Etikettarkiv: legalisering

Legalisering av droger

Det finns en internationell och svensk debatt om legalisering av droger. Att vilja legalisera droger kan man vilja utifrån ett antal olika aspekter, t ex utifrån ideologi eller en uppfattning om att det är det mest skademinskande osv. Jag själv menar att vare sig ideologi eller ”uppfattning” duger då vårt internationella och svenska samhälle har ett allvarligt drogproblem med stora skadeverkningar och då bör vi ”skynda långsamt och täppa till så mycket springor som möjligt”, dvs vi bör utgå från så mycket vetande som möjligt.

Området har blivit lidande av allt tyckande och gissande eller ogrundade uppfattningar om hur saker och ting bör vara, därför måste vi allt mer basera våra åtgärder på fakta som genereras med vetenskaplig metodik. Det är utgångspunkten för mitt svar till Liberala Partiets debattartikel på SvT Opinion, en debattartikel som blandar och ger av avkriminalisering och legalisering men som förefaller grundad i libertariansk ideologi och en ekonomisk styrmodell. Läs gärna mitt svar här!

Om Sveriges Radio P4 Örebros saklighet

På Sveriges Radios hemsida kan man läsa att i uppdraget ingår att:

”Programverksamheten skall bedrivas självständigt i förhållande till staten, olika intresseorganisationer och andra maktgrupper i samhället. Sändningsrätten skall utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet skall råda i radion.”

Sammanfattningsvis kan man konstatera att P4 Örebro misslyckades med det igår. Det aktuella programmet handlade även det om cannabis, ett område som är mer komplext än många tror och där vi länge matats med föreställningar som kan liknas vid skräckpropaganda vilket även gör området till mer känsligt än vad många tror.

Rubriken på det aktuella inslaget, vilket jag följde på webben och i inte i radion, handlade om att kommunen och polisen i Örebro larmat om att cannabisanvändningen i Örebro dubblerats under det senaste året. Om detta talade dels några ungdomar, dels en forskare vid Örebro universitet, dels en representant från missbrukaranhörigföreningen AHA och dels den högste ansvarige politikern för det sociala området i Örebro, Centerns Rasmus Persson.

Programmet lades ut i etapper, den första etappen jag lyssnade på handlade dels om att en av ungdomarna berättade om hennes erfarenheter av frågeställningen, därefter kom en expert från Örebro Universitet in, Nikolaus Koutakis, och konstaterade att ökningen beror på att synen på cannabis har förändrats, han sade:

”Det finns krafter som bagatelliserar narkotikans påverkan och det är många ungdomar som går på det där”

Jag reagerade på det av ett par anledningar. Dels finns det en föreställning bland flertalet av samhällets företrädare och vissa intresseorganisationer om att det finns intressenter som sprider felaktiga fakta om cannabis, när det i själva verket oftast handlar om att internet har förändrat tillvaron så att många kan inhämta kunskap från andra håll än det som är myndigheternas officiella budskap, vilket just i cannabis fall har gjort det än svårare att sprida skräckpropaganda och mer eller mindre osaklig information. När min blogg var öppen gjorde jag granskningar av argumenten från officiellt håll och kunde t ex visa på flera fall av förvanskning respektive feltolkning av vetenskapliga studier inom området, den informationen sprider sig lätt numera genom internet. Och i själva verket har det även berörts i vetenskapliga studier kring hur man kan minska cannabisanvändningen, där man pekar på att den onyanserade propaganda som svenska nationella och lokala myndigheter ägnar sig åt i själva verket riskerar att leda till en motsatt effekt, ökning av användningen.

Koutakis går i precis den fällan då han förklarar ökningen med att ungdomar får fel kunskap och att de är lättlurade som går på den. Dels är det samtidigt så att Koutakis har ett ekonomiskt intresse i att säga just det han säger då Örebro Universitet/Koutakis bedriver ett kommersiellt projekt kallat Effekt som sysslar med ”drogprevention” (även om det är omtvistat att projektet fungerar) för att sprida ”rätt budskap” (rätt budskap utifrån myndigheternas perspektiv får man förstå det som). Denna jävssituation/talande i egen sak var inget som vare sig bekymrade Sveriges Radio eller som programmet upplyste lyssnarna om, kanske var det så att journalisterna vid SR Örebro inte ens googlat Koutakis för att se vilken ingång han hade, men i en svarskommentar till min upplysning om att radions expert inte var oberoende i frågan svarade Koutakis att det var just därför som han var anlitad av SR P4 Örebro, inte särskilt opartiskt alltså.

En annan individ som fick tala som expert kom från anhörigföreningen Anhöriga hjälper anhöriga, Liselott Rehnman. Hon arbetar bl a med att hjälpa individer runt omkring en individ som använder narkotika. På frågan om vad cannabis var började hon lite trevande en beskrivning av marijuana, vilket programledaren hjälpte till med att beskriva som ”torkade blad av växten” (det är inte en korrekt beskrivning av vad marijuana är, men det går inte att förvänta sig att en programledare i radion ska vara kunnig på droger, men att den som talar såsom expert, Liselott, borde inte ha svarar ”precis” på programledarens kommentar om hon ska betraktas som trovärdig, men så blev det). Sedan hjälpte programledaren också till att leda in Liselott på hasch som delsvar på frågan vad cannabis är, även om hon tog vägen över THC före hon kom in på hasch. Därmed var den vetenskapliga grunden lagd för radioprogrammet.

Rehnman fick också kommentera kommentarsfältet som syns under artikeln, där Rehnman kommenterade det hela med att de som kommenterade artikeln var okunniga drogliberaler eller så använde de själva, att det kunde vara individer som reagerade på bristfällig och osaklig information slog aldrig in för Rehnman. Till sist fick Rehnman komma med sitt bästa argument mot användningen och hon anförde då att gruppen av drogerna cannabis och marijuana och LSD är de droger som ändrar personligheten allra mest, att begära av en ”expert” att veta att marijuana och cannabis är namn på en och samma drog är kanske lite för mycket begärt. Men inte hjälpte Rehnman Sveriges Radio Örebro att uppfylla saklighetskravet, där tyvärr även programledaren hjälpte till att sänka saklighetsnivån.

