Taggarkiv: behandlingshem

Stigma

Ibland brukar jag kommentera att stigmatisering och diskriminering är något av de mer allvarliga problemen inom svenskt drogområde som inte adresseras. Stigmatisering är ett sociologiskt teoretiskt begrepp, som handlar om att (i detta fall) individer som använder (eller har använt) droger (i synnerhet narkotika) generaliserat påförs en rad egenskaper som t ex opålitliga, oärliga,  manipulerande, korkade, låg IQ, oempatiska, besvärliga etc (för mer exempel läs vilket öppet kommentarsfält som helst i media som skriver om narkotikaanvändare), samt allmänt oönskade i samhället, vilket leder till ett utanförskap i samhället. De blir lätt ”outsiders” (vilket är titeln på just Beckers bok i ämnet).

Och i denna process är det kanske det mest ironiska att samhällets insatser för att minska narkotikaproblematiken ofta bygger på att kommunicera dessa negativa bilder, se bara på kommunikationen från vissa anhöriggrupper eller Facebook-grupper som påstår sig vara motståndare till droger, eller för den delen budskapen från samhällets officiella kampanjer mot droger där t ex den pågående nationella kampanjen mot cannabis ofta påtalar (som Uppsala Universitets seminarium i Almedalen också gjorde) att användare blir ”dumma i huvudet”, något som inte är sant och det faktum att i den studie man använder sig av så var den större gruppen cannabisanvändare den grupp som hade högsta IQ-siffran av alla nämns självfallet inte.

Läs mer

Bok: ”De lyckligt lottade” av Bjarne Selin & Jan Henrik Swahn

Den senaste tiden har det förekommit lite buzz på Facebook i vissa sammanhang om boken ”De lyckligt lottade” (ISBN: 9789187391286) av Bjarne Selin och Jan Henrik Swahn (Adlibris, Bokus) på Ekerlids förlag.

På Facebook beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är titeln på en bok och ett projekt som handlar om missbruk, beroendebehandling, samhällsutveckling och fantastiska människor.” och i bokhandeln beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är en bok om Minnesotamodellen, den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen för att hjälpa alkoholister och narkomaner tillbaka till livet”, och det låter ju onekligen intressant.

Böcker som beskriver 12-stegsbehandling är relativt ovanliga, och jag har tidigare inte sett någon bok som beskriver utvecklingen av tolvstegsrörelsens behandlingshem i Sverige tidigare, så jag såg fram emot att läsa boken.

Tyvärr skulle jag bli mycket besviken. Boken har tre fundamentala brister som gör den till en besvikelse, och som får de förvånansvärt få timmarna det tar att läsa boken att trots allt kännas lite bortkastade. Den ena bristen är att boken känns väldigt rörig, dels förekommer upprepningar av samma fakta på några ställen och dels bidrar bokens personfokusering till det röriga intrycket då samma personer varit inblandade i flera företeelser. Den intressanta utvecklingen av hur tolvstegsrörelsens behandlingsverksamhet etablerades och utvecklades i Sverige presenteras genom personporträtt, förutom att ge detta röriga intryck går man miste om en viktig del av utvecklingen, det är bara några få framgångsrika förgrundspersoner som beskrivs, och alla som följt med i missbruksområdets utveckling vet att det finns andra aspekter som hade varit intressant att få ta del av. Jag hade valt ett mer kronologiskt upplägg, och jag hade inte som bokens författare fegat för att redogöra för de interna konflikterna som nu tyvärr enbart omnämns med ett par ord. Ändock är denna historiebeskrivning bokens förtjänst.

Den andra bristen är att det märks att såväl författarna som förläggare saknar djupare kunskap om missbruksområdet och dess utveckling, det gör att beskrivningarna av utvecklingen blir ytliga och helt partiska, och dessutom felaktiga. Och den tredje bristen handlar om det traditionella inom tolvstegssammanhang, föraktet för vetenskap och akademisk kunskap lyser igenom. Se vidare nedan för exemplifiering.

Det är uppenbart att det som drivit fram boken är inte att berätta den intressanta utvecklingen av behandlingsbranschen, och inte heller som boken kan ge sken av, får man en bra bild av vad en tolvstegs- (eller Minnesota-)behandling består av. På bokens hemsida, och hos KRIS samt Unga KRIS får man en bild av att boken ska berätta vad de, som de uttrycker det, ”vet”, dvs ”att det går att bryta med missbruk och beroenden. Vi vägrar ansluta oss till uppgivenhetens linje. Därför är boken nu skriven och därför sprider vi nu kunskap och hopp”. Jag tycker inte att boken förmedlar det, däremot är den en slags förfinad utveckling av KRIS tidigare verksamhet i Almedalen, ett huvudsakligt angrepp på den mer vetenskapligt grundade substitutionsbehandlingen som man ser som uppgivenhet. Denna gång är budskapet förpackat i en bristfällig beskrivning av 12-stegsbehandlingens utveckling och nedgång, kombinerat med ett antal anekdoter och försök att beskriva en form av andlighet. Försvaret av tolvstegsbehandling, attackerna på såväl substitutionsbehandlingen som vetenskaplig forskningsmetodik samt den bristfälliga självkritiken känns panikartad, vilket inte är så konstigt eftersom det finns ekonomiska intressen från såväl behandlingshem som KRIS som varit hotade ett tag.

