Etikettarkiv: missbrukarvård

Uppdrag granskning och missbruksvården

Kvällens Uppdrag granskning var smärtsamt att se. Det handlade om två unga killar vars liv avslutades väldigt tidigt och som lämnade sörjande anhöriga och vänner efter sig.

Men det handlade också om svensk missbruksvård sammanfattad.

Det handlade om politiker som inte riktigt bryr sig, och som år efter år sänkt budgeten för missbruksvård.

Det handlade om tjänstemän i den myndighetsutövande delen av socialtjänsten som hellre valde boende för 800 kr/natt före dyrare behandlande vårdinstanser eller dyrare motiverande (i teorin) tvångsvård/LVM-vård.

Det handlade om ett privat HVB-hem (Nytida) som verkade tycka att deras uppdrag främst var att erbjuda en sängplats, som ett hotell, utan vare sig engagemang eller vårdinriktning. Det andra, Grenhult, hade liknande inriktning och skriver om missbruksvård på sin hemsida ungefär som att missbruksfrihet alltid trillar ner från himlen av sig självt (det gör det för väldigt många, men då inges inte hopp hos en individ som samhället betalar ett privat företag för). Kompetensen om missbrukarvård verkar vara väldigt liten hos dessa vårdgivare.

Det handlade om väldigt många bortförklaringar av ansvarig personal.

Det handlade om det jag brukar skriva om, bristande engagemang och bristande kompetens. Och om politiker som underblåser det, antingen för att de inte förstår bättre eller för att det skulle bli för dyrt att göra det bästa för att rädda liv.

Framför allt handlade det om två killar som båda uttryckte att de ville ha hjälp och missbrukarvård (notera skillnaden mot missbruksvård) men som samhället svek. Politiker, socialtjänstemän och vårdpersonal, alla svek de Leon och Waffa.

All heder åt SVT för dagens program, låt oss inte glömma bort att fortsätta att granska svensk missbruksvård i alla dess nivåer! Jag tänker iaf fortsätta att vara obekväm för att försöka göra mitt för att försöka bidra till att så få dom möjligt får dela Leons och Waffas öde.

Om missbruksvårdens innehåll, och LVM i synnerhet

Jag söker en hel del jobb, vilket jag nog berättat om tidigare. Dels söker jag kvalificerade säljarjobb och dels söker jag en rad olika slags jobb inom ”missbruksområdet”. Givet de neddragningar som skett inom missbruksområdet finns det huvudsakligen två jobb att söka, behandlare på en kommuns öppenvård eller behandlare inom tvångsvårdsorganisationen Statens Institutionsstyrelse (SiS). Av olika anledningar som för missbrukssidan vanligen övergår mitt förstånd (för säljarsidan förstår jag att stigma är till min nackdel) kommer jag sällan på intervju inom missbruksområdet. Men ett par gånger har jag kommit på intervju vid SiS, trots att jag skrivit i bloggen flera gånger om märkligheter som förekommit inom ramen för SiS verksamhet.

Båda gångerna har det dock slutat dåligt. Första gången på SiS Sirius (12-stegsbehandling) i Uppsala kom vi ihop oss kring att de använder en ovetenskaplig modell kallad Missbrukspersonligheten, där jag förklarade att jag kunde lära ut den synen men komplettera med ”missbruksidentiteten” (skillnaden kan tyckas hårfin men är enligt mig av avgörande betydelse för behandlingsresultat). Senaste gången var i somras på SiS Lunden i Lund där jag under intervjun hade svårt att hålla mig för skratt två gånger. Den första när jag upptäckte (efter ett par frågor) att intervjun utfördes med extrem bokstavstolkning av MI-metoden (som bl a består av att behandlaren använder sig av sammanfattningar, så om jag svarade på en fråga så avslutades varje fråga med att intervjuaren sammanfattade vad jag svarat, lätt krystat). Den andra när vi hamnade i en diskussion kring om individer med ett eget beroende bakom sig var bra eller dåligt som anställda behandlare, jag menar att det är individuellt medan SiS-intervjuaren mer verkade vara inne på att det var dåligt (i detta fall tillämpades inte riktigt MI-begreppet ”rulla med motstånd” utan det blev lite tjafsigt eftersom jag aldrig kommer att hävda generellt att personer med egen erfarenhet är negativt i en behandlingssituation, medan en av SiS-intervjuarna egendomligt nog hävdade att de med egen bakgrund alltid visste vilken väg som var bäst, dvs den som personen själv gått. Hon måste ha lyssnat för mycket på tolvstegare…).

Läs mer

Politik som behövs för en fungerande missbrukarvård

Genom åren har jag då och då fått kommentarer av slaget: ”Men vad tycker/vill du då?” eller ”Vad skulle du göra…?”, och jag har medvetet valt att inte skriva särskilt mycket om det. Visst framkommer en del vad jag tycker i mina inlägg (framför allt att nuvarande politik inom drogområdet är dålig och att kompetensen är katastrofalt låg inom i stort sett samtliga enheter som jobbar inom drogområdet), men jag har så klart fler åsikter än så. Så inte minst så här i valtider kan det vara på sin plats att klargöra vad jag tycker om drogområdet. Först ut är två punkter som krävs för en fungerande missbrukarvård:

  • Tillåta vinster i välfärden
  • Införa LOV i samtliga kommuner/landstingskommuner

