Etikettarkiv: missbrukarvård

Om missbruksvårdens innehåll, och LVM i synnerhet

Jag söker en hel del jobb, vilket jag nog berättat om tidigare. Dels söker jag kvalificerade säljarjobb och dels söker jag en rad olika slags jobb inom ”missbruksområdet”. Givet de neddragningar som skett inom missbruksområdet finns det huvudsakligen två jobb att söka, behandlare på en kommuns öppenvård eller behandlare inom tvångsvårdsorganisationen Statens Institutionsstyrelse (SiS). Av olika anledningar som för missbrukssidan vanligen övergår mitt förstånd (för säljarsidan förstår jag att stigma är till min nackdel) kommer jag sällan på intervju inom missbruksområdet. Men ett par gånger har jag kommit på intervju vid SiS, trots att jag skrivit i bloggen flera gånger om märkligheter som förekommit inom ramen för SiS verksamhet.

Båda gångerna har det dock slutat dåligt. Första gången på SiS Sirius (12-stegsbehandling) i Uppsala kom vi ihop oss kring att de använder en ovetenskaplig modell kallad Missbrukspersonligheten, där jag förklarade att jag kunde lära ut den synen men komplettera med ”missbruksidentiteten” (skillnaden kan tyckas hårfin men är enligt mig av avgörande betydelse för behandlingsresultat). Senaste gången var i somras på SiS Lunden i Lund där jag under intervjun hade svårt att hålla mig för skratt två gånger. Den första när jag upptäckte (efter ett par frågor) att intervjun utfördes med extrem bokstavstolkning av MI-metoden (som bl a består av att behandlaren använder sig av sammanfattningar, så om jag svarade på en fråga så avslutades varje fråga med att intervjuaren sammanfattade vad jag svarat, lätt krystat). Den andra när vi hamnade i en diskussion kring om individer med ett eget beroende bakom sig var bra eller dåligt som anställda behandlare, jag menar att det är individuellt medan SiS-intervjuaren mer verkade vara inne på att det var dåligt (i detta fall tillämpades inte riktigt MI-begreppet ”rulla med motstånd” utan det blev lite tjafsigt eftersom jag aldrig kommer att hävda generellt att personer med egen erfarenhet är negativt i en behandlingssituation, medan en av SiS-intervjuarna egendomligt nog hävdade att de med egen bakgrund alltid visste vilken väg som var bäst, dvs den som personen själv gått. Hon måste ha lyssnat för mycket på tolvstegare…).

Läs mer

Politik som behövs för en fungerande missbrukarvård

Genom åren har jag då och då fått kommentarer av slaget: ”Men vad tycker/vill du då?” eller ”Vad skulle du göra…?”, och jag har medvetet valt att inte skriva särskilt mycket om det. Visst framkommer en del vad jag tycker i mina inlägg (framför allt att nuvarande politik inom drogområdet är dålig och att kompetensen är katastrofalt låg inom i stort sett samtliga enheter som jobbar inom drogområdet), men jag har så klart fler åsikter än så. Så inte minst så här i valtider kan det vara på sin plats att klargöra vad jag tycker om drogområdet. Först ut är två punkter som krävs för en fungerande missbrukarvård:

  • Tillåta vinster i välfärden
  • Införa LOV i samtliga kommuner/landstingskommuner

En sak jag varit tydlig med tidigare är att det krävs fler alternativ, gärna privata eller för den delen kooperativa/ideella om någon tror på de formerna, inom drogområdets behandlingssektor. Det har jag skrivit om i inlägget ”Missbruk och vinster i välfärden”, mestadels utifrån HVB-perspektivet men det politiska gäller även öppenvården. Och slutsatsen är tydlig, det krävs vinst- och utdelningsmöjligheter även i detta område för att erbjuda de som är i behov av vård bästa möjliga vård. Ett vinstförbud i välfärdsområdet leder enbart till sämre vårdmöjligheter. Läs mer

Tolvstegarnas missbrukarvårdsdebatt

För några dagar sedan publicerades det på SvD Brännpunkt en insändare om den svenska missbrukarvården. Jag hade inledningsvis svårt att ta den på allvar då skribenten gav intrycket av att mest vara intresserad av att marknadsföra sitt eget företag, men sedan har jag märkt väldigt många uppskattande kommenterar till insändaren. De som kommenterar insändaren positivt är precis som insändarskribenten en del av det som kan kallas för tolvstegsrörelsen, och det verkar som att dessa individer känner sig förlösta genom insändaren, typ som om de tänker ”äntligen kommer ett seriöst debattinlägg från vår sida till skillnad från KRIS infantila propaganda”. Men tyvärr är inte debattinlägget särskilt seriöst, och inte heller baserar det sig på fakta och vetenskap.