Till sist blev det en debatt mellan CUFs länsordförande Amanda Höijer och kommunalrådet Rasmus Persson (C). CUFs representant försökte föra en debatt utifrån att det var bra att staten övervakade cannabisförsäljningen i stället för kriminella, Persson svarade att mer statskontrollering var bra exempel på den liberalisering som ägt rum och menade att det hela berodde på att det numera är stora lobbygrupper som driver arbetet med att förändra åsikterna, och att det handlade om att tobaksindustrin lade in stora pengar bakom det. Att ett kommunalråd med ansvar för narkotikaområdet är så dåligt informerad är kanske anmärkningsvärt, korrekt är att det finns ett par stora lobbygrupper (och flera små) som arbetar för en förändrad narkotikapolitik. De två största i USA är Norml och DPA. Norml skriver en del intressant om finansiering här, och hur DPA finansieras, förutom småbidrag, framgår i deras årsredovisning (PDF, s 17). Ingenstans syns spår av tobaksindustrin, däremot framgår av t ex Norml-länken att de tre största bidragsgivarna är Soros (finansman), Lewis (försäkringar) och Sperling (utbildning). Så verkligheten är inte som Rasmus Persson tror eller vill påskina… men det låter kanske hemskt att de otäcka tobaksbolagen ligger bakom, i linje med skräckpropaganda. Rasmus Persson borde dock lägga fram de bevis han påstår sig ha, om han ska ses som ett seriöst kommunalråd av väljarna i Örebro.

Rasmus Persson meddelande även att av marijuana och cannabis (vilket inte heller Persson verkar ha förstått är två ord på en och samma drog) får man ”ganska grava konsekvenser i människans hjärna och DNA”. Persson påstod att cannabis förändrar DNA, vilket är något som hävdas då och då, men man bör vara försiktig med så slarviga uttaladen då det ibland kan låta mer skrämmande än vad det är, och ibland handla om resultat från tobak och inte cannabis i sig, och cannabis går utmärkt att röka utan tobak (t ex genom vaporizer). Persson påstod även ny forskning visar att cannabisrökare minskar sin IQ med 8 procent. Korrekt är att en ifrågasatt studie visat att i genomsnitt har individer som använt cannabis minst 4 gånger/vecka, år efter år (t ex över de decennier som studien sträcker sig över) tappat 6-8 enheter i de IQ-mätningar som genomfördes vid 18, 21, 26, 32, 38 års ålder.

För övrigt visade studien att de som hade använt cannabis då och då, men inte regelbundet, hade den högsta IQ-nivån vid samtliga mättillfällen (508 individer). Gruppen som aldrig använt cannabis bestod av 242 individer, och gruppen kom på andra plats i IQ-mätningen vid samtliga tillfällen. Den grupp som hade den största IQ-minskningen hade fått diagnosen cannabisberoende vid minst 3 av studiens olika mättillfällen bestod av 38 individer. De som hade använt regelbundet vid 2 mättillfällen (36 individer) hade en mindre IQ-minskning än de om hade använt regelbundet vid 1 mättillfälle (47 individer). Med detta dock inte sagt att det är vetenskapligt belagt att cannabisrökare är smartare än cannabisnykterister… Men dock är det sagt att Rasmus Persson är ute på väldigt tunn is, för att inte säga ägnar sig åt direkta felaktigheter. Och vidare bör noteras att studien som Persson hänvisar till inte är replikerad (bekräftad) av en andra studie med samma resultat vilket kanske vore önskvärt i enlighet med vetenskapstradition före man slår på stora trumman (inte minst när andra forskare ur två alternativa vetenskapstraditioner ifrågasätter studien, vilket jag skrivit om tidigare, och när grupperna som de alarmerande slutsatserna dras utifrån består av relativt få individer kanske man ska vara ännu mer försiktig).

Att Örebro kommuns kurator, expert, Christer Lundsten, håller med Rasmus Persson fullt ut säger kanske en del om problemen som det sociala området dras med, där det är viktigare att tycka rätt och hålla med rätt person än att sitta inne med fakta och kunskap (och ja, jag har upprepade gånger sökt jobb inom det sociala området i Örebro kommun och ständigt fått nej, den enda reaktion jag möjligtvis fått är att kommunen på märkliga grunder drog in mitt socialbidrag i höstas, kanske till följd av liknande blogginlägg som detta, det blir intressant att se följderna av att detta inlägg kommer att ligga öppet).

CUFs representant försökte nyansera debatten om skadeverkningarna genom att helt korrekt påpeka att det kan medföra skador i hjärnan, Sveriges Radios programledare gick då in och påstod i skarpt tonläge att det var bevisat att så var fallet. Programledaren har fel då hennes påstående utgår från att alla drabbas av dessa skador, då det i själva verket handlar om dels en ökad risk (dvs alla drabbas inte) och dels under vissa förutsättningar (t ex ålder och omfattning spelar in, se ovan). Det är ytterst anmärkningsvärt att Sveriges Radios programledare avbryter ett korrekt resonemang för att sprida direkt felaktiga påståenden.

Örebro kommuns kurator pratade vidare om att sända ut signaler, nog sänder Sveriges Radio ut signaler precis som kommunens representanter, att fakta och saklighet inte är särskilt viktigt. Min tro, som till stor del bekräftas av cannabispreventionsforskningen, är att effekterna av de signalerna snarare blir en ökning av användningen än en minskning, och då är det tur att det är skillnad på bruk, missbruk och beroende, inte minst vad det gäller skadeverkningar. Korrekt fakta, även om det inte skrämmer lika mycket, är däremot en viktig beståndsdel i att hjälpa individer att minska eller upphöra med sin cannabiskonsumtion (men det är en annan fråga), så kanske kan ovanstående text bidra lite i den processen för någon.

