• magnus.callmyr@gmail.com

Etikettarkiv dödsfall

Om Norges narkotikapolitiska reform. Vad är sant?

Ett stort problem inom drogområdet är att fakta inte präglar vare sig debatt eller praktik. Jag har tidigare fokuserat en hel del på det, men inser att det är meningslöst och något som ska nedprioriteras från min sida framöver. Detta till trots så kommer detta inlägg handla om fakta och kategoriseras under ”Bättre fakta”.

I mina tidigare texter på temat ”bristfällig eller ohederlig fakta” har jag fokuserat på försvarare av nuvarande politik/förespråkare av restriktiv/repressiv narkotikapolitik samt offentliga lokala, regionala och statliga myndigheter, och låtit en hel del från ”den andra sidan” passera. Så tänker jag inte göra längre. Det är dock inte helt enkelt att granska och kommentera de båda sidorna eftersom båda sidor har tagit till åtgärder för att minska min insyn (som t ex blockning o dyl från deras Facebook-sidor).

Det har väl i veckan knappast undgått någon som är intresserad av drogområdet att något håller på att hända i Norge beträffande deras narkotikapolitik. Många aktiva i debatten har gått bananer på sociala medier och annorstädes. Särskilt inom sidan som kritiserar dagens narkotikapolitik har det jublats, t ex på det forum där skärmdumpen kommer från med ett av de inlägg om Norge som möter jubel.

Ledartröjan i detta jubel har nog fd folkpartipolitikern Adam Cwejman, nuvarande ledarskribent hos Göteborgs-Posten, ryckt åt sig genom ledaren ”Norge visar vägen i narkotikapolitiken”. Den är ungefär lika saklig som en del av Adams tidigare inspel i drogområdet har varit (enligt min minnesbild). Det är alltså inte särskilt hög kvalitet på den texten. Men det är ju som det brukar när många tyckare, särskilt politiker och ledarskribenter, tar sig an drogområdet, de slåss om ledartröjan i att vara osaklig.

Familjeklassning debatteras igen. Kanske är det bra trots allt?

Riksdagsledamoten Cecilia Widegren (M) är då och då aktiv i drogdebatten. Vi har bland annat debatterat nätdroger på debattsidor. Temat för den länkade debatten från 2015 var familjeklassning och spice, igår var Widegren aktiv i debatten igen. Denna gång som intervjuad i Skaraborgs läns tidning om en skriftlig fråga hon ställt till minister Strandhäll med anledning av Fentanyl-larmen i media. Och som tidigare propagerar Widegren igen för familjeklassning som lösningen.

Avslutningen på nyhetsartikeln är intressant av ett par anledningar:

Alla dessa dödsfall. Och allt bristande engagemang. Det måste få ett slut.

I helgen läste jag en nyhet som visserligen inte är särskilt ovanlig för mig att stöta på. Och ändå högg den tag i mig. Som denna typ av nyheter alltid gör. Det har blivit många hugg med åren.

Denna gång handlade det om en 18-åring, den åldern då man är på tröskeln till vuxenlivet och all världens möjligheter borde ligga för fötterna. Så blev det inte för denne 18-åring. Han slutade sitt liv i förtid. Som allt för många gjort till följd av droger.

Om denne 18-årings öde skriver SVT:

”18-åringens missbruk blev bara värre, och personalen på ungdomsboendet larmade upprepade gånger socialtjänsten i Askim-Frölunda-Högsbo.  Men inget gjordes och till slut avled mannen till följd av sitt missbruk.”

Läs dessa två meningar en gång till. Inget gjordes. Och när berättelsen fortsätter blir jag inte förvånad.

Om senaste tidens drogutveckling

Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Ständigt nya rapporter om ökande problem inom mina intresseområden. Det handlar om ökande psykisk ohälsa. Det handlar om ökat missbruk och ökande antal individer med beroendeproblem. Och så den fråga som ibland engagerar politiker och tyckare, ökat antal döda.

Den ökande psykiska ohälsan kan engagera en del debattörer och tjänstemän i den offentliga sektorn. Dödsfallen, i synnerhet de narkotikarelaterade, kan också engagera allt från politiker till debattörer och en hel del däremellan. Det märkliga är att de till antalet till och med även högre siffrorna för alkoholrelaterade dödsfall inte engagerar i lika stor utsträckning.

