Centern tror också att detta med ungdomsbrottslighet enbart handlar om den unges intrapsykiska verklighet, dessa politiker saknar förståelse för vilken betydelse de sociala villkoren har och hur samhället (läs politikerna) sviker och skapar förutsättningarna för denna ungdomsbrottslighet, där priset och konsekvenserna främst får betalas av ungdomarna i första hand och deras brottsoffer i andra hand. Det är problematiskt att vi inte har politiker inom det sociala området som har kompetensen att se helheten. Och det är ännu mer problematiskt att vi har politiker som är såväl kommunalråd som ledamöter i polisstyrelsen som inte känner till att den lag som de föreslår har funnits sedan 1990. Häpp.

Mitt förslag: Skaffa bättre politiker. Börja se missbruks- och kriminalitetsproblemen i ett vidare och mer vetenskapligt förankrat sammanhang där individerna inte enbart är biologiska varelser. Det är hög tid för det nu.

Via Drogsociologis twitter hittade jag en nyhetsartikel som denna organisation spred, de twittrade ut följande tweet, som också finns under avsnittet ”Nyheter” på Drogportalens hemsida:

Via länken kommer man till en pressrelease om hur en 22-åring i Borås dödade sin mormor i slutet av förra året, och så finns det en uppräkning av de mediciner som 22-åringen hade fått utskrivet (s k antidepressiva mediciner, sömntabletter och ”lugnande”) och så nämns det om hans missbruksproblem. Pressmeddelandet avslutas med:

Än en gång har en person, i stället för att avgiftas och bli av med sitt missbruk, utsatts för ”läkemedelsassisterad behandling” där det illegala missbruket blandas med ett legalt sådant – med katastrofala följder. Vi har sett flera liknande fall den senaste tiden.

Är det den här behandlingsmodellen som regeringens missbruksutredare Gerhard Larsson vill införa i hela landet?

Drogportalen väljer att inte länka till ursprungspressmeddelandet utan länkar till en ”uppsnyggad” variant, men det äkta originalet är detta. I originalet framgår det som alla som är vana att läsa ”nyheter” inom missbruksområdet redan inser vid det uppsnyggade pressmeddelandet, budskapet kommer från scientologikyrkan. Scientologikyrkan beskrivs av många som en sekt, en sekt som har sin egen behandlingsmetod mot narkotikaproblem och som bedriver en manisk jakt på all läkemedelsbehandling, och så finns det en hel del affärsprojekt kopplat, t ex drogfritt.nu som säger sig ha spridit sitt budskap till över en halv miljon svenska skolelever.

Det är otvivelaktigt så att scientologernas missbruksområde står skilt från vetenskapen, och frågan är då varför denna syn sprids från CAN, Statens institutionsstyrelse, landstinget i Stockholm mm. Drogsociologis Johan Nordgren ställde frågan, men har vad jag sett inte fått något svar. Det lär inte heller jag få.

Kring mordet i Borås finns dock ett antal väsentliga frågor att ställa som framgår av Sveriges Radios rapportering om rättegången. Det handlar om en individ som under lång tid lidit av såväl psykologiska problem som missbruksproblem, och så berättar mamman följande enligt SR:

Hon berättar om hans narkotikamissbruk och svåra psykiska problem, bland annat ångestattacker, med återkommande besök på psyket under ett års tid, och hur hon förgäves försökt få socialtjänsten att hjälpa till att ta hand om honom.

Åter igen har vi ett samhälle, en kommun, som sviker missbrukare. Hade han bott i Umeå hade nog kommunalrådet Holmlund sagt att han själv valt sina psykiatriska problem, men så är det ju självfallet inte. Det som är verkligt är däremot att politikerna, nationellt och lokalt i Borås, valt att inte ge 22-åringen vård/valt att inte ge honom vård som fungerat för honom. Så ser det ut när politikerna prioriterar enkla lösningar och billiga lösningar. DET är problemet om det ska definieras till ett problem, inte 22-åringens försök att självmedicinera med lagliga och illegala droger. Och DET borde skattefinansierade Drogportalen ägna sig åt att beskriva i stället för att sprida scientologernas budskap.

