Taggarkiv: kvalitet

Vad är kvalitet i missbrukarvård?

Jag har tidigare skrivit en del om det problematiska med kvalitet inom missbrukarvården. Jag skrev bl a om ex på offentlig verksamhet som inte kunde svara på om deras missbrukarvårdsinsatser gav det förväntade/önskade resultatet, ett mått som för mig är en självklar och väsentlig del av kvalitetsmåttet. Tyvärr ser det likadant ut över allt, få verkar bry sig om kvalitet i missbrukarvården. Kanske fungerar det så för att det är så få som pratar om missbruksproblematiken offentligt, och det saknas en stark röst för dem som berörs.

Många verksamheter inom missbrukarvården pratar om kvalitet, särskilt inom den privata sidan av vården, kanske tror man att det är bra för affärerna att prata om kvalitet. Ofta pratar man om olika kvalitetssystem, som den stora koncernen Scientum, som ingår i vårdkoncernen Frösunda, gör här. Scientum har kvalitetssäkringssystem, och ändå kan det i förra veckan dyka upp nyheter om en mamma vars son varit på Staffansbogruppen (ingår i koncernen tillsammans med bl a ”ursprungliga Hasselakollektivet”) i ett år och ”förvarats”, någon särskilt kvalificerad vård verkar inte hennes son ha fått och att få tag på narkotika/nätdroger på behandlingshemmet var tydligen inte så svårt. Så vad hjälper det om man har ”kvalitetssystem” om de i behov av vård inte får någon vård, kanske blir det en avvikelserapportering i linje med hur dessa kvalitetssystem fungerar. Men är det kvalitet?

Ett annat stort privat vårdföretag, Nämndemansgården som bedriver missbrukarvård enligt tolvstegsmodellen, presenterar sig så här på hemsidan:

44

”Rekommenderas av Socialstyrelsen i dess nationella riktlinjer…” skriver man, men det Nämndemansgården påstår på sin hemsida är inte sant. Socialstyrelsen rekommenderar inte tolvstegsmetoden vid narkotikaberoende, enbart vid alkoholberoende. Så när man inte kan förhålla sig till sanningen om den metod man bedriver vård enligt, kan man då säga något om kvaliteten vid hemmet? Nämndemansgården har på hemsidan under behandlingsmodellavsnittet ett avsnitt om utvärderingar, där talas om goda resultat där ”universitetsstudier” visar på att ”i genomsnitt 2/3 av våra patienter får en kvarhållande nykterhet där även livskvaliteten och arbetsförmågan ökar markant.” . Det låter bra, men samtidigt finns inga konkreta fakta om hur många av patienterna som ingått i dessa ”studier”, man lägger ut bilder som dessa från Professor Mats Fridells ”utvärdering”:

45

Bilder från en studie som genomförts år 2001 med ? antal deltagare av ?? totalt antal behandlade individer. Det ser kanske bra ut, och en professor är kanske en trovärdig referens, men vad säger det egentligen om kvaliteten vid Nämndemansgården? Inte något alls, som jag ser det. Det är gammalt material, det är otydliga uppgifter, och det saknas mycket information om hur bra det går för patienterna. Varför ska det vara så svårt att redovisa? Om man inte vill ”slira på sanningen” och enbart visa något som eventuellt handlar om kvalitet.

Ett annat stort behandlingshemsföretag är Attendo, åtminstone var man stora förut, då man hade 4 stora enheter inom missbrukarvården och några små. Nu är man nere på två stora. Attendo beskriver sin verksamhet så här:

”För att kunna erbjuda en så individuell och flexibel beroendevård som möjligt kombinerar vi tolvstegsprogrammet med Craig Nakkens teorier om beroendepersonligheten.”.

Även på Attendo behandlar man alltså narkomaner med av Socialstyrelsen inte godkänd metod, och dessutom lägger man till ovetenskapliga metoder från Craig Nakken, som jag skrivit om tidigare, det inger inte särskilt stort förtroende. Och även Attendo har på hemsidan ett avsnitt om kvalitet. Men inte heller för Attendo är kvalitet något som har med hur väl man lyckas att göra, dock har Attendo gett ut en PDF med en utvärdering med hjälp av ASI-metoden.

Attendo som fram till för något år sedan hade fyra stora behandlingsenheter inom missbrukarvården med ca 30-40 platser på vardera stället, har sammanställt 100 svar i denna utvärdering. Varför man stannade vid 100 är svårt att säga, för en så begränsad verksamhet och med datorer, hur kan man inte presentera uppgifter för kvaliteten för samtliga patienter? Dessutom blir siffrorna vid ett så litet urval väldigt osäkra, t ex för dem som använt narkotika så handlar det om i Attendos redovisning om ca 35 individer, en individs svar får stort genomslag eftersom Attendo redovisar procentenheter. Det ger en osäkerhet om hur tillförlitliga siffrorna i rapporten är, och om tillförlitligheten sägs ingenting, ändå presenteras resultaten i marknadsföringsmässiga ordalag om hur bra behandlingen verkar. Men det räcker inte med det, rapporten har en annan stor svaghet.

I rapporten framgår att för att få 100 svar (kanske är statistik lättare att räkna på 100, ett svar = 1 procent…) var man tvungen att kontakta 150 individer, bortfallet vid undersökningen är alltså hela 33% (50 av 150). Varför kan man inte nå 33% av individer som behandlats för missbruk, kanske för att de är aktiva i sitt missbruk. Och läser man rapporten visar det sig att det är huvudsakligen ”narkomaner” som står för bortfallet, och att det är de med huvudsakligen alkoholproblem som svarar. Kanske är det så att Socialstyrelsen har rätt, tolvstegsmodellen är ingen bra modell för narkomaner, och ändå fortsätter Attendo att sälja platser till sina behandlingar.

Och för att avsluta det hela kring Attendo så framgår det inte hur resultatrapporten genomförts, men jag råkar veta eftersom jag själv svarat på Attendos frågor att det är personal som arbetar på behandlingshemmet som gör utvärderingen, och då infallet ett tredje statistiskt svårt problem där den intervjuade har en relation till utfrågaren och kan påverkas av att vilja lämna ”tillfredsställande svar”, med andra ord, Attendos ASI-rapport har inget värde alls.

Sammanfattningsvis, varför är det så svårt för missbrukarvården att prata om och öppet redovisa kvaliteten? Vilka resultat har vården? Jobbar man på bästa sätt? Det verkar ingen veta, även om vissa privata behandlingshem, och i synnerhet Nämndemansgården, har intresse av att dölja att man kanske inte arbetar på bästa sätt… Kvalitet borde vara viktigt för dessa privata hem som tjänar pengar på att bedriva en så komplicerad sak som vård av utsatta människor, man kan ställa särskilda krav på kvalitetsredovisning anser jag. Inte minst med tanke på att det titt som tätt kommer rapporter om allvarliga missförhållanden, här är ett sånt den senaste veckan med ett behandlingshem utanför Tranås, som precis som Staffansbogruppsfallet handlar om att personal agerar märkligt och olämpligt och att patienter får tag på och använder narkotika på behandlingshemmet. Men kanske ses inte detta som kvalitetsproblem av branschen, huvudsakligen är att man har sina ”kvalitetssystem”, då har man ju kvalitet (eller inte).

Kvalitet i missbrukarvården

Jag skrev om kvalitet i missbrukarvården tidigare idag utifrån att polisen tyckte att det fungerade bara för att 25% av gripna ungdomar sökte vård i Stockholm. Det borde föranleda en debatt om vad som är kvalitet i missbrukarvården. Men så kommer inte att ske. Däremot kan ju jag resonera lite om det…

Vi har en situation i den svenska missbrukarvården där få som behöver vård får vård, kanske kommer ni ihåg något som kallades Missbruksutredningen där man konstaterade att 1 av 5 som behöver vård får vård? Vi har också en situation där fokus från styrande myndigheter handlar om införandet av ”Nationella riktlinjer”. Om dem kan man säga mycket, det fanns t o m en akademisk debatt om dem som tystades ned, nedtystningen är olycklig eftersom det finns mycket märkligheter i dessa riktlinjer, men även i hur själva riktlinjerna tagits fram. Summa summarum om riktlinjerna är att det finns goda skäl att inte ingå i den masspsykos som hyllar dessa (till viss del kallat ”Kunskap till praktik” av Sveriges kommuner och landsting).

Läs mer

Skolelevers drogvanor

Idag släppte CAN, Centralförbundet för Alkohol- och Narkotikaupplysning, rapporten om den årliga undersökningen av skolelevers alkohol- och narkotikavanor. Genom att den läckt i förtid och TT pytsat ut en liten notis för en dryg vecka sedan skriver inga tidningar om det idag. Rapporten kan i stort sammanfattas med att alkoholanvändningen för niondeklassarna gått ner en aning men att nivån för åk 2 i gymnasiet är oförändrad och det samma gäller för narkotikaanvändningen i båda grupperna.

Läs hela inlägget>>

Granskningen av Örebro kommun

Jag har tidigare nämnt i bloggen att jag under förvintern arbetat med en granskning av missbruksområdet i Örebro kommun, det gjorde jag inom ramen för mitt tidigare arbete inom Beroendeombudet, och nu ligger granskningen att läsa här (nytt fönster).

Det svar som kommunen lämnade var detta:

Tack för din rapport. Jag vet inte om du inte har läst i budgeten att Örebro kommun satsar dryg 30 miljoner kronor år 2011 på behandling av vuxna missbrukare.
Det förebyggande arbetet vill socialtjänsten satsa på för att vi tror att vi på detta vis ska kunna minska missbruket och få medborgarna att må bättre i Örebro kommun. Som en effekt av detta kan vi förhoppningsvis även minska de höga behandlingskostnaderna, till glädje för skattebetalarna i Örebro.

Läs hela inlägget>>

Om en vård utan kvalitet och intresse

Läs nu nedanstående citatområde mycket noga:

”Tillsynen visade att kvaliteten inom både hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens missbruks- och beroendevård varierade mellan olika delar av landet. — Skillnaderna var sådana att målet i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen inte uppfylldes.

Socialnämnder fullgjorde inte alltid uppgiften att svara för råd, stöd och vård för de som behövde detta. Landsting och kommuner tog inte ett tillräckligt ansvar för att medborgarna fick tillgång till en utbyggd missbruks- och beroendevård.

Det fanns också exempel på att kommuners utbud av insatser var så begränsat att de inte kunde garantera individuellt
anpassad vård för dem som behövde det.

Få landsting begärde att verksamheterna skulle redovisa resultat eller hade gett direktiv om uppföljning och utvärdering. Det
fanns inte alltid tydliga mål för socialnämndernas arbete med missbruksvården.

Tillsynen visade att stora delar av missbruks- och beroendevården behöver följa upp sina insatser och resultat bättre.

Inom hälso- och sjukvården hade primärvården och den specialiserade beroendevården ofta svårt att samverka, särskilt när beroendevården bedrevs vid psykiatriska kliniker.

Hälften av HVB förde inte journalerna i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2003:20)
om hem för vård eller boende. Även inom öppenvården enligt SoL fanns brister som gällde genomförandeplaner och dokumentation.

Behandlingspersonal i öppenvården och vid HVB [HVB = behandlingshem, MCs anm.] saknade ibland adekvat utbildning inom vård och omsorg. Personalen i öppenvården hade oftare högskoleutbildning än personalen vid HVB. En av fem föreståndare vid HVB saknade föreskriven högskoleutbildning.

Socialstyrelsen kritiserade 12 HVB för brister som gällde personalens kompetens. Behandlingspersonalen saknade där tillräcklig kunskap om missbruks- och beroendevård eller grundutbildning med inriktning mot vård och behandling.

Socialstyrelsen riktade kritik till drygt hälften av alla granskade HVB.

Ungefär en tredjedel av primärvårdsverksamheterna ansåg att den egna personalen inte hade tillräcklig kompetens för att utföra sitt arbete med missbruks- och beroendevård.

Socialtjänstens slutsatser behöver motiveras bättre. I merparten av de granskade utredningarna (80 procent) hade socialtjänsten gjort en bedömning av den enskildes behov. För en femtedel av utredningarna ställde sig dock inspektörerna tveksamma till utredarens bedömning, eftersom det inte alls eller endast delvis gick att följa hur utredaren hade dragit sina slutsatser. Omkring 15 procent av social- och stadsdelsnämnderna kritiserades för att beslutsunderlaget var så bristfälligt att det inte gav tillräcklig grund för beslut eller att socialtjänstens bedömning av den enskildes behov inte framgick av utredningen.”

Läs mer

Om en missbruksvård utan kvalitet och intresse

Läs nu nedanstående citatområde mycket noga:

”Tillsynen visade att kvaliteten inom både hälso- och sjukvårdens och socialtjänstens missbruks- och beroendevård varierade mellan olika delar av landet. — Skillnaderna var sådana att målet i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, om en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen inte uppfylldes.

Socialnämnder fullgjorde inte alltid uppgiften att svara för råd, stöd och vård för de som behövde detta. Landsting och kommuner tog inte ett tillräckligt ansvar för att medborgarna fick tillgång till en utbyggd missbruks- och beroendevård.

Det fanns också exempel på att kommuners utbud av insatser var så begränsat att de inte kunde garantera individuellt
anpassad vård för dem som behövde det.

Få landsting begärde att verksamheterna skulle redovisa resultat eller hade gett direktiv om uppföljning och utvärdering. Det
fanns inte alltid tydliga mål för socialnämndernas arbete med missbruksvården.

Tillsynen visade att stora delar av missbruks- och beroendevården behöver följa upp sina insatser och resultat bättre.

Inom hälso- och sjukvården hade primärvården och den specialiserade beroendevården ofta svårt att samverka, särskilt när beroendevården bedrevs vid psykiatriska kliniker.

Hälften av HVB förde inte journalerna i enlighet med Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2003:20)
om hem för vård eller boende. Även inom öppenvården enligt SoL fanns brister som gällde genomförandeplaner och dokumentation.

Behandlingspersonal i öppenvården och vid HVB [HVB = behandlingshem, MCs anm.] saknade ibland adekvat utbildning inom vård och omsorg. Personalen i öppenvården hade oftare högskoleutbildning än personalen vid HVB. En av fem föreståndare vid HVB saknade föreskriven högskoleutbildning.

Socialstyrelsen kritiserade 12 HVB för brister som gällde personalens kompetens. Behandlingspersonalen saknade där tillräcklig kunskap om missbruks- och beroendevård eller grundutbildning med inriktning mot vård och behandling.

Socialstyrelsen riktade kritik till drygt hälften av alla granskade HVB.

Ungefär en tredjedel av primärvårdsverksamheterna ansåg att den egna personalen inte hade tillräcklig kompetens för att utföra sitt arbete med missbruks- och beroendevård.

Socialtjänstens slutsatser behöver motiveras bättre. I merparten av de granskade utredningarna (80 procent) hade socialtjänsten gjort en bedömning av den enskildes behov. För en femtedel av utredningarna ställde sig dock inspektörerna tveksamma till utredarens bedömning, eftersom det inte alls eller endast delvis gick att följa hur utredaren hade dragit sina slutsatser. Omkring 15 procent av social- och stadsdelsnämnderna kritiserades för att beslutsunderlaget var så bristfälligt att det inte gav tillräcklig grund för beslut eller att socialtjänstens bedömning av den enskildes behov inte framgick av utredningen.”

Jag brukar ofta kommentera och kritisera svensk missbruksvård. Det kan säkert uppfattas som negativt och gnälligt. Jag gör det mot bakgrund av att det inte finns någon nollvision över antalet döda missbrukare, och att det i Sverige dör ca 3 000 individer årligen till följd av missbruk, och flera hundra tusen individer får sina liv kraftigt negativt påverkade och lider till följd av missbruket.

Mellan åren 2008 och 2010 har Socialstyrelsen granskat drygt 670 verksamheter inom missbrukarvården, ovanstående är citat från granskningsrapporten som släppts idag. På torr byråkratsvenska. Översätt det till vad det innebär för individer som behöver hjälp mot sitt missbruk. Lägg till att Socialstyrelsen utfört granskningen utifrån de nationella riktlinjerna, riktlinjer som enligt mig inte alls står i samklang med det som behövs för att minska ovanstående siffror om döda och lidande, så situationen är egentligen än värre. Men Socialstyrelsens granskning räcker rätt långt, orden förskräcker.

Av detta blev det följande notis i Svenska Dagbladet:

102

DN skrev ingenting alls. Sydsvenskan skrev ingenting alls. GP skrev ingenting alls. Och ändå handlar det om mycket kraftig och allvarlig kritik kring hur ”socialt utsatta” individer behandlas i dagens Sverige. Låt mig gissa att tystnaden från Sveriges politiker kommer vara ännu kraftigare än den från media.

Är det någon som anser att det inte behövs en protestmarsch mot dagens svenska missbrukarvård missbruksvård?