Etikettarkiv: behandlingsmetoder

Ännu en gång: MI är verkningslöst enligt stor studie

Jag har tidigare (bl a 2011) skrivit om att den metod som (f n) dominerar svensk missbruksvård, MI (Motivational Interviewing/Motiverande samtal), inte är något som fungerar på missbruksområdet. Trots detta används MI, allt för ofta som den enda ”behandlingsmetoden” som lyfts fram, i stort sett vid samtliga offentliga (och trendkänsliga privata dito) behandlingsinstanser.

MI dominerar stort idag och har trängt undan den tidigare ”flugan” KBT som beskrivning på hur (kommunens öppen-)vård bedrivs. Det finns t ex nästan inte en detaljerad platsannons inom missbruksområdet utan att det nämns att kompetens i MI är viktigt (och eftersom jag söker jobb läser jag typ alla som finns).

platsannons

Läs mer

Bok: ”De lyckligt lottade” av Bjarne Selin & Jan Henrik Swahn

Omslag: Ekerlids förlag, form: Cathrin Emdén, illustration: Catrine Näsmark, http://creativecommons.org/licenses/by/3.0/

Den senaste tiden har det förekommit lite buzz på Facebook i vissa sammanhang om boken ”De lyckligt lottade” (ISBN: 9789187391286) av Bjarne Selin och Jan Henrik Swahn (Adlibris, Bokus) på Ekerlids förlag.

På Facebook beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är titeln på en bok och ett projekt som handlar om missbruk, beroendebehandling, samhällsutveckling och fantastiska människor.” och i bokhandeln beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är en bok om Minnesotamodellen, den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen för att hjälpa alkoholister och narkomaner tillbaka till livet”, och det låter ju onekligen intressant.

Böcker som beskriver 12-stegsbehandling är relativt ovanliga, och jag har tidigare inte sett någon bok som beskriver utvecklingen av tolvstegsrörelsens behandlingshem i Sverige tidigare, så jag såg fram emot att läsa boken.

Tyvärr skulle jag bli mycket besviken. Boken har tre fundamentala brister som gör den till en besvikelse, och som får de förvånansvärt få timmarna det tar att läsa boken att trots allt kännas lite bortkastade. Den ena bristen är att boken känns väldigt rörig, dels förekommer upprepningar av samma fakta på några ställen och dels bidrar bokens personfokusering till det röriga intrycket då samma personer varit inblandade i flera företeelser. Den intressanta utvecklingen av hur tolvstegsrörelsens behandlingsverksamhet etablerades och utvecklades i Sverige presenteras genom personporträtt, förutom att ge detta röriga intryck går man miste om en viktig del av utvecklingen, det är bara några få framgångsrika förgrundspersoner som beskrivs, och alla som följt med i missbruksområdets utveckling vet att det finns andra aspekter som hade varit intressant att få ta del av. Jag hade valt ett mer kronologiskt upplägg, och jag hade inte som bokens författare fegat för att redogöra för de interna konflikterna som nu tyvärr enbart omnämns med ett par ord. Ändock är denna historiebeskrivning bokens förtjänst.

Den andra bristen är att det märks att såväl författarna som förläggare saknar djupare kunskap om missbruksområdet och dess utveckling, det gör att beskrivningarna av utvecklingen blir ytliga och helt partiska, och dessutom felaktiga. Och den tredje bristen handlar om det traditionella inom tolvstegssammanhang, föraktet för vetenskap och akademisk kunskap lyser igenom. Se vidare nedan för exemplifiering.

Läs mer

Allt detta tyckande inom drogområdet är olyckligt

Jag har med största sannolikhet skrivit om detta förut. Det är en av alla mina käpphästar inom ”drogområdet”. Det är visserligen inte utan att jag ibland drabbas av extrem trötthet av att känna mig som Don Quijote, men men… Vissa saker kanske förtjänar att upprepas. De senaste dagarna är det bland annat detta med att vem som helst verkar kunna tycka om ”drogområdet” utan att det ses särskilt konstigt och utan att det krävs särskilt mycket kunskap och/eller kompetens inom området (kunskap som förvärvats genom studier och kompetens genom erfarenhet så som jag definierar det) som fångat min förvåning och irritation.  Åter igen.

