Etikettarkiv: behandlingsmetoder

Ännu en gång: MI är verkningslöst enligt stor studie

Jag har tidigare (2011) skrivit om att den metod som (f n) dominerar svensk missbruksvård, MI (Motivational Interviewing/Motiverande samtal), inte är något som fungerar på missbruksområdet. Trots detta används MI, allt för ofta som den enda ”behandlingsmetoden” som lyfts fram, i stort sett vid samtliga offentliga (och trendkänsliga privata dito) behandlingsinstanser.

MI dominerar stort idag och har trängt undan den tidigare ”flugan” KBT som beskrivning på hur (kommunens öppen-)vård bedrivs. Det finns t ex nästan inte en detaljerad platsannons inom missbruksområdet utan att det nämns att kompetens i MI är viktigt (och eftersom jag söker jobb läser jag typ alla som finns).

7

Bakom allt detta ligger främst Socialstyrelsens riktlinjer och Sveriges Kommuner och Landstings ”Kunskap till praktik”, två instanser som av någon outgrundlig anledning leder svensk missbruksvård (inte för att jag vet vad som skulle vara alternativet, annan personal och andra expertrådgivare kanske?).

Nu kommer ännu en studie som belägger att MI inte fungerar särskilt väl. I förra veckan publicerade Cochrane (som är det ledande institutet för utvärdering av sjukvårdens behandlingsmetoder) en ny metastudie av 18 000 ungdomar under 25 års ålder med alkoholproblematik. Resultatet är just att MI i princip är verkningslöst, illustrerat av citatet från forskningsledaren:

“The results suggest that for young people who misuse alcohol there is no substantial, meaningful benefit of motivational interviewing,” 

Detaljerna kring Cochranes granskning kan läsas i deras pressmeddelande här.

Så, grattis alla kommuner, landsting och privata behandlingsföretag som sedan 2011 har satsat på MI, nu kom ännu en studie som visar på att det ni gör inte har någon relevans. Inte undra på att svenskt missbruksområde befinner sig i katastrofläge med fler och fler missbrukare och fler och fler döda. Det är dags att missbrukarvården börjar lyssna på oss som kan något och förstår problematiken i stället för de som kan rapa upp en (socionom-)examen med MI-komplettering! Häpp (osvenskt slut, jag vet).

Bok: ”De lyckligt lottade” av Bjarne Selin & Jan Henrik Swahn

Den senaste tiden har det förekommit lite buzz på Facebook i vissa sammanhang om boken ”De lyckligt lottade” (ISBN: 9789187391286) av Bjarne Selin och Jan Henrik Swahn (Adlibris, Bokus) på Ekerlids förlag.

På Facebook beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är titeln på en bok och ett projekt som handlar om missbruk, beroendebehandling, samhällsutveckling och fantastiska människor.” och i bokhandeln beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är en bok om Minnesotamodellen, den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen för att hjälpa alkoholister och narkomaner tillbaka till livet”, och det låter ju onekligen intressant.

Böcker som beskriver 12-stegsbehandling är relativt ovanliga, och jag har tidigare inte sett någon bok som beskriver utvecklingen av tolvstegsrörelsens behandlingshem i Sverige tidigare, så jag såg fram emot att läsa boken.

Tyvärr skulle jag bli mycket besviken. Boken har tre fundamentala brister som gör den till en besvikelse, och som får de förvånansvärt få timmarna det tar att läsa boken att trots allt kännas lite bortkastade. Den ena bristen är att boken känns väldigt rörig, dels förekommer upprepningar av samma fakta på några ställen och dels bidrar bokens personfokusering till det röriga intrycket då samma personer varit inblandade i flera företeelser. Den intressanta utvecklingen av hur tolvstegsrörelsens behandlingsverksamhet etablerades och utvecklades i Sverige presenteras genom personporträtt, förutom att ge detta röriga intryck går man miste om en viktig del av utvecklingen, det är bara några få framgångsrika förgrundspersoner som beskrivs, och alla som följt med i missbruksområdets utveckling vet att det finns andra aspekter som hade varit intressant att få ta del av. Jag hade valt ett mer kronologiskt upplägg, och jag hade inte som bokens författare fegat för att redogöra för de interna konflikterna som nu tyvärr enbart omnämns med ett par ord. Ändock är denna historiebeskrivning bokens förtjänst.

Den andra bristen är att det märks att såväl författarna som förläggare saknar djupare kunskap om missbruksområdet och dess utveckling, det gör att beskrivningarna av utvecklingen blir ytliga och helt partiska, och dessutom felaktiga. Och den tredje bristen handlar om det traditionella inom tolvstegssammanhang, föraktet för vetenskap och akademisk kunskap lyser igenom. Se vidare nedan för exemplifiering.

