Om bloggen: syfte, teori, åsikter

Under de år som jag bloggat har jag flera gånger fått några återkommande frågor som jag vill besvara genom denna sida. Jag vill också passa på att informera om en ”legal disclaimer”.

Frågorna handlar om:

1.  Varför bloggar du?

2. Vilken förankring har du? Jag tolkar det som; Vilken är den teoretiska inriktningen på bloggen?

3. Varför är du så negativ till IOGT/12-steg/KRIS/RNS/socionomer/socialsekreterare/socialarbetare/politiker?

4. Vad har du för åsikt om cannabis/legalisering/metadon/subutex?

1. Varför bloggar du?

Jag började blogga 1999 i ett försök att förstå tillvaron och ”synliggöra det osynliga”. Huvudinriktningen då var psykisk ohälsa, och även om jag skrev om min användning av olika missbruksobjekt så såg jag inget av dessa som missbruk. Det handlade inledningsvis mycket om min vardag, och allt eftersom kom det bli allt mer om den destruktivitet jag ägnade mig åt (drog- och sexberoende), och sedan så småningom försöken och hur jag lyckades att få tillvaron att fungera utan destruktivitet.

Tillvaron fungerade dock inte så väl som den borde, varför mitt bloggande allt eftersom ju mer jag lärde mig genom t ex sociologistudier, gled över till att bli allt mer politiskt. Politiskt i termer av dels allmän socialpolitik och dels genom en orädd kritisk analys av samhället inom detta område. Bloggen har sedan 2007 främst rört sig kring denna problematisering (= diskussion och belysning) av varför har vi så mycket social problematik, vilka de olika delproblemen är (och de är många) och varför är vi så dåliga på att minska dessa. Det är ett enormt stort område och jag har fokuserat på missbruk och beroende.

För övrigt är det fel att skriva bloggen eftersom det varit flera bloggar under åren, allt sedan 1999. Jag har skrivit, och tröttnat, och börjat igen, så som det ofta blir i ”bloggvärlden”, men kanske är det särskilt tärande att skriva inom just detta område där jag rört mig, kring psykisk ohälsa, missbruk och samhällets brister inom området. Det är inte precis de enkla frågeställningarna, och mitt angreppssätt gör det inte heller enklare.

Även om jag anser att bloggen tar sig an området utifrån ett annat perspektiv än mitt egna egocentrerade, finns det en egoaspekt när jag skriver om missbruk (och allra helst skulle jag behövt lösa det aktuella problemet före jag själv behövde hjälp av samhället, men nu blev det ju inte så…). En mycket stor del av samhällets hantering av missbruks- och beroendeproblematiken handlar om att en individ med missbruksproblem är en individ som det tidigt ”gått snett” för, som har haft problem i skolan och sedan startat sin ”avvikarkarriär” via tidig alkohol-/narkotikadebut och sedan kriminalitet. För en del är det verkligen så, men allt för ofta blir det bara en stereotyp som hindrar utvecklingen till något bättre inom området för det större flertalet. En del som är ute och föreläser om området brukar berätta om hur stor andel det är som har just denna bakgrund, allt utifrån någon studie på en behandlingsinstitution, men då glömmer man bort det som bl a Missbruksutredningen lyfte upp som ett stort problem – endast en av fem i behov av vård nås av vård, och sedan dess har antalet problematiska narkotikaanvändare konstaterats vara närmare 60 000 än 30 000 som var Missbruksutredningsens siffror.

Vi har några hundra tusen individer i Sverige med beroendeproblem, allt för många av dessa syns aldrig i det offentliga samtalet eller för den delen i det stöd som samhället är berett att ge, och inte heller passar allt för många in i de mallar som finns för att ”lösa problemet” (även om dessa ibland hävdar att behandlingen sker individuellt). Denna enfaldighet i behandling, stöd och hjälp, skapar en hel del problem, och i enfaldigheten ligger även att få diskuterar denna aspekt. Med hög svansföring hävdar jag då att denna blogg då inte tillhör de enfaldigas skara… 😉 Jag tror t o m att bloggen kan tillföra något viktigt och vara en del av den förändring av området som behövs för att minska problemen och människors onödiga lidande.

2. Vilken är den teoretiska inriktningen på bloggen?

För mig är det viktigt att ha en teoretisk inriktning, eller snarare teoretiska analysinstrument i bakgrunden. Jag har kommit att bli mycket förtjust i sociologi som vetenskapligt perspektiv eftersom det berör dels individen, dels samhället och dels mötesplatsen för båda dessa, på ett sätt som inget annat teoretiskt perspektiv gör. Missbruk berör, påverkar och orsakas av både individ och samhälle, därför är sociologi oundvikligt för förståelsen (tyvärr har allt för få förstått det).