Insändarskribenten Mikael Lund, vars behandlingsföretag jag ska återkomma till och kommentera i en senare bloggpost så att han får den reklam han vill ha, beskriver i insändaren en fantastiskt behandlingsmetod som tusentals människor följer varje dag i Sverige, dock utan att han vågar uttala att det han pratar om är tolvstegsrörelsen (Update: I dagens SvD går Mikael ut med att det är tolvsteg han sysslar med). Det påminner mig lite om stämningen när jag själv vistades i dessa sammanhang och ”umgicks” med en del behandlingshemsägare, det finns en liten skamsen känsla parallellt med mindervärdighetskomplex bland många av de som tillhör denna rörelse, åtminstone bland dem som verkar både i den världen och i övriga missbruksområdet som t ex ägare gör. Det är som att dessa individer har oerhört svårt att förstå, greppa och förhålla sig till den tydliga trenden med evidensbaserad verksamhet som präglat området minst de senaste dryga 10 åren. På något sätt verkar det finnas en konflikt i detta, mina intryck är att  tolvstegarna verkar känna sig hotade och åtminstone jublar de så fort minsta lilla ”går deras väg”. Så var det t ex på den tiden då jag ”umgicks” med en del av ägarna till dåtidens största behandlingshemsföretag inom vuxen-HVB, det var samtidigt som SBU-utredningen inom missbruksområdet kom och då jublades det och kokades soppa på spikade formuleringar, vilket är helt förståeligt eftersom branschen på lång tid inte varit den ”tälja guld med gruppterapi” som den var på 80-talet och delar av 90-talet. (forts. kräver tyvärr att du är inloggad för att läsa)

Läs mer

Om tolvsteg och fd. missbrukare som behandlare

Då och då förekommer kritik mot tolvstegsbehandling i olika sammanhang inom det svenska missbruksområdet. En del kan kanske tycka att jag har stått för en del, t ex när jag påpekat att tolvstegsbehandling inte har evidens som behandlingsmetod vid narkotikaberoende, jag ser det mer som ett konstaterande av fakta från de de s.k. ”Nationella Riktlinjerna” i stället för kritik och mestadels brukar jag använda det för att påpeka dubbelmoralen hos våra svenska kommuner och hur missbrukarvården sköts/fungerar i vårt land. Kommunerna hävdar gärna att de arbetar evidensbaserat och deltar gärna i SKL:s projekt ”Kunskap till praktik” som arbetar/arbetat med införandet av de nationella riktlinjerna, men sedan bedriver man gärna öppenvård med ”tolvstegstegsbehandling” som metod.

Dock går det däremot att se avsaknaden av evidens som ett exempel på ”attacker”, för Socialstyrelsens evidens (i de nationella riktlinjerna) kommer från en ”fakta” som presenteras av en expertgrupp och det har alltid förekommit en skeptisk, för att inte säga negativ, inställning till tolvstegsbehandling inom den svenska ”expertkåren”. I en del böcker skrivna av den svenska ”expertkåren” förekommer ibland generaliseringar och påståenden som inte är så generaliserbara för svensk tolvstegsbehandling, åtminstone känner inte jag igen en del påståenden utifrån den praktiska erfarenhet och övrig kunskap jag har av tolvstegsbehandling.

Läs mer

Om tolvstegsbehandlingens gudsbegrepp

I veckan som gick skrev Maria Larsson en debattartikel om metadon och LARO, en debattartikel som man kan säga en hel del om men det har säkerligen en hel del andra kunniga debattörer gjort så jag har avstått (däremot passade jag på att söka en nyinrättad tjänst vid Socialstyrelsen som ska arbeta med en översyn av LARO-programmen, inte för att jag har en chans att få den men som princip). En av dessa kunniga som svarat på Maria Larssons debattartikel, även om hans kompetens och utbildning inom missbruksområdet är oklar, är journalisten Aaron Israelson från Götebörg. I sitt debattsvar skriver han en del om tolvstegsbehandling, det är också oklart vilken kunskap, erfarenhet och insikt i 12-stegsmetoden som Aaron har, men debattsvaret förtjänar en kommentar.

Läs mer

Om regeringens proposition om missbrukarvården

Om en månad är det fem (5) år sedan minister Maria Larsson initierade det som kom att kallas Missbruksutredningen. Hon gjorde det i DN med orden, först problemformulering; ”den enskilde missbrukaren får idag kämpa för att få det stöd och den rehabilitering som behövs. Och när missbruksvård väl ges är den inte sällan fragmentarisk och utan fungerande vårdkedjor. Ibland avgör bostadsorten möjligheterna att få den hjälp som behövs. Så kan det inte få fortsätta. (…) Kvalitén på vården är av allt att döma mycket varierande.” och sedan lösning; ”En ny utredning tillsätts som ska ta ställning till hur kommunernas och landstingens ansvar kan tydliggöras. Utredaren bör även överväga eventuella behov av förändringar i lagstiftningen och ansvarsfördelningen mellan de båda huvudmännen för att säkerställa att personer med missbruk eller beroende får de insatser som han eller hon behöver.

