Etikettarkiv: behandlingsmetoder

Ännu en gång: MI är verkningslöst enligt stor studie

Jag har tidigare (2011) skrivit om att den metod som (f n) dominerar svensk missbruksvård, MI (Motivational Interviewing/Motiverande samtal), inte är något som fungerar på missbruksområdet. Trots detta används MI, allt för ofta som den enda ”behandlingsmetoden” som lyfts fram, i stort sett vid samtliga offentliga (och trendkänsliga privata dito) behandlingsinstanser.

MI dominerar stort idag och har trängt undan den tidigare ”flugan” KBT som beskrivning på hur (kommunens öppen-)vård bedrivs. Det finns t ex nästan inte en detaljerad platsannons inom missbruksområdet utan att det nämns att kompetens i MI är viktigt (och eftersom jag söker jobb läser jag typ alla som finns).

7

Bakom allt detta ligger främst Socialstyrelsens riktlinjer och Sveriges Kommuner och Landstings ”Kunskap till praktik”, två instanser som av någon outgrundlig anledning leder svensk missbruksvård (inte för att jag vet vad som skulle vara alternativet, annan personal och andra expertrådgivare kanske?).

Nu kommer ännu en studie som belägger att MI inte fungerar särskilt väl. I förra veckan publicerade Cochrane (som är det ledande institutet för utvärdering av sjukvårdens behandlingsmetoder) en ny metastudie av 18 000 ungdomar under 25 års ålder med alkoholproblematik. Resultatet är just att MI i princip är verkningslöst, illustrerat av citatet från forskningsledaren:

“The results suggest that for young people who misuse alcohol there is no substantial, meaningful benefit of motivational interviewing,” 

Detaljerna kring Cochranes granskning kan läsas i deras pressmeddelande här.

Så, grattis alla kommuner, landsting och privata behandlingsföretag som sedan 2011 har satsat på MI, nu kom ännu en studie som visar på att det ni gör inte har någon relevans. Inte undra på att svenskt missbruksområde befinner sig i katastrofläge med fler och fler missbrukare och fler och fler döda. Det är dags att missbrukarvården börjar lyssna på oss som kan något och förstår problematiken i stället för de som kan rapa upp en (socionom-)examen med MI-komplettering! Häpp (osvenskt slut, jag vet).

Bok: ”De lyckligt lottade” av Bjarne Selin & Jan Henrik Swahn

Den senaste tiden har det förekommit lite buzz på Facebook i vissa sammanhang om boken ”De lyckligt lottade” (ISBN: 9789187391286) av Bjarne Selin och Jan Henrik Swahn (Adlibris, Bokus) på Ekerlids förlag.

På Facebook beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är titeln på en bok och ett projekt som handlar om missbruk, beroendebehandling, samhällsutveckling och fantastiska människor.” och i bokhandeln beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är en bok om Minnesotamodellen, den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen för att hjälpa alkoholister och narkomaner tillbaka till livet”, och det låter ju onekligen intressant.

Böcker som beskriver 12-stegsbehandling är relativt ovanliga, och jag har tidigare inte sett någon bok som beskriver utvecklingen av tolvstegsrörelsens behandlingshem i Sverige tidigare, så jag såg fram emot att läsa boken.

Tyvärr skulle jag bli mycket besviken. Boken har tre fundamentala brister som gör den till en besvikelse, och som får de förvånansvärt få timmarna det tar att läsa boken att trots allt kännas lite bortkastade. Den ena bristen är att boken känns väldigt rörig, dels förekommer upprepningar av samma fakta på några ställen och dels bidrar bokens personfokusering till det röriga intrycket då samma personer varit inblandade i flera företeelser. Den intressanta utvecklingen av hur tolvstegsrörelsens behandlingsverksamhet etablerades och utvecklades i Sverige presenteras genom personporträtt, förutom att ge detta röriga intryck går man miste om en viktig del av utvecklingen, det är bara några få framgångsrika förgrundspersoner som beskrivs, och alla som följt med i missbruksområdets utveckling vet att det finns andra aspekter som hade varit intressant att få ta del av. Jag hade valt ett mer kronologiskt upplägg, och jag hade inte som bokens författare fegat för att redogöra för de interna konflikterna som nu tyvärr enbart omnämns med ett par ord. Ändock är denna historiebeskrivning bokens förtjänst.

