Etikettarkiv: socialtjänst

Det politiska sveket mot missbrukarna

Vi har läst det förut. Vi kommer att läsa det igen. Vi kommer inte bry oss nästa gång heller. Idag kan vi läsa (SvD, SvT) om en ung missbrukande tjej i Mönsterås. Enligt skolan var hon skärpt och duktig trots att hon var frånvarande en del. Missbruk antar jag. Skolan slog larm till kommunens socialtjänst år 2004. Förra året beskrev en läkare tjejen ”Hon missbrukade läkemedel och droger, misskötte sin kost, uttryckte dödsönskan och var allmänt uppgiven och kraftlös” . Hon ville bort från sin hemmiljö. Men Socialtjänsten tyckte att hon skulle bo kvar hemma, och en gång i månaden fick hon stödsamtal hos en socialsekreterare. Enligt de anhöriga fanns det inte pengar till annan vård.

Från Mönsterås kommuns sammanträdesprotokoll (PDF, nytt fönster) den 19 maj i år kan vi läsa:

Socialstyrelsen, tillsyn enligt 13 Kap 1 och 2 §§ SoL av missbrukarvården i Mönsterås kommun-uppföljning av tillsyn.

Av Socialstyrelsens beslut framgår att Socialnämnden uppfyller lagstiftningen och dess intentioner i de delar som tillsynen avser.

Socialstyrelsen avslutar ärendet.

I det aktuella fallet riktar Socialstyrelsen kritik mot Mönsterås kommun. De skriver ”I detta perspektiv framstår NN som övergiven av samhället”.

Hur kunde det bli så här? Hur blir det så här gång efter gång, få fall uppmärksammas av media. För det krävs att någon orkar gå hela vägen med anmälan etc, och att media orkar rapportera. För vem bryr sig egentligen, det är ju bara en missbrukare, och en missbrukare är inte en vanlig medmänniska.

En del av svaret återfinns på Mönsterås kommuns hemsida om missbruk, den inleds med ”Har du själv – eller någon du känner – problem med beroende av alkohol eller andra droger?” Man kan, får man veta från hemsidan, vända sig till socialtjänsten eller direkt till Beroendecentrum i Kalmar. Sedan kommer den text som i stort sett varje kommun tillämpar.

I möjligaste mån söker vi lösningar på hemmaplan. I undantagsfall kan placering på behandlingshem vara nödvändig.

I det här fallet med en ung missbrukande tjej som Socialstyrelsen sedan beskriver som övergiven av samhället bestod missbrukarvården av stödsamtal på hemmaplan, en gång i månaden. Oftast är det inte så sällan, men principen är att det är kommunens egna resurser som ska vårda för missbruket. Detta förhållningssätt strider mot en hel del forskning, som också redovisas i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården. Där framgår att för tyngre missbruk, för narkotikamissbruk särskilt, behövs längre vårdtid och i slutenvård (dvs inte ”hemmaplanslösningar”). Det ligger också i linje med vetenskaplig socialpsykologisk  forskning kring hur man går från en missbrukaridentitet till vanlig medmänniska-identitet. Ändå har alla kommuner ”öppenvård på hemmaplan” som ”i möjligaste mån”. Det handlar så klart om pengar, precis som den aktuella tjejens anhöriga fick veta. Att kommunens politiker sparar pengar är viktigare än människoliv. Det är rådande socialpolitik.

Jag försökte föra en diskussion om detta med ansvariga politiker, socialdemokraternas Björn Fries och Morgan Johansson, när utvecklingen satte fart med rejält tempo omkring år 2003-2004 (vilket också sammanfaller med första gången aktuell tjej kunde ha fått vettig vård men inte fick det). De var självfallet inte särskilt intresserade. Missbrukarvård och missbrukares liv är inte särskilt politiskt intressanta. Inte heller idag i årets valrörelse lär denna vårdutveckling bli någon blockskiljande fråga. Och hur skulle det kunna bli det när inte ens experterna på frågorna ser till att kommunerna uppfyller de egna riktlinjerna. Sveket är massivt.

Cyniska politiker

Jag har länge haft mycket synpunkter på den bristfälliga missbrukarvården. Att räkna upp alla är svårt. Men en av dem är att politiker inte ger den vård som behövs för missbrukare utifrån ekonomiska skäl. Politiker sparar medvetet in på den vård som skulle kunna rädda liv och inte bara det, utan förändra livskvaliteten för en massa missbrukare och deras omgivning. Vill man spetsa till det, vilket inte är att tänja på sanningen, så pågår ett medvetet massmord på missbrukare, sanktionerat av politiker. Jag är helt övertygad om att med mer vård skulle en hel del av de ca 3 000 individer som avlider av missbruk varje år i Sverige kunna räddas.