En sak jag varit tydlig med tidigare är att det krävs fler alternativ, gärna privata eller för den delen kooperativa/ideella om någon tror på de formerna, inom drogområdets behandlingssektor. Det har jag skrivit om i inlägget ”Missbruk och vinster i välfärden”, mestadels utifrån HVB-perspektivet men det politiska gäller även öppenvården. Och slutsatsen är tydlig, det krävs vinst- och utdelningsmöjligheter även i detta område för att erbjuda de som är i behov av vård bästa möjliga vård. Ett vinstförbud i välfärdsområdet leder enbart till sämre vårdmöjligheter. Läs mer

Tolvstegarnas missbrukarvårdsdebatt

För några dagar sedan publicerades det på SvD Brännpunkt en insändare om den svenska missbrukarvården. Jag hade inledningsvis svårt att ta den på allvar då skribenten gav intrycket av att mest vara intresserad av att marknadsföra sitt eget företag, men sedan har jag märkt väldigt många uppskattande kommenterar till insändaren. De som kommenterar insändaren positivt är precis som insändarskribenten en del av det som kan kallas för tolvstegsrörelsen, och det verkar som att dessa individer känner sig förlösta genom insändaren, typ som om de tänker ”äntligen kommer ett seriöst debattinlägg från vår sida till skillnad från KRIS infantila propaganda”. Men tyvärr är inte debattinlägget särskilt seriöst, och inte heller baserar det sig på fakta och vetenskap.

Insändarskribenten Mikael Lund beskriver i insändaren en fantastiskt behandlingsmetod som tusentals människor följer varje dag i Sverige, dock utan att han vågar uttala att det han pratar om är tolvstegsrörelsen (Update: I dagens SvD går Mikael ut med att det är tolvsteg han sysslar med). Det påminner mig lite om stämningen när jag själv vistades i dessa sammanhang och ”umgicks” med en del behandlingshemsägare, det finns en liten skamsen känsla parallellt med mindervärdighetskomplex bland många av de som tillhör denna rörelse, åtminstone bland dem som verkar både i den världen och i övriga missbruksområdet som t ex ägare gör. Det är som att dessa individer har oerhört svårt att förstå, greppa och förhålla sig till den tydliga trenden med evidensbaserad verksamhet som präglat området minst de senaste dryga 10 åren. På något sätt verkar det finnas en konflikt i detta, mina intryck är att  tolvstegarna verkar känna sig hotade och åtminstone jublar de så fort minsta lilla ”går deras väg”. Så var det t ex på den tiden då jag ”umgicks” med en del av ägarna till dåtidens största behandlingshemsföretag inom vuxen-HVB, det var samtidigt som SBU-utredningen inom missbruksområdet kom och då jublades det och kokades soppa på spikade formuleringar, vilket är helt förståeligt eftersom branschen på lång tid inte varit den ”tälja guld med gruppterapi” som den var på 80-talet och delar av 90-talet. (forts. kräver tyvärr att du är inloggad för att läsa)

Utom tvivel är det dock att det finns en konflikt mellan drogfri respektive medicinskt baserad behandling av opiatberoende, eller konflikt och konflikt, det handlar främst om angrepp från den drogfria sidan, inte minst blev det tydligt för snart tre år sedan i och med att tolvstegskopplade KRIS startade sin kampanj om ”statligt knark”. Mikael Lunds debattinlägg utgår just från detta angrepp, han skriver: ”Det finns en grupp av beroende/missbrukare som varken kan eller vill bli drogfria och som är en fara för sig själva och samhället. Denna grupp kan behöva drogersättning men detta måste vara den sista åtgärden eller lösningen på problemet.”. Det är ett väldigt olyckligt sätt att attackera på i och med att han helt utan grund ägnar sig åt osaklig stigmatisering med orden att de som behöver substitutionsbehandling är en fara för sig själva och samhället. Så är det inte alls, det är det akademiska samhället överens om, vetenskapen är tydlig (se inlägget Räddar läkemedelsassisterad behandling liv eller inte) på att den medicinska behandlingen vid opiatberoende är överlägsen alternativen och den metod som i störst utsträckning möjliggör att individerna kan bli en del av samhället och produktiva, skattebetalande och/eller skapande medlemmar i stället för aktiva narkomaner.

Men Mikael Lund ägnar sig inte åt vetenskap, hans krig grundar sig i tro och tyckande. Och eftersom opiater är högriskdroger med hög dödlighet är det en farlig verksamhet som Mikael Lund ägnar sig åt när han tycker utifrån tro och gissande om hur saker och ting förhåller sig. Och det är väl det som tydligast kommit att utgöra skiljelinjen mellan den drogfria behandlingen och dess alternativ, den drogfria behandlingen (läs tolvstegsrörelsen) baserar sig på en behandlingsmetod med grund i religiösa föreställningar och ett religiöst program mot synden, där synden ersattes av missbruket, medan substitutionsbehandlingen får stöd av vetenskapliga tungviktare som Cochrane (som med vetenskapliga metaanalyser (analys av flera oberoende studier på en och samma gång) kommit fram till att just den ersättningsbehandling är den mest effektiva för att möjliggöra såväl överlevnad som frigörelse från missbruk/beroende).

Men Mikael Lund håller inte med om ovanstående, han har en annan bild av vad det vetenskapliga världen säger, och i sekteristisk anda är det självfallet hans tolvstegsmetod som vetenskapen håller som bäst (han skriver ”som enligt Socialstyrelsens egen SBU-rapport är den mest effektiva metoden för att få folk nyktra och drogfria.”) och i tillhörande konspiratorisk anda (en sekt måste ha en yttre fiende) är det nedtystat. Men trots att ärlighet är en av ”de gyllene principerna” i tolvstegsrörelsen så återger inte Mikael Lund SBU-rapporten korrekt. 2001 års ”koka soppa på en spik” har ersatts av medvetna lögner.