Jag börjar med dagens förvåning som kommer från en av våra ledarsidor, denna gång Hela Gotland. Gårdagens ledare ramlade in i min mailbox, och rubriken ”En drog är en drog” lockade först inte till läsning eftersom jag håller med om att en drog är en drog (vad skulle det annars vara?). Ledarskribenten Eva Bofride förefaller argumentera mot den legaliseringstendens av cannabis som verkar finnas i världen just nu, tyvärr gör hon det inte med särskilt välunderbyggda fakta. För min del får man tycka och tänka vad man vill (särskilt vid sitt eget köksbord), men jag tillhör de trista människor som anser att särskilt allvarliga områden förtjänar att avhandlas med kunskap eller kompetens, och helst båda. Och drogområdet är ett allvarligt område, det berör så många och kan orsaka så mycket skada.

Läs mer

Om tolvsteg och fd. missbrukare som behandlare

Då och då förekommer kritik mot tolvstegsbehandling i olika sammanhang inom det svenska missbruksområdet. En del kan kanske tycka att jag har stått för en del, t ex när jag påpekat att tolvstegsbehandling inte har evidens som behandlingsmetod vid narkotikaberoende, jag ser det mer som ett konstaterande av fakta från de de s.k. ”Nationella Riktlinjerna” i stället för kritik och mestadels brukar jag använda det för att påpeka dubbelmoralen hos våra svenska kommuner och hur missbrukarvården sköts/fungerar i vårt land. Kommunerna hävdar gärna att de arbetar evidensbaserat och deltar gärna i SKL:s projekt ”Kunskap till praktik” som arbetar/arbetat med införandet av de nationella riktlinjerna, men sedan bedriver man gärna öppenvård med ”tolvstegstegsbehandling” som metod.

Dock går det däremot att se avsaknaden av evidens som ett exempel på ”attacker”, för Socialstyrelsens evidens (i de nationella riktlinjerna) kommer från en ”fakta” som presenteras av en expertgrupp och det har alltid förekommit en skeptisk, för att inte säga negativ, inställning till tolvstegsbehandling inom den svenska ”expertkåren”. I en del böcker skrivna av den svenska ”expertkåren” förekommer ibland generaliseringar och påståenden som inte är så generaliserbara för svensk tolvstegsbehandling, åtminstone känner inte jag igen en del påståenden utifrån den praktiska erfarenhet och övrig kunskap jag har av tolvstegsbehandling.

Läs mer

Några frågeställningar utifrån Folkhälsoinstitutets cannabisinformation

Sent på fredagskvällen lade jag ut min genomgång av källorna bakom Sveriges Radios påstående om att cannabisanvändare blir barnsliga. Det visade sig att den statliga myndigheten FHI inte hade något alls egentligen på fötterna bakom påståendet. Källorna slutade i några psykoanalytikers freudianska tolkning av några enskilda fall individer, från slutet av 60-talet resp 70-talet.

Världen i stort såg mycket mer annorlunda ut då, samhället präglades av en annan moraluppfattning än dagens, och det är uppenbart att det präglat tolkningen av patientkontakterna, likväl som man såg på forskning på ett annat sätt då, det krävdes uppenbarligen inte särskilt säkerställda fakta för att hävda ett vetenskapligt faktum. Och uppenbarligen har vi tillåtit detta följa med oss i kriget mot drogerna, kanske utifrån principen ”allt som låter negativt är bra och kan säkert avhålla någon från att testa droger”. Men det är självfallet inte okej, vare sig utifrån vetenskapliga ideal eller humanitära.

I en tråd på Facebook där min text diskuterades kommenterade en om det inte handlade om en ”onödig hangup på ordval” och så tillägget ”Går det aldrig att säga rent ur att det naturligtvis är alldeles bäst att aldrig börja med droger.”, det är en rätt provocerande kommentar, för FHIs faktabok har inverkan på mängder av liv. Oavsett vad vi tycker är bäst så kommer individer alltid att vilja prova och vilja använda droger, det är något vi måste utgå från. En inte oväsentlig del är hur det osanna påståendet om att cannabisanvändare blir barnsliga påverkar dessa individer, vilka attityder gentemot cannabisanvändare skapar det, särskilt i kombination med den ifrågasatta forskningen kring cannabis inverkan på IQ. Hur påverkar det individer som av polisen för många år framåt stämplats som cannabisanvändare vid deras raider mot skolor, hur påverkar det elevernas livschanser? Och vilken påverkan har det på kontakterna med ev. hjälparbetare inom det sociala sektorn som fått lära sig att FHIs skrift om cannabis och Thomas Lundqvists påståenden är sanna? Jag ser det långt ifrån som onödigt, jag ser det som ytterst allvarligt. OM vi ska minska drogers skadeverkningar måste vi basera vårt agerande på bästa tillgängliga information (vetenskap).