Holmlunds blogg handlar om missbrukare och missbruk, och även om han (osmakligt nog) utgår från Whitney Houstons begravning är det generaliseringarna i bloggen som gör Holmlund farlig. Olof Palme sa i ett tal 1978 ”Det mest påtagliga uttrycket för ett misslyckande i samhällsbygget är missbruket av alkohol och narkotika”. Olof Palme ligger väldigt långt ifrån Holmlund, men å andra sidan är förmodligen Holmlund ett av alla dessa goda exempel på vad som gått fel med socialdemokratin då man gett plats åt egofixerade karriärister i stället för ideologiskt drivna samhällsbyggare.

Holmlund skriver i bloggen att Houston var en usel mamma som inte kunnat ta hand om sin dotter, med det skuldbelägger han alla föräldrar till individer med alkohol- eller narkotikaproblem. Visst kan det mycket väl vara så att en förälder har en stor del i att en ungdom hamnar i ett missbruk, men att generalisera på det sättet och förenkla på det sättet är felaktigt och inte bara ett hån mot många föräldrar som kämpar för sina barn, utan även ett utmärkt bevis för att Holmlund är okunnig om vad missbruk handlar om och vilka förklaringsmodeller som finns.

Holmlund fortsätter med ”Att bruka droger kan aldrig skyllas på någon annan än personen själv”. Det är ännu ett exempel på dels motsatsen till vad Olof Palme stod för och dels att Holmlund som sagt var inte är det minsta insatt i frågan han uttalar sig om, missbruksproblematiken och hur missbruk uppstår. Missbruk och beroende är aldrig ett val som Holmlund implicerar, det finns ingen som väljer detta, däremot utvecklar en del av de som tar sinnesförändrande substanser ett missbruk. Vad det beror på kan förklaras antingen biologiskt, psykologiskt eller socialt. Och vad det gäller socialt, och till del psykologiskt, finns det inga som har större ansvar för missbruksproblematiken än våra politiker.

Våra politiker skapar de strukturer som är en del av förklaringen till varför en ung kille eller tjej i en bristfällig skola och i ett socialt utsatt område utan framtidshopp väljer att fly verkligheten med en substans hjälp, våra politiker skapar de strukturer som gör att en del föräldrar skapar en sådan psykologisk hemmamiljö att en kemisk avkoppling från den är ett fullt logiskt alternativ där någon enbart söker lättnad från miljön och inte ett missbruk som Holmlund anser att personen själv valt. Politiker skapar de bristfälliga system som inte ger tillräckligt med stöd för den som vill bryta utanförskapet.

Holmlund ser inte dessa strukturer. Holmlund lägger en totalt oförtjänt skuld på de som utvecklar ett missbruk. Och han gör det när han är en av huvudbeståndsdelarna i mångas missbruk. Det passar sig inte. Och det är självfallet att en politiker som uttrycker sig på det sättet som Holmlund gör borde avgå. Och inte nog med det, om Socialdemokraterna har någon form av ideologisk rest borde de som värnar denna se till att Holmlund antingen ber om ursäkt offentligt, eller helst ersätts med någon som har en annan människosyn och andra värderingar än Holmlund. Som jag ser det passar inte Holmlund med socialdemokratisk ideologi.

Update: När man läser på VK om Holmlunds utspel ser man i kommentarsfältet hur den mobb agerar som brukar ägna sig åt diskriminering och stigmatisering av missbrukare, det tar Holmlund som intäkt för att han har rätt. Han skriver i detta blogginlägg positivt om alla osakliga utfall mot missbrukare som bl a finns i detta kommentarsfält i en umeåtidning, han underblåser därmed fördomarna. Och inte nog med det, han hävdar att han har stöd för sina åsikter i partiets ledning. Så då får man ställa frågan till Socialdemokraternas högsta ansvariga politiker för missbruksproblematiken – Lena Hallengren, står du bakom de åsikter som Holmlund har gett uttryck för? Eller står du bakom de kloka socialdemokrater i Umeå som riktar kritik mot Holmlund? Givet hur Socialdemokraterna agerat i Piteå och Örebro kommun, ang missbrukarvården och som jag skrivit om tidigare, är det nog hög tid att Socialdemokraterna deklarerar var den står, jag som politiskt intresserad är mycket nyfiken på det.