Här finns en länk till hela SBU-rapporten för den som vill kontrollera sanningshalten i vad Mikael Lund påstår. Precis som Socialstyrelsens nationella riktlinjer för beroendevården säger SBU-rapporten att tolvstegsbehandling är en av ett antal metoder som är bra vid alkoholberoende, men det finns inte grund för att lyfta fram den metoden för narkotikaberoende (och det är därför inte tolvstegsbehandling ingår som rekommenderad behandlingsmetod i de nationella riktlinjerna för narkotikaberoende). Däremot slår SBU-rapporten fast att substitutionsbehandling är överlägsen när det kommer till heroin-/opiatberoende.

Och som om denna vetenskapsförnekelse hos Mikael Lund inte vore nog fortsätter han med att hävda, helt utan extern källa, att drogmarknaden idag svärmar över av legalt förskrivna preparat. Det är precis som med KRIS påståenden skrönor och gissningar som Mikael Lund ägnar sig åt. Och likaså är det med Mikael Lunds påståenden om hur missbruk fungerar, det är uppenbart att Mikael dels tillhör dem som tror på Craig Nakkens beskrivningar av ”Jaget” (trots att dessa saknar helt och hållet vetenskaplig referens) och dels tillskriver droger en rad (känslo)effekter per se, ”Droger (inklusive lagligt förskrivna) generar skam, skuld, låg självkänsla, sorg, sömnproblem, depression och ångest.”. Visst kan det finnas substanser som orsakar en del av detta rent kemiskt, men oftast beror det på effekterna som drogerna har på livsföringen, och att det är livsföringen som genererar de effekterna, men att fokusera på individens handlingar ingår i den berättelse om de dåliga substanserna, de dåliga läkemedlen som Mikael ville berätta så därför måste han ta genvägen via lögnen för att konstatera detta.

Fokus på debattartikeln är självfallet läkemedelsbehandlingen vid opiatberoende, därför skriver Mikael Lund ”Det finns många heroinister som lever drogfria precis som det finns massor av alkoholister som är nyktra i Sverige idag”. Och visst är det sant, rent anekdotiskt, jag känner till några individer som varit opiatberoende som idag är drogfria med hjälp av tolvstegsrörelsen, och det är jättebra, men att gå från dessa enskilda individer (vilket kan kallas anekdoter) till att rekommendera den behandlingsmetoden rent generellt låter sig inte göras i ett humant samhälle. Det är så mycket saker som spelar in om man får möjlighet och kan leva drogfritt eller inte, allt från genetik till sociala och psykiatriska förutsättningar, om något så är missbruk och beroende ett komplext fenomen. Det är anledningen till att om man ska kunna uttala sig generellt om vilken behandlingsmetod som är att rekommendera så måste man i humant perspektiv utgå från standardiserade och strukturerade utvärderingar som så långt som möjligt tar hänsyn till och modererar så mycket komplexitet som möjligt, det kallas forskning och allra helst flera forskningar på varandra, s k metaanalyser, som t ex Cochrane ägnar sig åt. Och där finns inga vetenskapligt välgjorda studier som talar för att tolvstegsbehandling/-rörelsen är bra vid opiat-/heroinberoende. Det är hårda och neutrala fakta.

Mikael ger sig även på tekniska begrepp i insändaren, som t ex toleransökning. I Mikaels värld hämtar han inte kunskap om tolerans från den biokemiska vetenskapen utan från tolvstegsrörelsens mytologiska värld, i den finns varken sensitisering eller något tak för toleransen utan det är bara ”en är för mycket och tusen är aldrig nog” som gäller,därför kan Mikael Lund förmodligen utan närmare tanke på att han stigmatiserar och smutskastar en stor patientgrupp påstå att ”de flesta som ingår i drogersättningsprogram tar andra droger eller dricker alkohol vid sidan om i ett så kallat sidomissbruk”, helt utan annan grund är myterna från tolvstegsrörelsen. Det är ingen fakta alls bakom påståendet.

En annan förgrundsgestalt inom tolvstegsrörelsen är Gunnar Bergström, som skrivit ett blogginlägg där han kommenterar Mikael Lunds debattinlägg. Eller kommenterar och kommenterar, han öser så klart beröm över Mikael Lunds epos och kritiserar det kloka svar som beroendeläkaren Joar Guterstam publicerat i SvD. Gunnar Bergström anser sig så välutbildad och insatt i frågorna att denne kan kritisera forskaren Björn Johnson och den första vetenskapliga artikeln i en serie som han publicerade tillsammans med en kollega och kalla Johnsons forskning för felaktig, men vilken akademisk bakgrund Bergström har för att kunna göra denna kritik framgår inte av internet (förutom att Bergström precis som Lund har kommersiella intressen i tolvstegsrörelsen).

Bergström framför kritik mot substitutionsbehandlingen med de ord som så många andra valt att använda som sin kritik: ”Det är idag fler som dör av metadon och Subutex än de droger de skulle ersätta.”. Detta helt utan insikt eller uppgift om det är patienter inom ramen för substitutionsbehandlingen som dör eller personer som är hänvisade till antingen smugglingen eller det läckage som verkar finnas för att regleringen av substitutionsbehandlingen är för hård, men hur det förhåller sig med fakta är inte intressant för Bergström. Det kan ju mycket väl vara så att dödsfallen skulle vara väsentligt högre idag om inte substitutionsbehandlingen hade funnits, i den riktlinjen talar den vetenskapliga forskningen, men det spelar ingen roll för Bergström då denne enbart vill smutskasta alternativet till tolvstegsrörelse.

