• magnus.callmyr@gmail.com

Category ArchiveVerkligheten

Åter igen, varför ”pratar” vi så konstigt och så lite?

granskningJag har då och då genom åren här och på Facebook och twitter skrivit om en psykiatri och beroendevård (omfattande mer än psykiatrins beroendevård) i katastrofläge. Det har handlat om nyhetsartiklar om problem av olika slag. Vid några av dessa tillfällen har det handlat om det mest definitiva problemet – dödsfall. Det är en ”hang up” som jag har, att jag tycker att det är för många som dör i förtid och i onödan. Och jag tycker att vi samtalar och debatterar om detta allt för lite. Och om fel saker.

Jag har kommenterat att den officiella statistiken kring hur många som dör en narkotikarelaterad död visar höga siffror, och ökande. Jag har kommenterat att det finns en debatt om hur man ska räkna dessa siffror (det senaste inlägget i den debatten, skrivet av Anna Fugelstad som ligger bakom det omdebatterade Toxreg-registret, publicerades så sent som igår i Läkartidningen), och jag har kommenterat att det finns en debatt att det skulle vara en viss behandlingsmetods fel att siffrorna ser ut som de gör.

Fallbeskrivning: Psykedelisk terapi eller ”Gå i fängelse”

Foto: Forest & Kim Starr (bild beskuren). CC BY 3.0

Foto: Forest & Kim Starr (bild beskuren). CC BY 3.0

En ung man med 14 års erfarenhet av konventionell psykiatrisk vård har valt att dela sin berättelse med mig. Jag kallar honom Johan.

Det är en berättelse som precis som så många andra fall där en individ av en eller annan orsak bestämmer sig för att använda en substans som samhället har valt att klassificera som olaglig. Det är även en berättelse som precis som så många andra fall ett exempel på när den orsaken handlar om ett sätt att hjälpa sig själv, dvs självmedicinering.

Och det är även en berättelse som precis som så många andra fall när samhällets företrädare, inom vården såväl som rättsväsendet, agerar på ett sätt som lämnar en hel del i övrigt att önska.

Men att det är ett fall bland många andra gör inte berättelsen oviktig. Tvärtom. Dessa berättelser är rätt många, jag har skrivit om flera andra tidigare (3 ex). Och jag kommer att fortsätta skriva om dem för att det är helt orimligt att vi som samhälle straffar och förstör livet för dem som enbart försöker att på egen hand hantera livet på livets villkor när samhället sviker.

Fallbeskrivning: Annas konsekvenser av samhällets ingripande

Varför använder människor narkotika? Eller kanske snarare: vad är anledningen till att Sverige aldrig kommer att uppnå målet som våra politiker och myndigheter satt upp om det narkotikafria samhället?

Det är två viktiga frågeställningar som alla behöver ställa sig.
Svaret är självfallet ”för att man upplever att man får ut något positivt av det”. Första gångerna kanske det handlar om någon annan anledning, men den som fortsätter efter det gör det för att den på något sätt upplever att det är något bra.

Du och jag kan ha olika åsikter om en annan människas val. Och vi kan hoppas att den människans val beror på ett informerat beslut där denne tagit till sig av information den upplever som trovärdig. Men vi måste komma ihåg att bakom beslutet att fortsätta att använda en viss substans finns alltid en anledning.

När det gäller narkotika har Sveriges politiker bestämt att användningen för närvarande ska vara olaglig. Detta beslut kan verkställas på olika sätt, samhällets insatser för att upprätthålla beslutet kan se ut på olika sätt. Och samhällets insatser för att motivera till efterföljsamhet kan se olika ut, precis som samhällets insatser för att verka för att så få som möjligt kommer fram till att narkotika behövs i tillvaron (om det nu är ett önskvärt beslut). Allt detta är en del av vår social- och narkotikapolitik.

Håll ovanstående i minnet så ska vi nu berätta om ett kanske kontroversiellt fall.

polisenungdomar

Foto: Faksimil från polisens hemsida. Fotograf ej angiven. Bilden har ingen koppling till det vi skriver om.

Ännu en. Vila i frid Peter!

peter01

Peter på min balkong tillsammans med min katt Tiger. År 2001.

Efter en tids kamp på sjukhus har idag ännu en vän gått bort i förtid.
Men kampen började långt före det, kampen för att hantera livet på livets villkor. Och kampen för att hitta en plats i samhället.

Tyvärr förlorar många den kampen.

För dig Peter, och alla andra av mina bekanta, vänner och släktingar som mött samma öde, tänker jag fortsätta med det jag gör för att försöka förändra samhället så att ni blir färre.

