Att hylla ljuset eller förbanna mörkret?

Som jag påtalat många gånger så är detta med beroende och droger ett mycket komplext och svårt område. Och debatten inom drogområden är även den komplicerad. Debatten, som den förs mest i sociala medier, är ofta inte särskilt konstruktiv och allt för ofta förs den med ”fula metoder”.

Denna debatt består ofta av dogmatism och närbesläktade oneliners. Det är mycket att kasta olika mer eller mindre välgjorda forskningsartiklar eller rapporter i skallen på varandra. Det är mycket smutskastning öppet eller i slutna rum. Det är mycket att leta fel eller ord och citat som kan feltolkas eller vridas till i hopp om att vinna tillfälliga poänger och ”gilla”, och det är mycket (i linje med ovanstående) – ”Jag har Sanningen och Lösningen” (trots att nog alla som är det minsta insatta skulle stämma in i min första mening om komplexiteten). Det är förminskningar och osynliggörande, ständiga försök till olika härskartekniker. Och allt detta gäller lite slarvigt uttryckt oavsett vilken ”sida” man studerar, den drogliberala/skademinskningsfokuserade eller den restriktiva/repressiva, naturligtvis med variationer mellan organisationer och individer.

Fortsätt läsa ”Att hylla ljuset eller förbanna mörkret?”

Kort om boken ”Vi begravde våra barn”

Det är inte enkelt att skriva en text, eller en recension, av en bok som bär en titel som ”Vi begravde våra barn”. Särskilt inte om man som jag gillar att problematisera och vrida och vända på saker och ting för att se vilka vinklar som ryms inom det jag har framför mig. Det är som upplagt för att ”bli fel” när det som ligger framför mig är en rad självutlämnande och plågsamma texter. Men jag ska göra ett försök av den anledning som jag tidigare har bloggat om drogområdet här, det är svårt att vara tyst.

Boken består av ett antal mammor som antingen berättar om sina barn, eller sina upplevelser av att följa ett barn i en missbrukskarriär som leder till den absoluta konsekvensen eller som delger ett foto av barnet kompletterat med dess födelse- och dödsdatum.

Den enkla vägen är självfallet att göra som den inom drogområdet kände Kai Knudsen gör i sitt slutord stapla vördnadsfulla meningar på varandra. Men det är meningar som känns rätt meningslösa, dels utifrån att jag inte tror att det var den typen av bekräftelse av den uppenbara sorgen som mammorna strävade efter med sin bok, dels utifrån att Knudsen tolkar det som att mammorna delar med sig av sina erfarenheter för att som han skriver ”finna en smula kraft att resa sig, en möjlighet att komma tillbaka till livet”.

Fortsätt läsa ”Kort om boken ”Vi begravde våra barn””

Det egna ansvaret

För några dagar sedan läste jag kritik mot socialtjänsten på en Facebook-status. Det handlade  om att en person hade avlidit i sin beroendeproblematik. Frågan/kritiken som lyftes var om socialtjänsten fungerar bra som beroendevård. Det ledde till en längre diskussion mellan mig och den som lade ut statusen, och i det kom vi in på en fråga som jag tycker är intressant och allt för bortglömd så den förtjänar att skrivas om här.

När jag tidigare bloggade om drogområdet riktade jag då och då kritik mot socialtjänster. Det är ofta det brister på olika sätt, till exempel dels i socialtjänstens verksamhet inom drog-/beroendeområdet och dels i den vård som ges av socialtjänster eller vårdinstanser som socialtjänster anlitar. Det måste problematiseras och debatteras (även om jag försöker vara tyst av en rad olika skäl).

Fortsätt läsa ”Det egna ansvaret”