Det senare gäller även sajten ”Sociala nätet” som är en intressant sajt som intresserar många yrkesverksamma inom området. Jag har länge ansett att den sajten är på stenåldersnivå vad det gäller sociala media, och allt för angelägen om att enbart vara en plats där socionomer kan ägna sig åt inbördes navelskåderi. Dock finns där guldkorn, som nu senast då en socionomstudent lyfter en mycket intressant frågeställning för alla oss intresserade av sociala frågor. Frågeställningen handlade om yrkesrollen och socionomers förmåga/utrymme att utöva det hjälpande arbetet med integritet, kontra socionomer som redskap för makten. Och artikeln ger en skrämmande bild av landets socionomer.

Det hela handlade om ett samtal i klassrummet på socionomutbildningen kring två förhållningssätt. Den ena kallas critical appraisal, vilket är en arbetsmodell i socialt arbete där sökande och kritisk granskning av ny forskning är viktigt, den andra kallas riktlinjemodellen, vilket innebär att det sociala arbetet styrs av utarbetade riktlinjer och guider. Det ena utesluter så klart inte det andra, men riktlinjemodellen förefaller vara den metod som är uteslutande gällande vid landets socialtjänster. Inte minst gäller det missbrukarvården, där det absolut styrande är politiska direktiv kring budgetramar och besparingar av skattemedel, och där diskussionen om olika behandlingsalternativ förefaller vara helt bortprioriterat. Det är också något som ligger i linje med vad som framgår av min granskning av Örebro kommuns missbrukarvård.

Under en lång rad år har missbrukarvården varit föremål för nedskärningar av olika slag, och resultaten för missbrukarvården är inte särskilt bra. Det borde leda till en febril aktivitet och diskussion bland i synnerhet landets socionomer, men så är inte fallet. Det är tystnad som råder, och det finns inget ifrågasättande samtal, och om det finns sker det inte i dialog med alla oss som är berörda eller särskilt intresserade av frågeställningarna. Critical appraisal låter som en nyttig och intressant metod, men den verkar definitivt inte användas. Och svaret ges bland annat i ovanstående debattinlägg på Sociala nätet där socionomstudenten redovisar klassrumsdiskussionen.

Diskussionen handlade om nedskärningarna och framtidens socialarbetare yttrade följande:

”varifrån ska dessa resurser tas? det kanske inte finns pengar någonstans att ta av”, ”vi ska också tänka på att politikerna är folkvalda och då är det väl så folket vill ha det i samhället, neddragningar, och få resurser till socialtjänsten, därför får vi helt enkelt nöja oss med vad vi har”

Och så slog läraren för dessa kommande socionomer fast: ”viktigt att komma ihåg är också att man måste vara lojal mot sin arbetsgivare, är man inte det kan det få konsekvenser för den enskilde, det kan till exempel ha en påverkan vid löneförhandlingar”.

Så, den socionom som anser att de som denne är satt att hjälpa inte får den hjälp dessa borde ha rätt till kan alltså riskera att få en sämre löneutveckling varnar lärare vid en av landets socionomutbildningar för. Ja, så kan vi ju inte ha det, där är bättre att tänka på sin egen löneutveckling, det är bättre att vi organiserar landets socialtjänst så att socialsekreterarnas löner prioriteras än de vårdbehövandes bästa. Eller?