Inom sociologin har jag intresserat mig mest för makt- och konfliktperspektiven, symbolisk interaktionism samt socialkonstruktionism . Makt- och konfliktperspektiv hjälper till med att synliggöra makt (och dess redskap, t ex kontrollfunktioner som urinprov) och strukturer och visar på vikten att göra det. Symbolisk interaktionism och socialkonstruktionism hjälper till med att förstå t ex språkets betydelse (t ex hur man definierar missbruk osv) samt normer och stigmatisering.

Problematiseringen av det som inte fungerar så bra inom området har alltid varit viktigt eftersom det är väldigt få som vill diskutera områdets brister och problem, dessutom finns det en tydlig strömning att det ”viktiga” handlar om att lyfta upp det som fungerar bra, och dessutom hävda att ”på det stora hela så fungerar allt bra”. Det blir självfallet trevligare när man fokuserar på det som fungerar bra, men det ligger också i maktens intresse att föra fram att det verkligen fungerar bra. Dels behöver etablissemanget (makten) försvara en allt mer kritiserad politik inom området, och då blir det viktigt att hävda att det verkligen är bra inom området, dels finns det självfallet en ekonomisk aspekt på att det kostar en hel del att rätta till det som inte fungerar bra, och så har vi vårt nationella särdrag att hylla konsensus.

Och konsensus innebär i detta fall åsiktsgemenskapen hos de som är etablerade inom området, och de som är etablerade inom området är inte de som själva har haft direkt erfarenhet av områdets problem och baksidor. Det är väldigt lätt att både ”ta lätt” på områdets problem och hemfalla åt trenden med att ”se det positiva” när man själv inte varit en del av/berörts av problematiken. Sedan finns det dem som har denna erfarenhet, men som strävar så till den grad efter att bli en del av etablissemanget att de glömmer/verkar ignorera delar av den egna historiken.

Två centrala problem som jag vill belysa är stigmatisering och diskriminering. Få områden kommer undan med en cementerad situation där en orättvis och osaklig (enfaldig) bild av individer kan upprätthållas år efter år, en bild som bygger just på okunskap och fördomar, men missbruksområdet gör det. Det är också få områden där insatser som skulle kunna lindra problemen inte bara ges i otillräcklig grad, utan även monteras ned. Och få säger något om det. Det är få områden där lagstiftarna (våra politiker i riksdagen) varit måna om att i lagen särskilt markera att fördomar och orättvis behandling är accepterat när det sker utifrån aktuellt sammanhang, men det går bra när det handlar om missbruksområdet. Konsekvenserna blir inte bara att samhällets hjälp och stöd är otillräckligt, utan även att arbetsmarknaden inte är lika tillgänglig för gruppen (såväl med som utan aktivt missbruk) trots att skäl för det inte finns, att samhällets sociala skyddsnät inte omfattar gruppen (såväl med som utan aktivt missbruk) på samma villkor som andra grupperingar. Det samma gäller t. ex. sjukvården, rättssystemet och flera andra områden där orättvisor tillåts existera enbart på grund av att det handlar om en grupp med vad vi kallar för bruk eller missbruk av sinnesförändrande substanser, oavsett om det pågår eller ligger bakåt i tiden. En del av detta som jag varit med om beskriver jag i min självbiografi, utan att sätta direkt namn på det (jag hade hoppats på en offentlig diskussion utifrån boken men det blev det självfallet inte), och i bloggen försöker jag när tillfälle ge problematisera detta. Få gör det, därför är det viktigt att åtminstone försöka.

Ett annat stort område som jag vill synliggöra är förenklingen av området. I det ingår att peka på enfaldigheten, det är så många aktörer och debattörer inom området som på ett enfaldigt sätt tror att begreppen missbruk och beroende, eller för den delen bruk och riskbruk, är endimensionella, ofta hamnar de då i sjukdomsbegreppet som förståelsemodell. Ibland är sjukdomsbegreppet som en diagnos (dvs ett namn på något), och då fungerar det för mig även om jag ibland tycker att det riskerar att bli väl mycket ”skrap på ytan”.

Ibland tror en del att det är en sjukdom i sig, vilket det inte är, och då fungerar det inte alls för mig. Och ofta tror dessa sjukdomstroende att ”sjukdomen” både yttrar sig, kan förklaras och dessutom behandlas på ett (1) sätt. Så är det inte som jag ser det. Missbruk och beroende är fenomen som är komplexa, både i sin förklaring, sitt ursprung, sitt uttryckssätt och sin behandling. Individen är central i missbruk och beroende, och en individ och dennes situation och historia är inte lik någon annans.