Det är uppenbart att det som drivit fram boken är inte att berätta den intressanta utvecklingen av behandlingsbranschen, och inte heller som boken kan ge sken av, får man en bra bild av vad en tolvstegs- (eller Minnesota-)behandling består av. På bokens hemsida, och hos KRIS samt Unga KRIS får man en bild av att boken ska berätta vad de, som de uttrycker det, ”vet”, dvs ”att det går att bryta med missbruk och beroenden. Vi vägrar ansluta oss till uppgivenhetens linje. Därför är boken nu skriven och därför sprider vi nu kunskap och hopp”. Jag tycker inte att boken förmedlar det, däremot är den en slags förfinad utveckling av KRIS tidigare verksamhet i Almedalen, ett huvudsakligt angrepp på den mer vetenskapligt grundade substitutionsbehandlingen som man ser som uppgivenhet. Denna gång är budskapet förpackat i en bristfällig beskrivning av 12-stegsbehandlingens utveckling och nedgång, kombinerat med ett antal anekdoter och försök att beskriva en form av andlighet. Försvaret av tolvstegsbehandling, attackerna på såväl substitutionsbehandlingen som vetenskaplig forskningsmetodik samt den bristfälliga självkritiken känns panikartad, vilket inte är så konstigt eftersom det finns ekonomiska intressen från såväl behandlingshem som KRIS som varit hotade ett tag.

Vad det gäller bokens saklighet lämnar den som nämnts en hel del i övrigt att önska, redan från början slås den osakliga (och ovetenskapliga) tonen an, på sid 10 i från Lotta Saidac (SCAA) påstås att tolvstegsbehandling är ”den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen”. Detta görs helt utan referens eller hänvisning till källa för påståendet, att förvänta sig att läsarna är så naiva att de köper påståendet utan belägg är att förolämpa intelligensen hos läsarna.

När författarna ska beskriva tolvstegsrörelsens, och behandlingshemmens, grundfilosofi så nämner de visserligen grunden Oxfordrörelsen på ett antal ställen, men tyvärr saknas en del detaljer och problematisering av denna kristna grund, men det hade varit intressant att ta del mer av denna aspekt, inte minst i ljuset av behandlingsformens svårigheter. Det är uppenbart att författarna ser ”den andliga aspekten” som en fördel, vilket gör att man lätt kan tro att den som skrivit om detta i boken själv har kristen livsfilosofi och inte ser detta kristna/andliga ursprung som den del av tolvstegsrörelsens problematik det skulle kunna vara i ett sekulariserat land som Sverige. Trots att boken ägnar en del del text åt att redogöra för ”andlighet”, tycker jag att området är såväl lite väl rörigt och ”pratigt” beskrivet och inte problematiserat tillräckligt.

Ett annat exempel på såväl osaklighet som bristande självinsikt/självkritik är att förklaringen av nedgången för tolvstegsrörelsens behandlingshem med att det handlade om ett alternativt vårdsätt än substitutionsbehandling (s 80). Det är visserligen så att tolvstegsrörelsens omsättning har minskat bland annat till följd av att heroinister (opiatanvändare) i allt större utsträckning har fått ta del av den s k substitutionsbehandlingen, men det handlar snarare om att den vårdformen vetenskapligt kan redovisa en högre överlevnadsgrad än tolvstegsrörelsen kan än att man har något emot den drogfria behandlingen i sig. Detta kan eller vill inte författarna redogöra för, utan i stället förekommer samma osakliga kritik mot ”subutex, suboxone och metadon” på flera ställen i boken, och självfallet måste författarna precis som KRIS (ang länkarna ovan om tidigare verksamhet i Almedalen) kalla medicin för ”statligt knark” (detta lågvattenmärke av de oseriösa författarna finns på sid 88). Och att författarna inte ens verkar kunna att det är enbart en mindre andel av narkomanerna som omfattas av denna substitutionsbehandling, den större delen av de svenska narkomanerna har andra huvuddroger än de som substitutionsbehandlingen med subutex, suboxone och metadon riktar sig till, är som sagt var bara ett i raden av exempel på att författarna är oinsatta i frågorna de skriver om.

Likaså riktas kritik mot kommuners och landstings alternativa behandlingsformer pga av de ”saknar i stort sett adekvat personal”, menat personal med egen erfarenhet av missbruk/beroende. Även det visar på en viss bristande kunskap/insikt, jag har kommit i kontakt med flertalet kommuners/landstings/statliga SiS beroendevård och på flera ställen finns såväl tolvstegsbehandling som personal med egen erfarenhet, visserligen inte i samma omfattning som på tolvstegsrörelsens behandlingshem, men ger man i sig på att beskriva/kritisera svensk missbruksvård bör man verkligen vara lite mer insatt än vad författarna förefaller vara.

