• magnus.callmyr@gmail.com

Etikettarkiv samhälle

Igen om cannabis och IQ-nivå

Sorry you have no rights to view this entry!

Samhällets motto

Ibland kan jag undra vad som är samhällets motto. Jag har diskuterat det här i bloggen några gånger, och jag har alltid stannat vid att samhällets motto, dess kännetecken, inte borde präglas av hur man låter de starka utvecklas, utan hur samhället lyfter de som står längst från, längst ned, i den största ofriheten. Där hamnar många sjuka, och där hamnar definitivt den som är fast i någon fysiskt/psykiskt missbruk. Senast skrev jag om detta utifrån P3 Brunchrapportens specialprogram idag.

Frågan är vad samhället organiserar sig i dessa frågor. Alldeles uppenbarligen har jag många synpunkter på hur tjänstemän och politiker hanterar missbrukarvården. Men debatten verkar ointressant. Däremot skulle området betjänas av att fler kommer till tals, fler med insikt och kunskap. Ett exempel på detta är Attendos Christel Blondin. Hon har skrivit en krönika på Sociala nätet utifrån hennes erfarenheter som behandlingschef. Hon tar upp flera viktiga aspekter på missbrukarvården, bland annat hur utvecklingen sett ut. En utveckling som präglas av att det är de ekonomiska intressena som styr, inte behovet av vård. Hon redogör för hur de resurser som det offentliga vill satsa på att hjälpa dem som står ”längst ifrån”, i ett missbruk, allt mer går åt till administration i stället för vård.

Där människan inte finns – om psykiatri mm

Idag på DN Debatt går det att läsa ännu en debattartikel om svensk psykiatri, om hur vården inte fungerar. Den är skriven av en anhörig till en psykiskt sjuk kille som tog livet av sig förra året. Det handlar åter igen om systemfelet inom svensk psykiatri. Det är inget nytt utan har debatterats på olika sätt genom åren.

Dagens debattartikel tar upp några viktiga faktorer kring ett systemfel som enligt debattören, som jag tolkar det, består av tre delar, resursbrist, organisation och behandlingsfilosofi. Och eftersom missbrukarvården är den del av denna psykiatri känner jag igen det, tyvärr. Det är samma problematik som finns inom missbrukarvård som allmänpsykiatri.

Självskador och politik

En form av missbruk som är väldigt bortglömt är självskadebeteende, jag skrev om det här utifrån en artikel i DN. Idag skriver Sofia Åkerman i SvD om situationen för de individer som ägnar sig åt självskador. Som med det mesta inom missbruk och psykisk ohälsa är situationen långt ifrån något som vi som samhälle kan vara stolt över. Det är en otillräcklig vård, och det är en bortglömd grupp människor.

Smygande elitism

DNs huvudledare är väldigt bra idag, det kan knappast ha varit Hanne Kjöller som skrivit den. Ledaren handlar om den smygande elitism som breder ut sig allt mer. DN skriver om att det handlar om moralism, möjligtvis förklätt till ekonomism, och det är så klart en del av det. Samhällets ökande intresse för moralism har vi sett tidigare, t ex kring de osmakliga dreven som gick kring alliansens ministrar 2006 och deras teve-avgifter.

Missbruk och politik

Lars Weiss skriver i DN idag en intressant kolumn. Den är intressant ur flera aspekter. Den handlar om en ung kille, Leo, i Västerås.  Det framgår inte riktigt om Leo en av den stora massa som är i utanförskap till följd av Sveriges rekordsiffror för ungdomsarbetslöshet, eller om han är i utanförskap till följd av att han missbrukar. Eller om det är båda. Klart är att Leo tillhör de 26% av Sveriges ungdomar som är arbetslösa. Och klart är att Leo befinner sig på drogscenen. Lars Weiss beskriver det som att Leo har det rätt så bra, han säljer droger och han tjänar uppenbarligen rätt grova pengar på det. Jag är inte helt säker på att Leo, som fick de första drogerna att sälja av hans far, har det särskilt bra, men det får vara osagt.

De där dom andra

Jag har fått en del sökningar det senaste dygnet utifrån inlägget jag skrev kopplat till P3s Brunchrapporten special om att vara ”Dom andra”. Det är ju alltid trevligt med nya besökare, särskilt sådana som typ Charlotte som dels lämnar en kommentar och dels vill återvända. Jag har funderat vidare lite på programmet, men tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna på det eftersom denna j-a uppsats tar all min energi och uppmärksamhet (och tyvärr går det inte så bra trots det, diskursanalys är grymt komplicerad forskningsmetod och som vanligt är Wiki inte särskilt bra på att förklara men ändå något för den som undrar vad jag gör när jag inte bloggar).

Samhällets trender och dess exkludering

Det finns en underliggande diskurs i samhället som stör mig. Den är; En gång utanför – alltid utanför. Riktigt så är det ju inte, men min känsla är att trenden ser ut så. Och självfallet pratar jag om missbruk. Jag har haft denna känsla rätt länge, och jag har skrivit om det förr, bl a här men också i flera andra inlägg. Nu i förra veckan kom ännu ett exempel på det, det är Sundsvalls kommun som bestämt sig för att utesluta dem med eventuella alkoholproblem från att bli anställda (Dagbladet). Sedan tidigare har flera domar i rättsväsendet konstaterat att det är ok att söka efter narkotika eftersom det är förbjudet.

Jag vill leva

Jag har just sett dokumentären ”Jag vill leva” av Tom Alandh. Som många gånger förr berör den filmaren mig. Jag har lite svårt att samla ihop mig efter att precis ha avslutat den här dokumentären. Det är rätt starka känslor. Mest sorg, men också ilska.

Dokumentären handlade om Kenta, en av medgrundarna till Basta, en kille som efter 10 års nykterhet tog ett återfall som skildras i dokumentären. Den handlar om försöket att komma tillbaka och det ser rätt bra ut, det blev som han lovade dottern, en 50-årsfest där han var nykter efter att ha brutit återfallet.

Robin och döden, om svensk missbrukarvård

Kvällsposten (KvP1) skriver idag om 26-årige Robin som var missbrukare och som i julas dog av en överdos. Fallet har beröringspunkter med några saker som jag skrivit om tidigare här i bloggen.

Det första är det som Robins mamma tar upp, det finns ingen väl fungerande missbrukarvård. Dels saknas det ofta, även om det varierar lite över landet, en samordning mellan samhällets olika instanser, och dels saknas en helhetssyn på människan. Det är som om samhället inte förstår vad som krävs för att bryta ett missbruk i kombination med en okritisk och självgod inställning.

Missbrukarvård i verkligheten

Jag har ofta varit rätt kritisk mot den svenska missbrukarvården, den svenska socialpolitiken. Jag har fått en hel del kritik för det, vid sidan av bloggen och utifrån bloggen.

Min kritik handlar om att det görs fel saker politiskt, att det inte finns tillräckliga resurser, att bemötandet är felaktigt och att det saknas kunskap.

Jag baserar min kritik dels på min egna förförståelse, mina egna erfarenheter som missbrukare och andras berättelser, statistik och nyheter. En del av det jag sett har blivit nyheter, små notiser i en lokaltidning. En del har blivit ”nyheter” enbart för ”de nära och kära”. Igår hörde jag ännu en av dessa nyheter och kikade lite mer på den.

Jag har hört den förut, jag har haft ”likande” nära mig. Det handlar om en i detta fall ung kille, 16 år, dvs en kille i sista året på nian. Han mådde som så många andra dåligt, varför vet jag inte riktigt, men under tiden som livet kändes tungt kom han förmodligen i kontakt med droger och upplevde dess välgörande funktioner.