Studerar man så Bergströms kunskapsnivå ser man i kommentarsfältet att Bergström tror att det är 66 dödsfall av enbart Subutex år 2012, med det visar Bergström att han inte kan det han diskuterar. Det är 66 dödsfall 2012 där den högst rankade drogen är Subutex (buprenorfin), därmed inte sagt att det även fanns andra droger inblandade i dödsfallen, t ex bensodiazepiner, båda preparaten finns tillgängliga via t ex näthandelsbutiker och ger en särskilt dödlig kombination. Och exakt varifrån substanserna kommer vet vi inte, men som tur är pågår ju forskning om det via Björn Johnson och co vid Malmö högskola. När den är färdigpresenterad kan vi fortsätta diskutera ev problem utifrån vetande i stället utifrån tro.

Så hur ska man förstå denna konflikt från tolvstegsidan? Alldeles uppenbarligen handlar det om flera faktorer. Dels krymper marknaden för missbruksbehandlingsverksamhet år för år, även om efterfrågan (individer med problematisk användning) ökar. Dels är det provocerande för många inom tolvstegsrörelsen som själva upplevt att livet förändrats dramatiskt positivt och i god vilja vill att andra ska uppleva samma att forskningen inte pekar på deras metod som det bästa alternativet (som bäst, vad det gäller alkoholism, är metoden en av flera metoder som kan rekommenderas rent vetenskapligt, för narkotikaberoende finns inte samma tydliga forskningsläge). Dels handlar det, precis som Missbruksutredningen pekat ut (mellan raderna), om bristande teoretisk kunskap och akademisk förståelse bland de verksamma inom tolvstegsrörelsen (många har enbart interna utbildningar eller korta tvåårsutbildningar vid folkhögskolor, det duger inte för att arbeta med så komplext fenomen som missbruk/beroende, och uppenbarligen inte för att resonera kring vetenskapliga studier heller).

Förmodligen handlar det också om bristande kunskap om drogmarknaden, kanske har de inte följt med i den internationella nyhetsrapporteringen där illegal tillverkning och smuggling av just olika läkemedel (och då i synnerhet opioider) har varit en stark trend under ett antal år, och kanske så känner de inte till att flertalet sajter på internet säljer de omdebatterade preparaten (jag skrev bl a om det när jag drev Drogkompetens.se, men tolvstegsbehandlingshemmen var inte särskilt intresserade av att betala för kunskapsförmedling). Och kanske handlar det bara om avundsjuka, som då inte skulle vara kopplad till den ekonomiska aspekten på uteblivna behandlingsplatser för den drogfria behandlingen, att de inte tycker att deras alternativ får tillräckligt mycket uppmärksamhet från t ex Socialstyrelsen och dess nationella riktlinjer.

Vad det gäller avundsjukan är det lite märkligt att tolvstegsrörelsen inte agerat annorlunda kring forskning och vetenskap, tagit till sig den och försökt få trenden med evidens och vetenskap att tala för tolvstegsbehandling (med rätt kunskap vore det ju inte så svårt om nu metoden är så strålande som det påstås av debattörerna). Det finns visserligen små försök till det från enskilda behandlingshem som presenterar små taffliga utvärderingar om hur fantastiskt deras behandlingshem är, men det duger självfallet inte, och de jag läst lämnar väldigt mycket i övrigt att önska för att tas på allvar även om utvärderingarna är utförda av kända akademiker på konsultbasis… Men någon samlad vetenskapligt förhållningssätt och tillvägagångssätt finns inte. Inte ens känner man till, vilket jag också skrev om på Drogkompetens, att Socialstyrelsen arbetar som en del i ett stort internationellt vetenskapligt utvärderingsprojekt med just metaanalyser av tolvstegsrörelsens behandlingsmetod. Med lite annorlunda approach än att i media frivilligt gå ut och framstå som vetenskapsfrånvända skulle tolvstegarna kunna ta till sig vetenskapligt förhållningssätt och på olika sätt rida på vågen och utnyttja den, men det gör man inte för man kan inte och förstår inte och tror att det är bättre att tjura och smutskasta med lögner och stigmatiserande påståenden. Så synd.

Om tolvsteg och fd. missbrukare som behandlare

Då och då förekommer kritik mot tolvstegsbehandling i olika sammanhang inom det svenska missbruksområdet. En del kan kanske tycka att jag har stått för en del, t ex när jag påpekat att tolvstegsbehandling inte har evidens som behandlingsmetod vid narkotikaberoende, jag ser det mer som ett konstaterande av fakta från de de s.k. ”Nationella Riktlinjerna” i stället för kritik och mestadels brukar jag använda det för att påpeka dubbelmoralen hos våra svenska kommuner och hur missbrukarvården sköts/fungerar i vårt land. Kommunerna hävdar gärna att de arbetar evidensbaserat och deltar gärna i SKL:s projekt ”Kunskap till praktik” som arbetar/arbetat med införandet av de nationella riktlinjerna, men sedan bedriver man gärna öppenvård med ”tolvstegstegsbehandling” som metod.

Dock går det däremot att se avsaknaden av evidens som ett exempel på ”attacker”, för Socialstyrelsens evidens (i de nationella riktlinjerna) kommer från en ”fakta” som presenteras av en expertgrupp och det har alltid förekommit en skeptisk, för att inte säga negativ, inställning till tolvstegsbehandling inom den svenska ”expertkåren”. I en del böcker skrivna av den svenska ”expertkåren” förekommer ibland generaliseringar och påståenden som inte är så generaliserbara för svensk tolvstegsbehandling, åtminstone känner inte jag igen en del påståenden utifrån den praktiska erfarenhet och övrig kunskap jag har av tolvstegsbehandling.

Läs mer

Om tolvstegsbehandlingens gudsbegrepp

I veckan som gick skrev Maria Larsson en debattartikel om metadon och LARO, en debattartikel som man kan säga en hel del om men det har säkerligen en hel del andra kunniga debattörer gjort så jag har avstått (däremot passade jag på att söka en nyinrättad tjänst vid Socialstyrelsen som ska arbeta med en översyn av LARO-programmen, inte för att jag har en chans att få den men som princip). En av dessa kunniga som svarat på Maria Larssons debattartikel, även om hans kompetens och utbildning inom missbruksområdet är oklar, är journalisten Aaron Israelson från Götebörg. I sitt debattsvar skriver han en del om tolvstegsbehandling, det är också oklart vilken kunskap, erfarenhet och insikt i 12-stegsmetoden som Aaron har, men debattsvaret förtjänar en kommentar.

Läs mer

Om regeringens proposition om missbrukarvården

Om en månad är det fem (5) år sedan minister Maria Larsson initierade det som kom att kallas Missbruksutredningen. Hon gjorde det i DN med orden, först problemformulering; ”den enskilde missbrukaren får idag kämpa för att få det stöd och den rehabilitering som behövs. Och när missbruksvård väl ges är den inte sällan fragmentarisk och utan fungerande vårdkedjor. Ibland avgör bostadsorten möjligheterna att få den hjälp som behövs. Så kan det inte få fortsätta. (…) Kvalitén på vården är av allt att döma mycket varierande.” och sedan lösning; ”En ny utredning tillsätts som ska ta ställning till hur kommunernas och landstingens ansvar kan tydliggöras. Utredaren bör även överväga eventuella behov av förändringar i lagstiftningen och ansvarsfördelningen mellan de båda huvudmännen för att säkerställa att personer med missbruk eller beroende får de insatser som han eller hon behöver.

I debattartikeln nämns fyra andra punkter, utöver utredningen. De var:

1. Ny strategi, med målen; Förbättrad kvalitet, ökad likvärdighet och ökad tillgång till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda.

2. Överenskommelse, mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting om gemensamma insatser.

3. Förstärkt och samordnad tillsyn. Socialstyrelsen och länsstyrelserna fick i uppdrag att gemensamt genomföra en fördjupad tillsyn av missbruks- och beroendevården i hela landet.

4. Ökad valfrihet även inom missbruks- och beroendevården. Regeringen ville öka individens möjligheter att själv kunna välja utförare av tjänster utifrån vad som är bäst för just honom eller henne.

Läs mer

Om behandlingshemsvård, särskilt hos Statens Institutionsstyrelse

Villkoren för behandlingshemsplaceringar har diskuterats i denna blogg tidigare ur ett antal perspektiv, det finns väldigt mycket att säga om behandlingshem och den vård som ges vid dessa. Ut ett missbrukarperspektiv anser jag att problematiken med otillräcklig kunskap bland personalen är det centrala problemet, man kommer till ett behandlingshem och förväntar sig, med all rätt, kompetent vård i linje med senaste och bästa kunskapsläge. Det är tyvärr, enligt min erfarenhet, allt för sällan det blir så.

Det senare är inte bara min syn, utan även en av de viktigare punkterna inom den s k Missbruksutredningen (även om man kan tycka att den s k öppenvården kom väl lindrigt undan, men det är ett annat blogginlägg). Tyvärr tillhör de viktiga åtgärderna utredningen föreslog de som minister Maria Larsson har struntat i, därför är det viktigt att påminna om dem och bakgrunden till varför utredningen föreslog ett antal åtgärder som riktade sig till (främst) behandlingshemmen. Missbruksutredningen skriver:

Läs mer

Årets nyttiga idiot!

Från olika politikers håll brukar det heta att missbrukarvården är bra i Sverige, allt är så bra inom missbruksområdet, det är ett populärt mantra som jag skrivit om flera gånger tidigare (t ex Maria Larssons tal brukar vara på det temat). Och särskilt stort intresse att förändra missbruksområdet har inte funnits från politiskt håll, t ex låter ju propositionerna utifrån Missbruksutredningen vänta på sig. Samtidigt förs det då och då fram kritik mot missbrukarvården, jag t ex har haft och har mycket synpunkter och kritik mot hur man arbetar med dagens missbrukarvård på en rad områden. Men jag har haft fel, vad det verkar.

För i stort sett alla användarna av Stockholms missbrukarvård håller inte med mig, och är mycket nöjda med den vård som de får, med andra ord, om vården bara får hållas kan vi nog anta att det problematiska missbruket är försvunnit om några år. Vården fungerar ju så bra och användarna är ju så otroligt nöjda, åtminstone om man får tro den pressrelease som landstinget i Stockholm skickat ut efter att Sveriges kommuner och landstings s k brukarråd genomfört sin första brukarrevision av missbrukarvården i Stockholm. Landstinget skriver:

”97 procent uppger sig vara mycket eller ganska nöjda med vården. 75 procent upplever ett stort eller ganska stort inflytande. […] Tillgängligheten är god – 96 procent vill inte komma oftare. En majoritet uppger minskad användning av beroendeskapande medel

Vilket fantastiskt resultat! Och rubriken i DN är ”Missbrukarvården gillas”, den rubriken måste verkligen glädja våra politiker och verksamhetsansvariga inom missbruksområdet (vilket framgår av ansvarig politikers blogg som har rubriken ”Stor nöjdhet…”). Att sedan experterna i Missbruksutredningen kritiserat vården för just tillgänglighet och kvalitetsproblem är bara en bisak och alltså motbevisat av brukarna själva.