Att omnämna att Bejerot ses som ”ett spöke i svensk vårdpolitik” utifrån ett resonemang om sjukdomssynsättet är ännu ett exempel på att inte redogöra särskilt sakligt för problemområdet, det finns många andra anledningar till varför bejerotska synsättet på aktuellt område är ifrågasatt idag, inte minst utifrån hans repressiva synsätt.

Visserligen är boken ett försvarstal för tolvstegsbehandling, men det är anmärkningsvärt att författarna lånar sig till att redogöra för behandlingshemmens egna påstådda resultat. Så påstås t ex Nämndemansgården ”enligt en undersökning” ha en ”successrate” på 67%, Lindormsnäs påstås ha haft 87%. Detta skulle ju i behandlingssammanhang vara världssensationer. Att författarna anger detta handlar förmodligen om bristande förmåga till källkritik, och bristande kännedom om internationella studier om successrate för behandlingar, men det är än mer förvånande att behandlingshemmen själva tror att dessa självutförda undersökningar har någon slags trovärdighet. Men så saknar redogörelsen för tolvstegs-/Minnesota-behandlingen nedgång i stort sett helt självkritik. Visst omnämns i beskrivningen av utvecklingen att det fanns behandlingshem som hade mycket outbildad personal, men särskilt mycket mer självkritik än dessa få rader finns inte. Att måla ut substitutionsbehandling, enskilda läkare som drevs av ogillande av privata alternativ och ”socialdemokratins Sveriges” ogillande av privata vårdformer som förklaring till behandlingsformens nedgång duger inte.

Vidare hade jag själv uppskattat mer vetenskaplig grund i boken, det finns trots allt en hel del amerikansk forskning om ”Minnesota-”/12-stegsbehandlingen. Men som jag konstaterat tidigare förefaller tolvstegsrörelsen, åtminstone i Sverige, ha intagit en vetenskaps- och forskningsfientlig ståndpunkt (apropå t ex att t o m Hazelden använder sig av substitutionsbehandling i deras behandling). Det präglas som sagt var även boken, och ser man på den sista sidan så framkommer det att författarna inte ens har grundläggande förståelse för jämförelsemetodikens roll i forskningen. Det är olyckligt, och så länge som tolvstegsrörelsens förespråkare i Sverige håller fast vid den inslagna vägen vågar jag påstå att jag tror att framtiden ser mycket mörk ut. Det är synd, för tolvstegsrörelsen har en del att bidra med, men förmodligen har man på behandlingshem och intresseorganisationer (som SCAA) för dåliga rådgivare för sitt eget bästa.

Boken är aktuell på ett seminarium i Almedalen i morgon. På seminariet ställs tre frågor:

”Vi frågor oss därför varför så få kommuner väljer att skicka missbrukare på Minnesotabehandling? Är företag bättre på att välja fungerande behandlingsmetoder än kommuner? Är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande, symptomlindring med läkemedel eller naivitet som styr missbruksvården?”

De är inte så svåra att svara på. Svaret på den första frågan handlar dels om budgetmässiga faktorer, öppenvård i egen regi är billigast för kommunerna (på kort sikt åtminstone), och dels om att tolvstegsbehandling saknar evidens för narkomani enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Vidare har tolvstegsrörelsen gått i motsatt riktning mot den svenska offentliga sektorn, inkl missbruksvården, när missbruksvården allt mer lutat sig åt vetenskaplig och teoretisk grund har tolvstegsrörelsen blivit allt mer anekdotisk och osaklig (t ex KRIS kampanjer) och inte anställt akademiskt utbildad personal i tillräcklig omfattning.

Svaret på den andra frågan är nog att näringslivet inte tar del av vetenskapliga resultat för behandlingsmetoder, och inte heller har utvärderingsorganisationer, i samma utsträckning som den offentliga sektorn. Svaret på den tredje frågan är att missbruksvården styrs av dels ekonomiska besparingar/prioriteringar, dels mer eller mindre lyder under strikta utvärderingsformer som missgynnar mer ostrukturerade behandlingsmetoder och dels dras med ett politiskt ointresse. Att sedan tolvstegsrörelsen även i frågan måste misskreditera den läkemedelsassisterade behandlingen gör nog att den får det allt svårare eftersom det tyder på en okunskap (förakt för?) om vetenskapligt grundade behandlingsmetoder som mäter chans för överlevnad, ett område där tolvstegsrörelsen inte kunnat presentera trovärdiga siffror som gör behandlingen till ett alternativ.

Allt detta tyckande inom drogområdet är olyckligt

Jag har med största sannolikhet skrivit om detta förut. Det är en av alla mina käpphästar inom ”drogområdet”. Det är visserligen inte utan att jag ibland drabbas av extrem trötthet av att känna mig som Don Quijote, men men… Vissa saker kanske förtjänar att upprepas. De senaste dagarna är det bland annat detta med att vem som helst verkar kunna tycka om ”drogområdet” utan att det ses särskilt konstigt och utan att det krävs särskilt mycket kunskap och/eller kompetens inom området (kunskap som förvärvats genom studier och kompetens genom erfarenhet så som jag definierar det) som fångat min förvåning och irritation.  Åter igen.

Jag börjar med dagens förvåning som kommer från en av våra ledarsidor, denna gång Hela Gotland. Gårdagens ledare ramlade in i min mailbox, och rubriken ”En drog är en drog” lockade först inte till läsning eftersom jag håller med om att en drog är en drog (vad skulle det annars vara?). Ledarskribenten Eva Bofride förefaller argumentera mot den legaliseringstendens av cannabis som verkar finnas i världen just nu, tyvärr gör hon det inte med särskilt välunderbyggda fakta. För min del får man tycka och tänka vad man vill (särskilt vid sitt eget köksbord), men jag tillhör de trista människor som anser att särskilt allvarliga områden förtjänar att avhandlas med kunskap eller kompetens, och helst båda. Och drogområdet är ett allvarligt område, det berör så många och kan orsaka så mycket skada.

Bofride börjar med att konstatera att användningen av spice (vilket inte är en drog/kemisk substnas som Bofride påstår utan ett samlingsnamn för en rad olika droger, s k syntetiska cannabinoider som alla har det gemensamt att effekten påminner mer eller mindre om cannabis effekter, däremot var Spice en drog, men det var länge sedan Spice var aktuellt i Sverige) ökar, så som P4-redaktioner på flera håll i landet rapporterat om de senaste dagarna (och månaderna). Därefter sprider Bofride den vanligaste vanföreställningen om nätdroger, hon skriver:

Eftersom det tas fram nya recept på drogen vartefter de blir klassade som narkotika ligger samhället alltid ett steg efter.

vilket är en sanning med viss modifikation. Dagens ”spice” är, som hela nätdrogsområdet, en mix av tidigare, sedan lång tid, kända substanser och nyligen framtagna analoger till dessa. För de syntetiska cannabinoiderna handlar det om att de senaste aktuella varianterna dels kommer från den omfattande läkemedelsforskning som pågår kring cannabis medicinska fördelar och dels varianter (analoger) på dessa för att undkomma lagstiftningen (men även för att experimentera med effekterna). Så ser, förenklat, hela nätdrogsområdet ut, dvs även flera andra drogkategorier än de som är tänkta att fungera som lagliga ersättningar för cannabis. Kärnan i det hela, och särskilt giltigt är det för dessa substanser som ska ersätta cannabis, handlar just om att undkomma lagstiftningen och dess negativa konsekvenser, det som även legaliseringsförsöken försöker hantera. Skillnaden mellan dessa båda varianter är att det har visat sig att flera av de syntetiska cannabinoiderna dras med otrevliga biverkningar och att detta i stort sett är outforskat, medan cannabis biverkningar är någorlunda utforskade och jämförelsevis milda.

Eftersom Bofride dels syftar till att argumentera mot de legaliseringsförsök kring cannabis som pågår väljer hon, alternativt är hon okunnig om denna aspekt, att inte resonera kring hur lagstiftningen kring cannabis driver fram denna syntetiska experimentverkstad. Tyvärr förenklar Bofride även diskussionen om legaliseringen då hon påstår att ”Genom de drogliberala krafter som finns i samhället finns också ett budskap till unga: det är bara moralpanik som ligger bakom förbuden för människor att använda narkotika.”. Att kritikerna av dagens narkotikapolitik, de som lite debattekniskt kallas det nedsvärtade ordet drogliberaler, skulle hävda att det bara handlar om moralpanik som ligger bakom förbuden är inte sant, även om det är en viktig aspekt att komma ihåg att moraliserande över människors berusning har varit en viktig del av förbudsgrunden för narkotika. Bristande kunskap om såväl droger i sig som motiven och orsakerna bakom såväl bruk som missbruk är andra faktorer.

Att Bofride lyfter upp argumentationen på detta vis har att göra med det som kommer efter i hennes ledare, att hävda att det finns en utbredd ”inställningen att cannabis är ofarligt”. I själva verket finns det flera studier, både inom nätdrogsområdet och inom övriga drogområdet, som visar på att ungdomar är väl informerade, och dessutom duktiga på att skaffa sig kunskap, om drogers skaderisker o dyl. I själva verket är problemet, vilket också konstaterats av forskning, att det finns ett glapp mellan ungdomars kunskap och samhällets drogförebyggande propaganda som är problematiskt och som ger motsatt effekt än den med det drogförebyggande avsedda effekten. Det finns få, för att inte säga inga, ”drogliberaler” (dvs kritiker av dagens förda politik) som hävdar att cannabis är ofarligt, däremot är det många som hävdar att dagens budskap kring droger saknar verklighetsförankring, och det i sig är ett problem som de s k drogliberalerna är oskyldiga till men som tjänstemän, politiker och opinionsbildare som Bofride bör ta sig en funderare över.

Den senaste tidens stora storm av tyckande har dock inte gällt cannabis utan ADHD. I kölvattnet av DNs haveri med ledarkrönikören Nathan Shachars scientologinspirerade tyckande om ADHD-diagnosen och dess medicinering har det kommit en störtflod av tyckare inom området, tyckare som dels bär på en (svininfluensa-inspirerad?) kritisk inställning till läkemedelsbolag och dels bär på en odefinierad känsla av att ADHD-diagnoser och -medicinering sker på löpande band utan att det har någon som helst kunskapsbaserad grund. Så är inte fallet, det finns såväl kunskap som forskning inom området (Cochrane för vuxna, Socialstyrelsen för barn, PDF), men denna kunskap redovisas sällan, för att inte säga aldrig, av kritikerna till ADHD-medicineringen, utan om något redovisas är det mer eller mindre trovärdiga anekdoter. Förakt för kunskap och forskning är allt för ofta något som verkar ses som en merit och tungt argument, i stället för som grund för att bli betraktad som pajas vilket skulle ske inom de flesta andra vetenskapliga disciplinerna.

En av alla dessa tyckare är musikern Stefan Sundström, exakt vilken kunskap han förvärvat för att uttala sig på krönikeplats i Dala-Demokraten framgår inte, men som sagt var, detta område kan märkligt nog vem som helst tycka inom. Sundström berättar nån anekdot om kompisar som får hjälp av mediciner, och det är ju bra att Sundström berättar om det. Men så måste han haka på den senaste trenden med scientologinspirerad, även om han är noga med att hävda att så är inte fallet, kritik och framföra, ”det är faktiskt tjack som dom får i sej”. Kanske är det här Sundströms avsaknad av adekvat kunskap för att uttala sig om området framgår, tjack är slangord för amfetamin när det används illegalt, lagligt utskrivna preparat brukar med korrekt svenska kallas medicin (även om det är narkotikaklassat). Det blir liksom mindre stigmatiserande, dvs skadande då, om det nu inte är så att man med sitt språk avser att skada någon…

För skada är precis vad det blir när det sprids ett tyckande om att det här är ingen adekvat medicinsk behandling, det här är, för att använda Sundströms ord, ”en medicinsk fest med tjack”. De individer som idag fått bättre liv tack vare mediciner riskerar en hel del om det i samhället sprids en syn att de inte får en adekvat medicinsk behandling utan ”går på droger”, det blir stigmatisering som resultat, och det kan bli, precis som många inom den medicinska behandlingen av opiatberoende fått erfara av samma slaskdebatt, hårdare och svårare villkor för att upprätthålla behandlingen (och med krav som i själva verket kan vara rent livshotande, båda dessa patientgrupper har utan medicinsk behandling en överdödlighet). Det är en utveckling som är oroväckande och negativ, och jag befarar att detta osakliga tyckande är drivande, därför är det synd att vem som helst anser sig berättigad att tycka så förfärligt mycket om drogområdet utan adekvat kunskap.

Om tolvsteg och fd. missbrukare som behandlare

Då och då förekommer kritik mot tolvstegsbehandling i olika sammanhang inom det svenska missbruksområdet. En del kan kanske tycka att jag har stått för en del, t ex när jag påpekat att tolvstegsbehandling inte har evidens som behandlingsmetod vid narkotikaberoende, jag ser det mer som ett konstaterande av fakta från de de s.k. ”Nationella Riktlinjerna” i stället för kritik och mestadels brukar jag använda det för att påpeka dubbelmoralen hos våra svenska kommuner och hur missbrukarvården sköts/fungerar i vårt land. Kommunerna hävdar gärna att de arbetar evidensbaserat och deltar gärna i SKL:s projekt ”Kunskap till praktik” som arbetar/arbetat med införandet av de nationella riktlinjerna, men sedan bedriver man gärna öppenvård med ”tolvstegstegsbehandling” som metod.

Dock går det däremot att se avsaknaden av evidens som ett exempel på ”attacker”, för Socialstyrelsens evidens (i de nationella riktlinjerna) kommer från en ”fakta” som presenteras av en expertgrupp och det har alltid förekommit en skeptisk, för att inte säga negativ, inställning till tolvstegsbehandling inom den svenska ”expertkåren”. I en del böcker skrivna av den svenska ”expertkåren” förekommer ibland generaliseringar och påståenden som inte är så generaliserbara för svensk tolvstegsbehandling, åtminstone känner inte jag igen en del påståenden utifrån den praktiska erfarenhet och övrig kunskap jag har av tolvstegsbehandling.

Läs mer

Några frågeställningar utifrån Folkhälsoinstitutets cannabisinformation

Sent på fredagskvällen lade jag ut min genomgång av källorna bakom Sveriges Radios påstående om att cannabisanvändare blir barnsliga. Det visade sig att den statliga myndigheten FHI inte hade något alls egentligen på fötterna bakom påståendet. Källorna slutade i några psykoanalytikers freudianska tolkning av några enskilda fall individer, från slutet av 60-talet resp 70-talet.

Världen i stort såg mycket mer annorlunda ut då, samhället präglades av en annan moraluppfattning än dagens, och det är uppenbart att det präglat tolkningen av patientkontakterna, likväl som man såg på forskning på ett annat sätt då, det krävdes uppenbarligen inte särskilt säkerställda fakta för att hävda ett vetenskapligt faktum. Och uppenbarligen har vi tillåtit detta följa med oss i kriget mot drogerna, kanske utifrån principen ”allt som låter negativt är bra och kan säkert avhålla någon från att testa droger”. Men det är självfallet inte okej, vare sig utifrån vetenskapliga ideal eller humanitära.

I en tråd på Facebook där min text diskuterades kommenterade en om det inte handlade om en ”onödig hangup på ordval” och så tillägget ”Går det aldrig att säga rent ur att det naturligtvis är alldeles bäst att aldrig börja med droger.”, det är en rätt provocerande kommentar, för FHIs faktabok har inverkan på mängder av liv. Oavsett vad vi tycker är bäst så kommer individer alltid att vilja prova och vilja använda droger, det är något vi måste utgå från. En inte oväsentlig del är hur det osanna påståendet om att cannabisanvändare blir barnsliga påverkar dessa individer, vilka attityder gentemot cannabisanvändare skapar det, särskilt i kombination med den ifrågasatta forskningen kring cannabis inverkan på IQ. Hur påverkar det individer som av polisen för många år framåt stämplats som cannabisanvändare vid deras raider mot skolor, hur påverkar det elevernas livschanser? Och vilken påverkan har det på kontakterna med ev. hjälparbetare inom det sociala sektorn som fått lära sig att FHIs skrift om cannabis och Thomas Lundqvists påståenden är sanna? Jag ser det långt ifrån som onödigt, jag ser det som ytterst allvarligt. OM vi ska minska drogers skadeverkningar måste vi basera vårt agerande på bästa tillgängliga information (vetenskap).

Läs mer

Den skeva könsfördelningen inom öppenvården, ett patientsäkerhetsproblem

En effekt som jag märkt av omvandlingen av missbrukarvården från slutenvård till öppenvård är att könsfördelningen förändrats. När den mesta kvalificerade missbrukarvården utfördes via behandlingshem som ofta var tolvstegsinriktade tror jag att det fanns en övervikt för män som behandlare, utifrån att rekryteringsbasen ofta var fd missbrukare som antingen omskolade sig via folkhögskola eller internt till behandlare efter en tids nykterhet (och i vissa fall direkt i samband med avslutad behandling). Sedan förändrades missbruksområdet för lite mer än några år sedan.

Läs mer

Sveriges värsta missbrukarvård?

Jag såg igår en platsannons där en kommun sökte medarbetare till missbrukarvården, och när jag gick in för att läsa på hur kommunen arbetade blev jag nästintill chockad. Jag brukar kritisera kommuner (och landsting, och statlig vård, och privata behandlingshem) då och då för hur man i såväl politik som praktik hanterar missbrukarvården, men frågan är om inte missbrukarvården i Eksjö kommun tar priset.

På sedvanligt sätt börjar man med att slå fast att ”I första hand ska stöd och behandling ges i den enskildes hemmiljö, men även vård på behandlingshem, i hem för vård och boende eller i familjehem kan komma ifråga.”, detta trots att det inte finns något stöd för varför det ska vara så, förutom att det medför ekonomiska besparingar. Rent vetenskapligt saknas stöd för det förhållningssättet, det finns snarare stöd för tvärtom. När kommunen sedan beskriver hur man bedriver missbrukarvård i sin öppenvård kanske man inte behöver gå till de vetenskapliga resonemangen i just detta fall för att förstå varför det inte är särskilt klokt med öppenvård (förutom i de fall då det kan vara det, men det är ett annat blogginlägg). Kommunen skriver:

Läs mer

Om tolvstegsbehandlingens gudsbegrepp

I veckan som gick skrev Maria Larsson en debattartikel om metadon och LARO, en debattartikel som man kan säga en hel del om men det har säkerligen en hel del andra kunniga debattörer gjort så jag har avstått (däremot passade jag på att söka en nyinrättad tjänst vid Socialstyrelsen som ska arbeta med en översyn av LARO-programmen, inte för att jag har en chans att få den men som princip). En av dessa kunniga som svarat på Maria Larssons debattartikel, även om hans kompetens och utbildning inom missbruksområdet är oklar, är journalisten Aaron Israelson från Götebörg. I sitt debattsvar skriver han en del om tolvstegsbehandling, det är också oklart vilken kunskap, erfarenhet och insikt i 12-stegsmetoden som Aaron har, men debattsvaret förtjänar en kommentar.

Läs mer

Vad var det jag sa! Om KBT och psykodynamisk terapi.

Jag har ett citat att det är farligt att ha rätt när etablissemanget har fel. Well, ibland kan etablissemanget ändra sig när det går upp för dem vilken forskning som de fakto finns (i detta fall har det funnits forskning hela tiden som sagt samma sak, men men, etablissemanget är korkat…). Och det är då man kan säga de sköna orden;

Vad var det jag sa!

Toooold u so!

Nu har etablissemanget alltså, enl DN som refererar till grundkällan Kaliber, insett att KBT och psykodynamisk terapi är likvärdigt vid depression (jag skulle säga att de kompletterar varandra och att det är individuellt vilken som är viktigast men att den psykodynamiska är svårare eftersom behandlaralliansen blir snäppet viktigare där).

Slutsatsen är överförbar till missbrukarvården, enligt mitt synsätt, varför en hel del lätt oseriösa behandlingshem av kappvändarstil kommer att tvingas skriva om sina hemsidor. Igen. (hej Attendo/fd Resurs Rehabilitering)

Börjar KBT rämna nu?

Det blåser lite lätt kring den svenska ungdomsvården. Den normalt oengagerade ministern Maria Larsson lyser upp lite när hon får prata om barnperspektivet, och det gör hon i dagens SvD också. Hon gillar inte de kränkningar som barn utsätts för i DAGENS fosterhem, barnhem, familjehem, LVU-hem etc. Det som BO reagerade över här om dagen.

Läs mer

Ovetenskaplig tvångsvård i Örebro

Jag skrev igår om konferensen Drogfokus som anordnas här i Örebro. Jag har på en tidigare blogg skrivt om konferensen som jag har en hel del synpunkter på, och det har jag fortfarande så det lär jag återkomma till. En av delarrangörerna är SiS, Statens Institutionsstyrelse. SiS har i Örebro kommun ett behandlingshem, Runnagården. Jag har haft en del kontakt med dem och deras föreståndare, och i det sammanhanget kommit in på deras behandlingsmodell. Behandlingen vid Runnagården utgår från den s k 12-stegsmodellen som är den dominerande behandlingsmodellen vid behandlingshemmen i Sverige (de flesta dock privata och inte statliga som Runnagården).

Läs mer

TV4s Inlåst är obehagligt

Jag hade från börjat bestämt mig för att inte se den dokusåpa som började i TV 4 igår, Inlåst, om ett gäng unga killar som är i början av en kriminell- och i flera fall missbrukskarriär. Utan att ha sett programmet sa min magkänsla att det är fel, att det knappast kan ha en bestående effekt, och att det snarare riskerar att förstärka den identitet som syftet är att killarna ska lämna.

Fast efter att ha läst om programmet i tidningarna idag så såg jag det ändå, och mycket riktigt, det handlar om ett cyniskt utnyttjande av det uppmärksamhets- och bekräftelsebehov som många med denna bakgrund har. Det är cyniskt eftersom det görs underhållning av ett gäng unga killars problem, något som dessutom riskerar att förvärra problematiken. Dessutom görs det på mycket märkligt sett.

Att den förvärrande risken finns menar även Kriminalvården som uttalar sig om programmet i SvD och dessutom bekräftar Kriminalvården att de tackat nej till att medverka i programmet utifrån just etiska aspekter (DN). När man läser bloggkommentarer om programmet är det många som verkar tro att programmet kan göra skillnad, för en lekman utan insikt i problematiken kan det nog lätt bli en sådan slutsats. Men Socialstyrelsens redogörelse för forskningsläget kring denna typ av insatser visar att det inte stämmer, och att risken som sagt var snarare är att förvärra läget (DN).

Slutsatserna i myndigheternas redogörelse för fakta belägger de farhågor jag hade, och det är lite förvånande att dels de som agerar ”fängelseledning” ställt upp på programidén, och det förvånar mig också att åtminstone en av de f d kriminella (flertalet kända som KRIS-aktivister) som jag kände igen ställt upp på detta. Eller så kanske det inte gör det… Däremot utifrån att han är anlitad av SiS, Statens institutionsstyrelse för att arbeta med ungdomar som tvångsvårdas enligt LVU så hade jag väl förväntat mig att han skulle ha insikten att tacka nej till programmet. Men uppenbarligen inte.

Det är märkligt att personer som Ann-Britt Grünewald, Mats Barre och Björn Lagerbäck lånar sig till denna typ av program. Åtminstone Grünewald har jag tidigare hållit rätt högt. Men att hon inte förstår problematiken med missbruk och kriminalitet, hennes långa yrkesbana till trots, visar sig i uttalandet om att hon tror att under de 12 dagar som inspelningarna pågick skulle de ge de unga killarna de verktyg de behöver för att komma ur kriminalitet (och missbruk får man anta eftersom det framgår att åtminstone några av killarna t o m har ett relativt tungt missbruk). Att förändra en identitet av det slag som de unga killarna skaffat sig gör man inte på 12 dagar, åtminstone inte om syftet är att det ska innebära en långvarig och hållbar förändring. Allt annat är cynism och underhållning.

Grünewald förvånar också i programmet genom att uttrycka förvåning över att en av killarna inte uttrycker känslor. Det ingår i livsstilen att förtrycka och förtränga känslor. Sedan fortsätter hon med uttalandet att man på 12 dagar kan göra mycket om man jobbar på ”känsloplanet”. Well, det är svårt att jobba på känsloplanet om det är stängt, och jag lovar att den öppning man kan få till på 12 dagar är enbart ”peoplepleaser”-aktig.

En annan sak som förvånade mig var de övergrepp som psykologen Björn Lagerbäck ägnade sig åt. Att ställa frågor om barndomsminnen är självutlämnande och tillhör inte något som unga instabila killar ska utsättas för som teve-underhållning. För övrigt förvånar mig hans samtalsmetodik också, maken till styrande frågor har jag inte varit med om. Det kan knappast vara terapeutiskt eller psykologiskt intressant att arbeta med den samtalsmetodiken. Nu kan jag inte psykologutbildningen men någon form av samtalsmetodik måste väl ingå, och även kunskap kring att styrande frågor inte ger särskilt mycket terapeutiskt resultat.

I övrigt kan jag berätta att programidén bygger på ”behandlingsmetoden” Scared straight, en metod som är mycket ifrågasatt och vetenskapligt bevisad som ineffektiv med snarare ökade problem än minskade (och liknande tv-program i USA har också utsatts för massiv kritik).

Det här var ett obehagligt program. Tv 4 begår ett riktigt övergrepp genom att sända det. Och jag tänker inte bidra till det genom att fortsätta titta. Det är bara att hoppas att killarna och deras anhöriga får en vettig hjälp på annat sätt.

Misshandel i Skara

En plågsam sak som man får stå ut med som arbetssökande är att läsa platsannonser. De senaste dagarna har jag läst två från Skara kommun. Den första minns jag inte, mer än att den placerade Skara på kartan som en kommun där jag hoppas att ingen läsare har missbrukande släktingar. Dagens platsannons är en tjänst som behandlare i deras enhet för missbrukarvård. Det är en öppenvårdsenhet som kallas Beroendeenheten. Tjänsten är rubricerad Socialsekreterare. Bara det gör mig orolig.

Sedan gör jag som jag alltid gör, kikar på hemsidan. På Skara kommuns hemsida blir bilden än tydligare. Under rubriken ”Missbruk och Beroende” skriver man om behandlingen:

”I Skara kan vi erbjuda stöd och behandling på hemmaplan. […]Vi arbetar i första hand med insatser utformade tillsammans med dig. I din vardag, med dina närstående och vänner.”

Läs mer

Terapi och tårar

Det kan forskas på mycket och mycket som inte ser ut att ha med missbrukarvård att göra har med missbrukarvård att göra. I AB finns idag en artikel om hur mycket kvinnor gråter och varför. En del av forskningen visade att kvinnor i snitt gråter 16 månader av sitt liv. Undrar hur mycket vi män gråter? En del av könsdiskrimineringen är ju stereotypen att män gråter inte, vissa kallar det könsroll men jag ser det mer som diskriminering. Den forskning som AB refererar tar upp anledningarna till varför kvinnor gråter och redovisar svar som har med empati, sorg, oro, ångest, kärleksproblem etc att göra. Känslor som lätt framkallar tårar.

Läs mer

Där människan inte finns – om psykiatri mm

Idag på DN Debatt går det att läsa ännu en debattartikel om svensk psykiatri, om hur vården inte fungerar. Den är skriven av en anhörig till en psykiskt sjuk kille som tog livet av sig förra året. Det handlar åter igen om systemfelet inom svensk psykiatri. Det är inget nytt utan har debatterats på olika sätt genom åren. Dagens debattartikel tar upp några viktiga faktorer kring ett systemfel som enligt debattören, som jag tolkar det, består av tre delar, resursbrist, organisation och behandlingsfilosofi. Och eftersom missbrukarvården är den del av denna psykiatri känner jag igen det, tyvärr. Det är samma problematik som finns inom missbrukarvård som allmänpsykiatri.

Läs mer