I debattartikeln nämns fyra andra punkter, utöver utredningen. De var:

1. Ny strategi, med målen; Förbättrad kvalitet, ökad likvärdighet och ökad tillgång till insatser för grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda.

2. Överenskommelse, mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting om gemensamma insatser.

3. Förstärkt och samordnad tillsyn. Socialstyrelsen och länsstyrelserna fick i uppdrag att gemensamt genomföra en fördjupad tillsyn av missbruks- och beroendevården i hela landet.

4. Ökad valfrihet även inom missbruks- och beroendevården. Regeringen ville öka individens möjligheter att själv kunna välja utförare av tjänster utifrån vad som är bäst för just honom eller henne.

Läs mer

Om behandlingshemsvård, särskilt hos Statens Institutionsstyrelse

Villkoren för behandlingshemsplaceringar har diskuterats i denna blogg tidigare ur ett antal perspektiv, det finns väldigt mycket att säga om behandlingshem och den vård som ges vid dessa. Ut ett missbrukarperspektiv anser jag att problematiken med otillräcklig kunskap bland personalen är det centrala problemet, man kommer till ett behandlingshem och förväntar sig, med all rätt, kompetent vård i linje med senaste och bästa kunskapsläge. Det är tyvärr, enligt min erfarenhet, allt för sällan det blir så.

Det senare är inte bara min syn, utan även en av de viktigare punkterna inom den s k Missbruksutredningen (även om man kan tycka att den s k öppenvården kom väl lindrigt undan, men det är ett annat blogginlägg). Tyvärr tillhör de viktiga åtgärderna utredningen föreslog de som minister Maria Larsson har struntat i, därför är det viktigt att påminna om dem och bakgrunden till varför utredningen föreslog ett antal åtgärder som riktade sig till (främst) behandlingshemmen. Missbruksutredningen skriver:

Läs mer

Årets nyttiga idiot!

Från olika politikers håll brukar det heta att missbrukarvården är bra i Sverige, allt är så bra inom missbruksområdet, det är ett populärt mantra som jag skrivit om flera gånger tidigare (t ex Maria Larssons tal brukar vara på det temat). Och särskilt stort intresse att förändra missbruksområdet har inte funnits från politiskt håll, t ex låter ju propositionerna utifrån Missbruksutredningen vänta på sig. Samtidigt förs det då och då fram kritik mot missbrukarvården, jag t ex har haft och har mycket synpunkter och kritik mot hur man arbetar med dagens missbrukarvård på en rad områden. Men jag har haft fel, vad det verkar.

För i stort sett alla användarna av Stockholms missbrukarvård håller inte med mig, och är mycket nöjda med den vård som de får, med andra ord, om vården bara får hållas kan vi nog anta att det problematiska missbruket är försvunnit om några år. Vården fungerar ju så bra och användarna är ju så otroligt nöjda, åtminstone om man får tro den pressrelease som landstinget i Stockholm skickat ut efter att Sveriges kommuner och landstings s k brukarråd genomfört sin första brukarrevision av missbrukarvården i Stockholm. Landstinget skriver:

”97 procent uppger sig vara mycket eller ganska nöjda med vården. 75 procent upplever ett stort eller ganska stort inflytande. [...] Tillgängligheten är god – 96 procent vill inte komma oftare. En majoritet uppger minskad användning av beroendeskapande medel

Vilket fantastiskt resultat! Och rubriken i DN är ”Missbrukarvården gillas”, den rubriken måste verkligen glädja våra politiker och verksamhetsansvariga inom missbruksområdet (vilket framgår av ansvarig politikers blogg som har rubriken ”Stor nöjdhet…”). Att sedan experterna i Missbruksutredningen kritiserat vården för just tillgänglighet och kvalitetsproblem är bara en bisak och alltså motbevisat av brukarna själva.

Läs mer

Vem är missbrukare?

Vem är missbrukaren? Eller rättare sagt, vem är individen som utvecklar en problematisk användning av droger? Finns det en särskild typ av individer som blir missbrukare? Finns det en särskild typ av intressen bland dem som blir missbrukare? Är missbrukare särskilt lämpade att arbeta inom vissa områden? Dessa och liknande frågor finns det skäl att ställa. Inte minst för att det finns en hel fördomar om vilka som blir missbrukare. Min inställning är att hur samhället ser på individen som utvecklar ett problematiskt förhållande till droger är av avgörande roll för den framtida utvecklingen. Och som jag ser det finns det flera brister i hur samhället ser på individerna, vilket leder till upprätthållande av en hel del problem, som t ex utanförskap och t o m fortsatt missbruk. Just detta med synen på individerna är en del i min förklaring av varför vi har ett ständigt ökande antal individer med missbruksproblem.

