogfria behandlingen, att de inte tycker att deras alternativ får tillräckligt mycket uppmärksamhet från t ex Socialstyrelsen och dess nationella riktlinjer.

Vad det gäller avundsjukan är det lite märkligt att tolvstegsrörelsen inte agerat annorlunda kring forskning och vetenskap, tagit till sig den och försökt få trenden med evidens och vetenskap att tala för tolvstegsbehandling (med rätt kunskap vore det ju inte så svårt om nu metoden är så strålande som det påstås av debattörerna). Det finns visserligen små försök till det från enskilda behandlingshem som presenterar små taffliga utvärderingar om hur fantastiskt deras behandlingshem är, men det duger självfallet inte, och de jag läst lämnar väldigt mycket i övrigt att önska för att tas på allvar även om utvärderingarna är utförda av kända akademiker på konsultbasis… Men någon samlad vetenskapligt förhållningssätt och tillvägagångssätt finns inte. Inte ens känner man till, vilket jag också skrev om på Drogkompetens, att Socialstyrelsen arbetar som en del i ett stort internationellt vetenskapligt utvärderingsprojekt med just metaanalyser av tolvstegsrörelsens behandlingsmetod. Med lite annorlunda approach än att i media frivilligt gå ut och framstå som vetenskapsfrånvända skulle tolvstegarna kunna ta till sig vetenskapligt förhållningssätt och på olika sätt rida på vågen och utnyttja den, men det gör man inte för man kan inte och förstår inte och tror att det är bättre att tjura och smutskasta med lögner och stigmatiserande påståenden. Så synd.

Favorit i repris: KRIS hetsar mot underhållsbehandlingen

Det är lite dålig svenska att ha rubriken ”Favorit i repris”, för det är ingen favorit för mig. Jag tycker att det är djupt omoraliskt och ohederligt att KRIS bedriver sin osakliga propaganda mot ett behandlingsalternativ som har det något av det starkaste vetenskapliga stöd som finns vad det gäller missbrukarvård vid opiatberoende (med vetenskapligt stöd avses att det är vetenskapligt dokumenterat att behandlingsmetoden är effektivare än alternativen att göra det missbruksbehandlingsmetoder syftar till, att bryta missbruk och erbjuda ett värdigt liv med alla de möjligheter som människor utan ett beroende har).

Däremot är det en favorit i repris för KRIS att attackera underhållsbehandling mot opiatberoende i Almedalen, så har skett tidigare, så skedde i år igen. Kanske är det en favorit eftersom KRIS både bedriver kommersiellt konkurrerande verksamhet och rent ideologiskt står nära den vetenskapligt underlägsna metoden med drogfri behandling. Kanske är det så att KRIS tolkar uppmärksamheten de fick för två år sedan när de blev PR-byråernas och politikernas favorit i Almedalen för att de delade ut tablettaskar med godis (och låtsades att det var subutex) som att de hade ett vinnande koncept och därför kör attackerna i favoritrepris-anda. Eller så är det så att KRIS känner att de måste leverera något för alla de pengar som statliga Folkhälsoinstitutet (FHI) öst över KRIS för att de ska bedriva någon form av utvärdering av underhållsbehandling, om denna utvärdering som vi skattebetalare betalat mycket för kan man säga mycket, t ex inlägget ”KRIS i Almedalen dubbelt upp i år igen” som jag skrev efter att ha gått igenom deras rapport.

I årets version, som återberättas på KRIS blogg, handlade tydligen seminariet om en rekapitulation av de föregående årens två almedalsaktiviteter. I linje med ”tolvstegsrörelsens” förtjusning i dramaturgi inleds berättelsen med hur KRIS för två år sedan orsakade ”ramaskri” och ”ifrågasättanden om KRIS delade ut gratis knark, statligt knark”. Det skriver man på sin blogg idag, men så var det ju inte, de ramaskrin som kom var snarast från olika håll (t ex Brukarföreningen, forskare som Björn Johnson och debattörer som undertecknad) som vände sig mot KRIS osakliga och ohederliga tillvägagångssätt och bristande kvalitet på den rapport (se inlägget ”Missbruk i Almedalen”, f ö en rapport med 5 intervjuer som liknade samtal mer än seriösa intervjuer) som låg till grund för KRIS aktivitet. Vad det gäller utdelningen så var det sannolikt ingen som trodde att det var narkotika i de tabletter som KRIS delade ut, så KRIS bryter mot den i 12-stegssammanhang så viktiga principen om ärlighet när de påstår att ifrågasättandet kom från ”utdelningen”.

KRIS skriver sedan om aktiviteten 2012 då en mer omfattande (nja…) rapport spreds från Almedalen, om den skrev jag en hel del och det kan läsas via länken ”detta” i slutet av stycke nummer två ovan. KRIS visade ingenting om läckage, inte något som har trovärdighet rent vetenskapligt, de spred dock en rad anekdoter och enskilda påståenden. Det har dock ingenting med generaliserbarhet kring hur verkligheten ser ut att göra, om det kommer inom kort seriös forskning utförd vid Malmö högskola, med den senare som underlag kan vi föra ett samtal om vad det innebär att X andel av substitutionspatienterna begår brott och om det har någon som helst relevans för den betydligt större andelen som sköter sin behandling i linje med behandlingsmodellens utformning. Men KRIS strävar inte efter att föra en seriös och ärlig debatt, de har annan agenda uppenbarligen.

