Etikettarkiv: missbrukarvård

Om missbruksvårdens innehåll, och LVM i synnerhet

Jag söker en hel del jobb, vilket jag nog berättat om tidigare. Dels söker jag kvalificerade säljarjobb och dels söker jag en rad olika slags jobb inom ”missbruksområdet”. Givet de neddragningar som skett inom missbruksområdet finns det huvudsakligen två jobb att söka, behandlare på en kommuns öppenvård eller behandlare inom tvångsvårdsorganisationen Statens Institutionsstyrelse (SiS). Av olika anledningar som för missbrukssidan vanligen övergår mitt förstånd (för säljarsidan förstår jag att stigma är till min nackdel) kommer jag sällan på intervju inom missbruksområdet. Men ett par gånger har jag kommit på intervju vid SiS, trots att jag skrivit i bloggen flera gånger om märkligheter som förekommit inom ramen för SiS verksamhet.

Båda gångerna har det dock slutat dåligt. Första gången på SiS Sirius (12-stegsbehandling) i Uppsala kom vi ihop oss kring att de använder en ovetenskaplig modell kallad Missbrukspersonligheten, där jag förklarade att jag kunde lära ut den synen men komplettera med ”missbruksidentiteten” (skillnaden kan tyckas hårfin men är enligt mig av avgörande betydelse för behandlingsresultat). Senaste gången var i somras på SiS Lunden i Lund där jag under intervjun hade svårt att hålla mig för skratt två gånger. Den första när jag upptäckte (efter ett par frågor) att intervjun utfördes med extrem bokstavstolkning av MI-metoden (som bl a består av att behandlaren använder sig av sammanfattningar, så om jag svarade på en fråga så avslutades varje fråga med att intervjuaren sammanfattade vad jag svarat, lätt krystat). Den andra när vi hamnade i en diskussion kring om individer med ett eget beroende bakom sig var bra eller dåligt som anställda behandlare, jag menar att det är individuellt medan SiS-intervjuaren mer verkade vara inne på att det var dåligt (i detta fall tillämpades inte riktigt MI-begreppet ”rulla med motstånd” utan det blev lite tjafsigt eftersom jag aldrig kommer att hävda generellt att personer med egen erfarenhet är negativt i en behandlingssituation, medan en av SiS-intervjuarna egendomligt nog hävdade att de med egen bakgrund alltid visste vilken väg som var bäst, dvs den som personen själv gått. Hon måste ha lyssnat för mycket på tolvstegare…).

Läs mer

Tolvstegarnas missbrukarvårdsdebatt

För några dagar sedan publicerades det på SvD Brännpunkt en insändare om den svenska missbrukarvården. Jag hade inledningsvis svårt att ta den på allvar då skribenten gav intrycket av att mest vara intresserad av att marknadsföra sitt eget företag, men sedan har jag märkt väldigt många uppskattande kommenterar till insändaren. De som kommenterar insändaren positivt är precis som insändarskribenten en del av det som kan kallas för tolvstegsrörelsen, och det verkar som att dessa individer känner sig förlösta genom insändaren, typ som om de tänker ”äntligen kommer ett seriöst debattinlägg från vår sida till skillnad från KRIS infantila propaganda”. Men tyvärr är inte debattinlägget särskilt seriöst, och inte heller baserar det sig på fakta och vetenskap.

Insändarskribenten Mikael Lund, vars behandlingsföretag jag ska återkomma till och kommentera i en senare bloggpost så att han får den reklam han vill ha, beskriver i insändaren en fantastiskt behandlingsmetod som tusentals människor följer varje dag i Sverige, dock utan att han vågar uttala att det han pratar om är tolvstegsrörelsen (Update: I dagens SvD går Mikael ut med att det är tolvsteg han sysslar med). Det påminner mig lite om stämningen när jag själv vistades i dessa sammanhang och ”umgicks” med en del behandlingshemsägare, det finns en liten skamsen känsla parallellt med mindervärdighetskomplex bland många av de som tillhör denna rörelse, åtminstone bland dem som verkar både i den världen och i övriga missbruksområdet som t ex ägare gör. Det är som att dessa individer har oerhört svårt att förstå, greppa och förhålla sig till den tydliga trenden med evidensbaserad verksamhet som präglat området minst de senaste dryga 10 åren. På något sätt verkar det finnas en konflikt i detta, mina intryck är att  tolvstegarna verkar känna sig hotade och åtminstone jublar de så fort minsta lilla ”går deras väg”. Så var det t ex på den tiden då jag ”umgicks” med en del av ägarna till dåtidens största behandlingshemsföretag inom vuxen-HVB, det var samtidigt som SBU-utredningen inom missbruksområdet kom och då jublades det och kokades soppa på spikade formuleringar, vilket är helt förståeligt eftersom branschen på lång tid inte varit den ”tälja guld med gruppterapi” som den var på 80-talet och delar av 90-talet. (forts. kräver tyvärr att du är inloggad för att läsa)

Läs mer

Om tolvsteg och fd. missbrukare som behandlare

Då och då förekommer kritik mot tolvstegsbehandling i olika sammanhang inom det svenska missbruksområdet. En del kan kanske tycka att jag har stått för en del, t ex när jag påpekat att tolvstegsbehandling inte har evidens som behandlingsmetod vid narkotikaberoende, jag ser det mer som ett konstaterande av fakta från de de s.k. ”Nationella Riktlinjerna” i stället för kritik och mestadels brukar jag använda det för att påpeka dubbelmoralen hos våra svenska kommuner och hur missbrukarvården sköts/fungerar i vårt land. Kommunerna hävdar gärna att de arbetar evidensbaserat och deltar gärna i SKL:s projekt ”Kunskap till praktik” som arbetar/arbetat med införandet av de nationella riktlinjerna, men sedan bedriver man gärna öppenvård med ”tolvstegstegsbehandling” som metod.

Dock går det däremot att se avsaknaden av evidens som ett exempel på ”attacker”, för Socialstyrelsens evidens (i de nationella riktlinjerna) kommer från en ”fakta” som presenteras av en expertgrupp och det har alltid förekommit en skeptisk, för att inte säga negativ, inställning till tolvstegsbehandling inom den svenska ”expertkåren”. I en del böcker skrivna av den svenska ”expertkåren” förekommer ibland generaliseringar och påståenden som inte är så generaliserbara för svensk tolvstegsbehandling, åtminstone känner inte jag igen en del påståenden utifrån den praktiska erfarenhet och övrig kunskap jag har av tolvstegsbehandling.

Läs mer

Om tolvstegsbehandlingens gudsbegrepp

I veckan som gick skrev Maria Larsson en debattartikel om metadon och LARO, en debattartikel som man kan säga en hel del om men det har säkerligen en hel del andra kunniga debattörer gjort så jag har avstått (däremot passade jag på att söka en nyinrättad tjänst vid Socialstyrelsen som ska arbeta med en översyn av LARO-programmen, inte för att jag har en chans att få den men som princip). En av dessa kunniga som svarat på Maria Larssons debattartikel, även om hans kompetens och utbildning inom missbruksområdet är oklar, är journalisten Aaron Israelson från Götebörg. I sitt debattsvar skriver han en del om tolvstegsbehandling, det är också oklart vilken kunskap, erfarenhet och insikt i 12-stegsmetoden som Aaron har, men debattsvaret förtjänar en kommentar.

Läs mer

Om behandlingshemsvård, särskilt hos Statens Institutionsstyrelse

Villkoren för behandlingshemsplaceringar har diskuterats i denna blogg tidigare ur ett antal perspektiv, det finns väldigt mycket att säga om behandlingshem och den vård som ges vid dessa. Ut ett missbrukarperspektiv anser jag att problematiken med otillräcklig kunskap bland personalen är det centrala problemet, man kommer till ett behandlingshem och förväntar sig, med all rätt, kompetent vård i linje med senaste och bästa kunskapsläge. Det är tyvärr, enligt min erfarenhet, allt för sällan det blir så.

Det senare är inte bara min syn, utan även en av de viktigare punkterna inom den s k Missbruksutredningen (även om man kan tycka att den s k öppenvården kom väl lindrigt undan, men det är ett annat blogginlägg). Tyvärr tillhör de viktiga åtgärderna utredningen föreslog de som minister Maria Larsson har struntat i, därför är det viktigt att påminna om dem och bakgrunden till varför utredningen föreslog ett antal åtgärder som riktade sig till (främst) behandlingshemmen. Missbruksutredningen skriver:

Läs mer

Årets nyttiga idiot!