Det senare kan man ju fundera lite över vad det beror på, kanske handlar det om att alkohol är en del av vår kultur medan narkotika ses som kulturfrämmande. Eller så kanske det handlar om att det inte är lika lätt att plocka billiga poäng om man försöker ta ett helhetsgrepp på problematiken som om man lättvindigt och utan djupare tanke passar på att ensidigt skylla de narkotikarelaterade dödstalen på vår narkotikapolitik. Det är det många som gör, och många vinner populistisk framgång med det. Jag har själv varit och fiskat i de narkotikapolitiska grumliga vattnen och då ibland gett avkall djup och saklighet. Jag lär återkomma till den frågan, den är dock inte ämnet för dagen utan det är ”alla dessa tråkiga nyheter”. Och i linje med ovanstående, om vi håller oss till drogområdet, handlar det oftast om narkotika.

Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv”

I fredags skickade landstinget i Västerbottens län ut ett pressmeddelande med rubriken ”Lex Maria: Patient avslutade sitt liv”. Mina ögon fastnade på det i min mailskörd och det uppstår ett par frågor hos mig.

Det handlar om ett självmord, ett av ca 1500 självmord som kommer att äga rum i år. Precis som det varje år under en lång rad år varit 1500 människor som inte längre orkat leva i vårt land.

Den okända drogrelaterade dödsorsaken: välfärdsstaten

Sorry you have no rights to view this entry!

Socialstyrelsens åtgärdsplan är otillräcklig

Sorry you have no rights to view this entry!

Åter igen, varför ”pratar” vi så konstigt och så lite?

granskningJag har då och då genom åren här och på Facebook och twitter skrivit om en psykiatri och beroendevård (omfattande mer än psykiatrins beroendevård) i katastrofläge. Det har handlat om nyhetsartiklar om problem av olika slag. Vid några av dessa tillfällen har det handlat om det mest definitiva problemet – dödsfall. Det är en ”hang up” som jag har, att jag tycker att det är för många som dör i förtid och i onödan. Och jag tycker att vi samtalar och debatterar om detta allt för lite. Och om fel saker.

Jag har kommenterat att den officiella statistiken kring hur många som dör en narkotikarelaterad död visar höga siffror, och ökande. Jag har kommenterat att det finns en debatt om hur man ska räkna dessa siffror (det senaste inlägget i den debatten, skrivet av Anna Fugelstad som ligger bakom det omdebatterade Toxreg-registret, publicerades så sent som igår i Läkartidningen), och jag har kommenterat att det finns en debatt att det skulle vara en viss behandlingsmetods fel att siffrorna ser ut som de gör.

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Gabriel Wikström – minister utan handlingsförmåga

Sorry you have no rights to view this entry!

Konsumtionsrum – en outnyttjad möjlighet att rädda fler liv

Sorry you have no rights to view this entry!

Medicinsk cannabis och läkemedelsproblematiken

Sorry you have no rights to view this entry!

Krönika: De sammetslenas eller de förtvivlades ögon?

Faksimil från Aftonbladet den 28 februari 2010

Faksimil från Aftonbladet den 28 februari 2010

Skriver idag en krönika hos RFHL Stockholm.

Texten handlar om narkotikadöden och varför det är så tyst om frågan bland våra (topp)-politiker.

”Med vilken rätt lät samhället min pojke dö i förtid, och vad gör du för att förhindra att detta händer ännu en mamma eller pappa?”

 

Löfvén knarkchockar men saknar idéer och kunskap

Sorry you have no rights to view this entry!

Ännu en. Vila i frid Peter!

peter01

Peter på min balkong tillsammans med min katt Tiger. År 2001.

Efter en tids kamp på sjukhus har idag ännu en vän gått bort i förtid.
Men kampen började långt före det, kampen för att hantera livet på livets villkor. Och kampen för att hitta en plats i samhället.

Tyvärr förlorar många den kampen.

För dig Peter, och alla andra av mina bekanta, vänner och släktingar som mött samma öde, tänker jag fortsätta med det jag gör för att försöka förändra samhället så att ni blir färre.

 

Dödsfallsstatistik i all ära, men…

Till minne av J

Till minne av J

Jag har skrivit om det tidigare. Men med en dåres envishet upprepar jag mig. Jag har också skrivit om ämnet utifrån ett mer formellt förhållningssätt tidigare, om statistik och sånt. Det formella har sin plats, men det kommer mig mer nära när det blir personligt.

I veckan kom ett mail från en vän som är professor (han är t o m dubbelprofessor, i psykiatri och rättspsykiatri). Han har ett sällsynt stort hjärta för de av oss som hamnat lite vid sidan av samhällets autobahns, Tänk om fler inom vården och akademin kunde känna på samma sätt, då skulle de problem som vi ser minska!