Men politiker väljer att lägga pengar på annat. En missbrukares liv är inte så viktigt. Inte heller de anhörigas livssituation.

Många gånger när jag hävdat dessa faktum har jag fått mothugg om att det inte stämmer. Nu visar Statens Institutionsstyrelse, den myndighet som har hand om vården av de allt för få missbrukare som identifieras som de som ligger närmast att avlida, att det visst är så missbrukarvården fungerade. De erbjöd 15 kommuner subventionerad vårdkostnader, och det ledde till att kommunerna ansåg att behovet av denna vård genast ökade med 50% (SiS).

Det är som SiS skriver:

Ekonomin verkar alltså spelar en avgörande roll för vilka insatser som riktas till barn och ungdomar som lever i kriminalitet och missbruk.

Är det verkligen det samhället vi vill leva i? Är de politiker som beslutar om socialpolitiken på detta sätt verkligen de politiker vi vill ha?

Besparingarnas orsak?

Jag besökte idag RFHLs hemsida, där fanns det en blogg (som tyvärr inte är så aktiv). Och i bloggen fanns det ett brev från en fd anställd vid socialtjänsten i en skånsk kommun. Jag återger delar av brevet här:

”Min uppgift enligt annonsen och anställningsintervjun var att utveckla ett öppenvårdsalternativ i kommunal regi. Det verkade lugnt och bra och lät spännande. Så här blev det:

Öppenvård i kommunal regi betydde att ta hand om allt.
Vår socialdirektör meddelade i sitt jultal att kommunen under 2008 haft 4 LVU-placeringar, en LVM-placering och ingen frivillig behandlingsplacering.

Detta är mycket bättre än tidigare år men målet är att inte ha någon extern placering och detta ska uppnås under 2009. Hon ville också påminna oss om att missbrukarna är den grupp som överklagar minst så det är där besparingarna ska sättas in.

Så mitt jobb har varit att tillsammans med en lönebidragare ersätta LVU, LVM samt frivilliga placeringar. Jag jobbar just nu med en 14-åring och en 73-åring i samma grupp plus några till.
Ni får själva gissa vilket parti som är störst i denna kommun, en ledtråd är att man satsar på att bli 2009 års företagsvänligaste kommun.”

2008 fanns det alltså i denna kommun 4 ungdomar och 1 vuxen vars missbruk var så allvarligt att de riskerade att ”allvarligt skada sig själv”, dvs i stort sett tillhöra de ca 3000 individer som varje år dör i Sverige till följd av sitt missbruk. Precis som jag skrev om i förmiddagens inlägg skulle det uppenbarligen sparas på dessa individer, och precis som i Eskilstuna kommun och Hallsbergs kommun skulle det i stället satsas på ”hemmaplanslösningar” i stället för kvalificerad vård. I denna skånska kommun anges skälet bakom ovanstående brev att socialchefen/”socialdirektören” menar att det är enkelt eftersom att missbrukare överklagar beslut minst av alla. Och så kanske det är, det är ju inte helt enkelt att överklaga myndighetsbeslut.

Och kanske är det så att de åtgärder jag skrivit om, i Eskilstuna och Hallberg, inte alls handlar om att det är socialdemokratisk missbrukarvård i praktiken, kanske är det bara så att i grunden ligger samma praktiska syn på kommunal ekonomi och benägenheten att överklaga. Det är om möjligt en än värre människosyn än att inte erbjuda den vård som behövs och som varje människa har rätt till.

I så fall kanske det är dags att se över socionom-utbildningarna så att socionomer, som sedan blir socialsekreterare och i en del fall socialchefer, får diskutera och lära sig mer om detta med människosyn och människovärde. Och i kombination kanske kräva att politiker blir lite bättre på att se till att socialtjänstlagen följs och att politikens praktik ligger mer i linje med en human människosyn.

För det kan väl inte vara slumpen att det i två kommuner finns en socialchef som menar att missbrukare bara vill äta upp sig och en annan som menar att det är säkrast att spara på missbrukare eftersom de inte gör sina röster hörda. Något verkar vara allvarligt fel med människosynen bland socialcheferna.

”Vad får en knarkare kosta?”

Jag har en tid funderat på ett inlägg från ETC Örebros hemsida. Det är en artikel med rubriken ”Vad får en knarkare kosta?”. Det är i allra högsta grad aktuellt. Bland annat i min kommun, Eskilstuna kommun. Den trend som varit rådande ett bra tag är att satsa på s k ”hemmaplanslösningar”, dvs öppenvårdsmottagningar för missbrukare som huvudalternativet och i stort sett det enda alternativet för missbruksvård. Och det är intressant att granska denna trend.