Den andra bristen är att det märks att såväl författarna som förläggare saknar djupare kunskap om missbruksområdet och dess utveckling, det gör att beskrivningarna av utvecklingen blir ytliga och helt partiska, och dessutom felaktiga. Och den tredje bristen handlar om det traditionella inom tolvstegssammanhang, föraktet för vetenskap och akademisk kunskap lyser igenom. Se vidare nedan för exemplifiering.

Det är uppenbart att det som drivit fram boken är inte att berätta den intressanta utvecklingen av behandlingsbranschen, och inte heller som boken kan ge sken av, får man en bra bild av vad en tolvstegs- (eller Minnesota-)behandling består av. På bokens hemsida, och hos KRIS samt Unga KRIS får man en bild av att boken ska berätta vad de, som de uttrycker det, ”vet”, dvs ”att det går att bryta med missbruk och beroenden. Vi vägrar ansluta oss till uppgivenhetens linje. Därför är boken nu skriven och därför sprider vi nu kunskap och hopp”. Jag tycker inte att boken förmedlar det, däremot är den en slags förfinad utveckling av KRIS tidigare verksamhet i Almedalen, ett huvudsakligt angrepp på den mer vetenskapligt grundade substitutionsbehandlingen som man ser som uppgivenhet. Denna gång är budskapet förpackat i en bristfällig beskrivning av 12-stegsbehandlingens utveckling och nedgång, kombinerat med ett antal anekdoter och försök att beskriva en form av andlighet. Försvaret av tolvstegsbehandling, attackerna på såväl substitutionsbehandlingen som vetenskaplig forskningsmetodik samt den bristfälliga självkritiken känns panikartad, vilket inte är så konstigt eftersom det finns ekonomiska intressen från såväl behandlingshem som KRIS som varit hotade ett tag.

Vad det gäller bokens saklighet lämnar den som nämnts en hel del i övrigt att önska, redan från början slås den osakliga (och ovetenskapliga) tonen an, på sid 10 i från Lotta Saidac (SCAA) påstås att tolvstegsbehandling är ”den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen”. Detta görs helt utan referens eller hänvisning till källa för påståendet, att förvänta sig att läsarna är så naiva att de köper påståendet utan belägg är att förolämpa intelligensen hos läsarna.

När författarna ska beskriva tolvstegsrörelsens, och behandlingshemmens, grundfilosofi så nämner de visserligen grunden Oxfordrörelsen på ett antal ställen, men tyvärr saknas en del detaljer och problematisering av denna kristna grund, men det hade varit intressant att ta del mer av denna aspekt, inte minst i ljuset av behandlingsformens svårigheter. Det är uppenbart att författarna ser ”den andliga aspekten” som en fördel, vilket gör att man lätt kan tro att den som skrivit om detta i boken själv har kristen livsfilosofi och inte ser detta kristna/andliga ursprung som den del av tolvstegsrörelsens problematik det skulle kunna vara i ett sekulariserat land som Sverige. Trots att boken ägnar en del del text åt att redogöra för ”andlighet”, tycker jag att området är såväl lite väl rörigt och ”pratigt” beskrivet och inte problematiserat tillräckligt.

Ett annat exempel på såväl osaklighet som bristande självinsikt/självkritik är att förklaringen av nedgången för tolvstegsrörelsens behandlingshem med att det handlade om ett alternativt vårdsätt än substitutionsbehandling (s 80). Det är visserligen så att tolvstegsrörelsens omsättning har minskat bland annat till följd av att heroinister (opiatanvändare) i allt större utsträckning har fått ta del av den s k substitutionsbehandlingen, men det handlar snarare om att den vårdformen vetenskapligt kan redovisa en högre överlevnadsgrad än tolvstegsrörelsen kan än att man har något emot den drogfria behandlingen i sig. Detta kan eller vill inte författarna redogöra för, utan i stället förekommer samma osakliga kritik mot ”subutex, suboxone och metadon” på flera ställen i boken, och självfallet måste författarna precis som KRIS (ang länkarna ovan om tidigare verksamhet i Almedalen) kalla medicin för ”statligt knark” (detta lågvattenmärke av de oseriösa författarna finns på sid 88). Och att författarna inte ens verkar kunna att det är enbart en mindre andel av narkomanerna som omfattas av denna substitutionsbehandling, den större delen av de svenska narkomanerna har andra huvuddroger än de som substitutionsbehandlingen med subutex, suboxone och metadon riktar sig till, är som sagt var bara ett i raden av exempel på att författarna är oinsatta i frågorna de skriver om.