Vad det gäller bokens saklighet lämnar den som nämnts en hel del i övrigt att önska, redan från början slås den osakliga (och ovetenskapliga) tonen an, på sid 10 i från Lotta Saidac (SCAA) påstås att tolvstegsbehandling är ”den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen”. Detta görs helt utan referens eller hänvisning till källa för påståendet, att förvänta sig att läsarna är så naiva att de köper påståendet utan belägg är att förolämpa intelligensen hos läsarna.

När författarna ska beskriva tolvstegsrörelsens, och behandlingshemmens, grundfilosofi så nämner de visserligen grunden Oxfordrörelsen på ett antal ställen, men tyvärr saknas en del detaljer och problematisering av denna kristna grund, men det hade varit intressant att ta del mer av denna aspekt, inte minst i ljuset av behandlingsformens svårigheter. Det är uppenbart att författarna ser ”den andliga aspekten” som en fördel, vilket gör att man lätt kan tro att den som skrivit om detta i boken själv har kristen livsfilosofi och inte ser detta kristna/andliga ursprung som den del av tolvstegsrörelsens problematik det skulle kunna vara i ett sekulariserat land som Sverige. Trots att boken ägnar en del del text åt att redogöra för ”andlighet”, tycker jag att området är såväl lite väl rörigt och ”pratigt” beskrivet och inte problematiserat tillräckligt.

Ett annat exempel på såväl osaklighet som bristande självinsikt/självkritik är att förklaringen av nedgången för tolvstegsrörelsens behandlingshem med att det handlade om ett alternativt vårdsätt än substitutionsbehandling (s 80). Det är visserligen så att tolvstegsrörelsens omsättning har minskat bland annat till följd av att heroinister (opiatanvändare) i allt större utsträckning har fått ta del av den s k substitutionsbehandlingen, men det handlar snarare om att den vårdformen vetenskapligt kan redovisa en högre överlevnadsgrad än tolvstegsrörelsen kan än att man har något emot den drogfria behandlingen i sig. Detta kan eller vill inte författarna redogöra för, utan i stället förekommer samma osakliga kritik mot ”subutex, suboxone och metadon” på flera ställen i boken, och självfallet måste författarna precis som KRIS (ang länkarna ovan om tidigare verksamhet i Almedalen) kalla medicin för ”statligt knark” (detta lågvattenmärke av de oseriösa författarna finns på sid 88). Och att författarna inte ens verkar kunna att det är enbart en mindre andel av narkomanerna som omfattas av denna substitutionsbehandling, den större delen av de svenska narkomanerna har andra huvuddroger än de som substitutionsbehandlingen med subutex, suboxone och metadon riktar sig till, är som sagt var bara ett i raden av exempel på att författarna är oinsatta i frågorna de skriver om.

Likaså riktas kritik mot kommuners och landstings alternativa behandlingsformer pga av de ”saknar i stort sett adekvat personal”, menat personal med egen erfarenhet av missbruk/beroende. Även det visar på en viss bristande kunskap/insikt, jag har kommit i kontakt med flertalet kommuners/landstings/statliga SiS beroendevård och på flera ställen finns såväl tolvstegsbehandling som personal med egen erfarenhet, visserligen inte i samma omfattning som på tolvstegsrörelsens behandlingshem, men ger man i sig på att beskriva/kritisera svensk missbruksvård bör man verkligen vara lite mer insatt än vad författarna förefaller vara.

Att omnämna att Bejerot ses som ”ett spöke i svensk vårdpolitik” utifrån ett resonemang om sjukdomssynsättet är ännu ett exempel på att inte redogöra särskilt sakligt för problemområdet, det finns många andra anledningar till varför bejerotska synsättet på aktuellt område är ifrågasatt idag, inte minst utifrån hans repressiva synsätt.

Visserligen är boken ett försvarstal för tolvstegsbehandling, men det är anmärkningsvärt att författarna lånar sig till att redogöra för behandlingshemmens egna påstådda resultat. Så påstås t ex Nämndemansgården ”enligt en undersökning” ha en ”successrate” på 67%, Lindormsnäs påstås ha haft 87%. Detta skulle ju i behandlingssammanhang vara världssensationer. Att författarna anger detta handlar förmodligen om bristande förmåga till källkritik, och bristande kännedom om internationella studier om successrate för behandlingar, men det är än mer förvånande att behandlingshemmen själva tror att dessa självutförda undersökningar har någon slags trovärdighet. Men så saknar redogörelsen för tolvstegs-/Minnesota-behandlingen nedgång i stort sett helt självkritik. Visst omnämns i beskrivningen av utvecklingen att det fanns behandlingshem som hade mycket outbildad personal, men särskilt mycket mer självkritik än dessa få rader finns inte. Att måla ut substitutionsbehandling, enskilda läkare som drevs av ogillande av privata alternativ och ”socialdemokratins Sveriges” ogillande av privata vårdformer som förklaring till behandlingsformens nedgång duger inte.