Socialchefen från Hallsbergs kommun, Jan-Åke Ahlin, uttalar sig i ETC och säger:

”Vi har så effektiv behandling på hemmaplan. Vi behöver egentligen inte behandlingshem längre.”

och så motiverar han det med:

”En del av dem som söker institutionsvård vill bara till lyxställen med jacuzzi på rummet. De vill äta upp sig lite och så fortsätter de missbruka”

Jag vet inte hur representativ Ahlins åsikter är kring missbrukare och varför en missbrukare vill ha vård. Men synen han presenterar baseras på en oerhörd förolämpande inställning till missbrukare och en människosyn som inte lämpar sig för en socialchef. Samtidigt visar det på en okunskap i området, den är, enligt min erfarenhet, dock inte särskilt ovanlig. Men när man har denna okunskap och den människosyn som ligger underförstådd i Ahlins uttalande, då är det inte konstigt om socialtjänstemän förordar nedskärningar på missbrukarvården. Särskilt inte om man dessutom anser att den egna hemmaplanslösningen är så bra.

Och det kanske den är i Hallsberg, jag har ingen erfarenhet av det. Det jag däremot har erfarenhet av är dels Socialstyrelsens riktlinjer för missbruks- och beroendevård. I dessa slås det fast att ibland behövs det långa institutionsbehandlingar för att bryta ett missbruk. Dels har jag erfarenhet av att ha läst en hel del forskning inom missbrukarvård och en hel del socialpsykologiska teorier om människan och utifrån det kan man också dra slutsatsen att det under vissa förutsättningar krävs institutionsvård för att bryta ett missbruk. Men, åtminstone Hallsbergs kommun är inte särskilt intresserad av att följa vetenskap, det räcker väl att basera vården på fördomar antar jag, och huvudsaken är att det inte finns jacuzzi. (Vilket det inte fanns under mina 12 månader på institution).

I Eskilstuna har det under våren varit aktuellt med neddragningar i kommunen. Och framlyft som en väsentlig besparingsåtgärd har varit missbrukarvården i Eskilstuna. Först såg det ut som att det skulle bli stora neddragningar på det som kallas ”Öppet intag” i Eskilstunas missbrukarvård (Eskilstuna Kuriren), sedan valde man att i stället att skära ned ytterligare på institutionsvården (EK 2).

Förslaget i Eskilstuna innebär dessutom att den enda institutionsvård som blir kvar, i liten skala, är ett enda, Vårnäs. Det innebär att politikerna, och tjänstemännen, i Eskilstuna kommun, menar att enbart institutionsvård enligt den s k 12-stegsmodellen ska erbjudas. Så förutom att färre missbrukare i Eskilstuna kommer få en korrekt och ärlig chans att bryta sitt missbruk, så tvingades de till en behandlingsmetod som inte har särskilt gott stöd i Socialstyrelsens nationella riktlinjer och som dessutom inte är helt i samklang med den vetenskap som finns inom området. Det är dessutom oomtvistat att för många missbrukare är 12-stegsmodellens speciella ansats och syn på missbruk och missbrukaren inte särskilt lämplig. Att då enbart erbjuda detta är cyniskt och visar på ett människoförakt, vilket underbygger att den människosyn som Hallsbergs Ahlin visade prov på i ETC nog är välspridd över landet. T ex bland politikerna i Eskilstuna, som Sarita Hotti.

Hallsberg är en socialdemokratisk kommun. 22 av 45 mandat i kommunfullmäktige tillhör S. Eskilstuna är socialdemokratisk kommun, S har 36 av 79 mandat i KF här. Så det verkar som att bedriva en undermålig missbrukarvård är något som Socialdemokraterna gärna gör. Jag undrar varför. Och jag undrar hur Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställer sig till det. Och inte minst undrar jag hur den ledande socialdemokratiske politikern inom missbruksområdet, Morgan Johansson, ställer sig till den lokalt förda socialdemokratiska politiken inom missbrukarvårdsområdet. Det vore intressant att veta mer om det. Ska missbrukarvård grundas på en människosyn som ger missbrukare sämre förutsättningar att leva ett liv som andra, och ska missbrukarvård grundas på en politik som går emot den vetenskap som finns, och om inte, varför driver S lokalt den politiken i t ex Eskilstuna och Hallsberg?

