• magnus.callmyr@gmail.com

Etikettarkiv beroendevård

Beroendevården ges inte i tillräcklig omfattning

För några dagar sedan skrev jag om drogutvecklingen. Och för att vara övertydlig: jag har skrivit om det tidigare, och siffrorna pekar åt fel håll. Det kommer allt fler rapporter om ökad drogproblematik. Sedan jag skrev inlägget har det i mitt nyhetsflöde dykt upp ytterligare några artiklar. Så sent som idag skriver tidningen Smålänningen om situationen i Älmhults kommun. Artikeln är låst men ingressen lyder: ”Drogproblemen ökar allt mer bland de yngre i Älmhult. Användningen av droger har skjutit i höjden främst på Linnéskolan.” (Linnéskolan är ett högstadium och fetningen är min).

I mitt inlägg om utvecklingen skrev jag några av mina tankar om vad som krävs för att vända utvecklingen, och jag lovade att återkomma i ämnet så här kommer ett inlägg på det spåret. Jag nämnde att det behövs ”mer och bättre vård”. Och då syftar jag främst på den vård som riktar sig till dem som har problematisk användning (tidigare kallat missbruk) eller beroendeproblematik. Jag brukar slå ihop det och kalla allt för beroendevård, tidigare har jag använt missbruksvård eller missbrukarvård, det senare dels eftersom min högskoleutbildning lite slarvigt hette missbrukarvårdsprogrammet (slarvigt eftersom den innehöll så mycket mer än vård).

Socialstyrelsen ger varje år ut statistik över beroendevården. Årets statistik (för 2016) kom i månadsskiftet september/oktober och förtjänar lite kommentarer. Så här kan f ö utvecklingen inom beroendevården sammanfattas:

Det ser inte särskilt bra ut. Särskilt inte mot bakgrund av hur antalet individer med problemanvändning ser ut, eller hur antalet individer som avlider drogrelaterat ser ut.

Färre får hjälp (i Stockholm), men vem bryr sig?

DN:s Stockholmsdel hade igår en intressant artikel med rubriken ”Färre missbrukare får hjälp av socialtjänsten”.  År 2002 fick 3766 individer med problematisk droganvändning ”hjälp” från socialtjänsten i Stockholms stad, år 2016 var siffran 1979. Det är en kraftig minskning, Frågan är vad det beror på.

Beror det på att vården från socialtjänstens sida varit så bra? Dels finns det ju (med största sannolikhet) ingen statistik på antalet individer som fått ett fungerande liv efter socialtjänstens insatser, och inte heller är det väl någon brukarorganisation som lyft fram vården i Stockholm som särskilt väl fungerande. IVO tyckte iaf inte det efter Uppdrag Gransknings program.

Beror det på att antalet problematiska brukare har minskat? Antingen genom den bra vård som ges eller genom någon samhällstrend. Knappast. Även om det inte finns någon bra undersökning för Stockholm (det finns det knappt ens för hela landet, men om vi enbart tar antalet problematiska narkotikaanvändare så skattades de år 2004 till 26 000 för hela landet. 2014 skattades de till 55 000. Så det är inte så troligt att det handlar om en minskning.

Om mitt IVO-ärende och om ensamkommande och droger

Det kändes lite småbra att försöka starta om bloggen igår. Och det var nog tur att jag gjorde det just igår och inte om ett tag eftersom hemsidan slutade att fungera idag, vilket nog tagit ett tag att upptäcka om jag fortsatt min tystnad… DNS-fel svarade browsern den som kom hit under en stor del av dagen, vilket berodde på att jag missat/inte orkat betala en av bloggens räkningar. Men nu fungerar det iaf! 🙂

Den största aktiviteten idag har so far varit att maila en uppdatering till IVO i mitt ärende. För en tid sedan fick jag ett utkast/förslag till beslut om den kritik som IVO kommer att rikta mot allmänpsykiatrin vid Universitetssjukhuset i Örebro. Jag skrev då några kommentarer som jag skickade in omkring den 21 februari när sista dagen för synpunkter var.

Medikaliseringens brister och risker

Sorry you have no rights to view this entry!

Socialdemokraternas solidaritet: ”Gå och fika på ett café”

Sorry you have no rights to view this entry!

Svensk beroendevård sammanfattad från Norrköping

Norrköpings beroendevård var i fokus i augusti i samband med att en individ som bollats mellan socialtjänst och psykiatri utan att få hjälp knivhögg tre individer. Det är ett exempel på att beroendevården i Sverige inte fungerar särskilt väl, inte minst för de som har lite mer komplex problematik. Det märkliga är att det kan se ut så trots att politiker under åtminstone 10-15 år som jag följt området pratat om att det är ett problem med individer som faller mellan stolarna, dvs behöver hjälp både från psykiatrin och kommun (som tyvärr fortfarande har huvudansvaret vid beroendeproblematik). Och trots att förre ministern Maria Larsson skrev en lag om att kommuner och landsting måste samarbeta kring dessa personer.