Likaså riktas kritik mot kommuners och landstings alternativa behandlingsformer pga av de ”saknar i stort sett adekvat personal”, menat personal med egen erfarenhet av missbruk/beroende. Även det visar på en viss bristande kunskap/insikt, jag har kommit i kontakt med flertalet kommuners/landstings/statliga SiS beroendevård och på flera ställen finns såväl tolvstegsbehandling som personal med egen erfarenhet, visserligen inte i samma omfattning som på tolvstegsrörelsens behandlingshem, men ger man i sig på att beskriva/kritisera svensk missbruksvård bör man verkligen vara lite mer insatt än vad författarna förefaller vara.

Att omnämna att Bejerot ses som ”ett spöke i svensk vårdpolitik” utifrån ett resonemang om sjukdomssynsättet är ännu ett exempel på att inte redogöra särskilt sakligt för problemområdet, det finns många andra anledningar till varför bejerotska synsättet på aktuellt område är ifrågasatt idag, inte minst utifrån hans repressiva synsätt.

Visserligen är boken ett försvarstal för tolvstegsbehandling, men det är anmärkningsvärt att författarna lånar sig till att redogöra för behandlingshemmens egna påstådda resultat. Så påstås t ex Nämndemansgården ”enligt en undersökning” ha en ”successrate” på 67%, Lindormsnäs påstås ha haft 87%. Detta skulle ju i behandlingssammanhang vara världssensationer. Att författarna anger detta handlar förmodligen om bristande förmåga till källkritik, och bristande kännedom om internationella studier om successrate för behandlingar, men det är än mer förvånande att behandlingshemmen själva tror att dessa självutförda undersökningar har någon slags trovärdighet. Men så saknar redogörelsen för tolvstegs-/Minnesota-behandlingen nedgång i stort sett helt självkritik. Visst omnämns i beskrivningen av utvecklingen att det fanns behandlingshem som hade mycket outbildad personal, men särskilt mycket mer självkritik än dessa få rader finns inte. Att måla ut substitutionsbehandling, enskilda läkare som drevs av ogillande av privata alternativ och ”socialdemokratins Sveriges” ogillande av privata vårdformer som förklaring till behandlingsformens nedgång duger inte.

Vidare hade jag själv uppskattat mer vetenskaplig grund i boken, det finns trots allt en hel del amerikansk forskning om ”Minnesota-”/12-stegsbehandlingen. Men som jag konstaterat tidigare förefaller tolvstegsrörelsen, åtminstone i Sverige, ha intagit en vetenskaps- och forskningsfientlig ståndpunkt (apropå t ex att t o m Hazelden använder sig av substitutionsbehandling i deras behandling). Det präglas som sagt var även boken, och ser man på den sista sidan så framkommer det att författarna inte ens har grundläggande förståelse för jämförelsemetodikens roll i forskningen. Det är olyckligt, och så länge som tolvstegsrörelsens förespråkare i Sverige håller fast vid den inslagna vägen vågar jag påstå att jag tror att framtiden ser mycket mörk ut. Det är synd, för tolvstegsrörelsen har en del att bidra med, men förmodligen har man på behandlingshem och intresseorganisationer (som SCAA) för dåliga rådgivare för sitt eget bästa.

Boken är aktuell på ett seminarium i Almedalen i morgon. På seminariet ställs tre frågor:

”Vi frågor oss därför varför så få kommuner väljer att skicka missbrukare på Minnesotabehandling? Är företag bättre på att välja fungerande behandlingsmetoder än kommuner? Är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande, symptomlindring med läkemedel eller naivitet som styr missbruksvården?”