Vidare hade jag själv uppskattat mer vetenskaplig grund i boken, det finns trots allt en hel del amerikansk forskning om ”Minnesota-”/12-stegsbehandlingen. Men som jag konstaterat tidigare förefaller tolvstegsrörelsen, åtminstone i Sverige, ha intagit en vetenskaps- och forskningsfientlig ståndpunkt (apropå t ex att t o m Hazelden använder sig av substitutionsbehandling i deras behandling). Det präglas som sagt var även boken, och ser man på den sista sidan så framkommer det att författarna inte ens har grundläggande förståelse för jämförelsemetodikens roll i forskningen. Det är olyckligt, och så länge som tolvstegsrörelsens förespråkare i Sverige håller fast vid den inslagna vägen vågar jag påstå att jag tror att framtiden ser mycket mörk ut. Det är synd, för tolvstegsrörelsen har en del att bidra med, men förmodligen har man på behandlingshem och intresseorganisationer (som SCAA) för dåliga rådgivare för sitt eget bästa.

Boken är aktuell på ett seminarium i Almedalen i morgon. På seminariet ställs tre frågor:

”Vi frågor oss därför varför så få kommuner väljer att skicka missbrukare på Minnesotabehandling? Är företag bättre på att välja fungerande behandlingsmetoder än kommuner? Är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande, symptomlindring med läkemedel eller naivitet som styr missbruksvården?”

De är inte så svåra att svara på. Svaret på den första frågan handlar dels om budgetmässiga faktorer, öppenvård i egen regi är billigast för kommunerna (på kort sikt åtminstone), och dels om att tolvstegsbehandling saknar evidens för narkomani enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Vidare har tolvstegsrörelsen gått i motsatt riktning mot den svenska offentliga sektorn, inkl missbruksvården, när missbruksvården allt mer lutat sig åt vetenskaplig och teoretisk grund har tolvstegsrörelsen blivit allt mer anekdotisk och osaklig (t ex KRIS kampanjer) och inte anställt akademiskt utbildad personal i tillräcklig omfattning.

Svaret på den andra frågan är nog att näringslivet inte tar del av vetenskapliga resultat för behandlingsmetoder, och inte heller har utvärderingsorganisationer, i samma utsträckning som den offentliga sektorn. Svaret på den tredje frågan är att missbruksvården styrs av dels ekonomiska besparingar/prioriteringar, dels mer eller mindre lyder under strikta utvärderingsformer som missgynnar mer ostrukturerade behandlingsmetoder och dels dras med ett politiskt ointresse. Att sedan tolvstegsrörelsen även i frågan måste misskreditera den läkemedelsassisterade behandlingen gör nog att den får det allt svårare eftersom det tyder på en okunskap (förakt för?) om vetenskapligt grundade behandlingsmetoder som mäter chans för överlevnad, ett område där tolvstegsrörelsen inte kunnat presentera trovärdiga siffror som gör behandlingen till ett alternativ.

Missbruk och vinster i välfärden

I det kommande valet finns en frågeställning som åtminstone teoretiskt är av största vikt för missbruksområdet/missbrukarvården, frågeställningen om privat vård. Under en lång tid var behandlingshem en central beståndsdel i missbrukarvården, men sedan 90-talskrisen har det varit en ständig minskning på såväl antalet individer som får behandling vid HVB-hem som antalet dagar dessa får. Socialstyrelsen skriver t. ex. i en rapport ”Tillståndet och utvecklingen inom hälso- och sjukvård och socialtjänst Lägesrapport 2013” (PDF, s 121) att

Läs mer

Socialstyrelsen/IVO måste stänga IOGTs behandling!

Det stormar igen kring nykteristerna IOGTs behandlingshem utanför Nora/Örebro. Igår berättade SvTs Tvärsnytt om att föreståndaren skickat hem alla patienterna, detta med anledning av hon inte ansåg sig kunna garantera patientsäkerheten eftersom det saknades kompetens på behandlingshemmet. Och t o m personalen har riktat kritik mot hur IOGT sköter verksamheten.

http://www.svt.se/wd?widgetId=23991&sectionId=567&articleId=1984841&type=embed&contextSectionId=567&autostart=false

Men det är inte första gången som behandlingshemmet är i blåsväder.

2011 fick behandlingshemmet kraftig kritik från Socialstyrelsen som menade att personalen saknade adekvat kompetens, att kvalitetssystem för patientsäkerhet saknades, att merparten av personalen var korttidsanställda, att dokumentation och journaler inte fördes på korrekt lagenligt sätt. Men tydligen fortsatte IOGT att bedriva verksamhet på detta vidriga sätt, men som tur var hade till slut föreståndaren kurage nog att nyligen sända tillbaka patienterna till hemkommunerna. Det är ändå ett grovt övergrepp som IOGT begått genom att ta emot patienterna utan att ha kvalificerad verksamhet, men kvalité, t ex forskningsanknuten verksamhet, har ju aldrig varit något som kännetecknat IOGT…

Symtomatiskt slår nu fortfarande IOGT ifrån sig. Den lokale profilen Per Holm tycker att det är föreståndaren som agerat felaktigt och har avskedat henne, IOGTs centrala kommunikationschef tycker att IOGT centralt stöttat med kompetens och rådgivning (och det kanske är just det som är problemet…). Självfallet nämner inte IOGT de patienter som uppenbarligen farit illa av det systemfel med inkompetens som IOGT står för.

Och ja, jag vet att Socialstyrelsen inte har med tillsynen att göra, att det är Inspektionen för Vård och Omsorg som handhar det, men det kanske inte alla vet så därför finns den myndighet som tidigare hade ansvaret med i rubriken.

Om tolvsteg och fd. missbrukare som behandlare

Då och då förekommer kritik mot tolvstegsbehandling i olika sammanhang inom det svenska missbruksområdet. En del kan kanske tycka att jag har stått för en del, t ex när jag påpekat att tolvstegsbehandling inte har evidens som behandlingsmetod vid narkotikaberoende, jag ser det mer som ett konstaterande av fakta från de de s.k. ”Nationella Riktlinjerna” i stället för kritik och mestadels brukar jag använda det för att påpeka dubbelmoralen hos våra svenska kommuner och hur missbrukarvården sköts/fungerar i vårt land. Kommunerna hävdar gärna att de arbetar evidensbaserat och deltar gärna i SKL:s projekt ”Kunskap till praktik” som arbetar/arbetat med införandet av de nationella riktlinjerna, men sedan bedriver man gärna öppenvård med ”tolvstegstegsbehandling” som metod.

Dock går det däremot att se avsaknaden av evidens som ett exempel på ”attacker”, för Socialstyrelsens evidens (i de nationella riktlinjerna) kommer från en ”fakta” som presenteras av en expertgrupp och det har alltid förekommit en skeptisk, för att inte säga negativ, inställning till tolvstegsbehandling inom den svenska ”expertkåren”. I en del böcker skrivna av den svenska ”expertkåren” förekommer ibland generaliseringar och påståenden som inte är så generaliserbara för svensk tolvstegsbehandling, åtminstone känner inte jag igen en del påståenden utifrån den praktiska erfarenhet och övrig kunskap jag har av tolvstegsbehandling.

Läs mer

Den skeva könsfördelningen inom öppenvården, ett patientsäkerhetsproblem

En effekt som jag märkt av omvandlingen av missbrukarvården från slutenvård till öppenvård är att könsfördelningen förändrats. När den mesta kvalificerade missbrukarvården utfördes via behandlingshem som ofta var tolvstegsinriktade tror jag att det fanns en övervikt för män som behandlare, utifrån att rekryteringsbasen ofta var fd missbrukare som antingen omskolade sig via folkhögskola eller internt till behandlare efter en tids nykterhet (och i vissa fall direkt i samband med avslutad behandling). Sedan förändrades missbruksområdet för lite mer än några år sedan.

Läs mer

Vad är kvalitet i missbrukarvård?

Jag har tidigare skrivit en del om det problematiska med kvalitet inom missbrukarvården. Jag skrev bl a om ex på offentlig verksamhet som inte kunde svara på om deras missbrukarvårdsinsatser gav det förväntade/önskade resultatet, ett mått som för mig är en självklar och väsentlig del av kvalitetsmåttet. Tyvärr ser det likadant ut över allt, få verkar bry sig om kvalitet i missbrukarvården. Kanske fungerar det så för att det är så få som pratar om missbruksproblematiken offentligt, och det saknas en stark röst för dem som berörs.

Många verksamheter inom missbrukarvården pratar om kvalitet, särskilt inom den privata sidan av vården, kanske tror man att det är bra för affärerna att prata om kvalitet. Ofta pratar man om olika kvalitetssystem, som den stora koncernen Scientum, som ingår i vårdkoncernen Frösunda, gör här. Scientum har kvalitetssäkringssystem, och ändå kan det i förra veckan dyka upp nyheter om en mamma vars son varit på Staffansbogruppen (ingår i koncernen tillsammans med bl a ”ursprungliga Hasselakollektivet”) i ett år och ”förvarats”, någon särskilt kvalificerad vård verkar inte hennes son ha fått och att få tag på narkotika/nätdroger på behandlingshemmet var tydligen inte så svårt. Så vad hjälper det om man har ”kvalitetssystem” om de i behov av vård inte får någon vård, kanske blir det en avvikelserapportering i linje med hur dessa kvalitetssystem fungerar. Men är det kvalitet?