Läs mer

Vem är missbrukare?

Vem är missbrukaren? Eller rättare sagt, vem är individen som utvecklar en problematisk användning av droger? Finns det en särskild typ av individer som blir missbrukare? Finns det en särskild typ av intressen bland dem som blir missbrukare? Är missbrukare särskilt lämpade att arbeta inom vissa områden? Dessa och liknande frågor finns det skäl att ställa. Inte minst för att det finns en hel fördomar om vilka som blir missbrukare. Min inställning är att hur samhället ser på individen som utvecklar ett problematiskt förhållande till droger är av avgörande roll för den framtida utvecklingen. Och som jag ser det finns det flera brister i hur samhället ser på individerna, vilket leder till upprätthållande av en hel del problem, som t ex utanförskap och t o m fortsatt missbruk. Just detta med synen på individerna är en del i min förklaring av varför vi har ett ständigt ökande antal individer med missbruksproblem.

Läs vidare

Det dör folk men vi har ingen aaaaning om vad vi gör

Jag skrev om Sundsvall igår, där TV-media gick ut med att 4 individer dött sedan i maj. Nu visar det sig enligt SR att det är 6 st som dött, och frågan är hur många det egentligen är. Det är ju inte så lätt att hålla reda på, det är ju bara missbrukare och för en socialtjänst med ansvar för missbrukarvården är det ju inte så lätt att hålla reda på hur många som dör av dem som man har skyldighet enligt lagen att hjälpa. Så kan det se ut i en kommun 2012, och det hade ju varit en rätt relevant fråga att ställa till ansvariga tjänstemän och politiker, hur det kommer sig att man inte ens vet hur många som dör.

Läs mer

Den bortglömda forskningsrapporten om missbrukarvården

I somras släpptes en rapport som borde ha blivit föremål för en omfattande samhällsdebatt. Det handlar om en relativt unik uppföljning av hur det går för dem som vårdats för missbruk, det handlar om hur väl samhället lyckas möta behoven och återinföra dessa individer in i samhället som produktiva samhällsmedborgare, det som vi borde förvänta oss att missbrukarvården ska syfta till. Åtminstone är det min syn på vad missbrukarvården ska åstadkomma.

Den forskningsstudie som jag talar om har studerat hur det gått för 4341 individer som vårdades för missbruksproblem någon gång under 1999 till 2003, och uppföljningen har gjorts med ettårsperspektiv efter vårdinsatsen. Vården har bestått av LVM-vård inom Statens Institutionsstyrelse.

Läs mer

Räddar läkemedelsassisterad behandling liv eller inte?

Den senaste tiden har det förts en intensiv debatt på Twitter kring den läkemedelsassisterade behandlingen. I centrum har en ”kulturpersonlighet” vid namn Jonas Inde varit. Det har varit svårt att förstå vad Jonas Inde har haft som syfte, men hans angrepp på t ex Svenska Brukarföreningen, dess företrädare, olika personer som arbetar för en förändrad narkotikapolitik, och i synnerhet den läkemedelsassisterade behandlingen med subutex och metadon, har varit omfattande.

Nu spelar det inte så jättestor roll vad en enskild individ tycker om en behandlingsmetod, det är trots allt enbart osakligt tyckande som Inde har ägnat sig åt, men han har dels fått med sig en skara människor som inte är så insatta i frågeställningarna, och dels är Inde aktuell i den statsfinansierade televisionen med en programserie om missbruk och beroende. Det är bara att hoppas att programserien Jonas löfte som börjar i SvT2/UR i morgon håller högre kvalitet än Indes tweets, om inte annat kräver ju lagen det.

Jonas Inde (& co) har haft som mål att kritisera den läkemedelsassisterade behandlingsmetod som används vid opiatberoende (alternativt enbart som mål att marknadsföra och skapa intresse för programserien genom att utnyttja Williams Petzälls död), och när några av oss försökt att påtala de vetenskapliga resultaten kring denna behandlingsform har Inde resolut avvisat detta och uttryckt sig mycket föraktfullt. Inde har med en dåres envishet hävdat att det enda som är acceptabelt är drogfri behandling. Det är självfallet var och ens egna val om man vill framstå som anknuten till fakta och vetenskap eller mer randomiserat tyckande utifrån på sin höjd enstaka fall (enstaka fall säger dock ingenting om en helhet och är inte heller något som man kan bygga strukturer som behandling på).

Det finns mängder av forskning som visar på att behandling med bas i subutex eller metadon är mest framgångsrik när det gäller att skapa förutsättningar för att förändra livet från ett destruktivt missbruksliv till ett samhällsproduktivt liv. Cochrane är en vetenskaplig organisation som för sjukvårdens räkning sammanställer mängder av forskning till gemensamma slutsatser. När man har jämfört forskningsstudier på individer inom behandlingsprogram med subutex eller metadon med forskningsstudier som byggt på alternativ (t ex drogfri behandling eller ingen behandlings alls), är slutsatsen:

”Methadone is an effective maintenance therapy intervention for the treatment of heroin dependence as it retains patients in treatment and decreases heroin use better than treatments that do not utilise opioid replacement therapy.”