På årets seminarium har det återgivits berättelse om en, alternativt två, patienter vid underhållsbehandlingen. KRIS skriver själva i blogginlägget om Joseline, och andra som närvarade vid ”seminariet” har också återberättat delar på Facebook. Centralt i Joselines berättelse är hur hon manipulerade urinproven vid mottagningen, och därmed kunde missbruka diverse preparat inkl heroin under tiden som behandlingen pågick med substitutionspreparaten. Att individer missköter sin behandling har förekommit i alla sammanhang, när jag gjorde mina behandlingar vid Attendo Väckelsång hade vi flera fall av inskrivna som misskötte behandlingen och knarkade alt söp under behandlingen (och det var t o m personal som fick lämna pga missbruk), så det är inget nytt eller unikt.

Inom behandlingar är det vanligt att klienter/patienter kontrolleras med urinprov, det är som jag ser det en nödvändighet vid behandling, men självfallet kan urinprov manipuleras så det är inte den trygghet som vårdgivare ibland tror. Hur lätt det är att manipulera urinprov är till största delen individuellt, dvs i mitt fall har det berott på hur nära min kuk som sjuksköterska eller behandlingsassistent velat kontrollera att ingen manipulation äger rum (integritetskränkande javisst, men en nödvändighet för kvalitativ behandling och ett pris/en konsekvens man får betala för sitt missbruk). Dock kompletteras okulärbesiktningen av ”det första steget i urinprovslämning”, (dvs när kisset lämnar kroppen) med kompletterande undersökningar, t ex värme, utseende, enkelt kemiskt prov och t o m laboratoriemässigt vid behov. Att det som Joseline verkar påskina att det skulle vara enkelt att lämna in äppeljuice eller te är inte sant, utan berättelsen får ses som ännu ett sätt från KRIS sida att försöka misskreditera underhållsbehandlingen när man inte har några vetenskapliga argument att ta till.

De två personer som figurerade på KRIS seminarium idag har enligt uppgift ett fungerande drogfritt liv idag, det är jättekul för dem och det är självfallet skönt för dem att de slipper den kontrollmekanism och den livsbegränsning som det innebär att vara insatt på medicin (för substitutionspreparat är inget annat än medicin), men det åsidosatt så finns det ingen som helst tvekan om att den mest fungerande behandlingsmetoden vid opiatmissbruk är underhållsbehandling. Att KRIS fortsätter sin smutskastning år efter år är beklagligt eftersom den opinion, t ex bland aningslösa politiker, de lyckas skapa genom sina skrönor och sina anekdoter är till skada för de patienter som är i behov av medicinsk underhållsbehandling för att öka sina chanser både till att överleva och få ett fungerande liv. För det borde KRIS skämmas.

IOGT kongress 2013

IOGT håller kongress i Borås, parallellt pågår kongress både för de vuxna i IOGT-NTO och för ungdomarna i UNF, och förmodligen även för barnen i Junis. Jag har småföljt förhandlingarna i UNF och IOGT, och det är som förväntat med rosenkindad klämkäckhet (var annars tar ett kongresspresidium och låtsasvoterar om en av presidiets medlemmar ska klippa håret eller inte mitt under pågående programförhandlingar) och sedvanlig kaffe och bulle-atmosfär som förhandlingarna sker, man är ju inte ett traditionsfullt förbund för intet.

Vad det gäller UNF konstaterade jag att de pratade väldigt mycket om cannabis, det är ju dels inne och dels finns det säkert en hel del bidrag att söka inom det området. UNF slog fast att de skulle bli experter på cannabis, det framgick dock inte om de skulle bli experter som en del av det etablissemang de tillhör idag och därmed med kantad information och kunskap med fokus på russinplockning bland skadeforskningen eller om de skulle bli trovärdiga experter med ett neutralt förhållningssätt till såväl fördelar som nackdelar som ärlig redogörelse för när respektive inträffar. Det är ju en position som saknas i svenskt missbruksområde, och som är i linje med hur man bäst förebygger mot cannabis, men låt mig gissa på att UNF inte intar den positionen. Det gav om inte annat utsagorna från talarstolen indikation på, det var ordval som ”haschtomtar” om dem som berusar sig med cannabis till utlåtanden om att dem som tror att olika varianter på legalisering skapar bästa lösning inte är ”vettiga i skallen” osv.

Så särskilt mycket experter kommer nog inte UNF att bli, det är som med sprutbytet, där slår kongressen fast att UNF är fortsatt emot och att det inte finns den tydliga forskning som allt fler mer neutrala instanser t o m i Sverige börjar inse är fallet inom sprututbyte. IOGT-rörelsen lär fortsätta att hålla fast vid den vantolkning för att inte säga förfalskning av forskning som man ägnat sig åt genom åren.