De är inte så svåra att svara på. Svaret på den första frågan handlar dels om budgetmässiga faktorer, öppenvård i egen regi är billigast för kommunerna (på kort sikt åtminstone), och dels om att tolvstegsbehandling saknar evidens för narkomani enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Vidare har tolvstegsrörelsen gått i motsatt riktning mot den svenska offentliga sektorn, inkl missbruksvården, när missbruksvården allt mer lutat sig åt vetenskaplig och teoretisk grund har tolvstegsrörelsen blivit allt mer anekdotisk och osaklig (t ex KRIS kampanjer) och inte anställt akademiskt utbildad personal i tillräcklig omfattning.

Svaret på den andra frågan är nog att näringslivet inte tar del av vetenskapliga resultat för behandlingsmetoder, och inte heller har utvärderingsorganisationer, i samma utsträckning som den offentliga sektorn. Svaret på den tredje frågan är att missbruksvården styrs av dels ekonomiska besparingar/prioriteringar, dels mer eller mindre lyder under strikta utvärderingsformer som missgynnar mer ostrukturerade behandlingsmetoder och dels dras med ett politiskt ointresse. Att sedan tolvstegsrörelsen även i frågan måste misskreditera den läkemedelsassisterade behandlingen gör nog att den får det allt svårare eftersom det tyder på en okunskap (förakt för?) om vetenskapligt grundade behandlingsmetoder som mäter chans för överlevnad, ett område där tolvstegsrörelsen inte kunnat presentera trovärdiga siffror som gör behandlingen till ett alternativ.

Allt detta tyckande inom drogområdet är olyckligt

Jag har med största sannolikhet skrivit om detta förut. Det är en av alla mina käpphästar inom ”drogområdet”. Det är visserligen inte utan att jag ibland drabbas av extrem trötthet av att känna mig som Don Quijote, men men… Vissa saker kanske förtjänar att upprepas. De senaste dagarna är det bland annat detta med att vem som helst verkar kunna tycka om ”drogområdet” utan att det ses särskilt konstigt och utan att det krävs särskilt mycket kunskap och/eller kompetens inom området (kunskap som förvärvats genom studier och kompetens genom erfarenhet så som jag definierar det) som fångat min förvåning och irritation.  Åter igen.

Jag börjar med dagens förvåning som kommer från en av våra ledarsidor, denna gång Hela Gotland. Gårdagens ledare ramlade in i min mailbox, och rubriken ”En drog är en drog” lockade först inte till läsning eftersom jag håller med om att en drog är en drog (vad skulle det annars vara?). Ledarskribenten Eva Bofride förefaller argumentera mot den legaliseringstendens av cannabis som verkar finnas i världen just nu, tyvärr gör hon det inte med särskilt välunderbyggda fakta. För min del får man tycka och tänka vad man vill (särskilt vid sitt eget köksbord), men jag tillhör de trista människor som anser att särskilt allvarliga områden förtjänar att avhandlas med kunskap eller kompetens, och helst båda. Och drogområdet är ett allvarligt område, det berör så många och kan orsaka så mycket skada.

Bofride börjar med att konstatera att användningen av spice (vilket inte är en drog/kemisk substnas som Bofride påstår utan ett samlingsnamn för en rad olika droger, s k syntetiska cannabinoider som alla har det gemensamt att effekten påminner mer eller mindre om cannabis effekter, däremot var Spice en drog, men det var länge sedan Spice var aktuellt i Sverige) ökar, så som P4-redaktioner på flera håll i landet rapporterat om de senaste dagarna (och månaderna). Därefter sprider Bofride den vanligaste vanföreställningen om nätdroger, hon skriver:

Eftersom det tas fram nya recept på drogen vartefter de blir klassade som narkotika ligger samhället alltid ett steg efter.