Från olika politikers håll brukar det heta att missbrukarvården är bra i Sverige, allt är så bra inom missbruksområdet, det är ett populärt mantra som jag skrivit om flera gånger tidigare (t ex Maria Larssons tal brukar vara på det temat). Och särskilt stort intresse att förändra missbruksområdet har inte funnits från politiskt håll, t ex låter ju propositionerna utifrån Missbruksutredningen vänta på sig. Samtidigt förs det då och då fram kritik mot missbrukarvården, jag t ex har haft och har mycket synpunkter och kritik mot hur man arbetar med dagens missbrukarvård på en rad områden. Men jag har haft fel, vad det verkar.

För i stort sett alla användarna av Stockholms missbrukarvård håller inte med mig, och är mycket nöjda med den vård som de får, med andra ord, om vården bara får hållas kan vi nog anta att det problematiska missbruket är försvunnit om några år. Vården fungerar ju så bra och användarna är ju så otroligt nöjda, åtminstone om man får tro den pressrelease som landstinget i Stockholm skickat ut efter att Sveriges kommuner och landstings s k brukarråd genomfört sin första brukarrevision av missbrukarvården i Stockholm. Landstinget skriver:

”97 procent uppger sig vara mycket eller ganska nöjda med vården. 75 procent upplever ett stort eller ganska stort inflytande. [...] Tillgängligheten är god – 96 procent vill inte komma oftare. En majoritet uppger minskad användning av beroendeskapande medel

Vilket fantastiskt resultat! Och rubriken i DN är ”Missbrukarvården gillas”, den rubriken måste verkligen glädja våra politiker och verksamhetsansvariga inom missbruksområdet (vilket framgår av ansvarig politikers blogg som har rubriken ”Stor nöjdhet…”). Att sedan experterna i Missbruksutredningen kritiserat vården för just tillgänglighet och kvalitetsproblem är bara en bisak och alltså motbevisat av brukarna själva.

Läs mer

Vem är missbrukare?

Vem är missbrukaren? Eller rättare sagt, vem är individen som utvecklar en problematisk användning av droger? Finns det en särskild typ av individer som blir missbrukare? Finns det en särskild typ av intressen bland dem som blir missbrukare? Är missbrukare särskilt lämpade att arbeta inom vissa områden? Dessa och liknande frågor finns det skäl att ställa. Inte minst för att det finns en hel fördomar om vilka som blir missbrukare. Min inställning är att hur samhället ser på individen som utvecklar ett problematiskt förhållande till droger är av avgörande roll för den framtida utvecklingen. Och som jag ser det finns det flera brister i hur samhället ser på individerna, vilket leder till upprätthållande av en hel del problem, som t ex utanförskap och t o m fortsatt missbruk. Just detta med synen på individerna är en del i min förklaring av varför vi har ett ständigt ökande antal individer med missbruksproblem.

Läs vidare

Räddar läkemedelsassisterad behandling liv eller inte?

Den senaste tiden har det förts en intensiv debatt på Twitter kring den läkemedelsassisterade behandlingen. I centrum har en ”kulturpersonlighet” vid namn Jonas Inde varit. Det har varit svårt att förstå vad Jonas Inde har haft som syfte, men hans angrepp på t ex Svenska Brukarföreningen, dess företrädare, olika personer som arbetar för en förändrad narkotikapolitik, och i synnerhet den läkemedelsassisterade behandlingen med subutex och metadon, har varit omfattande. Tyvärr kan jag inte ge mer illustrationer än de jag visat tidigare eftersom Jonas Inde har blockat mig från att ha tillgång till hans tweets.

Läs mer

Med vilken rätt lät samhället William Petzäll dö?

”Att dö är inte den enda effekten som kan komma av missbruk” [och inte heller den värsta], enligt Beatrice Ask i en omtalad intervju som jag skrev om här. Hennes riksdagskollega William Petzäll dog igår av en förmodad överdos (SvD). Det värsta för William Petzäll och hans anhöriga hände, även om Moderaternas Beatrice Ask inte tycker att det är särskilt allvarligt.

Läs mer

Om diskriminering i Sundsvall

Under några dagar har Sundsvalls tidning haft en artikelserie om en del av missbrukarvården i Sundsvalls-regionen, och i synnerhet om den delen av beroendevården som handlar om metadon och subutex. Det började den 12/8 med en artikel där anhöriga larmade om resursbrist och utskrivningar. Men det handlar inte bara om det, det handlar om människosyn och rättigheter, t o m mänskliga rättigheter. En mamma berättade om vården, och återger detta citat där en läkare vid beroendeenheten säger till hennes son:

jag kan säga dig en sak och tittade min son in i ögonen att du är klassificerad tvåa i samhället och får kanske inte den hjälp du behöver.

Det handlar om den mänskliga rättigheten att inte bli diskriminerad, att inte bli ”tvåa” utan någon som helst saklig grund. Det handlar om människors lika rättigheter att bli likabehandlade, lika rättigheter och lika möjligheter, att få vård t ex. Det handlar om rätt till en tillfredsställande levnadsstandard, vilken är svår att nå med ett missbruk. Det handlar om rätt till hälsa, t ex rätt till fungerande vård. Det handlar om rätt till utbildning. Och lite mer därtill.

Läs mer

Vad är kvalitet i missbrukarvård?

Jag har tidigare skrivit en del om det problematiska med kvalitet inom missbrukarvården, här t ex. I det länkade inlägget skrev jag bl a om ex på offentlig verksamhet som inte kunde svara på om deras missbrukarvårdsinsatser gav det förväntade/önskade resultatet, ett mått som för mig är en självklar och väsentlig del av kvalitetsmåttet. Tyvärr ser det likadant ut över allt, få verkar bry sig om kvalitet i missbrukarvården. Kanske fungerar det så för att det är så få som pratar om missbruksproblematiken offentligt, och det saknas en stark röst för dem som berörs.

Läs mer

UG om substitutionsbehandling

Uppdrag granskning-programmet, som börjar med en mammas sorg över sonens dödsfall orsakat av en ofrivillig utskrivning från metadonbehandling, har några år på nacken (jag tippar på att det är från 2005, ev 2004) men är en mycket bra sammanfattning av Sveriges förhållningssätt till substitutionsbehandling, och den svenska debatten kring denna, och konsekvenserna utan ett välfungerande substitutionsprogram. Programmet är inte helt korrekt om Subutex missbrukspotential, men det är en bisak.

Denna debatt är lika aktuell idag, inte minst med kampanjer emot substitutionsbehandlingen från KRIS, Moderaterna m fl. I programmet finns även företrädare från Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle som uttalar sig om att missbruk är en juridisk fråga, och inte en social fråga. Det är viktigt att vara informerad om denna historia i dagens debatt, se därför programmen här (4 delar)!

 

Kvalitet i missbrukarvården

Jag skrev om kvalitet i missbrukarvården tidigare idag utifrån att polisen tyckte att det fungerade bara för att 25% av gripna ungdomar sökte vård i Stockholm. Det borde föranleda en debatt om vad som är kvalitet i missbrukarvården. Men så kommer inte att ske. Däremot kan ju jag resonera lite om det…

Vi har en situation i den svenska missbrukarvården där få som behöver vård får vård, kanske kommer ni ihåg något som kallades Missbruksutredningen där man konstaterade att 1 av 5 som behöver vård får vård? Vi har också en situation där fokus från styrande myndigheter handlar om införandet av ”Nationella riktlinjer”. Om dem kan man säga mycket, det fanns t o m en akademisk debatt om dem som tystades ned, nedtystningen är olycklig eftersom det finns mycket märkligheter i dessa riktlinjer, men även i hur själva riktlinjerna tagits fram. Summa summarum om riktlinjerna är att det finns goda skäl att inte ingå i den masspsykos som hyllar dessa (till viss del kallat ”Kunskap till praktik” av Sveriges kommuner och landsting).

Läs mer

Vad var det jag sa! Om KBT och psykodynamisk terapi.

Jag har ett citat att det är farligt att ha rätt när etablissemanget har fel. Well, ibland kan etablissemanget ändra sig när det går upp för dem vilken forskning som de fakto finns (i detta fall har det funnits forskning hela tiden som sagt samma sak, men men, etablissemanget är korkat…). Och det är då man kan säga de sköna orden;

Vad var det jag sa!

Toooold u so!

Nu har etablissemanget alltså, enl DN som refererar till grundkällan Kaliber, insett att KBT och psykodynamisk terapi är likvärdigt vid depression (jag skulle säga att de kompletterar varandra och att det är individuellt vilken som är viktigast men att den psykodynamiska är svårare eftersom behandlaralliansen blir snäppet viktigare där).

Slutsatsen är överförbar till missbrukarvården, enligt mitt synsätt, varför en hel del lätt oseriösa behandlingshem av kappvändarstil kommer att tvingas skriva om sina hemsidor. Igen. (hej Attendo/fd Resurs Rehabilitering)