Till sist, kanske bör Sveriges Radio Örebro läsa på lite om vilka krav som ställs på programmen utifrån det uppdrag man har från staten….

War on drugs eller legalisera?

Igår såg jag The House I live in, en prisbelönt amerikansk dokumentär om kriget mot narkotikan, The war on drugs (amerikanska presidenter har tävlat med svenska riksdagsledamöter/svenska lobbyister att ha ledartröjan, en ledartröja vi förlorat då allt fler nu använder Sverige som exempel på misslyckande). Ett smakprov på filmen:

Filmen handlar om situationen i USA, men har självfallet paralleller och kopplingar till andra länder både direkt och indirekt. Till del handlar det om produktionsländer och i övrigt handlar det om att tänkandet är likartat. I filmen får vi dels följa individer med relation till filmaren, individer vars liv påverkats av War on drugs. Problematiken i USA speglas bland annat utifrån rättssystemet och den växande andelen av befolkningen som sitter i fängelse, och där narkotikarelaterade brott står för en oerhört stor del av dessa.

Som jag skrivit om tidigare är det allt fler som ifrågasätter War on drugs, dels utifrån ett ekonomiskt perspektiv då rättssystemet i många länder kostar oerhörda summor och dels utifrån ett humanitärt perspektiv då narkotikaproblemet angrips med rättssystemet snarare än rehabiliteringssystemet samt det faktum att trots detta krig mot narkotikan så är priserna lägre, utbudet större och antalet drabbade individer högre än före krigets start för ca 40 år sedan.

Men det mest intressanta med The house I live in är att den visar att det egentligen kanske inte alls handlar om ett krig mot narkotikan utifrån perspektivet att narkotikapreparaten kan orsaka skada utan för att själva kriminaliseringen snarare fyller en funktion a la resonemangen från sociologen Durkheim där kriminaliseringen fyller behov för samhället/dem som inte begår brott. Detta behov för samhället att få en gemensam fiende (vi mot dem, t ex de där knarkarna eller de där narkotikalangarna som lurar våra barn osv) som kan ena samhället, det i kombination med att åtgärderna emot ”det oönskade” kan väcka sympati hos dem som inte begår brott (i detta fall använda knark) kan ses som samhällets behov av att ha ett krig mot narkotikan. Och dessutom så kan det i så fall utnyttjas skickligt av politiker för att nå gillande genom slagord som ”tuffa tag mot knarket/kriminaliteten etc”, vilket blir tydligt inte minst i USA i olika valkampanjer genom åren men även i Sverige.

I Sverige har vi dels en hel rad av olika lobby- och intresseorganisationer som verkar för det narkotika-/drogfria samhället (t ex RNS, IOGT, KRIS, SIMON mm) som dels ger jobb och pengar till ett antal utvalda människor, och så har vi en i stort sett enad politikerkår från höger till vänster som målar ut narkotikan som samhällets fiende nr 1 och promotar det drogfria samhället och mer eller mindre hårda tag mot problemet. Det är också därför det är så svårt för politiker att engagera sig i de förslag som teoretiskt insatta individer lägger fram om t ex harm reduction-åtgärder när den stora pöbelmassan, som saknar skolning och kunskaper, känslomässigt vill höra om de hårda tagen mot samhällets fiende narkotikan. Detta driver The war on drugs, i USA såväl som i Sverige. Vad vi dock inte riktigt har än i Sverige är hela den industri som tjänar pengar på att kriget bedrivs, t ex fängelseföretag mm, även om behandlingssvängen till viss del tillhör dessa profitörer, men som sagt var så har vi åtminstone en hel del folkrörelsebyråkrater som stretar emot (t ex RNS och IOGT som slåss med näbbar och klor, och insändare, för att krigsstämpeln ska kvarstå).

Den andra aspekten av kriget mot narkotikan är även den väldigt intressant, och lite sammankopplad med ovanstående att kriget mot narkotikan i själva verket inte är ett krig mot substanserna utan ett krig mot människorna som använder substanserna. Men kanske gäller aspekt nr två mest USA, det är inte lika uppenbart överförbart till svenska förhållanden även om det kanske finns ett klassperspektiv på narkotikaproblemet som diskuteras allt för sällan enligt min mening. Det handlar om att warondrugs blir ett instrument för den diskriminering som alltid funnits i USA, och som till del tjänat samma syfte som ovanstående (vi mot dem). Från början handlade det om att det runt förra sekelskiftet kom många invandrare till USA från framför allt Kina som arbetade billigt och flitigt men som inte kunde kontrolleras, men så så hade de en aspekt som inte den vanliga amerikanen hade, de rökte opium och genom kriget mot opium fick samhället ett instrument att kontrollera denna folkgrupp.

En annan stor grupp, och som tidigare kunnat kontrolleras genom t ex slaveriet, var de svarta, de var först kraftigt förknippade med cannabis (innan cannabis blev var mans egendom i USA), och kriget mot denna substans blev därmed ett instrument för kontroll utifrån etnicitet. Under 80-talet var sedan crack den drog som var sammankopplad med den svarta folkgruppen, och samhällets krig mot den drogen blev extrem (som t ex 100 gånger hårdare straffskala för de svartas ”härdade kokain” jämfört med de vitas pulver-kokain). Nästa steg i kriget mot narkotikan var kriget mot ”den lägre arbetarklassen”, som på 90-talet var kopplad till metamfetamin. Med andra ord, sedvanlig diskriminering utifrån etnicitet och klass har tagit gestaltning i kriget mot narkotikan. Jag vet inte hur stort förklaringsvärde denna aspekt har, men i filmen framkommer ett par teoretiker som driver denna tes, och den är onekligen intressant.

Studerar man sedan konsekvenserna av War on drugs, så förutom ovanstående med ev systematisk diskriminering av folkgrupper, så finns det ett antal andra konsekvenser på såväl samhällsplan som individuellt plan. Samhällskonsekvenserna för användarlandet är höga kostnader för såväl själva kriget (rättssystemet) som div kostnader/uteblivna intäkter för individer som i onödan tvingas till missbruk p g a kriget samt att fokus flyttar från insatser som skulle kunna lindra/hjälpa till förmån för rättssystemet. För produktionsländerna är kostnaderna höga såväl för rättssystemet som de sociala konsekvenserna. På ett individplan leder kriget mot narkotikan för användarna till exkludering från samhället utifrån stigmatiseringen (från vi-dem) och diskriminering, vilket knappast är något som karaktäriserar ett samhälle som bygger på principer om humanism. Och så finns det en inlåsningmekanism i missbruket som blir följden av exkluderingen, vilket leder till mer lidande och mer kostnader. Även det faktum att War on drugs såväl finansierar brottssyndikat med allt vad det innebär för kostnader och konsekvenser som driver upp priserna för användarna vilket i sig drabbas individer som samhälle i form av brottslighet (stölder, bedrägerier, sjukvård efter uppgörelser osv osv) är ytterligare kostnadsaspekter till följd av kriget mot narkotikan.

Frågeställningen blir då om allt ovanstående är rimligt enbart för att fylla samhällets/politikers/lobbyisters behov av en fiende, eller strukturell diskriminering (etnicitet/klass), eller om det är dags att titta på alternativen. För det finns alternativ, t ex olika alternativ inom ramen för det som kan kallas för legalisering/avkriminalisering. Förmodligen skulle det senare leda till lägre problem och kostnader för både samhället och de på olika sätt drabbade individerna, och den förmodat ökande efterfrågan skulle mycket väl kunna mötas med bättre och mer evidensbaserade förebyggande insatser än de som samhället idag svänger sig med med hjälp av lillfingret. Med det sagt så är det viktigt att påtala att alternativa sätt inte på något sätt innebär att man inte inser att det finns problem med narkotikaanvändning, men allt ska sättas i sin rimliga proportion. All narkotikaanvändning/berusning leder inte till skador, skadorna varierar för olika droger och så ska man inte heller glömma de skador som kommer av själva kriget mot narkotikan eller att narkotikaberusning inte ses som normalt/likvärdigt med den mycket mer skadeframkallande alkoholen. Det är verkligen dags att sätta stopp för kriget mot narkotikan och börja arbeta med att ta fram en alternativ narkotikapolitik som inte leder till lika mycket skador för samhälle och individer som dagens krig mot narkotikan.

Rausing: Legalisera narkotika

I onsdags skrev svägerskan till Eva Rausing som avled i missbruket förra året en debattartikel i tidningen The Guardian. I den berättar hon dels lite kort om broderns missbrukskarriär och en del om hur rättssystemet fungerar, men framför allt är det ett politiskt inlägg om att vår nuvarande narkotikapolitik inte fungerar, alltså ännu en av alla berörda som vänder sig mot Warondrugs vilket självfallet gör det till ett starkt inlägg i debatten.

Svensk slaskmedia Expressen och Aftonbladet skriver så klart igår om ovanstående, och vinklar det till att familjen bryter tystnaden om Evas död, vilket inte riktigt är sant eftersom debattartikeln knappt berör det alls. Aftonbladet lyckas få med en aning om Rausings politiska budskap, Expressens ”journalist” lyckas inte få med något alls, om det beror på att Expressen enbart sysslar med skvaller eller om journalisten inte förstår engelska så bra framgår inte. Men det är samtidigt lite småtypiskt för svensk media och missbruksområdet, rapporteringen är kraftigt färgad av svensk inhuman narkotikapolitik vilket inte minst framgått av de osakliga och vinklade artiklar som f n sprutas ut uppe i Umeå av Västerbotten Kuriren och där man sedan lång tid medvetet censurerar debatten i kommentarsfälten när förespråkare för alternativ narkotikapolitik kommenterar VKs haveri.

Nåväl, det är ändå intressant att en av familjen Rausing blandar sig i den politiska debatten, det efterfrågade jag i december. Nu hoppas jag att de går vidare och engagerar sig än mer i den svenska debatten, för internationellt finns det en hel del organisationer som finansieras från olika håll för att bedriva en opposition mot den märkliga narkotikapolitik som kallas War on drugs (där missbruksproblemet bemöts mer med lag- och rättssystem än mer effektiva sociala insatser) medan vi i Sverige knappt har någon opposition alls. En som nästan är lika förmögen som Rausings är George Soros, han är inblandad just i finansieringen av en opposition inom missbruksområdet, och i onsdags talade han själv på World Economic Forum och påtalade behovet av en nytt angreppssätt inom missbruksområdet, inte minst med tanke på de kostnader som är förknippade med War on drugs trots dess klena resultat.

Det är bra att det rör på sig internationellt, i den internationella debatten, i internationell media, men det är tråkigt att vi i Sverige inte ens har en debatt om vår misslyckade narkotikapolitik vare sig i riksdagen eller i media.

Är legalisering lösningen på nätdrogerna?

Idag skriver Sveriges radio dels om att nätdroger enligt polisen seglat upp bredvid cannabis som betydande instegsport/möjlig instegsport till ”tyngre droger” och dels att Tullen för 2012 noterat nya rekord för beslag i postförsändelser (upp från 3000 år 2011 till 4200 år 2012 enbart på Arlanda), merparten av dessa nätdroger.

Nu är visserligen påståendet om cannabis som gatewaydrog omtvistat vetenskapligt, men många betraktar ändå cannabis på det sättet. Uppenbarligen tillhör Rikspolisens ”narkotikaexpert” Stewe Alm (vars kunskaper även förvånar mig t ex här) de som betraktar cannabis som ”gateway” till tyngre droger som amfetamin och kokain. Han ser även som framkommer i länken ovan ”nätdrogerna” som denna inkörsport, men det framkommer inte varför vissa nätdroger skulle vara lättare än amfetamin, det finns ju t o m skäl att anta att det kan vara så att en nätdrog gör mer skada än amfetamin. Jag förstår inte riktigt polisens ”experts” resonemang, men jag håller helt med Alm om att ”kunskapen inte är tillräcklig” bland våra poliser. Stewe Alms kunskapsnivå förvånade mig redan för drygt ett år sedan då han hävdade att den s k ”förstörandelagen” täppt till möjligheterna att sälja nätdroger till ungdomar, men det är bra att Alm nu insett att så inte var fallet (men tänk vad mycket tid polisen tjänat om de i stället lyssnat på mig, eller läst min bok när den kom ut, för snart 2 år sedan, men men…).

Läs mer

Är Maria Larssons narkotikapolitik god eller ond?

Maria Larsson konstaterar i Expressen att rörelsen som vill legalisera narkotika vinner mark. Det är inte så konstigt. Jag kan utgå från mig själv. Från början brydde jag mig inte, som så många andra. Det var inte en aktuell eller angelägen fråga för mig, som för så många andra, på sin höjd tyckte jag ”jävla narkomaner” om de som använde narkotika, det ingår ju i samhällsbilden man får serverad av skola och media osv. Sedan gled jag själv in i ett narkotikaberoende, då hade jag fullt upp med att hantera tillvaron.

När jag sedan insåg behovet av att bryta beroendet gjorde jag det bland annat tolvstegsrörelsen som dominerar/dominerat agendan inom missbruks-/vårdområdet, då började jag bli intresserad av de politiska aspekterna. Och jag hade ett stort behov av att hitta en ny plattform, smälta in och bli en del av samhället och resocialisera mig. Det i kombination med en önskan om självförsörjning och ett behov av meningsfull tillvaro gjorde att jag började studera vid ”Missbrukarvårdsprogrammet” som hade dels ett samhälleligt angreppssätt (sociologi) och ett vårdperspektiv (socialt arbete). Då började jag förstå ännu mer av såväl fenomenet beroende som den politiska sidan, men och det finns ett stort men.

Läs mer

Missbruk och komplexitet, dags att legalisera?

Missbruk och beroende, och då i synnerhet narkotikamissbruk, är ett svårt och komplext område. Det är svårt och komplext att förstå och sätta sig in i alla dess olika aspekter, det är en central slutsats jag dragit av min personliga resa. Det är också svårt på andra sätt, t ex kring vad som är de främsta angreppssätten. Allt för ofta gör många det allt för enkelt för sig, många kan leverera de enkla svaren eller åsikterna utan att ha gjort en större ansträngning att greppa denna komplexitet. Samtalet om området blir lidande av detta.

Min egen ”förståelseresa” började självfallet med min egen problematik, att förstå den och sätta in den i sitt sammanhang för att hantera den, och på köpet har jag gjort en del iakttagelser som förändrat mina åsikter. På sätt och vis börjar min resa under tidig uppväxt, jag är uppvuxen mitt i ett kraftigt medberoende till en alkoholist. En alkoholist som sedan dog av en blandning av alkohol och legalt förskrivna läkemedel vid 54 års ålder. Jag hade en väldigt känslomässig relation till det missbruket, och en ”moralistisk” uppfattning som bland annat uttrycktes i att jag såg missbruket som ett val, ett val som det bara var att ta sig i kragen för att rätta till. Den biten finns t ex väl dokumenterad i P1:s dokumentär om mig från 1990 som ligger som länk på höger sida.

Läs hela inlägget>>

En utvärdering av legalisering

Hur skulle det bli om all narkotika legaliserades? Eller hur skulle det bli om enbart viss narkotika legaliserades? Det är intressanta frågeställningar eftersom vi ständigt möts av exempel på all negativa konsekvenser av att narkotika är illegalt att använda, till skillnad från den mer skadliga drogen alkohol som är legal att använda men utsatt för vissa restriktioner av varierande grad i olika länder.

Det har varit väldigt tyst om det i media, men faktum är att svenska IOGT-rörelsens och svenska RNS-rörelsens organ WFAD är delaktig i att ha tagit fram en rapport om detta, en rapport kallad ”Drug Legalisation: An Evaluation of the Impacts on Global Society”. Det låter väl förtroendeingivande, de har gjort en utvärdering! När man utvärderar något brukar man peka på vad olika delar i det som ska utvärderas får för dokumenterad effekt, annars är det ju ingen säkerställd, evidensbaserad utvärdering. Utan källa för sina påståenden om vad något (som t ex legalisering) visat sig leda till blir det ju åsiktsproduktion, tyckande, i stället för utvärdering. Men IOGT/RNS/WFAD har gjort en utvärdering, den lanserades internationellt den 21 december 2011 (finns i PDF här), och aktuella som WFAD alltid är skrev de om det den 23 januari (!).

Utvärderingen är till sitt innehåll väldigt argumenterande och det är väldigt få av dessa argument som underbyggs med fakta, som t ex att det bakom dem som ifrågasätter dagens narkotikapolitik finns grupper med ekonomiska intressen i att sälja narkotika. Det är ju snarare tvärtom eftersom det är oomtvistat att den organiserade brottsligheten tjänar stora pengar på upprätthållandet av kriminaliseringen av narkotika. Och så försöker man i skriften hävda att kritiker till dagens system sprider fakta om att narkotika är ofarligt, visst finns det en hel del som i debatten försöker föra fram alternativ forskning som ifrågasätter en del fakta om t ex cannabis skadeverkningar, men det är nog ytterst få som för fram att narkotika (inkl cannabis) är ofarligt som WFAD & co påstår. Desperationen är alltid närvarande när det handlar om försvaret för dagens narkotikapolitik.

Som argument för att narkotika inte ska legaliseras förs fram ett antal påståenden. Bland dessa finns i ett urval:

1. Opiumproduktionen är en tredjedel 2007 jämfört med 1907. Det är självfallet korrekt, men inget bevis för att det är kriminaliseringen som lett till detta. Förklaringsvariablerna bakom detta kan vara en mängd olika, som att vi lärt oss preventionsarbete bättre, som att vi blivit bättre på att distribuera prevention, som att välfärden är mer jämlikt distribuerad mm mm.

2. Under de senaste tio åren har produktionen av amfetamin och kokain stabiliserats, samtidigt som cannabisproduktionen minskat sedan 2004. Att enbart studera ett fåtal droger säger ju självfallet inget om helhetsbilden, och det intressanta är väl snarare hur antalet problematiska narkotikaanvändare har förändrats under perioden. Åtminstone i Sverige, landet med en av världens strängaste lagstiftning kring narkotika, har antalet problematiska användare fortsatt att öka år för år.

3. Artikeln hävdar att FN:s barnkonvention kräver skydd mot narkotika för barnens bästa. Well, det kanske är ett starkt argument för att dagens system inte fungerar eftersom vi har ständigt ökande antal problematiska användare. När man t ex jämför Sveriges hårda lagstiftning med länder som har mer tillåtande lagstiftning har vi fler barn i Sverige som blir problematiska användare (missbrukare) än i länder med mer tillåtande lagstiftning.

4. Legalisering sänder budskapet att narkotika är ofarligt och inte särskilt skadligt. Detta argument är rätt lustigt eftersom alla är överens om att alkohol skadar mer än narkotika och få tror att det är ofarligt trots att det är lagligt, så argumentet är nästan barnsligt fjantigt.

5. Rapporten slår fast att legalisering skulle medföra ”ökad risk för individer, familjer, samhällen och områden i världen utan några kompenserade fördelar”. Detta påstår man utan någon som helst källa för det, det finns nog många som inte håller med. Jag tror t ex att det finns skäl att anta att vissa legaliseringsåtgärder skulle få klara fördelar, faktum är att det t ex finns en vetenskaplig rapport (sök på avkriminalisering för att läsa inlägg om det) som stödjer detta påstående. WFAD & co har inget bevis för deras påstående.

6. Rapporten påstår att legalisering skulle leda till ökat antal problematiska användare, ovanstående rapport motsäger det, likväl som situationen i Portugal. Båda källorna är vetenskapliga rapporter, WFAD & co har inget vetenskapligt stöd bakom deras påstående. Vidare hävdar man i samma punkt att AIDS/HIV och andra blodburna sjukdomar skulle öka genom sprutdelning av smittade nålar, det är ju mycket märkligt utifrån det argumentet att organisationerna bakom WFAD är så angelägna om att vara motståndare till sprututbyte trots en rad vetenskapliga rapporter som entydigt visar på positiva effekter som minskning av dessa smittor till följd av sprututbyte.

7. Vidare hävdar man att kostnaderna för rättssystemet inte skulle minska vid en legalisering, detta så klart utan någon källa för påståendet om att brottsligheten inte skulle minskas (och inte heller kostnaderna för ”kriget mot narkotika”. Det är ett helt osannolikt påstående, men det backas upp av påståendet att beroendeproblematik ofta följs av dysfunktionella familjer med ökad barnmisshandel. Det är mycket möjligt att RNS/IOGT/WFAD sitter inne med vetenskapliga rapporter om att individer med beroendeproblematik slår sina barn i större utsträckning än andra, men de borde visa sina källor för påståendet och hur detta skulle ge ett nollsummespel rent kostnadsmässigt.

8. Det finns många intressanta och ej underbyggda påståenden i rapporten som argumenterar för fortsatt kriminalisering. En av dessa är slutpunkten i ”utvärderingen” där det sägs att samhällets regelsystem måste motiveras med att de inte medför skada. Det är inte något exklusivt argument för legaliseringsmotståndarna, samma argument kan användas av förespråkare av legalisering (t ex med Portugal som bevis), eller med resonemang om vilken skada som stigmatisering och diskriminering gör i kölvattnet av att narkotika är illegalt på det sätt som det är idag. Det intressanta är att samhället inte gör insatser för att motverka dessa skador, och när WFAD generaliserat och utan att underbygga pekar ut problematiska användare som barnmisshandlare bidrar de kraftigt till denna skadeverkning. Så kanske är det så att om en regering ska motverka skada borde kanske organisationer som WFAD förbjudas…

Nåväl. Sammantaget är skriften intressant. Inte minst för att dessa organisationer har en märklig syn på vad utvärdering innebär, men även för att den avslöjar att argumenten som motståndarna till legalisering har är så svagt motiverade. Och nej, jag är inte för legalisering, däremot en ärlig debatt…

Kriminalisering och avkriminalisering

Jag har en förmåga att inte flyta med strömmen och inte inta en åsikt enbart för att det skulle vara lönande. Jag försöker i stället utgå från dels mina egna erfarenheter och dels det jag lyckas ta till mig/hitta av vetenskap (svåra balansgånger för båda aspekterna). Kombinationen av dessa två meningar inom missbruksområdet är inte helt enkel.

Ett tag har jag brottats med en frågeställning som är mer komplex än den kan verka, frågeställningen om kriminalisering av det egna bruket, vilket rör såväl svensk lag om att man inte får ha narkotiska substanser i kroppen  utan legitim läkarordination som innehav av liten mängd illegal narkotika för personligt bruk. Jag har pendlat mellan å ena sidan åsikten att det finns ett preventivt värde i lagstiftningen, likväl som det möjliggör så kallat ”tidigt ingripande” och å andra sidan åsikten att det är inhumant att straffa individer som har ett kemiskt och psykiskt beroende samt att lagföring kan få onödigt försvårande konsekvenser för individer med denna problematik att ”återinträda” i samhället/behålla samhällspositionen.
En lite av ”försiktighetsposition” (möjligtvis kan man kalla det klokt) som jag intagit har varit att vi åtminstone borde vetenskapligt utvärdera vilka effekter denna lag om ”ringa narkotikabrott” för såväl användande och innehav. Idag är det många som tror en massa om den, att den är preventiv eller att den är skadlig, ibland baserat på enstaka enskilda fall där vardera sidan i debatten kan redovisa det som mer kallas ”anekdoter”. Nu är det hög tid att ta tag i att veta. Det finns ett land som har gjort det.

Tjeckien bestämde sig för denna mer repressiva narkotikapolitik med kriminalisering av ringa bruk år 1997. I december 1998 bestämde man sig för att vetenskapligt studera effekterna av kriminaliseringen. 2001-2002 presenterades resultaten av de olika studierna. Tjeckerna kunde mäta de direkta samhällskostnaderna till följd av rättegångar som lagen om ringa narkotikabrott medförde, men inte de indirekta kostnaderna (utbildning, teknikkostnader etc). Nu är dessa kostnader egentligen en bisak eftersom vi får anta att det är det socialt skyddande perspektivet som är avsikten med lagen. De sociala aspekterna är de intressanta anser jag, och de tjeckiska studierna granskade dessa utifrån fem hypoteser om vad kriminaliseringen av ringa bruk skulle medföra:

1. Tillgängligheten av illegal narkotika kommer att minska.

2. Användningen av illegal narkotika kommer att minska, eller åtminstone inte fortsätta att öka.

3. Tillväxten av antalet nya narkotikaanvändare kommer att minska.

4. Indikatorer på negativa hälsoeffekter kommer inte att öka.

5. De sociala kostnaderna av droganvändning kommer inte att öka.

Det är ganska rimliga hypoteser att testa och i sig välkända argument för att kriminalisera droganvändning. Invändningen mot studierna är möjligtvis att tidsperspektivet är lite kort, men å andra sidan förväntas ju individer börja följa en ny lag direkt…

Så vad blev resultaten?

Hypotes 1:  Tillgängligheten av illegal narkotika kommer att minska.

När man jämförde tiden före och efter kriminalisering visade sig att skolundersökningen bland 16-åringar som hade egen erfarenhet av narkotikaanvändning gav resultatet att de uppfattade likartad eller lägre tillgänglighet på illegal narkotika. Men de ungdomar som inte hade egen erfarenhet av narkotikaanvändning uppgav att de uppfattade narkotika som mer tillgänglig. Vad det gäller drogen cannabis angav båda grupper att de ansåg att tillgängligheten hade ökat. Priset på narkotika ökade inte heller, vilket indikerar att tillgängligheten översteg efterfrågan.

Forskarnas slutsats var att lagen inte hade påverkat tillgängligheten.

Hypotes 2: Användningen av illegal narkotika kommer att minska, eller åtminstone inte fortsätta att öka.

Resultatet av flera olika undersökningar visade inte på någon nedgång i användningen av narkotika, en studie visade snarare att antalet ”problematiska användare” (annat ord för individer med missbruks- eller beroendeproblem) i tonåren hade ökat.

Hypotes 3: Tillväxten av antalet nya narkotikaanvändare kommer att minska.

Hypotesen kunde inte testas, men eftersom det finns en koppling med resultatet för hypotes två samt t ex för statistiken över antalet som sökte behandling för första gången visade på en ökning så menade forskarna att det var möjligt att anta att inte heller denna förväntning infriades.

Hypotes 4: Indikatorer på negativa hälsoeffekter kommer inte att öka.

Inte heller denna hypotes kunde testas, men dels studien om ökad användning och ett stigande dödstal talade för att hypotesen inte stämde enligt forskarna. Dessutom fann forskarna att över lag minskade antalet individer som sökte hjälp för narkotikaanvändning, särskilt bland yngre och särskilt utanför huvudstaden, och antog att lagens stigmatiserande effekt kunde vara orsaken.

Hypotes 5: De sociala kostnaderna av droganvändning kommer inte att öka.

Forskarna gjorde en uppskattning att de sociala kostnaderna (kostnader för ”förlorade möjligheter”) för var och en av de 235 individerna som lagfördes för ringa narkotikabrott uppgick till drygt CZK 161 000. Hypotesen kunde därför förkastas.

Sålunda finns det åtminstone en vetenskaplig utvärdering av effekterna av en repressiv narkotikapolitik avseende det personliga enskilda bruket, och slutsatsen som Tjeckien drog av utvärderingen var att återgå till att tillåta ringa narkotikabruk. Frågan är när Sverige kommer att göra motsvarande vetenskapliga utvärdering av den svenska politiken, det är åtminstone någonting som jag uppmanar politikerna att ta initiativ till…

Här finns studien att läsa i sin helhet (PDF i nytt fönster).

Legalisering eller avkriminalisering?

En sak som är såväl intressant som slående i den svenska socialpolitiska/kriminalpolitiska debatten, den om cannabis, den som ingen etablerad politiker vågar eller inser vikten av att delta i, är att många svänger sig med ordet legalisering när de i själva verket menar avkriminalisering.

En sådan individ är Viktor som DN intervjuar i torsdagens tidning. Viktor fick en psykos (vad är det för läkare som tutat i honom att han inte fick en psykos, någon som inte känner till de olika psykosvarianterna?) och är efter det förespråkare för legalisering eftersom han menar att då kan folk ”våga söka hjälp” och så lägger han i uppgivenhetens tecken och i avsaknad av reflektion kring i vilken utsträckning: ”Unga röker ju ändå”.