vilket är en sanning med viss modifikation. Dagens ”spice” är, som hela nätdrogsområdet, en mix av tidigare, sedan lång tid, kända substanser och nyligen framtagna analoger till dessa. För de syntetiska cannabinoiderna handlar det om att de senaste aktuella varianterna dels kommer från den omfattande läkemedelsforskning som pågår kring cannabis medicinska fördelar och dels varianter (analoger) på dessa för att undkomma lagstiftningen (men även för att experimentera med effekterna). Så ser, förenklat, hela nätdrogsområdet ut, dvs även flera andra drogkategorier än de som är tänkta att fungera som lagliga ersättningar för cannabis. Kärnan i det hela, och särskilt giltigt är det för dessa substanser som ska ersätta cannabis, handlar just om att undkomma lagstiftningen och dess negativa konsekvenser, det som även legaliseringsförsöken försöker hantera. Skillnaden mellan dessa båda varianter är att det har visat sig att flera av de syntetiska cannabinoiderna dras med otrevliga biverkningar och att detta i stort sett är outforskat, medan cannabis biverkningar är någorlunda utforskade och jämförelsevis milda.

Eftersom Bofride dels syftar till att argumentera mot de legaliseringsförsök kring cannabis som pågår väljer hon, alternativt är hon okunnig om denna aspekt, att inte resonera kring hur lagstiftningen kring cannabis driver fram denna syntetiska experimentverkstad. Tyvärr förenklar Bofride även diskussionen om legaliseringen då hon påstår att ”Genom de drogliberala krafter som finns i samhället finns också ett budskap till unga: det är bara moralpanik som ligger bakom förbuden för människor att använda narkotika.”. Att kritikerna av dagens narkotikapolitik, de som lite debattekniskt kallas det nedsvärtade ordet drogliberaler, skulle hävda att det bara handlar om moralpanik som ligger bakom förbuden är inte sant, även om det är en viktig aspekt att komma ihåg att moraliserande över människors berusning har varit en viktig del av förbudsgrunden för narkotika. Bristande kunskap om såväl droger i sig som motiven och orsakerna bakom såväl bruk som missbruk är andra faktorer.

Att Bofride lyfter upp argumentationen på detta vis har att göra med det som kommer efter i hennes ledare, att hävda att det finns en utbredd ”inställningen att cannabis är ofarligt”. I själva verket finns det flera studier, både inom nätdrogsområdet och inom övriga drogområdet, som visar på att ungdomar är väl informerade, och dessutom duktiga på att skaffa sig kunskap, om drogers skaderisker o dyl. I själva verket är problemet, vilket också konstaterats av forskning, att det finns ett glapp mellan ungdomars kunskap och samhällets drogförebyggande propaganda som är problematiskt och som ger motsatt effekt än den med det drogförebyggande avsedda effekten. Det finns få, för att inte säga inga, ”drogliberaler” (dvs kritiker av dagens förda politik) som hävdar att cannabis är ofarligt, däremot är det många som hävdar att dagens budskap kring droger saknar verklighetsförankring, och det i sig är ett problem som de s k drogliberalerna är oskyldiga till men som tjänstemän, politiker och opinionsbildare som Bofride bör ta sig en funderare över.

Den senaste tidens stora storm av tyckande har dock inte gällt cannabis utan ADHD. I kölvattnet av DNs haveri med ledarkrönikören Nathan Shachars scientologinspirerade tyckande om ADHD-diagnosen och dess medicinering har det kommit en störtflod av tyckare inom området, tyckare som dels bär på en (svininfluensa-inspirerad?) kritisk inställning till läkemedelsbolag och dels bär på en odefinierad känsla av att ADHD-diagnoser och -medicinering sker på löpande band utan att det har någon som helst kunskapsbaserad grund. Så är inte fallet, det finns såväl kunskap som forskning inom området (Cochrane för vuxna, Socialstyrelsen för barn, PDF), men denna kunskap redovisas sällan, för att inte säga aldrig, av kritikerna till ADHD-medicineringen, utan om något redovisas är det mer eller mindre trovärdiga anekdoter. Förakt för kunskap och forskning är allt för ofta något som verkar ses som en merit och tungt argument, i stället för som grund för att bli betraktad som pajas vilket skulle ske inom de flesta andra vetenskapliga disciplinerna.

En av alla dessa tyckare är musikern Stefan Sundström, exakt vilken kunskap han förvärvat för att uttala sig på krönikeplats i Dala-Demokraten framgår inte, men som sagt var, detta område kan märkligt nog vem som helst tycka inom. Sundström berättar nån anekdot om kompisar som får hjälp av mediciner, och det är ju bra att Sundström berättar om det. Men så måste han haka på den senaste trenden med scientologinspirerad, även om han är noga med att hävda att så är inte fallet, kritik och framföra, ”det är faktiskt tjack som dom får i sej”. Kanske är det här Sundströms avsaknad av adekvat kunskap för att uttala sig om området framgår, tjack är slangord för amfetamin när det används illegalt, lagligt utskrivna preparat brukar med korrekt svenska kallas medicin (även om det är narkotikaklassat). Det blir liksom mindre stigmatiserande, dvs skadande då, om det nu inte är så att man med sitt språk avser att skada någon…

För skada är precis vad det blir när det sprids ett tyckande om att det här är ingen adekvat medicinsk behandling, det här är, för att använda Sundströms ord, ”en medicinsk fest med tjack”. De individer som idag fått bättre liv tack vare mediciner riskerar en hel del om det i samhället sprids en syn att de inte får en adekvat medicinsk behandling utan ”går på droger”, det blir stigmatisering som resultat, och det kan bli, precis som många inom den medicinska behandlingen av opiatberoende fått erfara av samma slaskdebatt, hårdare och svårare villkor för att upprätthålla behandlingen (och med krav som i själva verket kan vara rent livshotande, båda dessa patientgrupper har utan medicinsk behandling en överdödlighet). Det är en utveckling som är oroväckande och negativ, och jag befarar att detta osakliga tyckande är drivande, därför är det synd att vem som helst anser sig berättigad att tycka så förfärligt mycket om drogområdet utan adekvat kunskap.

TV4s Inlåst är obehagligt

Jag hade från börjat bestämt mig för att inte se den dokusåpa som började i TV 4 igår, Inlåst, om ett gäng unga killar som är i början av en kriminell- och i flera fall missbrukskarriär. Utan att ha sett programmet sa min magkänsla att det är fel, att det knappast kan ha en bestående effekt, och att det snarare riskerar att förstärka den identitet som syftet är att killarna ska lämna.

Fast efter att ha läst om programmet i tidningarna idag så såg jag det ändå, och mycket riktigt, det handlar om ett cyniskt utnyttjande av det uppmärksamhets- och bekräftelsebehov som många med denna bakgrund har. Det är cyniskt eftersom det görs underhållning av ett gäng unga killars problem, något som dessutom riskerar att förvärra problematiken. Dessutom görs det på mycket märkligt sett.

Att den förvärrande risken finns menar även Kriminalvården som uttalar sig om programmet i SvD och dessutom bekräftar Kriminalvården att de tackat nej till att medverka i programmet utifrån just etiska aspekter (DN). När man läser bloggkommentarer om programmet är det många som verkar tro att programmet kan göra skillnad, för en lekman utan insikt i problematiken kan det nog lätt bli en sådan slutsats. Men Socialstyrelsens redogörelse för forskningsläget kring denna typ av insatser visar att det inte stämmer, och att risken som sagt var snarare är att förvärra läget (DN).

Slutsatserna i myndigheternas redogörelse för fakta belägger de farhågor jag hade, och det är lite förvånande att dels de som agerar ”fängelseledning” ställt upp på programidén, och det förvånar mig också att åtminstone en av de f d kriminella (flertalet kända som KRIS-aktivister) som jag kände igen ställt upp på detta. Eller så kanske det inte gör det… Däremot utifrån att han är anlitad av SiS, Statens institutionsstyrelse för att arbeta med ungdomar som tvångsvårdas enligt LVU så hade jag väl förväntat mig att han skulle ha insikten att tacka nej till programmet. Men uppenbarligen inte.

Det är märkligt att personer som Ann-Britt Grünewald, Mats Barre och Björn Lagerbäck lånar sig till denna typ av program. Åtminstone Grünewald har jag tidigare hållit rätt högt. Men att hon inte förstår problematiken med missbruk och kriminalitet, hennes långa yrkesbana till trots, visar sig i uttalandet om att hon tror att under de 12 dagar som inspelningarna pågick skulle de ge de unga killarna de verktyg de behöver för att komma ur kriminalitet (och missbruk får man anta eftersom det framgår att åtminstone några av killarna t o m har ett relativt tungt missbruk). Att förändra en identitet av det slag som de unga killarna skaffat sig gör man inte på 12 dagar, åtminstone inte om syftet är att det ska innebära en långvarig och hållbar förändring. Allt annat är cynism och underhållning.