Ett annat stort privat vårdföretag, Nämndemansgården som bedriver missbrukarvård enligt tolvstegsmodellen, presenterar sig så här på hemsidan:

44

”Rekommenderas av Socialstyrelsen i dess nationella riktlinjer…” skriver man, men det Nämndemansgården påstår på sin hemsida är inte sant. Socialstyrelsen rekommenderar inte tolvstegsmetoden vid narkotikaberoende, enbart vid alkoholberoende. Så när man inte kan förhålla sig till sanningen om den metod man bedriver vård enligt, kan man då säga något om kvaliteten vid hemmet? Nämndemansgården har på hemsidan under behandlingsmodellavsnittet ett avsnitt om utvärderingar, där talas om goda resultat där ”universitetsstudier” visar på att ”i genomsnitt 2/3 av våra patienter får en kvarhållande nykterhet där även livskvaliteten och arbetsförmågan ökar markant.” . Det låter bra, men samtidigt finns inga konkreta fakta om hur många av patienterna som ingått i dessa ”studier”, man lägger ut bilder som dessa från Professor Mats Fridells ”utvärdering”:

45

Bilder från en studie som genomförts år 2001 med ? antal deltagare av ?? totalt antal behandlade individer. Det ser kanske bra ut, och en professor är kanske en trovärdig referens, men vad säger det egentligen om kvaliteten vid Nämndemansgården? Inte något alls, som jag ser det. Det är gammalt material, det är otydliga uppgifter, och det saknas mycket information om hur bra det går för patienterna. Varför ska det vara så svårt att redovisa? Om man inte vill ”slira på sanningen” och enbart visa något som eventuellt handlar om kvalitet.

Ett annat stort behandlingshemsföretag är Attendo, åtminstone var man stora förut, då man hade 4 stora enheter inom missbrukarvården och några små. Nu är man nere på två stora. Attendo beskriver sin verksamhet så här:

”För att kunna erbjuda en så individuell och flexibel beroendevård som möjligt kombinerar vi tolvstegsprogrammet med Craig Nakkens teorier om beroendepersonligheten.”.

Även på Attendo behandlar man alltså narkomaner med av Socialstyrelsen inte godkänd metod, och dessutom lägger man till ovetenskapliga metoder från Craig Nakken, som jag skrivit om tidigare, det inger inte särskilt stort förtroende. Och även Attendo har på hemsidan ett avsnitt om kvalitet. Men inte heller för Attendo är kvalitet något som har med hur väl man lyckas att göra, dock har Attendo gett ut en PDF med en utvärdering med hjälp av ASI-metoden.

Attendo som fram till för något år sedan hade fyra stora behandlingsenheter inom missbrukarvården med ca 30-40 platser på vardera stället, har sammanställt 100 svar i denna utvärdering. Varför man stannade vid 100 är svårt att säga, för en så begränsad verksamhet och med datorer, hur kan man inte presentera uppgifter för kvaliteten för samtliga patienter? Dessutom blir siffrorna vid ett så litet urval väldigt osäkra, t ex för dem som använt narkotika så handlar det om i Attendos redovisning om ca 35 individer, en individs svar får stort genomslag eftersom Attendo redovisar procentenheter. Det ger en osäkerhet om hur tillförlitliga siffrorna i rapporten är, och om tillförlitligheten sägs ingenting, ändå presenteras resultaten i marknadsföringsmässiga ordalag om hur bra behandlingen verkar. Men det räcker inte med det, rapporten har en annan stor svaghet.

I rapporten framgår att för att få 100 svar (kanske är statistik lättare att räkna på 100, ett svar = 1 procent…) var man tvungen att kontakta 150 individer, bortfallet vid undersökningen är alltså hela 33% (50 av 150). Varför kan man inte nå 33% av individer som behandlats för missbruk, kanske för att de är aktiva i sitt missbruk. Och läser man rapporten visar det sig att det är huvudsakligen ”narkomaner” som står för bortfallet, och att det är de med huvudsakligen alkoholproblem som svarar. Kanske är det så att Socialstyrelsen har rätt, tolvstegsmodellen är ingen bra modell för narkomaner, och ändå fortsätter Attendo att sälja platser till sina behandlingar.

Och för att avsluta det hela kring Attendo så framgår det inte hur resultatrapporten genomförts, men jag råkar veta eftersom jag själv svarat på Attendos frågor att det är personal som arbetar på behandlingshemmet som gör utvärderingen, och då infallet ett tredje statistiskt svårt problem där den intervjuade har en relation till utfrågaren och kan påverkas av att vilja lämna ”tillfredsställande svar”, med andra ord, Attendos ASI-rapport har inget värde alls.