Är det verkligen den socialpolitik som vi vill ha? Är det verkligen så vi vill att landets offentliganställda socionomer ska sköta sina arbeten? Eller vill vi ha något annat? Om det är debatten tyst, förutom att en socionomstudent vid namn Jenny Nilsson har kurage nog att åtminstone föra upp denna debatt, denna samtidsbild, till ytan. Problemet är att debatten förs i ett undanskymt hörn av internet som kallas Sociala nätet, utan några kopplingar till omvärlden, min kommentar kring detta kommer t ex inte att synas där. Och vem vet, kanske bloggar någon annan socionomstudent om detta också, det kommer vi inte få veta. Debatten, samtalet kommer aldrig att synas. Under tiden kan Sveriges socionomer, och de blivande, fortsätta att vara en tyst röst i debatten, för det är verkligen tyst från socionomerna kring såväl metodik som resultat för det sociala arbetet inom missbruksområdet, trots att de har en väsentlig insikt och roll att spela och trots att om något så ökar problemen inom det område de är satta att hantera.

Fast det hela kanske handlar om att det är just riktlinjemodellen som vi vill ha, då är ju allt i sin ordning. Men är det verkligen riktlinjemodellen som vi som medborgare och våra politiker vill ska råda? Där är nästa stora problem, folket i allmänhet har inga åsikter om detta, kanske inser de inte ens sammanhangen, och därmed kan politikerna luta sig tillbaka och inte ens behöva reflektera över om det är den politiska viljan att riktlinjemodellen är den rådande inom det sociala arbetet. Om detta samtalas inte heller, just för att det finns ingen samtalsarena där alla dessa krafter samlas. Jag försökte skapa det med mitt företag Drogkompetens, det blev ett fiasko, kanske för att det egentligen är så att den miljon svenskar som berörs av missbruksproblematiken, och dess 3 000 årligen döda medborgare, är ett ointressant fenomen när vi kan diskutera ett sjunde jobbskatteavdrag i stället… apropå löneförhandlingar… och apropå solidaritet och medmänsklighet kontra individualism.

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Nu har KRIS utrett sig själva berättar NA om. Örebro-föreningens ordförandes kompisar i Riks-KRIS, där för övrigt ÖRebro-ordföranden varit sekreterare, har utrett vad som hänt i Örebro-föreningen. Denna inte så oberoende utredning har kommit fram till att fortkörningsböterna som ordföranden lät Örebros KRIS-förening betala har sedan dragits av på hans lön, och så tyckte man att lyxbilen var helt ok. Men det borde ju inte stanna vid detta, som skattebetalare i Örebro har jag en del synpunkter på KRIS agerande.

Riks-KRIS ordförande Christer Karlsson ser inga moraliska problem kring hanteringen av fortkörningsböter, att bryta mot de lagarna är förmodligen en skitsak rent moraliskt, och att blanda samman den egna ekonomin med en bidragsfinansierad förenings ekonomi är tydligen också en skitsak.

Inte  heller anser Christer Karlsson att det är några problem med att föreningen lägger flera hundra tusen kronor på en lyxbil, det är inte bidragspengar som gått dit utan föreningen har enligt Christer Karlsson ”tjänat ganska bra med pengar, så bilen betalas inte med bidragspengar”. Det föreningen tjänar pengar på är bland annat att erbjuda missbrukarvård till Örebro kommun, och det är uppenbarligen så lönsamt att bedriva vård med skattepengar så att man har råd med en lyx-Audi till ordföranden. Men det är inte bara det att KRIS i Örebro tjänar mycket pengar på att erbjuda vård, man får dessutom bidrag från t ex kommunen.

Dessa kommunala bidrag från Örebro kommuns skatteintäkter verkar man inte behöva eftersom man tjänar ”ganska bra med pengar”, har man råd med en lyxbil klarar man sig säkert utan mina skattepengar som bidrag. Moralen i att både få bidrag och tjäna så mycket pengar att man utan vidare lägger pengarna på en lyxbil är nog inte i överensstämmelse med hur gemene man uppfattar att samhällsmoralen ska fungera. Och ska kriminella få en revansch i samhället är det nog viktigt att man arbetar en hel del med att lära om de moraluppfattningar som tidigare präglade den kriminella livsstilen. Jag har också sedan länge haft synpunkter på att just detta med samhällets normer och värderingar är en bristfällig del i KRIS så kallade missbrukarvård som de säljer till glada kommuner och myndigheter, och den bristen bekräftas ju nu av riks-KRIS ordförande.