Vid sidan av forskning av vetenskap ställde sig även moderförbundet när man på torsdagen fattade beslut att upphöra med substitutionsbehandling för heroinister vid sina behandlingshem. Det talades vilt i talarstolen om vikten av drogfri behandling, trots att det är bevisat i forskningen att det leder till ökade dödstal, men man får anta att IOGT-NTO siktar på slogan att ”Kom till vårt behandlingshem, genom vår vård dör fler narkomaner än vid tillämpning av bästa tillgängliga behandlingsmetod”. Det talades också vilt om det påstådda läckaget, ifrån såväl talarstol som i kongresshandlingarna (PDF). Att det inte finns några säkra siffror på det påstådda läckaget, och att det kommer dröja ännu ett par månader innan den första svenska forskningsstudien på området presenteras bekommer inte IOGT eftersom forskning och vetenskap är ointressant för moralister som hellre baserar sig på rykten och påståenden från t ex KRIS. KRIS kampanj med orden ”statligt knark är också knark” citerades även i talarstolen, och sedan har IOGT mage att hävda att individer som behandlas med substitutionsmediciner vid opiatberoende är välkomna i deras rörelse när de från kongressens talarstol får höra att de är knarkare. Men en random bullätande godtemplare förstår nog inte hur de påståendena är kränkande och stigmatiserande.

Från talarstolen var det dock väldigt tyst om att IOGT-NTO, i konsekvensens namn, angående skrivningar om läckaget borde vara motståndare till såväl cancervård som smärtbehandling som ångestbehandling etc, men det hördes trots allt ett motstånd mot ADHD-behandling med mediciner. Men man får anta att det känns tryggare och enklare för IOGT-NTO-medlemmarna i talarstolen att ge sig på gruppen fd narkomaner och den nya och svagare gruppen som medicinerar mot ADHD än de traditionellt etablerade läkemedelsanvändarna i de andra grupperna där det också läcker narkotikapreparat (och med läcker menas att enskilda individer begår brott och säljer sin narkotikaklassade medicin, något som förekommer inom all vård där medicinerna är eftertraktade på den svarta marknaden eftersom preparaten är illegala och därmed lönsamma att sälja).

Slutligen, IOGT-NTO får självfallet göra som de vill vid sina behandlingshem, men det bekymmersamma är med vilka metoder och med vilka argument man gör det. Som det är nu har IOGT-NTO som organisation valt att gå stigmatiseringens väg inom missbrukarvården, precis som inom alkoholområdet, och man har valt att motiver sitt beslut med osakliga argument och argument som inte är i linje med bästa tillgängliga forskning, precis som på många delområden inom missbruksområdet där IOGT-NTO har åsikter, sprutbytet t ex. Och givet de röster som hördes från talarstolen visar det sig att det finns en kultur av stigmatisering och beljugande av andra individer bland medlemmarna, så som det gärna gör i självgoda sekter där moralism snarare än upplysning och individuell frihet och respekt präglar kulturen. Det är olyckligt, och det manar till att fortsätta att kritiskt granska och avslöja vad IOGT-NTO ägnar sig åt.

ITOK

Det har kommit ännu en utvärdering av en del av missbrukarvården och dess ekonomiska samhällseffekter, som SvD rapporterar om idag. Denna gång är det ITOK-projektet där Beroendevården i Sthlm och Kriminalvården samverkar kring ett metadonprojekt. Det ser rätt lovande ut även om projektet inte varit igång särskilt länge, och allt för få nått dit där jag menar att samhällets mål ska ligga.

Men analysrapporten pekar dels på några nyckelfaktorer kring att tänka steget längre än ”enbart” metadon, likväl som dessa är de riktiga svårigheterna, att få socialtjänst och arbetsförmedling med i projeketet. Åter igen pekas på problemet med avsaknad av systemtänkande och helhetsperspektiv. Men det är ändå ett steg på rätt väg. Och metadonprojektets resultat med samhällsekonomiskt 20 ggr pengarna tillbaka borde ju intressera våra politiker…

Samtidigt är det ju viktigt att konstatera att när vi i vår kurs om utvärderingar i höstas läste (iaf några få av oss) samhällsutvärderingen av ett liknande projekt kring Krami-verksamheten i Örebro som i den rapporten fick ungefär samma resultat som dagens omskrivna rapport, omkring 20 ggr pengarna tillbaka, så visste inte jag att Krami i Örebro lades ned 2007. Frågan är varför. Och följdfrågan är väl när ansvariga tjänstemän/politiker kommer lägga ned ITOK.

För uppenbarligen räcker inte samhällsekonomiska besparingar för att vidmakthålla fungerande ”missbrukarvård”. Sedan vet jag att det fanns de ”användare” i Örebro som var mycket kritiska mot Krami, likväl som mina egna erfarenheter av ungefär motsvarande för vuxna inte är de bästa, men det handlar mest om ”fel person på fel plats”, och är alltså inte strukturell kritik utan handlar mer om avsaknad av insikt, vilket i sig kan peka på strukturproblem.

Det saknas fortfarande en fungerande politisk debatt om missbrukvården, men det är åtminstone bra att SvD har en journalist som verkar intressera sig för problemområdet. Det är alltid något.