Sammanfattningsvis, varför är det så svårt för missbrukarvården att prata om och öppet redovisa kvaliteten? Vilka resultat har vården? Jobbar man på bästa sätt? Det verkar ingen veta, även om vissa privata behandlingshem, och i synnerhet Nämndemansgården, har intresse av att dölja att man kanske inte arbetar på bästa sätt… Kvalitet borde vara viktigt för dessa privata hem som tjänar pengar på att bedriva en så komplicerad sak som vård av utsatta människor, man kan ställa särskilda krav på kvalitetsredovisning anser jag. Inte minst med tanke på att det titt som tätt kommer rapporter om allvarliga missförhållanden, här är ett sånt den senaste veckan med ett behandlingshem utanför Tranås, som precis som Staffansbogruppsfallet handlar om att personal agerar märkligt och olämpligt och att patienter får tag på och använder narkotika på behandlingshemmet. Men kanske ses inte detta som kvalitetsproblem av branschen, huvudsakligen är att man har sina ”kvalitetssystem”, då har man ju kvalitet (eller inte).

Nakken: Jaget och missbrukaren – Hur en missbrukarpersonlighet uppstår

Under den gångna veckan har jag kommit i kontakt med boken ”Jaget och missbrukaren – hur en missbrukarpersonlighet uppstår” av Craig Nakken som är vanlig inom delar av missbruksvården, och då i synnerhet inom tolvstegsrörelsen. Först fick jag en googling hit på missbrukspersonlighet, så jag måste ha skrivit om detta tidgare… Sedan hamnade jag på Attendo Individ och Familj Beroendevård som på hemsidan presenterar sin behandling med texten ”För att kunna erbjuda en så individuell och flexibel beroendevård som möjligt kombinerar vi tolvstegsprogrammet med Craig Nakkens teorier om beroendepersonligheten.” Och så till sist kom jag att diskutera ”okonventionella behandlingsmetoder” i ett sammanhang där jag kopplade till just denna teori. För det är en okonventionell metod.

Craig Nakkens teori om missbrukarpersonlighet, eller missbrukspersonlighet som en del säger, ibland förkortat MP i vardagssamtalet, är ingen vetenskaplig metod, den bygger inte på några vetenskapliga rön, och sålunda innehåller inte heller boken som är utgångspunkten för ”teorin” några källhänvisningar. Det finns alltså vare sig i boken eller där denna ”behandlingsfilosofi” tillämpas inga underbyggda slutsatser som kan härledas och som leder fram till denna teori om missbrukarpersonlighet, utan det handlar mer om gissningar förslag på en tolkning av hur missbruk uppstår. Inom psykologin/socialpsykologin där det ibland talas om personligheter har man också slagit fast att det finns ingen särskild missbrukarpersonlighet, däremot finns det vissa personlighetsdrag som oftare är kopplade till missbruk, men det är en annan sak.

Tankarna om missbrukarpersonligheten är dock populär inom tolvstegsrörelsen, och även inom en del utbildningar inom missbruksområdet (främst folkhögskolor, t ex landstingets i Gävleborg) samt, som exemplet Attendo visar, även inom vården av individer med missbruk- och beroendeproblem. Möjligtvis kan man likna det vid kvacksalveri då den vetenskapliga grunden saknas, men det finns ett stort empiriskt gillande och igenkännande av tankarna så det är inte givet att tankarna ska avfärdas. Min erfarenhet efter några år inom tolvstegsrörelsen under 00-talet är att många kan känna en skuld- och skamlättnad då jaget (den jag är) särskiljs från ”MP”.

Jag har många gånger hört återfall i missbruk förklaras som att detta från individen frånskilda ”MP” tog över (dvs att det då handlar om tankar kring personlighetsklyvning, men så är självfallet inte fallet rent kliniskt utan det ska nog mer förstås i termer av skuld/skam och/eller ett behov av att ha ett komplext skede lättfattligt förklarat). Det är på gott och ont, det är gott att skuld och skam kan lättas och ”lastas över på MP”, det är ont eftersom det försvårar att arbeta med mer konstruktiva metoder för att stå emot återfallssignaler/-lust.

Ovanstående bok inleds med en beskrivning av hur olika objekt (droger, beteenden) skapar önskad känslomässig förändring och missbruk förklaras med orden: ”Missbruk är en emotionell relation till ett objekt eller en händelse, och missbrukaren försöker tillfredsställa sina behov av intimitet genom denna relation”. Den första delen av meningen är en förenklad förklaring av vårt biologiska belöningssystem, den senare delen är nog att betrakta som en mer mytisk bild som är så populära att använda inom tolvstegsrörelsen. Den första delen är alltså vetenskaplig, den andra delen är mer av kvacksalveri. Nakken definierar sedan missbruk med orden ”Missbruk är en patologisk kärleks- och tillitsrelation till ett objekt eller en händelse”, och med det blir det än mindre vetenskapligt och än mer mytiskt/kvacksalveri, men Nakken gör en ”god” ansträngning genom ordet patologisk få in i definitionen att missbruk i sig är en sjukdom.

För att ytterligare erbjuda en ovetenskaplig förklaring går Nakken vidare och förklarar att en ”missbruksrelation” uppstår då en individ förväxlar intensitet med intimitet, det är det mytiska sättet att förklara processer i belöningssystemet och kanske varför inte alla är lika utsatta för dessa. Därefter fortsätter boken med att beskriva missbrukets stadier, som enligt Craig Nakken är tre. Det första steget är att ”personligheten blir varaktigt förändrad”, och varaktigt slås fast att det är ”för all framtid”, och det är inte bara missbrukarens personlighet som förändras så, utan även de anhörigas. Och den första delen av detta är att en ”uppkomsten av en missbrukarpersonlighet”, den utvecklas av en ”kontrollförlust på det emotionella planet”. Enligt Nakken tar denna missbrukarpersonlighet så gradvis över ”jaget”, och missbruk består av en kamp mellan MP och jaget, där MP ”segrar” och blir starkare genom dessa segrar.

Det andra steget i ett missbruk är enligt Nakken att livsstilen förändras, dvs beteendet att skaffa objektet har tagit över och enligt Nakken har individen förlorat kontrollen över beteendena. Till sist kommer det tredje stadiet enligt Nakken därför att ”missbruket är så framgångsrikt i sina försök att framkalla smärta, rädsla, skam, ensamhet och ilska”, och detta tredje steg kallas ”Livet bryter samman”. Boken avslutas sedan med hur tillfrisknandet sker, som kan sammanfattas som en populär variant av de tolv stegen.

Det är rätt märkligt att ovanstående ovetenskapliga tankar är en väsentlig del av den svenska missbrukarvården, och att denna ”teori” och detta synsätt präglar t ex vård som ges med tvång, en central plats för marknadsföringen av dessa teorier är t ex vid en enhet inom Statens Institutionsstyrelse (se denna PDF sid 15, eller här på Drogportalen), en annan är den landstingsdrivna Forsa folkhögskola där han och hans bok är central i utbildningen till drogterapeuter,  ytterligare en utbildning som använder boken som undervisningsmaterial är Örebro läns landstings Fellingsbro folkhögskola och deras utbildning till behandlingspedagog och så finns han med som föreläsare vid Högskolan i Gävle.

Jag vet inte om jag tycker det är mest anmärkningsvärt att dessa teorier används vid tvångsvård eller t ex Attendos beroendevård dit kommuner skickar vårdsökande, eller om det är det faktum att minst en av utbildningsinstanserna för landets drogterapeuter (som arbetar inom vården över hela landet) använder sig av denna teori. Hur trevlig förklaringsmodellen än kan kännas, så är den helt utan vetenskaplig grund och frågan är om inte den gör mer skada än nytta för de som söker vård även om den har en (skuld/skam-) lindrande funktion för den enskilde missbrukaren. Det är som jag ser det bättre om vi vårdar individer med problem med metoder som har bevisade effekter och står på solida vetenskapliga grunder. Det känns mer etiskt korrekt så.

Boken säljs bland annat hos Adlibris och Bokus.

Kunskapsförakt

Något som slår mig i efterdyningarna av sprututbytetsfrågan är det utbredda kunskapsföraktet som finns i missbruksfrågan. Jag tror att det är få områden som styrs av andra faktorer än kunskap och vetenskap än missbruksområdet. Det är inte bara det att alla verkar ha lusten att uttala sig om missbruk, gärna utifrån föreställningar och fördomar, på ett sätt som jag upplever inte finns i andra kompetensområden. Få verkar dessutom bry sig om att sträva efter att bredda och fördjupa kunskapen. Ta exemplet med Moderaternas reservation i sprututbytesfrågan, om ett parti i t ex ekonomiska frågor baserat politiskt förslag på såväl förvanskad forskningstolkning som en tro hur (marknads)mekanismer fungerar, skulle det partiet blivit utskrattat. Det lär inte ske i denna fråga.

Läs mer

4 liv förstörda pga politik?

Utanför Örebro finns ännu ett behandlingshem inom den statliga myndigheten SiS, Granhults behandlingshem. På Granhult vårdas tonårskillar utifrån 12-stegsmodellen. Oftast handlar det om narkotikaproblem. Alltså finns det ännu ett behandlingshem som med tvång vårdar personer enligt en metod som enligt Socialstyrelsen inte är rekommenderad.

På hemsidan kan man se en bild från förra årets utbildningsseminarie på Granhult där personerna står och håller om varandra i en ring och temat var andlighet och beroende utifrån 12-stegsmodellen. En central del inom 12-stegsmodellen är två steg som lyder:

Vi beslöt att lägga vår vilja och vårt liv i händerna på Gud, såsom vi själva uppfattade Honom.

Vi försökte genom bön och meditation fördjupa vår medvetna kontakt med Gud, sådan vi uppfattade Honom varvid vi endast bad om Hans vilja med oss och styrka att utföra den.

Det finns många saker som gör att 12-stegsmodellen kanske inte är så enkelt för en knarkande tonåring att omfamna. Gud och andligheten tror jag är exempel på det, och det är enbart två saker som är mystiskt mytiska med 12-stegsmodellen.

I söndags kväll inträffade en allvarlig händelse på Granhults behandlingshem. Någonting har uppenbarligen gått väldigt fel när tre unga killar misshandlar en vårdare så allvarligt. Vad som hänt framgår inte. Enligt chefen hade killarna varit länge på Granhult och vårdaren var omtyckt. I den första nyhetsartikeln (allvarlig händelse) går det i kommentarsfältet läsa om institutionsledningen och hur denna har underbemannat, i den andra artikeln uttalar sig chefen om att det inte hade hjälpt med mer personal. Men läser man SiS egna rapportering om händelsen framgår att på denna öppna avdelning med plats för fyra klienter fanns det sex intagna. Så kanske är det så att underbemanning slitit på personalen och några ord gått fel. Det är åtminstone ingen hemlighet att de ekonomiska villkoren varit svåra för SiS som tvingats till organisationsförändringar med nedläggningar och sammanslagningar. Missbruket ökar kontinuerligt, anslagen till vården har under en lång rad år skurits ned.

Tills annat framkommit är det väl inte helt osannolikt att den politiska neddragningen på missbrukarvården kan ha sitt finger med i spelet kring denna olyckliga händelse som påverkar fyra människoliv för lång tid framöver. Det är bra att de rödgröna presenterar 12 miljarder i satsningar på vården (SvD), men det vore mer intressant att höra hur de ser på missbrukarvården framöver.

Drogtesters integritetsproblem

SvD skriver i två artiklar om drogtestdelen av integritetsutredningen och de medicinska tester som företag och organisationer kan utföra (SvD1). Det föreslås att drogtester enbart ska kunna användas vid ”berättigade skäl” enligt artikeln. Utredningen föreslår bland annat att man inte ska kunna begära drogtester på alla, något som får skarp kritik från näringslivets intresseorganisation. Och organisationen är även negativ till att utdrag ur belastningsregistret inte ska kunna missbrukas på det sätt som det görs idag.

Läs mer

Terapi och tårar

Det kan forskas på mycket och mycket som inte ser ut att ha med missbrukarvård att göra har med missbrukarvård att göra. I AB finns idag en artikel om hur mycket kvinnor gråter och varför. En del av forskningen visade att kvinnor i snitt gråter 16 månader av sitt liv. Undrar hur mycket vi män gråter? En del av könsdiskrimineringen är ju stereotypen att män gråter inte, vissa kallar det könsroll men jag ser det mer som diskriminering. Den forskning som AB refererar tar upp anledningarna till varför kvinnor gråter och redovisar svar som har med empati, sorg, oro, ångest, kärleksproblem etc att göra. Känslor som lätt framkallar tårar.

Läs mer

Privat vs offentlig välfärdskvalitet

Socialdemokraternas Carin Jämtin följer idag på DN Debatt upp den debatt som följt utifrån hennes tidigare inlägg om skolan och ”valfrihetsreformen” och privatskolorna. Jag brydde mig inte om den debatten eftersom den rörde skolan. Men det finns en intressant parallellfrågeställning ang. skillnaden mellan offentliga välfärdsföretag och privata välfärdsföretag. Det Jämtin riktar in sig på är att välfärdsföretagens vinster går till ägarna och att vinsterna ofta kommer från sämre personaltäthet eller användning av billigare sämre utbildad personal.

Läs mer

Missbrukarvårdskvalitet – t ex KRIS o Goodlife

Beträffande den certifiering som mitt tidigare inlägg idag handlade om så är det självfallet så att det är viktigt att vården bedrivs med kvalitet, men det behövs en debatt om vad som är kvalitet. Regeringens utredare pekar också på personalens kompetens och behov kring detta, och det har varit en käpphäst för mig, och också en anledning till mina tre år inom missbrukvarvårdsutbildning. Missbrukarvård är en allvarlig fråga, det är, oavsett om vården är frivillig eller inte, ett allvarligt ingrepp hos en människa. Självfallet är det allvarligt om vården måste ske med tvång, men den frivilliga vården är allvarlig på ett annat sätt.

Läs mer

Isolering av unga – den goda vården?

Igår presenterade Ekot en undersökning av ungdomsvården och dess bestraffning av unga genom isolering. Det är institutioner inom Statens Institutionsstyrelse (SiS) som bedriver den ungdomsvård som granskats, inom SiS bedrivs dels ungdomsvård enligt LSU (unga 15-17 år som begår brott men som inte ska placeras i fängelse) och dels vård enligt LVU (unga 12-21 år som ”utsätter sig själva eller sin omgivning för omedelbar fara, till exempel genom kriminalitet, missbruk, våld och prostitution”). Till det kommer vuxenmotsvarigheten till LVU, vård enligt LVM.

Läs mer