 

Den tröttsamma döden dit ”godheten” inte når

För tre veckor sedan skrev jag om Anton, en tonåring i Uppsala som dog en missbruksrelaterad död alldeles för tidigt för att samhällets vård inom området inte fungerar och för att samhällets attityder underblåser ett utanförskap. En månad för det skrev jag om min vän J vars förtidiga död jag fått besked om kvällen före. För drygt en vecka sedan var det ännu en vän som gick samma öde till mötes. Jag har skrivit om liknande händelser tidigare, t ex i slutet av 2011 om min vän Anders eller t ex i början av 2009 om Robin som jag inte kände men vars omständigheter runt dödsfallet är allt för bekant.

Det finns tyvärr fler inlägg i bloggen som liknar dessa, och tyvärr skulle jag kunna ha skrivit om många fler som är relaterade till beroende. Jag kan skriva om Martin, vars dödsfall NT skrev om i veckan. Det är en historia om hur missbruksvård och psykiatri upprepade gånger misslyckas med att hjälpa Martin, som till slut, 22 år gammal, tar sitt eget liv i en cell på Skänninge-anstalten.

Alla dessa Antons

Igår kväll fick jag ett meddelande på Facebook. Det var från en av mina följare, han skrev om en vän vars vän gick bort här om dagen till följd av en överdos och så ville han uttrycka några uppmuntrande ord kring det opinionsarbete jag försöker bedriva här på bloggen och i mina debattartiklar. Det är självfallet väldigt skönt att få uppskattning, och det behövs när man är aktiv som debattör för en alternativ politik och vård inom detta område.

Däremot var det ju väldigt tråkigt sammanhang, med en ung människa som gått bort alldeles för många år i förtid. Det är tyvärr allt för vanligt.

Effekter av vår repressiva narkotikapolitik

ringafpDet är många som vill tro att vår repressiva narkotikapolitik fungerar. Det är även många som vill tro att cannabis är en farlig drog att använda såväl rekreationellt som problematiskt samt att cannabis inte har några medicinska egenskaper trots att den använts för det ändamålet i tusentals år (Courtwright, 2005, Drogernas historia, s 57).

I detta inlägg vill jag berätta om fyra vuxna män som fattat ett medvetet beslut att använda cannabis i medicinskt syfte, men som straffats (alt kommer att straffas) av samhället för det. I vissa fall innebär straffet mycket hårda konsekvenser. Straffet motiveras med att våra politiker strävar efter att Sverige ska vara ett narkotikafritt samhälle, och att förbudet mot att bruka narkotika oavsett syfte leder till färre problem. Men frågan är om samhället ens når målet att förbudet ska leda till mindre problem.

Det begränsade samtalet om drogområdet

Drogområdet, som är det ord jag använder när jag inte orkar skriva ut ”narkotika, narkotikapolitik, droger, problematisk användning, beroende, missbruksvård, socialpolitik etc”, är ett komplicerat område på många sätt. Inte bara ur aspekten att det finns många vägar in till problem och många vägar ut, och en osäkerhet och förvirring kring vad som är bästa lösning, och som tillägg till det många idéer om hur man minskar problemen.

Ett av alla stora problem området dras med är att det är ett område som det samtalas och debatteras allt för lite om, och en arena där ”alla” kan komma till tals saknas. Det är ett demokratiproblem som vi inte talar om.

Uppdrag granskning och missbruksvården

Kvällens Uppdrag granskning var smärtsamt att se. Det handlade om två unga killar vars liv avslutades väldigt tidigt och som lämnade sörjande anhöriga och vänner efter sig.

Men det handlade också om svensk missbruksvård sammanfattad.

Det handlade om politiker som inte riktigt bryr sig, och som år efter år sänkt budgeten för missbruksvård.

Det handlade om tjänstemän i den myndighetsutövande delen av socialtjänsten som hellre valde boende för 800 kr/natt före dyrare behandlande vårdinstanser eller dyrare motiverande (i teorin) tvångsvård/LVM-vård.

Diskriminering, Uppsala läns landsting!

Då och då tänker jag tanken att jag borde engagera mig politiskt, det är t o m någon bloggläsare som skrivit det nån gång. Men tyvärr passar jag inte som politiker, jag är varken broiler eller slätstruken (tvärtom har jag åsikter som baserar sig på djupt emotionella erfarenheter). Men om jag skulle göra det skulle en av alla mängder av frågor jag skulle vilja driva vara att förändra vår diskrimineringslagstiftning.

Idag är det explicit skrivet att ett missbruk (eller för den delen bruk) inte kan vara grund för diskriminering, detta trots att mängder med människor ständigt utsätts för diskriminering till följd av såväl aktivt eller före detta användande av psykoaktiva substanser (aka missbruk). Hur våra politiker tänkte när de antog lagstiftningen och lät den skrivningen om missbruk få finnas i förarbetena till diskrimineringslagarna skulle vara väldigt intressant att veta. Och varför det är så tyst från de s k brukarorganisationerna i frågan är också märkligt, det är väl bara Svenska brukarföreningen som pratar om diskriminering vad jag kan minnas.