Men goda tankar och vackra ord (inkl lagtext) räcker inte långt. Och eftersom det inte finns någon organisation som på ett effektivt och genomtänkt sätt bevakar området och driver dessa frågor så kommer politiker och tjänstemän undan med att låta beroendevården fungera dåligt år efter år.

Om dubbeldiagnoser och värdighet

Jag ramlade över en forskningsartikel som var intressant. Det är en norsk doktorsavhandling inom området ”dubbeldiagnoser” (psykiatrisk problematik  och problematisk droganvändning) där individerna djupintervjuats.

Det fanns några intressanta slutsatser. En var att de psykiatriska problemen uppstod först och drogerna kom in för att dämpa problemen eller biverkningarna av mediciner. Motivationen till att trots den upplevda hjälpen sluta med droger handlade primärt om att bryta social isolering. Andra motiv var rädsla för beroende och psykotiska episoder. För att sluta med drogerna hade deltagarna dels brutit med individer/miljöer kopplat till drogerna, arbetat med positivt tänkande och lärt sig att hantera svåra tankar utan att ta till droger.

Kan LSD bota alkoholism?

Sorry you have no rights to view this entry!

Svensk missbruksvård

Rubriken till trots kan jag inte förlika mig med att Socialstyrelsen bestämt att det ska heta missbruksvård, som om man är angelägen om att definiera bort att det handlar om människor och i stället vill vårda ett från människan exkluderat missbruk. Missbrukarvård heter det ju…

Men en att det blivit missbruksvård är nog lite tidstypiskt. Sedan en tid tillbaka pågår en avhumanisering av den svenska missbrukarvården, och inte bara det, en kraftig nedmontering. Allt är väl paketerat i termer som evidens och ”kunskap till praktik”-satsningar. Och förmodligen till och med begravt i en missbruksutredning…

Drogfrihet

Igår hade jag två ”konfrontationer” kring drogfrihet. Det är ett intressant ämne. För mig är det ett eftersträvansvärt mål att tillföra så lite konstruerade objekt som möjligt, oavsett om vi pratar lagliga mediciner eller olagliga droger eller för den delen andra droger i form av destruktiva beteenden. Jag tror att man mår bäst så. Den synen delas inte av alla debattörer inom missbrukområdet. Som sagt, igår stötte jag på två situationer.

Den första var en debatt över twitter där en narkotikadebattör uttryckte ilska mot att det var så mycket ideologi i den svenska missbrukarvården. Vi försökte på twitters begränsade sätt föra ett samtal kring detta med ideologi och kom så klart in på att det var drogfrihetssträvandet där skon klämde, och närmare bestämt så handlade det om läkemedelsassisterad behandling. Så passande eftersom jag just nu läser en kurs i ämnet. Min motdebattör menade att drogfrihet var felaktigt mål eftersom det handlade om ideologi och att det var bättre om användarna själva fick bestämma hur deras behandling skulle se ut.

Vems misslyckande?

Det finns få saker som är så tröttsamt som att diskutera Nederländerna och deras narkotikapolitik, jämfört med vår. Oftast hamnar man enbart i olika statistiska siffror där olika sidor lätt kan hitta siffror som talar för den egna saken. Det mest tröttsamma är föreställningen att Nederländerna inte har narkotikaproblem, vilket de har. En utmanare till denna trötthet är Portugal.

Och det komiska i det hela är att jag delar en hel del av dessa båda länders inställning, t ex att inte kriminalisera individen och att satsa rejält på skademinskning/harm reduction. I det sammanhanget är det viktigt att skilja på legalisering av droger i sig och avkriminalisering av individen.

Missbrukande politiker

Flera media (bl a SvD, DN) skriver idag om det folkpartistiska kommunalrådet i Haninge som tvingats avgå sedan han åter igen påträffats kraftigt berusad på arbetsplatsen, kommunhuset i Haninge. Det är självfallet en stor mänsklig tragedi, inte bara det att få sina privata problem exponerade på detaljnivå i media utan främst att han förlorar jobbet som varit hans passion som det framgår i 40 år.

När det hände senast i höstas skulle han genomgå behandling för sina problem. I intervjun i SvD tar kommunalrådet på sig ansvaret och kallar det ett misslyckande. I DN kallar FPs länsordförande (au iaf) det hela för en sjukdom och att återfall kan ske. Men nej Martin Andreasson, alkoholism är inte en sjukdom i sig utan kontroll. Och frågan är om det är kommunalrådet som misslyckats, så vill inte jag se det.

Terapi och tårar

Det kan forskas på mycket och mycket som inte ser ut att ha med missbrukarvård att göra har med missbrukarvård att göra. I AB finns idag en artikel om hur mycket kvinnor gråter och varför. En del av forskningen visade att kvinnor i snitt gråter 16 månader av sitt liv. Undrar hur mycket vi män gråter?

En del av könsdiskrimineringen är ju stereotypen att män gråter inte, vissa kallar det könsroll men jag ser det mer som diskriminering. Den forskning som AB refererar tar upp anledningarna till varför kvinnor gråter och redovisar svar som har med empati, sorg, oro, ångest, kärleksproblem etc att göra. Känslor som lätt framkallar tårar.