I övrigt så utgår jag från att Örebro kommun ser över hur man delar ut bidrag till höger och vänster till föreningar som uppenbarligen klarar sig bra utan bidrag. Tyvärr går det inte på ett enkelt sätt söka fram hur mycket pengar KRIS får av Örebro kommun, det har kommunen sett till att dölja väldigt väl på hemsidan…

På ena sidan i debatten står liberaler/legaliseringsförespråkare med den omtalade Cato-rapporten i fokus och på den andra står förbudsivrare med en mindre känd rapport utförd av ordföranden för Portugals motsvarighet till RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle), APLD. Svenska RNS har självfallet återgett hans åsikter, bl a här och här (genom ”kusinen” WFAD, video att kolla på). Cato kallar Portugals narkotikapolitik för ”resounding succes”, och Portugals förbudsivrares ordförande kallar politiken för ”‘disastrous failure”. Ytterligheternas sammandrabbning alltså. Den artikel jag läst utvärderar båda rapporterna.

Artikeln börjar med att redogöra för en del svagheter och förtjänster med respektive rapport. Vad det gäller Cato noteras att författaren inte anger antalet och hur de tre veckornas intervjuer som rapporten bland annat bygger på utfördes. Det är en svaghet. Vad det gäller APLD noteras att de inte använder officiell statistik i lika stor utsträckning som Cato, vilket relativt sett är en svaghet.

Cato har redogjort för att narkotikaanvändningen har minskat, APLD har redogjort för att den har ökat. När DAR studerar statistiken framkommer att det finns stöd för båda tolkningarna, beroende på vilken statistik/statistikleverantör som används. Men man konstaterar också att APLD-rapporten inte tagit hänsyn till vilken statistisk signifikansnivå som deras siffror är giltiga för, dvs deras slutsatser har inte en statistisk giltighet (precis samma fenomen som jag skriver om här beträffande svenska RNS sätt att hantera statistik). DAR noterar i övrigt att när artikelns författare studerar statistiken finns det snarast grund för att hävda att Catos tolkning är den mer korrekta.

Vad det gäller narkotikarelaterade dödsfall har Cato hävdat att dödstalen har minskat. APLD hävdar att dödstalen har ökat. DAR konstaterar att ingen av de båda sidorna redovisar hela bilden, och att det stämmer som APLD hävdar att det finns en ökning i ett kort perspektiv (2006-2007). Å andra sidan konstaterar DAR att Cato som har ett långt perspektiv med jämförelser mellan 2005/6 (efter reform) och 1999 (före reform) har rätt i dessa jämförelser. Samtidigt konstaterar DAR att de olika statistikkällorna som används har olika sätt för att rapportera dödsfall, och när de går till källa med mer säker statistik finns starkast stöd för tolkningen att reformen lett till lägre dödstal än tvärtom.

APLD har även hävdat att mordfrekvensen ökat till följd av reformen, som källa har man angett FN:s ”World Drug Report”. DAR påpekar att man uteslutit att FN:s resonemang kring de ökade mordsifforna skrivs med orden ”might be related”, dvs det skulle kunna finnas en koppling men det finns inget belägg för att så är fallet. Men just den centrala meningen valde alltså APLD att bortse från…För det är ju så att det skulle ju likaväl kunna vara kopplat till finanskrisen… eller solens position på himlen eller något annat ovetenskapligt, det finns ju inte ens bevis för att narkotika var inkopplat i de dödsfall som APLD redovisar…

En annan faktor som de olika rapporterna ger olika versioner kring är hur väl Portugal har klarat sig i jämförelse. DAR redovisar att Cato konstaterar att cannabisanvändningen i Portugal är lägst i hela EU. APLD menar å andra sidan att Portugal numera har den näst högsta siffran för antalet problematiska narkotikaanvändare i EU, efter Luxemburg. DAR konstaterar att Catos uppgift inte stämmer, då det för cannabis är så att Malta, Rumänien och Bulgarien har lägre antal användare än Portugal. Inte heller APLDs slutsats får godkänt av DAR, en del av resonemangen i APLDs uppgifter är även de direkt felaktiga. DAR menar att det i stället är mer intressant att jämföra utvecklingen med jämförbara länder, som t ex Italien och Spanien, och vad det gäller förändringen för olika parametrar ligger Portugal trendmässigt lika eller har lite bättre statistik än dessa länder. Portugal är även enligt DAR det enda land som kunnat visa en minskning för antalet problematiska narkotikaanvändare.

En av slutsatserna som DAR drar är att dessa båda kontrahenter med egna agendor använder statistik selektivt för att stödja de egna åsikterna. Av den anledningen är det alltid bäst att själv gå till källor med officiell statistik och inte använda sig av lobbyorganisationer som Cato eller RNS/APLD som källa för åsikter. Ett kritiskt öga (som jag mer än gärna hyllar och med nöje använder i denna blogg) är alltid att föredra när det gäller komplexa frågor som narkotikafrågan.

Och vill du själv läsa källan till ovanstående inlägg finns artikeln här (PDF)! Skriver du om den på din blogg länka gärna till detta inlägg eller credda min blogg!

Det här inlägget är lösenordsskyddat. För att se det måste du ange ditt lösenord nedan:

Lösenord:

Det går verkligen inte att komma bort från att nuvarande politik är misslyckad. Hur mycket våra politiker än vill prata om annat är statistiken den jag skrev. Vår ansvariga minister Maria Larsson (KD) vill ofta lyfta fram att vår politik är framgångsrik, och hon vill måla fram att knarkkriget War on drugs som pågått i 40 år är framgångsrikt, men hon har inga som helst hållbara underlag för detta påstående. Det finns inget bevis som talar för att nuvarande politik som försvaras av Larsson, RNS m fl, är framgångsrik, däremot finns det fler och fler bevis för motsatsen.

Så vad ska man göra i stället för att osakligt och envist hävda att nuvarande politik är framgångsrik? Det är inte enkelt att svara på i en kort bloggpost, och jag har normalt undvikit det eftersom folk har svårt att förstå att en bloggpost inte innehåller anspråk på hela lösningen och Sanningen. Men jag ska ändå skriva lite om mina tankar kring alternativ strategi…

Till att börja med är svaret inte enkelt, det finns många som hävdar att legalisering är det enda svaret. Men det är såväl obeprövad som förenklad lösning, och det finns skäl att återkomma till analysen av länder som provat liknande lösningar, mer om det i morgon eller i övermorgon. Visst finns det goda skäl att anta att en legalisering i någon form, och just detta någon form är en viktig distinktion då många tenderar att tro att legalisering är lika med att släppa knarket helt fritt, skulle slå undan en hel del ben för den kriminella sidan. Å andra sidan löser vi ju inga problem om det skulle leda till fler problematiska brukare, ökade dödsfall till följd av missbruk etc.

Det allra viktigaste är att utgå från att missbruk är ett komplext område, det är på makro- och mikronivå ett komplext fenomen. Det finns inga enkla lösningar. Dagens lösning att bedriva ett krig på bred front mot såväl utbudssidan som efterfrågesidan är dock uppenbart ingen lösning. Självfallet är det viktigt att minska utbudet av skadliga ämnen, oavsett vad det är för skadligt ämne, men det kan göras på olika sätt och vi behöver ta fram alternativa strategier för detta. På nationell nivå arbetar tull och polis uppenbarligen inte tillräckligt effektivt. Allt för mycket satsas uppenbarligen på lag-/polisinsatser på efterfrågesidan, men det finns inga som helst underlag för att dessa insatser är effektiva och att jakten på individerna som brukar narkotika leder till att färre knarkar. Det finns snarare skäl att anta att den leder till att fler knarkar då jakten på den enskilde individen bidrar till stigmatiseringen och försvårar för användare att bryta med missbruket.