3 militärer och avkriminalisering

I UNT kunde man tidigare i veckan läsa om tre militärer som fått sparken, och lämnats över till polisen för vidare hantering av rättssystemet. Deras brott? Spioneri? Brott mot rikets säkerhet? Nej, de hade ertappats med att ha använt narkotika. Det framkommer inte närmare omständigheter, men man kan anta att militärerna ertappats via drogtester och i linje med det anklagas för missbruk, då all användning av narkotika är kriminaliserat och juridiskt kallas missbruk enligt lagen om (ringa) narkotikabrott.

Även socialt, i samhället, har vi bestämt oss för att kalla all användning av narkotika för missbruk, narkotika ”går inte” att bruka på det sätt som andra rusmedel, som t ex alkohol, går att bruka. Som tur är finns det tendenser att detta synsätt håller på att förändras, det ser vi inte minst genom alla rapporter om ökad användning. Inte minst hos ungdomar. Det är en bra utveckling.

Den inhumana svenska narkotikapolitiken

Jag skulle kunna skriva väldigt mycket om den inhumana svenska narkotikapolitiken, och hur den skadar mer än den skyddar, samt hur märkligt det är att det råder ”politiskt konsensus” om att så ska vara fallet. Och det kommer jag att fortsätta att göra.

Idag exemplifieras den repressiva narkotikapolitiken från Gotland (vilket passar bra så här i Almedalstider där förbudsivrarna mobiliserat med många föredrag, och i linje med den svenska politiska censuren och indoktrineringen som jag bl a berörde igår finns det så klart ingen organisation på plats i Almedalen med föredrag som visar på effekterna av vår narkotikapolitik).

Svensk narkotikapolitik sammanfattad

Man kan sammanfatta svensk narkotikapolitik på flera sätt, polisen är central i flera av dessa. Ett sätt är att den är repressivt inriktad, vilket vi sett i alla polistillslag på skolor över landet de senaste veckorna (Stockholm, Hudiksvall, Kalmar, Karlskrona, Göteborg för att nämna några). Ett annat sätt är att den är korkad. Ett exempel på det senare har framkommit i media under veckan, i Umeås VK.

Hässleholms socialtjänst inkompetent?

I Hässleholm kommun har det uppmärksammats att en individ med missbruks- och beroendeproblem inte får den vård som han anser att han behöver, en kvalificerad missbrukarvård. Personen i fråga har provat med kommunens öppenvård, och som allt för vanligt så har inte öppenvården fungerat.

Hans behov av kvalificerad missbrukarvård (behandlingshem) bekräftas av en psykiatriker, men socialtjänsten i Hässleholm menar att det räcker med deras öppenvård (som inte fungerat) och medicinering. Frågan är vad det är som gör att socialtjänstfolket i Hässleholm vet mer än specialister? Deras utbildning? Då skulle det vara intressant att se hur mycket kunskap de anställda vid socialtjänsten i Hässleholm har. För något verkar tokigt med deras kompetens.

KRIS ”statligt knark” och en människa

Innan du börjar läsa den här texten vill jag be dig att fundera på vad det är som gör en människa. En bra utgångspunkt är ”människovärdet”, men det kanske är lite flummigt att prata om det så här rakt upp och ner. Det är inte alla som är på det klara med vad som menas med ”människovärde”, men en utgångspunkt för det kanske är den uppfattning man har om och av sig själv. En del av det kanske kommer återspeglat från andra. Vi är ju sociala varelser.

En viktig sak för många är att betraktas som en individ som går att lita på, att betraktas som en människa som ”reder sig själv” och som vill försöka göra gott. Många människor strävar efter just det, och mår bra av det, och mår bra av att få det bekräftat av andra. Håller du med?

Det kom ett mail till mig i natt. Det var från Olle kan vi kalla honom. Olle är en man i övre medelåldern som bor i Göteborgs-området. Jag vet inte så mycket om Olle, men jag vet att han varit heroinist tidigare. Och att han varit fri från heroinet i 15 år. Föreställ dig skillnaden jämfört med att varje dag jaga ett till ett par tusen kronor för att jaga heroinet som behövs för att få tillvaron att fungera. Det är det som att vara heroinist handlar om. Tyvärr innebär det också att man ofta måste ägna sig åt kriminell verksamhet för att finansiera det. Och tyvärr innebär det risker, för olika sjukdomar, och för dödliga överdoser. Som tur är finns det en medicinsk behandling som i jämförelse med andra behandlingar har såväl exceptionella resultat som i stort sett unika resultat, läkemedelsassisterad behandling, metadon och subutex.