Läs vidare

Det dör folk men vi har ingen aaaaning om vad vi gör

Jag skrev om Sundsvall igår, där TV-media gick ut med att 4 individer dött sedan i maj. Nu visar det sig enligt SR att det är 6 st som dött, och frågan är hur många det egentligen är. Det är ju inte så lätt att hålla reda på, det är ju bara missbrukare och för en socialtjänst med ansvar för missbrukarvården är det ju inte så lätt att hålla reda på hur många som dör av dem som man har skyldighet enligt lagen att hjälpa. Så kan det se ut i en kommun 2012, och det hade ju varit en rätt relevant fråga att ställa till ansvariga tjänstemän och politiker, hur det kommer sig att man inte ens vet hur många som dör.

Läs mer

Den bortglömda forskningsrapporten om missbrukarvården

I somras släpptes en rapport som borde ha blivit föremål för en omfattande samhällsdebatt. Det handlar om en relativt unik uppföljning av hur det går för dem som vårdats för missbruk, det handlar om hur väl samhället lyckas möta behoven och återinföra dessa individer in i samhället som produktiva samhällsmedborgare, det som vi borde förvänta oss att missbrukarvården ska syfta till. Åtminstone är det min syn på vad missbrukarvården ska åstadkomma.

Den forskningsstudie som jag talar om har studerat hur det gått för 4341 individer som vårdades för missbruksproblem någon gång under 1999 till 2003, och uppföljningen har gjorts med ettårsperspektiv efter vårdinsatsen. Vården har bestått av LVM-vård inom Statens Institutionsstyrelse.

Läs mer

Räddar läkemedelsassisterad behandling liv eller inte?

Den senaste tiden har det förts en intensiv debatt på Twitter kring den läkemedelsassisterade behandlingen. I centrum har en ”kulturpersonlighet” vid namn Jonas Inde varit. Det har varit svårt att förstå vad Jonas Inde har haft som syfte, men hans angrepp på t ex Svenska Brukarföreningen, dess företrädare, olika personer som arbetar för en förändrad narkotikapolitik, och i synnerhet den läkemedelsassisterade behandlingen med subutex och metadon, har varit omfattande. Tyvärr kan jag inte ge mer illustrationer än de jag visat tidigare eftersom Jonas Inde har blockat mig från att ha tillgång till hans tweets.

Läs mer

Med vilken rätt lät samhället William Petzäll dö?

”Att dö är inte den enda effekten som kan komma av missbruk” [och inte heller den värsta], enligt Beatrice Ask i en omtalad intervju som jag skrev om här. Hennes riksdagskollega William Petzäll dog igår av en förmodad överdos (SvD). Det värsta för William Petzäll och hans anhöriga hände, även om Moderaternas Beatrice Ask inte tycker att det är särskilt allvarligt.

Läs mer

Narkotikadebatt i riksdagen

I torsdags såg jag en debatt i Sveriges riksdag kring narkotikapolitiken. Det var Socialdemokraternas Hillevi Larsson som hade ställt tre frågor till ansvariga ministern Maria Larsson (KD).

Frågorna var:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att minska den narkotikarelaterade dödligheten?

2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att öka narkotikamissbrukares tillgång till vård och behandling, oavsett var de bor i landet?

3. Kan statsrådet tänka sig att förstatliga finansieringen av missbrukarvården för att jämna ut de regionala skillnaderna i tillgång till vård och behandling?

Det är relevanta frågor. De narkotikarelaterade dödsfallen är nu uppe i en bra bit över 400 per år (officiellt omkring 420 men självfallet är siffran större eftersom en hel del av självmorden som är narkotikarelaterade inte bokförs som det). Tillgången till vård och behandling är dålig över hela landet, med variation ska tilläggas, men i stort sett (dessutom sker vården allt för ofta med dålig kvalitet p g a besparingar genom täckordet ”hemmaplanslösningar, täckord i bemärkelsen att man försöker klä besparingen i ett positivt ord). Och ang besparingar använder såväl kommuner som landsting missbrukarvården som en budgetstötdämpare eftersom missbrukarna nog är den samhällsgrupp som inte har någon stark företrädargrupp.

Tyvärr lämnade debatten en del i övrigt att önska, vilket jag kommenterar. Debatten innehåller ett par höjdarcitat av Maria Larsson, bland annat sanningen att ju färre som börjar desto färre missbrukare får vi, vilket är särskilt intressant med tanke på att Sverige i en internationell jämförelse har mycket färre som börjar/testar och ungefär lika många som genomsnittliga landet som får ett missbruksproblem. Tyvärr debatteras inte denna sanning vidare, och jag antar att särskilt Maria Larsson är glad för det. Se debatten här:

Läs mer