Missbrukarvård i verkligheten

Jag har ofta varit rätt kritisk mot den svenska missbrukarvården, den svenska socialpolitiken. Jag har fått en hel del kritik för det, vid sidan av bloggen och utifrån bloggen. Min kritik handlar om att det görs fel saker politiskt, att det inte finns tillräckliga resurser, att bemötandet är felaktigt och att det saknas kunskap. Jag baserar min kritik dels på min egna förförståelse, mina egna erfarenheter som missbrukare och andras berättelser, statistik och nyheter. En del av det jag sett har blivit nyheter, små notiser i en lokaltidning. En del har blivit ”nyheter” enbart för ”de nära och kära”. Igår hörde jag ännu en av dessa nyheter och kikade lite mer på den. Jag har hört den förut, jag har haft ”likande” nära mig. Det handlar om en i detta fall ung kille, 16 år, dvs en kille i sista året på nian. Han mådde som så många andra dåligt, varför vet jag inte riktigt, men under tiden som livet kändes tungt kom han förmodligen i kontakt med droger och upplevde dess välgörande funktioner. Så som 13-14-åring började han pillertrilla, som vanligt eskalerade det. Till slut gjorde familjen som de flesta andra gör när man försökt allt och ingenting förändrar situationen, man bad samhället om hjälp. Syftet med samhället är ju att vi ska vara starkare tillsammans, att vi har samhällsfunktioner för att stötta och hjälpa där vår egen förmåga tar slut. Det är, som jag ser det, själva syftet med samhället. Mamman till denne 16-åring gick till socialtjänsten och bad om hjälp, visade upp narkotikan som hon hittat. Socialtjänsten svarade med att begära urinprov, något som 16-åringen misskötte, och i stället försäkrade han socialtjänsten att han mådde bra. I själva verket eskalerade missbruket. Det ledde även till en misshandel. Den äldre brodern bad socialtjänsten om hjälp med tvångsvård enligt LVU-lagen. Vid det skedet hade 16-åringen försökt ta sitt liv med kombinationen piller och alkohol. Skolan varnade om att 16-åringen verkade självmordsbenägen. Fyra månader efter att mamman gått till socialtjänsten och bett om hjälp ringde dem en morgon för att berätta att utredningen var avslutad. Det blev ingen mer hjälp än dessa urinprov och ett par samtalsförsök. Efter samtalet ska mamman väcka 16-åringen. Tyvärr var han död då, han hade dött i sängen under natten, av en överdos. Socialtjänsten i hans kommun tycker inte att de gjort något fel. De var inte så noga med att föra några anteckningar i journalen. Det var tydligen inte så noga, eller så var det detta klassiska, det fanns ju en annan myndighet med, (ungdoms-)psykiatrin. Men i media uttalar socialtjänsten sig med att ”ibland lyckas vi få dem (dvs ungdomarna, min notering) att sluta, ibland inte”, och antyder detta med ”motivationen”. Eller så är det som kommunens drogsamordnare säger:

Det här med Tradolan och mediciner har tagit oss lite på sängen. Det är en värld för sig och vi som jobbar i svängen försöker att hänga med.

Som om själva drogen i sig är det viktiga. Det visar på en bristande kunskap om missbruk. Drogen i sig är inte särskilt intressant, förutom att vissa droger är mer dödliga än andra. Men att skylla på drogen är inget annat än okunskap. Ett missbruk handlar inte om drogen. Men, kunskap är inte socialtjänsternas signum. Kanske var det just denna okunskap som kostade 16-åringe Marcello livet. Det hade hedrat socialtjänsten i Norrköpings kommun om man inte slagit ifrån sig ansvaret. Ansvarige enhetschef sammanfattar med att visa att hon inte förstår ordet motivera och att socialtjänsten aldrig var särskilt intresserad av att hjälpa 16-åringen när hans mamma slog larm. Enhetschefen säger:

Vi jobbar på frivillighet så mycket det går. Grundpelaren till förändring tror vi är att motivera den unga till att vilja förändras. Man måste vilja själv för att samtal ska fungera. Marcelo ville inte säga att han hade problem och behövde hjälp.

Alltså gjorde man ingenting mer än några urinprov och att lyssna oengagerat på den klassiska missbrukarutsagan ”jag har inga problem”. Men jag vill ha en annan socialtjänst. Jag vill ha en annan socialpolitik. Jag vill ha en annan missbrukarvård. Och jag har väldigt svårt att vara tyst med det. Och än så länge tror jag att just därför ska jag vara i yrket. Vid allahelgonhelgen är det den traditionella minnesmarschen och ljuständningen till minne av narkotikans offer. Den 16-årige Marcello begravdes den 15 februari i år i Köping. Efter den här texten kommer jag tända ett extra ljus för Marcello även om jag inte kände honom.