Grünewald förvånar också i programmet genom att uttrycka förvåning över att en av killarna inte uttrycker känslor. Det ingår i livsstilen att förtrycka och förtränga känslor. Sedan fortsätter hon med uttalandet att man på 12 dagar kan göra mycket om man jobbar på ”känsloplanet”. Well, det är svårt att jobba på känsloplanet om det är stängt, och jag lovar att den öppning man kan få till på 12 dagar är enbart ”peoplepleaser”-aktig.

En annan sak som förvånade mig var de övergrepp som psykologen Björn Lagerbäck ägnade sig åt. Att ställa frågor om barndomsminnen är självutlämnande och tillhör inte något som unga instabila killar ska utsättas för som teve-underhållning. För övrigt förvånar mig hans samtalsmetodik också, maken till styrande frågor har jag inte varit med om. Det kan knappast vara terapeutiskt eller psykologiskt intressant att arbeta med den samtalsmetodiken. Nu kan jag inte psykologutbildningen men någon form av samtalsmetodik måste väl ingå, och även kunskap kring att styrande frågor inte ger särskilt mycket terapeutiskt resultat.

I övrigt kan jag berätta att programidén bygger på ”behandlingsmetoden” Scared straight, en metod som är mycket ifrågasatt och vetenskapligt bevisad som ineffektiv med snarare ökade problem än minskade (och liknande tv-program i USA har också utsatts för massiv kritik).

Det här var ett obehagligt program. Tv 4 begår ett riktigt övergrepp genom att sända det. Och jag tänker inte bidra till det genom att fortsätta titta. Det är bara att hoppas att killarna och deras anhöriga får en vettig hjälp på annat sätt.

12-stegsrörelsen

Rob undrade lite om tolvstegsrörelsen. 12-stegsrörelsen är ett begrepp för alla de olika självhjälpsgrupperna som kommer från Anonyma Alkoholister (AA), med allt från Anonyma Narkomaner (NA) till anhöriggruppen Al-anon som några exempel på avknoppningar. AA bildades på 1930-talet i USA med inspiration från en kristen ”sekt” Oxford-rörelsen och psykiatrikern Jung. Till Sverige kom AA ca 1950-talet och NA ca 1970-talet. Rörelsen är organiserad i ”fristående” medlemsgrupper som är rätt så självstyrande med hålls ihop dels av en region- och landsorganisation och dels av ett form av regelverk med principer som kallas de 12 traditionerna (dessa låter i stort sett likadant men anpassas till om det är NA, Al-anon etc).

Det vanligaste sättet att komma i kontakt med en xA-grupp är genom behandlingshem men det är klart att en del söker upp en gemenskap, ett ord som ofta används när man pratar om de olika grupperna, på egen hand ”från gatan”. Basen i grupperna är de möten som hålls på regelbundna tider i en och samma lokal. Vissa städer har flera olika grupper, inte bara flera olika varianter på xA utan det kan vara flera olika NA-grupper på en och samma ort etc. Tanken är att man ska vara ”anonym”, och på sätt och vis är man väl det kanske, men inte riktigt fullt ut…

Det finns olika typer av möten men kärnan i dem är densamma. Det går ut på att dels få hjälp med stegen och dels ”få prata av sig”. Stegen är själva kärnan i ”programmet” (också ett begrepp som används flitigt). Stegen (man byter bara ut det man missbrukar där det passar) bygger på att man först ska erkänna sig besegrad av beroendet, att kapitulera, sedan ska man ta hjälp av en ”högre makt”, dvs ”Gud som man själv uppfattar honom”, därefter arbeta med ens ”fel och brister”, sedan gottgöra dem man gjort illa  och till sist sprida konceptet vidare.

Tanken är att man ska följa dessa steg och arbeta tillsammans med en sponsor (någon som varit med ett tag och som man ber hjälpa en) vid sidan av att man går på dessa möten, och så redovisar man dem inför sin sponsor. Min erfarenhet är väl att det är  rätt så många som inte riktigt arbetar med stegen på det sätt som det är tänkt. Jag har sett det rätt så ofta under de år som jag gått på AA- och NA-möten, och jag har varit runt rätt så mycket på många olika grupper på ett antal olika orter i Sverige.