Den som är insatt i hur Cochrane arbetar förstår tyngden i detta uttalande. Det finns alltså inget utrymme för att hävda att någon annan behandling är bättre, även om det i enstaka fall finns dem som får ett fungerande liv med andra metoder/vägar (jag känner som jag skrivit tidigare till några av dessa fall, de har använt sig av kvalificerad tolvstegsbehandling).

Sedan vad det gäller studier kring den läkemedelsassisterade behandlingen finns det inte tillräckligt med studier för att de ska kunna ingå i ett ”Cochrane-statistiskt” underlag för att uttala sig om dödligheten, däremot finns det många enskilda studier som studerar olika behandlingsmetoder och dödlighet.

29En av de mest citerade och uppmärksammade inom detta område är en svensk studie som kunde genomföras ”tack vare” den debatt som var metadonbehandlingen i slutet på 1970-talet (PDF). Den olyckliga debatten ledde till ett intagningsstopp vid Sveriges dåvarande enda metadonbehandling mellan 1979 och 1984.

De som inte kom in i behandlingen på grund av detta stopp fick utgöra två kontrollgrupper (en på 17 individer som uppfyllde villkoren men som inte fick metadon, en på 98 individer som stod på väntelista men som kunde antas uppfylla villkoren för behandlingen) som kunde jämföras med dem som ingick i behandlingen (166 patienter, som delades upp i olika undergrupper beroende på t ex om de skrevs ut, skrev ut sig själva, deltog under hela tiden etc).

Resultatet visade på stor skillnad i antal dödsfall och förväntad livslängd mellan de olika grupperna, och tabellen vid sidan visar på att de som inte fick substitutionsbehandling hade en 63 gånger så hög dödfallsfrekvens som förväntat gentemot 8 gånger så hög för dem som ingick i behandlingen. Med andra ord är denna studie en stark vetenskaplig evidens för att Metadon-behandling räddas liv. Det är dock inte den enda studien som visar detta.

En annan studie är en australiensisk studie på 307 heroinister, där resultatet är att de som inte ingick i metadonbehandling hade en tre gånger så hög sannolikhet att avlida som de som ingick i metadonbehandling. En spansk studie (PDF) omfattade 5049 heroinister, av vilka 1005 patienter avled under tiden för studien (38% pga aids, vilket visar på behovet av sprututbytesprogram, 35% pga överdoser och 27% pga ”övrigt”). 50% av patienterna fick metadonbehandling, och 50% fick drogfri behandling. Förväntad livstid för de i studien var 39 år, jämfört med Barcelonas normala 77 år. Av de som dog av överdoser hade 11 individer behandlats med metadon och 274 hade inte fått metadon, att inte ingå i metadonprogrammet var den starkaste förklaringsvariabeln för dödsfall till följd av överdos. Det finns förmodligen fler studier att hänvisa till, men tiden medger inte det (just nu tvingar socialtjänsten mig att bege mig till att spela boule, vilket självfallet är viktigare än denna debatt).

Men ovanstående vetenskap är ingenting som intresserar Jonas Inde och de som sympatiserar med hans förklaringar till varför individer dör av heroinmissbruk.

Med vilken rätt lät samhället William Petzäll dö?

”Att dö är inte den enda effekten som kan komma av missbruk” [och inte heller den värsta], enligt Beatrice Ask i en omtalad intervju. Hennes riksdagskollega William Petzäll dog igår av en förmodad överdos (SvD). Det värsta för William Petzäll och hans anhöriga hände, även om Moderaternas Beatrice Ask inte tycker att det är särskilt allvarligt.

Jag har skrivit en del om William Petzäll sedan han blev öppen med sitt missbruk, dels skrev jag om en person som for lite hit och dit med åsikter och fakta som inte alltid var fakta, dels skrev jag om en person som inte fick den hjälp han förtjänade. Jag skrev också om att den vård han fått (två x en månad vid tolvstegsbehandlingshemmet Nämndemansgården) inte var tillräckligt för någon som vill bryta ett missbruk, och samhället ställde aldrig upp med den vård som behövdes. William Petzäll, och hans mamma, försökte gång på gång påtala behovet av vård. Ännu en gång möttes inte den som bad om hjälp med en hjälp som fungerade. Ännu en gång misslyckades socialtjänsten och beroendevården. Vi i Sverige är bra på att misslyckas inom missbruksområdet, oavsett vad företrädare som vissa politiker, vissa tjänstemän och vissa intresseorganisationer påstår om vår restriktiva narkotikapolitik.

Det senaste året var det Williams Petzälls uppfattning att det enda som kunde hjälpa honom var en plats inom något substitutionsprogram med subutex eller metadon, men eftersom William Petzälls användning av opiater inte ansågs vara tillräckligt långvarig eller tillräckligt skadlig var det svårt för honom att komma in i programmet. Och när han väl fick en remiss fanns inte tillräckliga resurser, andra politiker hade valt att spara pengar i stället för att erbjuda den vård som av internationella organisationer som utvärderar vårdprogram klassas som överlägsen vid den problematik som William Petzäll hade. Jag minns hur glad William Petzäll var på Facebook när han till slut fick den eftertraktade och välbehövda remissen till substitutionsprogrammet, och hur snart glädjen förbyttes mot åter igen frustration och besvikelse. William uttryckte stark besvikelse, över sin egen situation, men även över vår misslyckade narkotikapolitik, en politik som William Petzäll under det senaste året i riksdagen försökt påverka till det bättre. Tyvärr tystnade den rösten när den inför kommande politiska överväganden i riksdagen hade behövts som mest.

Politik är att vilja, politik är att prioritera, i detta fall vare sig ville eller prioriterade politiker att hjälpa William Petzäll. Beskedet William Petzälls mamma fick i stället från beroendevården, var som framgår av länken ovan, ”ställ in dig på det värsta”. Det blev det värsta för Williams mamma. Precis som det har blivit för hundratals andra mammor hittills i år. Så ser vårt samhälles otillräcklighet ut, så ser den restriktiva narkotikapolitiken ut bortom slagorden att ”det bästa är att ingen börjar”. Det är dags att vi byter ut de slagorden mot ”det bästa är om så få som möjligt blir lidande, skadade eller döda”, det är en väsentlig skillnad mot dagens styrande naiva och opportunistiska slagord.

Det finns de som tycker att William Petzäll borde ha valt en annan väg än att söka sig till substitutionsbehandling, en av dem är kändisen Jonas Inde, som i veckan är aktuell med en TV-serie om beroende och sin resa från missbruket. Programmen sänds tillsammans med IOGT-NTO:s studieförbund NBV. Inde twittrade om Petzäll idag, och något säger mig att vi kommer att se en del tolvstegsinspirerat material i SvT framöver.

Titeln på det första programmet är ”Kapitulation”, med en beskrivning som börjar så här: ”Resan mot nykterhet börjar med kapitulation”. Det är vad tolvstegsrörelsens första steg handlar om. Tolvsteg kan ses som ett alternativ till den substitutionsbehandling William önskade, och tolvstegskopplade KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället) har under en tid bedrivit en kampanj mot substitutionsbehandlingen under sloganen ”Statligt knark är också knark”, uppenbarligen har Jonas Inde åtminstone gått på den sloganen. Men att påstå att det handlar om drogliberalism att söka den behandling som har högst vetenskaplig status vid aktuell problematik, likväl som att påstå att de som försökte hjälpa och stötta William i denna kamp var ”livsfarligt sällskap”, det är motbjudande och upprörande.

Visst är det så att tolvsteg kan fungera vid opiatberoende, jag känner flera som gått den vägen, jag känner också flera som gått substitutionsvägen. Vilken väg som är rätt är, som jag ser det, individuellt, men vi kan aldrig komma från att substitutionsbehandling har överlägsen evidens när det gäller att erbjuda en väg bort från missbrukslivet och den metod som klarar sig bäst i vetenskapliga utvärderingar.

Det kommer säkert höjas försvarsröster för att de facto var William Petzäll fysiskt och socialt inte lika nedgången som många andra som står i köerna till substitutionsbehandling och att vi har en restriktiv politik inom narkotikaområdet, dit även narkotikaklassad behandling räknas. Och kanske om William hade fått en annan utformning på den drogfria vården, såväl mer kompetens som längre tid, så hade han kanske uppnått den ”drogfrihet” som är allt för dominerande syn inom området hos särskilt de som inte är så insatta. Men då såväl egen motivation och ”tro” på behandlingsformen är central, i kombination med de vetenskapliga rönen, blir frågeställningen,

med vilken rätt förvägrade samhället William den vård som förmodligen hade inneburit att han varit vid liv idag?

Till skillnad från Jonas Inde väljer jag att lägga ansvaret på våra lokala, regionala och statliga politiska beslutsfattare samt de lobbyister som arbetar mot en generös substitutionsbehandling. Den restriktiva politik som särskilt alliansens partier företräder (Socialdemokraterna är till del även de bra på att vara för den politiken), den politik som starka lobbyorganisationer förespråkar (t ex RNS och IOGT-NTO) måste få ett slut nu. Vi behöver såväl mer fokus på kompetens och vetenskap som mer resurser till beroendeområdet, inte mer moralism om ”drogfrihet” och inte mer nedskärningar.

Narkotikadebatt i riksdagen

I torsdags såg jag en debatt i Sveriges riksdag kring narkotikapolitiken. Det var Socialdemokraternas Hillevi Larsson som hade ställt tre frågor till ansvariga ministern Maria Larsson (KD).

Frågorna var:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att minska den narkotikarelaterade dödligheten?

2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att öka narkotikamissbrukares tillgång till vård och behandling, oavsett var de bor i landet?

3. Kan statsrådet tänka sig att förstatliga finansieringen av missbrukarvården för att jämna ut de regionala skillnaderna i tillgång till vård och behandling?

Det är relevanta frågor. De narkotikarelaterade dödsfallen är nu uppe i en bra bit över 400 per år (officiellt omkring 420 men självfallet är siffran större eftersom en hel del av självmorden som är narkotikarelaterade inte bokförs som det). Tillgången till vård och behandling är dålig över hela landet, med variation ska tilläggas, men i stort sett (dessutom sker vården allt för ofta med dålig kvalitet p g a besparingar genom täckordet ”hemmaplanslösningar, täckord i bemärkelsen att man försöker klä besparingen i ett positivt ord). Och ang besparingar använder såväl kommuner som landsting missbrukarvården som en budgetstötdämpare eftersom missbrukarna nog är den samhällsgrupp som inte har någon stark företrädargrupp.

Tyvärr lämnade debatten en del i övrigt att önska, vilket jag kommenterar. Debatten innehåller ett par höjdarcitat av Maria Larsson, bland annat sanningen att ju färre som börjar desto färre missbrukare får vi, vilket är särskilt intressant med tanke på att Sverige i en internationell jämförelse har mycket färre som börjar/testar och ungefär lika många som genomsnittliga landet som får ett missbruksproblem. Tyvärr debatteras inte denna sanning vidare, och jag antar att särskilt Maria Larsson är glad för det. Se debatten här:

Läs mer