Jag kan hålla med Viktor om att det eventuellt kan finnas en ovilja att söka hjälp för att man tror att det finns någon skyldighet hos de sociala myndigheterna att rapportera, detta är dock inte sant och är enbart en myt som sprids inom paranoida cannabiskretsar. Brottet måste vara med straffvärde över 2 år för att socialtjänst ska vara tvingad få rätt att ens anmäla, och det straffvärdet har inte ringa narkotikabrott. Har man däremot för att finansiera sitt missbruk ägnat sig åt grovt narkotikabrott, langat så kan ev den risken finnas om man anser att det finns behov av att berätta om det hos socialtjänsten (varför man skulle vara så korkad framgår inte av Viktors berättelse). I stället för att sprida myter om borde aktivister ägna sig åt att förklara att myterna inte stämmer…

Inte heller finns någon argumentation kring varför fler skulle söka hjälp om narkotika blev legaliserat, Viktor menar ändå att han tror på det. Och tro är ju inte förbjudet. Det går att resonera kring att om vi avdramatiserar användning/avstår från skräckpropagandan som dominierar vårt förebyggande arbete och arbetar mot stigmatisering så skulle fler söka vård.

Men det viktiga är att förstå att det är skillnad på begreppen legalisera och avkriminalisera. Det skulle underlätta debatten om folk satte sig in i den skillnaden. Avkriminalisera innebär att det egna bruket inte blir ett brott i sig, missbrukaren kan inte åtalas för att denne har narkotika i blodet. Legalisera innebär att det är fritt fram att inneha och sälja narkotika som vilken vara som helst (självfallet kan det ske med restriktioner etc). En avkriminalisering kan kombineras med att tillåta innehav av en mycket liten mängd, beskrivet i fallet Portugal där förfarandet varit framgångsrikt.

En som inte riktigt verkar ha koll på begreppen, även om han påstår det, är en politiker, dock ungdomspolitiker, LUFs ordförande Adam Cwejman (Fp) som på Drugnews debatterar mot RNS Per Johansson. Det var Per som började genom att vara kritisk mot beslutet på LUFs kongress i somras då man mitt i natten typ kl 03 fattade beslutet att verka för en legalisering. Per Johansson skrev (för att vara Per Johansson) en förvånansvärt nyanserad debattartikel och ifrågasätter hur utbudsökningen som skulle följa av en legalisering skulle resultera i en skademinskning. Adam Cwejman svarade och menade att Per Johansson hade missuppfattat. Adam skriver t ex:

Portugals avkriminalisering påminner om det förslag som LUF har idag.

Och så ser det ut, Adam pratar i detta svar uteslutande om avkriminalisering och nämner just Portugal som modell. Det är extremt komiskt att Adam påstår att Per missuppfattat när Per kommenterar LUFs legaliseringsförslag och Adam svarar med att prata om avkriminalisering. Adam påstår till mig på twitter att han vet skillnaden, det gjorde han inte tidigare igår/förrgår kväll när han skrev debattsvaret iaf…

För övrigt stämmer inte de uppgifter som Adam lämnar om Portugal, han verkar inte ha läst mitt inlägg om Portugal före han skrev debattartikel, då hade han sluppit påstå att tonåringars narkotikaanvändning 1999 var högre än 2007 (lagändringen skedde 2001) och kunde ha valt andra argument för sin tes.

Men det är ju bra att en politiker som Adam intresserar sig för frågan. Synd bara att det blir lite fel.

Narkotikapolitik i Almedalen

På twitter häromdagen twittrades det en hel del om ett teve-inslag från en ”seminarium” i Almedalen. Seminariet kallades det mest intressanta seminariet i Almedalen. Det var en organisation kallad Axess som ordnade det. Axess beskriver sig enligt följande ”Axess Magasin är en tidskrift inom området humaniora/ samhällsvetenskap och utges av Axess Publishing AB. Tidskriftens målsättning är att fungera som en knutpunkt mellan den akademiska och den publicistiska sfären.”.

Läs mer

Alliansens alkoholpolitik?

Nyliberalen Mattias Svensson, redaktör för nyliberala Neo, och den moderate politikern Johnny Munkhammar går i en debattartikel i Aftonbladet ut och propagerar för att släppa alkoholen fri med argument som att regleringarna är löjliga. De påstår att trots den konsumtionsökning av alkohol som skett sedan EU-inträdet så har inte alkoholskadorna ökat som befarat. Som vanligt med nyliberaler är det ett påstående som stöd för argumenten som inte har med sanningen att göra.

Läs mer

Nyliberalerna igen

Den senaste dryga veckan har det förekommit en liten nyliberal debatt kring den svenska restriktiva narkotikapolitiken. Det är dels libertarianen Liam Murray som skrivit på Newsmill och så Blogge som skrivit i sin blogg.

Denna gång är liberalernas utgångspunkt att bara genom narkotikalegalisering kan samhället komma till rätta med den organiserade brottsligheten. Det är en populistisk utgångspunkt som vid en första blick kan fånga den som inte är insatt i ämnet, och det är inte en vetenskaplig utgångspunkt. Orsakerna till organiserad brottslighet går långt utanför enbart det faktum att statliga regleringar finns på ett område, läs gärna den gedigna forskning som finns där artikeln” i The University of Chicago Law Review (vol 67:41-98) gör en utomordentlig genomgång av olika forskningsdiscipliner och organiserad brottslighet.

Läs mer

Legaliseringsdebatt

Blogge Bloggelito svarade på mitt inlägg med ett nytt inlägg. Som vanligt när dessa legaliseringsivrare debatterar blir det en rad osanningar och välanpassade argument, för deras sida… Jag kikade lite på hans argument och debattstil:

Blogge börjar med att felaktigt kalla mig för amfetaminist, det är ok, men det är att begränsa mitt beroende. Sedan påstår han att jag utgår från SvD-artikeln när jag betraktar legaliseringsförespråkarnas åsikter som människoföraktande, det är fel, jag utgår från allt jag sett och hört, mina egna erfarenheter och andras.

Läs mer