Ett möte går i stort sett till likadant varje gång och likadant i alla grupper över hela världen. Det börjar med att någon öppnar mötet, leder mötet. I början läser man en massa olika texter, samma varje möte, det är lite riktlinjer, traditionerna och stegen etc. Mötenas tema kan variera lite, det kan vara en av traditonerna som man går igenom (rullande schema), motsvarande med stegen, det kan vara en person som berättar sin ”life story” eller ett ”temamöte” kring något tema (t ex känslor, drogsug, tacksamhet, etc etc etc). När man har gjort det inledande börjar mötet ”på riktigt”. Ordet går runt bordet (som man oftast samlas kring) och man presenterar sig med med typen ”Förnamn – alkoholist” eller vanligast inom NA ”Förnamn – beroende” alt ”Förnamn – alkoholist och narkoman” etc.

Sedan är det tänkt att man ska prata (som kallas ”dela” efter dela med sig) om mötets tema eller ”det som ligger en närmast om hjärtat”. Man kan också säga att man ”väljer att lyssna” vilket är en fras man i så fall säger efter man presenterat sig om man känner för att vara ”tyst” (en del möten kan domineras av detta…). Sedan pratar man och pratar tills man känner att man är nöjd. När tiden är slut (vanligast är att mötena pågår 1,5 timme) eller det inte finns någon som vill säga något mer slutar man, ofta med en insamling eftersom en xA-grupp inte tar emot bidrag utan är självförsörjande, och till slut läser man sinnesro-bönen tillsammans (dvs Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden).

xA har flera fördelar. Det här är mina erfarenheter… Dels är det en gemenskap, man lär känna nya människor och känner att man inte är ensam etc. Dels får man hjälp med att kämpa mot beroendet. Och dels finns det mycket klokheter i ”stegarbetet”. Och behöver man kan man lätta på ”trycket”/tankarna när man delar. Men det finns också nackdelar, när man lättar på trycket finns det ju sällan någon som kan ”ta emot och svara”, för det ingår i upplägget, att man ska inte svara någon, visserligen kan man be om råd/hjälp, men det händer inte allt för sällan att det inte kommer något tillbaka ändå (allt beror på vilken ”typ” av grupp/stämning/gemenskap det är). Gud är också ett centralt begrepp, särskilt med tanke på att tankarna ursprungligen kommer från ett väldigt kristen grupp/sekt, xA-grupperna vill ofta tona ner detta med Gud men det märks rätt snart att hela programmet är uppbyggt kring detta med att ha en tro på en ”högre makt” som är ”större än en själv”. För mig blev detta väldigt knepigt….

En annan typ av nackdel är att om man vill lägga av med drogerna, och bestämmer sig för att gå med i xA och t ex gör sig av med alla nummer till kranar och aktiva människor etc, så kommer man ändå att träffa på folk inom t ex NA som ”går ut i kylan” som det kallas och börjar använda, och är man i det läget i en svacka själv blir det ju enkelt att skaffa nya kontakter… Och om man ska tillämpa det jag just nu läser om att missbrukare betraktas som ”avvikare” så innebär även xA att man befäster den identiteten.

Det finns säkerligen mycket mer att säga om 12-stegsrörelsen. Men detta var lite iaf. Och även om jag bestämt mig för att för mig är det bättre att jobba med mitt beroende vid sidan av xA, finns det många fördelar som jag saknar. Främst gemenskapen. Kan man bortse från ”nackdelarna” har man som missbrukare mycket att vinna på att delta i en xA-grupp! Att det sedan blir lite sekteristiskt i grupperna och en lite isolerad värld är kanske inte riktigt en nackdel, däremot kan det ju medföra ett avstånd till andra människor, kanske inte alltid så bra det heller….

Jo, alla kan besöka xA också, när det är s.k. ”Öppet möte” enligt schemat (vanligast en gång i månaden), annars är det bara öppet för medlemmarna (en medlem är inget annat än de som har det problem som xA vänder sig till och som vill bli av med det).