Vi behöver ett bättre arbete mot efterfrågesidan, idag sker preventionsarbetet såväl den primära som sekundära allt för ovetenskapligt och som så mycket annat inom området allt för biologiskt/medikaliserat inriktat. Vi behöver fokusera mer på den sociala och psykologiska förklaringsmodellen, och arbeta i preventionsarbetet i linje med dessa. Dagens preventionsarbete handlar allt för mycket om dels ineffektiva metoder (t ex kunskaps- och informationskampanjer) och dels politiska budskap (Maria Larsson tillkännager kampanj om 50 Mkr mot cannabis, pengar som dessutom används för dessa ineffektiva metoder som jag skrivit om flera gånger tidigare). Primärt preventionsarbete (till alla medborgare) kan bedrivas så mycket mer effektivt än idag, sekundärt preventionsarbete (till riskgrupper) skulle behöva en betydligt mer politisk inriktning med såväl direkta stödinsatser kopplat till missbruk som andra allmänpolitiska åtgärder (dvs det handlar om bostäder, jobb och a-kassa och försörjningsstöd etc). Som sagt var, området är sjukt komplext…

Det handlar också om tertiär prevention (de som redan har problem), här är såväl skademinskande åtgärder (sprututbyte, utbildning i säker droganvändning etc) som politiska åtgärder som nya diskrimineringslagar viktiga. Och i anslutning till detta behöver vi en helt ny inriktning på vården, idag handlar allt för mycket om hur man ska spara pengar på missbrukarvården och hur man ska undvika att ”sända ett budskap” (dvs allt för mycket fokuserar på moraliserande och en felaktig tro på att en vårdform passar alla, läs alltså att det är skrämmande hur dåliga vi är på att t ex erbjuda fungerande och vettiga läkemedelsassisterade behandlingar för heroinister/opiatanvändare).

Och handlar det inte om det handlar det om att det biologiska/medicinska perspektivet har tolkningsföreträde i vårdinsatserna. En stor del av problematiken för hela området handlar om att det politiska intresset är allt för dåligt, så vi behöver mer engagerade politiker som dessutom är insatta och kan ifrågasätta när åtgärderna som presenteras handlar allt för mycket om att ta fram medicinska lösningar på ett tvärvetenskapligt problem etc.

Det finns mycket mer att säga om missbruksområdet och problematiken, så klart. Men det är utom tvivel att kriget mot knarket, det har nått vägs ende och det är dags att tänka nytt. Och det är dags att mer aktivt ställa dess försvarande politiker till svar. Maria Larsson skulle behöva svara oftare på varför hon inte har några bevis för att hennes politik leder till färre problem, varför vi i Sverige trots inhumana lagar och inhuman behandling av de med problematiskt bruk ändå har minst lika många problemanvändare (läs missbrukare för den som så vill) som andra länder som har en mer human politik, varför vi i Sverige har fler dödsfall än andra länder med mer human politik etc.

Jag läste en blogg om detta från Örebromoderaternas toppnamn Kent Persson. Han kopplar dödsfallet till narkotikapolitik och skriver bland annat:

Det finns mer att göra för att stoppa narkotikans brutalitet. Varje dag kan vi göra mer. Det förebyggande arbetet behöver stärkas. Mer insatser behöver göras för att hjälpa dem som fastnat i drogernas kättingar.

Det är intressant. Kent Persson är en av dem som står bakom Örebros narkotikapolitik, en politik som under år har kantats av nedskärningar och märkliga politiska bortprioriteringar, som jag skriver om i denna utförliga granskning. Läs särskilt avsnittet om den strategiska planen som togs fram när Örebro-M styrde Örebro. Och ett par gånger har jag efterfrågat en kommentar kring granskningen av olika örebropolitiker, men tystnaden är total. Kanske är det så nu att Kent Persson börjat intressera sig för denna del av socialpolitiken och nu kommer att kommentera det jag kritiserar Örebro kommun för. Det ska bli spännande att se hur han kommer att fortsätta skrivandet om detta, såvida inte intresset enbart låg i att dra länktrafik från olika tidningar till en bloggpost om Whitney.