3. Varför är du så negativ till…

IOGT

Jag är egentligen inte negativ till IOGT i sig, jag tycker det är bra om grupper kan organisera sig. Jag är däremot negativ till IOGT eftersom de propagerar för och vill införa en norm som bidrar till att i onödan försvåra för individer som har eller har haft en problematisk användning av ett objekt (t ex alkohol). IOGTs arbete idag ökar stigmatiseringen av problematiska användare. Jag är också negativ till att IOGT allt för ofta struntar i, försöker misskreditera, förminska forskningsresultat inom drogområdet som skulle minska skadorna för individer som använder droger (särskilt gäller det narkotikaområdet).

Vidare är jag negativ till IOGT eftersom de söker konfrontation i stället för samarbete med ”oliktänkande”, vilket är olyckligt då IOGT är så dominerande på det svenska drogområdet genom den otroligt starka ekonomin de har både genom bidrag och inkomst från lotterier (apropå dubbelmoral). Som exempel har IOGTs olika mediakanaler t ex vägrat att skriva om/recensera etc mina projekt (läs mitt försök till kompetensutvecklingsföretaget Drogkompetens) och böcker.

12-steg

Jag är inte negativ till 12-steg, tvärtom anser jag att det finns en hel del bra aspekter på vägen från missbruk till missbruksfrihet som kommer från ”12-stegskonceptet”. Jag kan dock vara negativ till att man ofta är okänslig inför de negativa aspekter som vissa delar av 12-stegskonceptet kan medföra för olika individer. Jag är också negativ till att det ofta förekommer osakliga, teoretiskt och forskningsmässigt ogrundande, inslag, som t ex absolutism, missbrukspersonlighet och inte minst själva sjukdomsbegreppet i sig.

Jag är också kritisk till att det över lag ofta inom ”tolvstegsrörelsen” finns en föraktfull och negativ inställning till teoretisk/akademisk kunskap (vilket är allvarligt inte minst i behandlingssammanhang). Till slut är jag negativ till inslagen av sekterism, t ex uttryckt i en kraftigt negativ inställning till alternativa behandlingsmetoder (t ex kring substitutionsbehandling).

KRIS

KRIS och 12-steg går hand i hand (oftast), så en del av kritiken mot 12-steg är tillämpbar på KRIS. Vidare är jag kritisk till att de anser sig ha monopol att tala för ”de som genom egen erfarenhet vet vad det handlar om”. Jag kan också tycka att det finns en otillräcklig akademisk kunskap om aktuella områden som berör missbruk o dyl, vilket är allvarligt inte minst när KRIS ofta bedriver behandling. Det senare avspeglas ofta i att många inom KRIS verkar ha svårt för att lämna den kriminella identiteten utan snarare hyllar den på olika sätt (både i tal och yttre attribut).

RNS

RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, bedriver ett arbete för ett drogfritt samhälle. Detta arbete är inte bara skadligt för individer som bryter mot den normen och försvårar för de individer som vill lämna ett missbruk/beroende bakom sig, det är också en utopi och därmed bortkastad energi. RNS har visat sig vara beredda att t o m manipulera forskningsresultat i kampen mot narkotikan, vilket jag visat i bloggen ett par gånger, det gör dem till en obehaglig och oseriös organisation.

Socionomer/socialsekreterare/socialarbetare

Jag har i princip inget emot denna kategori individer, mer än att jag anser att för många inom denna kategori allt för ofta är oinsatta och okunniga om drogområdet och allt för ofta saknar ryggrad att öppet ta ställning i en del av områdets frågeställningar.

Politiker

Inte heller politiker är jag egentligen negativ till, men jag är oerhört besviken och desillusionerad. Många politiker talar om missbruksområdet, få gör någonting, och det som görs är sällan motiverat utifrån behov eller ”vetande” utan av ”för att man måste” och allt för ofta även av ”utifrån budgetramarna”, och vad det gäller budgetramarna är de väldigt lätta att minska för en grupp individer som inte har någon stark maktposition eller någon organisationsgrad att tala om. De politiker som minskar budgeten eller inte gör tillräckligt inom missbruksområdet riskerar inte några högljudda protester, och så ser det ut som det gör.