Läs mer

Den skeva könsfördelningen inom öppenvården, ett patientsäkerhetsproblem

En effekt som jag märkt av omvandlingen av missbrukarvården från slutenvård till öppenvård är att könsfördelningen förändrats. När den mesta kvalificerade missbrukarvården utfördes via behandlingshem som ofta var tolvstegsinriktade tror jag att det fanns en övervikt för män som behandlare, utifrån att rekryteringsbasen ofta var fd missbrukare som antingen omskolade sig via folkhögskola eller internt till behandlare efter en tids nykterhet (och i vissa fall direkt i samband med avslutad behandling). Sedan förändrades missbruksområdet för lite mer än några år sedan.

Läs mer

Sveriges värsta missbrukarvård?

Jag såg igår en platsannons där en kommun sökte medarbetare till missbrukarvården, och när jag gick in för att läsa på hur kommunen arbetade blev jag nästintill chockad. Jag brukar kritisera kommuner (och landsting, och statlig vård, och privata behandlingshem) då och då för hur man i såväl politik som praktik hanterar missbrukarvården, men frågan är om inte missbrukarvården i Eksjö kommun tar priset.

På sedvanligt sätt börjar man med att slå fast att ”I första hand ska stöd och behandling ges i den enskildes hemmiljö, men även vård på behandlingshem, i hem för vård och boende eller i familjehem kan komma ifråga.”, detta trots att det inte finns något stöd för varför det ska vara så, förutom att det medför ekonomiska besparingar. Rent vetenskapligt saknas stöd för det förhållningssättet, det finns snarare stöd för tvärtom. När kommunen sedan beskriver hur man bedriver missbrukarvård i sin öppenvård kanske man inte behöver gå till de vetenskapliga resonemangen i just detta fall för att förstå varför det inte är särskilt klokt med öppenvård (förutom i de fall då det kan vara det, men det är ett annat blogginlägg). Kommunen skriver:

Läs mer

Om tolvstegsbehandlingens gudsbegrepp

I veckan som gick skrev Maria Larsson en debattartikel om metadon och LARO, en debattartikel som man kan säga en hel del om men det har säkerligen en hel del andra kunniga debattörer gjort så jag har avstått (däremot passade jag på att söka en nyinrättad tjänst vid Socialstyrelsen som ska arbeta med en översyn av LARO-programmen, inte för att jag har en chans att få den men som princip). En av dessa kunniga som svarat på Maria Larssons debattartikel, även om hans kompetens och utbildning inom missbruksområdet är oklar, är journalisten Aaron Israelson från Götebörg. I sitt debattsvar skriver han en del om tolvstegsbehandling, det är också oklart vilken kunskap, erfarenhet och insikt i 12-stegsmetoden som Aaron har, men debattsvaret förtjänar en kommentar.

Läs mer

Vad var det jag sa! Om KBT och psykodynamisk terapi.

Jag har ett citat att det är farligt att ha rätt när etablissemanget har fel. Well, ibland kan etablissemanget ändra sig när det går upp för dem vilken forskning som de fakto finns (i detta fall har det funnits forskning hela tiden som sagt samma sak, men men, etablissemanget är korkat…). Och det är då man kan säga de sköna orden;

Vad var det jag sa!

Toooold u so!

Nu har etablissemanget alltså, enl DN som refererar till grundkällan Kaliber, insett att KBT och psykodynamisk terapi är likvärdigt vid depression (jag skulle säga att de kompletterar varandra och att det är individuellt vilken som är viktigast men att den psykodynamiska är svårare eftersom behandlaralliansen blir snäppet viktigare där).

Slutsatsen är överförbar till missbrukarvården, enligt mitt synsätt, varför en hel del lätt oseriösa behandlingshem av kappvändarstil kommer att tvingas skriva om sina hemsidor. Igen. (hej Attendo/fd Resurs Rehabilitering)

Börjar KBT rämna nu?

Det blåser lite lätt kring den svenska ungdomsvården. Den normalt oengagerade ministern Maria Larsson lyser upp lite när hon får prata om barnperspektivet, och det gör hon i dagens SvD också. Hon gillar inte de kränkningar som barn utsätts för i DAGENS fosterhem, barnhem, familjehem, LVU-hem etc. Det som BO reagerade över här om dagen.

Läs mer

Ovetenskaplig tvångsvård i Örebro

Jag skrev igår om konferensen Drogfokus som anordnas här i Örebro. Jag har på en tidigare blogg skrivt om konferensen som jag har en hel del synpunkter på, och det har jag fortfarande så det lär jag återkomma till. En av delarrangörerna är SiS, Statens Institutionsstyrelse. SiS har i Örebro kommun ett behandlingshem, Runnagården. Jag har haft en del kontakt med dem och deras föreståndare, och i det sammanhanget kommit in på deras behandlingsmodell. Behandlingen vid Runnagården utgår från den s k 12-stegsmodellen som är den dominerande behandlingsmodellen vid behandlingshemmen i Sverige (de flesta dock privata och inte statliga som Runnagården).

Läs mer

TV4s Inlåst är obehagligt

Jag hade från börjat bestämt mig för att inte se den dokusåpa som började i TV 4 igår, Inlåst, om ett gäng unga killar som är i början av en kriminell- och i flera fall missbrukskarriär. Utan att ha sett programmet sa min magkänsla att det är fel, att det knappast kan ha en bestående effekt, och att det snarare riskerar att förstärka den identitet som syftet är att killarna ska lämna.

Fast efter att ha läst om programmet i tidningarna idag så såg jag det ändå, och mycket riktigt, det handlar om ett cyniskt utnyttjande av det uppmärksamhets- och bekräftelsebehov som många med denna bakgrund har. Det är cyniskt eftersom det görs underhållning av ett gäng unga killars problem, något som dessutom riskerar att förvärra problematiken. Dessutom görs det på mycket märkligt sett.

Läs mer

Misshandel i Skara

En plågsam sak som man får stå ut med som arbetssökande är att läsa platsannonser. De senaste dagarna har jag läst två från Skara kommun. Den första minns jag inte, mer än att den placerade Skara på kartan som en kommun där jag hoppas att ingen läsare har missbrukande släktingar. Dagens platsannons är en tjänst som behandlare i deras enhet för missbrukarvård. Det är en öppenvårdsenhet som kallas Beroendeenheten. Tjänsten är rubricerad Socialsekreterare. Bara det gör mig orolig.

Sedan gör jag som jag alltid gör, kikar på hemsidan. På Skara kommuns hemsida blir bilden än tydligare. Under rubriken ”Missbruk och Beroende” skriver man om behandlingen:

”I Skara kan vi erbjuda stöd och behandling på hemmaplan. [...]Vi arbetar i första hand med insatser utformade tillsammans med dig. I din vardag, med dina närstående och vänner.”

Läs mer

Terapi och tårar

Det kan forskas på mycket och mycket som inte ser ut att ha med missbrukarvård att göra har med missbrukarvård att göra. I AB finns idag en artikel om hur mycket kvinnor gråter och varför. En del av forskningen visade att kvinnor i snitt gråter 16 månader av sitt liv. Undrar hur mycket vi män gråter? En del av könsdiskrimineringen är ju stereotypen att män gråter inte, vissa kallar det könsroll men jag ser det mer som diskriminering. Den forskning som AB refererar tar upp anledningarna till varför kvinnor gråter och redovisar svar som har med empati, sorg, oro, ångest, kärleksproblem etc att göra. Känslor som lätt framkallar tårar.

Läs mer

Där människan inte finns – om psykiatri mm

Idag på DN Debatt går det att läsa ännu en debattartikel om svensk psykiatri, om hur vården inte fungerar. Den är skriven av en anhörig till en psykiskt sjuk kille som tog livet av sig förra året. Det handlar åter igen om systemfelet inom svensk psykiatri. Det är inget nytt utan har debatterats på olika sätt genom åren. Dagens debattartikel tar upp några viktiga faktorer kring ett systemfel som enligt debattören, som jag tolkar det, består av tre delar, resursbrist, organisation och behandlingsfilosofi. Och eftersom missbrukarvården är den del av denna psykiatri känner jag igen det, tyvärr. Det är samma problematik som finns inom missbrukarvård som allmänpsykiatri.

Läs mer