Kort om boken ”Vi begravde våra barn”

Det är inte enkelt att skriva en text, eller en recension, av en bok som bär en titel som ”Vi begravde våra barn”. Särskilt inte om man som jag gillar att problematisera och vrida och vända på saker och ting för att se vilka vinklar som ryms inom det jag har framför mig. Det är som upplagt för att ”bli fel” när det som ligger framför mig är en rad självutlämnande och plågsamma texter. Men jag ska göra ett försök av den anledning som jag tidigare har bloggat om drogområdet här, det är svårt att vara tyst.

Boken består av ett antal mammor som antingen berättar om sina barn, eller sina upplevelser av att följa ett barn i en missbrukskarriär som leder till den absoluta konsekvensen eller som delger ett foto av barnet kompletterat med dess födelse- och dödsdatum.

Den enkla vägen är självfallet att göra som den inom drogområdet kände Kai Knudsen gör i sitt slutord stapla vördnadsfulla meningar på varandra. Men det är meningar som känns rätt meningslösa, dels utifrån att jag inte tror att det var den typen av bekräftelse av den uppenbara sorgen som mammorna strävade efter med sin bok, dels utifrån att Knudsen tolkar det som att mammorna delar med sig av sina erfarenheter för att som han skriver ”finna en smula kraft att resa sig, en möjlighet att komma tillbaka till livet”.

Fortsätt läsa ”Kort om boken ”Vi begravde våra barn””