4. Vad har du för åsikt om…

Cannabis

Jag har ingen särskild åsikt om cannabis, precis som jag inte har någon särskild åsikt om något annat missbruksobjekt. För mig är det viktigt att utgå från fakta, så objektivt som det bara är möjligt, med respekt, dvs erkännande av, respektive objekts fördelar och nackdelar. Alla droger har fördelar och nackdelar, att inte erkänna båda delarna, som en hel del verkar göra vad det gäller fördelar, är att underkänna och idiotförklara användarna, vilket aldrig skulle falla mig in…

Vad det gäller skadeverkningarna finns tre seriösa utvärderingar som försöker väga samman en mängd olika skadeverkningar för olika droger, det går inte att undgå att konstatera att cannabis kommer långt ner i dessa rankingar. Dock finns det skäl att arbeta för att så få tonåringar som möjligt ska använda cannabis givet den kunskap vi har idag, tyvärr anser jag att dagens sätt att arbeta med cannabispreventionen snarare kan antas ge mer problem än minska dem.

Legalisering

Jag är vare sig för eller emot legalisering, jag tycker att vi vet för lite om effekterna och ser därför fram emot studier som kommer att komma från de ”experiment” som pågår i Syd- och Nordamerika. Det kan mycket väl visa sig att en legalisering av t ex en drog som cannabis har större mängd fördelar än nackdelar.

Däremot har jag tagit tydlig ställning för en avkriminalisering, dels utifrån de positiva effekterna som kan ses i t ex Portugal som genomfört det (jag har bloggat om det, använd sökfunktionen t h och skriv Portugal), dels på grund av att det finns teoretiska belägg för koppling mellan kriminalisering av individen och stigmatisering.

Det behövs enligt min åsikt krafttag mot stigmatiseringen, tyvärr verkar det som att samhällets instanser inte förstår det då arbetet mot stigmatiseringen är obefintligt. För att fokusera på detta behov av insatser skulle man kunna argumentera för att en legalisering av all narkotika skulle vara positivt i syfte att minska stigmatiseringen, min åsikt är dock att vi ska pröva andra vägar först.

Metadon/subutex

Jag har bloggat mycket om argumenten för läkemedelsassisterad behandling för opiatberoende, det är utom tvivel att metadon/subutex räddar fler liv och kraftigt ökar möjligheten för en individ att återinträda i samhället och få ett fungerande liv jämfört med alternativa behandlingar. Därmed inte sagt att jag är motståndare till alternativa behandlingar för de med opiatberoende, jag är för det som forskningen visar fungerar och det som passar den enskilde individen. Jag anser vidare att denna patientgrupp är utsatt för onödiga, moralistiskt grundade, regler, dvs diskriminering. Denna diskriminering borde skyndsamt utredas och avlägsnas i syfte att rädda liv.

”Legal disclaimer”

Texterna skrivs för publicering med journalistiskt ändamål i enlighet med SFS 1998:204.

Jag använder Google Analytics för hemsidans statistik så jag ser it-nätverken som besöker sidan, vilka sidor som besöks och ursprungskällan för besöket. IP-nummer loggas.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Om bloggen: syfte, teori, åsikter”

  1. God kväll.
    Jag landade på din blogg genom en slumpmässig kvällssurfning på nätet. Har än så länge bara läst lite sporadiskt bland dina bloggposter här på sidan, i huvudsak de som behandlar Cannabis och de diverse inlägg där du tar upp statistik och Sveriges olika intresseföreningars och forskares förvanskning av den samma. Förvanskningar som ofta tangerar till direkta lögner eller möjligtvis en okunskap som gör mig mörkrädd då det i flertalet fall är föreningar vilka majoriteten av landets befolkning betraktar som ”kognitiva autoriteter”. Det inger mig hopp inför framtidens drogpolitik att personer som du orkar och vågar debattera och diskutera Sveriges misslyckade inom detta fält. Själv måste jag vara försiktig inom min vardagskontext då mycket står på spel för mig och kan innebära negativiteter för min person om jag skulle uttrycka liknande åsikter. Jag är en individ som har närmare 20 års erfarenhet av cannabisrökning, under de senaste 15 åren har jag konsumerat cannabis dagligen under vissa perioder, under andra perioder mer sporadiskt. Under dessa år har jag skaffat mig två Kandidatexamer, en i Historia och en i Religionsvetenskap, dessutom en Masterexamen inom ämnet Informationsvetenskap och jobbar för närvarande på ett utav landets tre största universitetsbibliotek. Något som i princip borde vara en omöjlighet enligt vissa ”drogexperter”. Liknande situationer befinner sig flera av mina vänner i, var utav majoriteten har höga akademiska meriter och tillika höga positioner bl a. på Migrationsverket eller är yrkesverksamma läkare. Det är du som får föra vår talan när det kommer till frågor som dessa, och genom det som jag hittils har läst på denna siten så gör du det bra. Jag avslutar med ett boktips ”Drogernas historia” av David T. Courtwright, verksam professor i Historia vid Floridas universitet.

    Vänligen

    Carl

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *