Ger ett avkriminaliserat bruk lägre narkotikarelaterad död?

Att det finns en ständigt närvarande debatt om den svenska narkotikapolitiken kan knappast ha undgått någon. Temperaturen i debatten har dessutom skruvats upp en del grader den senaste tiden med allt fler som ställer sig på den drogliberala sidan och vill legalisera narkotika eller åtminstone avkriminalisera rakt av.

En av dem som driver förutnämnda linje är Liberalernas riksdagsledamot från Örebro län, Christina Örnebjär (se även mina kommentarer här). I veckan twittrade hon om ”en lysande sammanställning av narkotikapolitik”:

Fortsätt läsa ”Ger ett avkriminaliserat bruk lägre narkotikarelaterad död?”

Kort om boken ”Vi begravde våra barn”

Det är inte enkelt att skriva en text, eller en recension, av en bok som bär en titel som ”Vi begravde våra barn”. Särskilt inte om man som jag gillar att problematisera och vrida och vända på saker och ting för att se vilka vinklar som ryms inom det jag har framför mig. Det är som upplagt för att ”bli fel” när det som ligger framför mig är en rad självutlämnande och plågsamma texter. Men jag ska göra ett försök av den anledning som jag tidigare har bloggat om drogområdet här, det är svårt att vara tyst.

Boken består av ett antal mammor som antingen berättar om sina barn, eller sina upplevelser av att följa ett barn i en missbrukskarriär som leder till den absoluta konsekvensen eller som delger ett foto av barnet kompletterat med dess födelse- och dödsdatum.

Den enkla vägen är självfallet att göra som den inom drogområdet kände Kai Knudsen gör i sitt slutord stapla vördnadsfulla meningar på varandra. Men det är meningar som känns rätt meningslösa, dels utifrån att jag inte tror att det var den typen av bekräftelse av den uppenbara sorgen som mammorna strävade efter med sin bok, dels utifrån att Knudsen tolkar det som att mammorna delar med sig av sina erfarenheter för att som han skriver ”finna en smula kraft att resa sig, en möjlighet att komma tillbaka till livet”.

Fortsätt läsa ”Kort om boken ”Vi begravde våra barn””

Minskade sprutbytesverksamheterna narkotikadöden 2016?

Det är svårt att lämna detta drogområde… Det beror bland annat på kommentarer från några personer om att jag borde försöka skriva trots att vissa personer försöker hindra mig genom attentat eller att begränsa min möjlighet att sprida texterna i sociala media, men även på att jag far illa av att närstående som är fast i drogsvängen utsätts för ett illa fungerande område mm. I ”med mera” ingår till exempel en frustration över hur osakligt området hanteras, hur populism härjar och hur olika beslutsfattare och opinionsbildare ”misshandlar” området med att sprida det.

Igår reagerade jag på en nyhet. Det var SvD som skrev om en av de serier över narkotikadödsfall som Folkhälsomyndigheten redovisar, den statistik som Sverige rapporterar till EU. Det framgår av artikeln att Sverige rapporterar 590 dödsfall för 2016, en minskning med 11 %.

Fortsätt läsa ”Minskade sprutbytesverksamheterna narkotikadöden 2016?”

Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv”

I fredags skickade landstinget i Västerbottens län ut ett pressmeddelande med rubriken ”Lex Maria: Patient avslutade sitt liv”. Mina ögon fastnade på det i min mailskörd och det uppstår ett par frågor hos mig.

Det handlar om ett självmord, ett av ca 1500 självmord som kommer att äga rum i år. Precis som det varje år under en lång rad år varit 1500 människor som inte längre orkat leva i vårt land.

Fortsätt läsa ”Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv””

Ännu en. Vila i frid Peter!

peter01
Peter på min balkong tillsammans med min katt Tiger. År 2001.

Efter en tids kamp på sjukhus har idag ännu en vän gått bort i förtid.
Men kampen började långt före det, kampen för att hantera livet på livets villkor. Och kampen för att hitta en plats i samhället.

Tyvärr förlorar många den kampen.

För dig Peter, och alla andra av mina bekanta, vänner och släktingar som mött samma öde, tänker jag fortsätta med det jag gör för att försöka förändra samhället så att ni blir färre.

 

Ännu en. RIP Anders.

Jag fick ett telefonsamtal förut och jag insåg direkt vartåt det lutade när de inledande orden var ”kommer du ihåg Anders från behandlingshemmet”, jag försökte vinna lite tid för att samla ihop mig genom att prata om senaste gången jag träffade honom. Det var för ca 3 år sedan, jag gjorde min praktik på ett annat behandlingshem och min första morgon med patienterna inleddes med att denne fine man kom gåendes emot mig med sitt karaktäristiska stora leende och så en kram och så bred småländska ”Hej! Va gör du här?”.

Dessförinnan hade vi under några månader våren 2005 tillbringat dagarna ihop under en tuff behandling, där A bland annat brukade berätta saker från första gången vi hade träffats, saker som jag hade glömt, mest hur jag hade härjat med folk under min första behandling då år 2001.

Läs hela inlägget>>