Kort om boken ”Vi begravde våra barn”

Det är inte enkelt att skriva en text, eller en recension, av en bok som bär en titel som ”Vi begravde våra barn”. Särskilt inte om man som jag gillar att problematisera och vrida och vända på saker och ting för att se vilka vinklar som ryms inom det jag har framför mig. Det är som upplagt för att ”bli fel” när det som ligger framför mig är en rad självutlämnande och plågsamma texter. Men jag ska göra ett försök av den anledning som jag tidigare har bloggat om drogområdet här, det är svårt att vara tyst.

Boken består av ett antal mammor som antingen berättar om sina barn, eller sina upplevelser av att följa ett barn i en missbrukskarriär som leder till den absoluta konsekvensen eller som delger ett foto av barnet kompletterat med dess födelse- och dödsdatum.

Den enkla vägen är självfallet att göra som den inom drogområdet kände Kai Knudsen gör i sitt slutord stapla vördnadsfulla meningar på varandra. Men det är meningar som känns rätt meningslösa, dels utifrån att jag inte tror att det var den typen av bekräftelse av den uppenbara sorgen som mammorna strävade efter med sin bok, dels utifrån att Knudsen tolkar det som att mammorna delar med sig av sina erfarenheter för att som han skriver ”finna en smula kraft att resa sig, en möjlighet att komma tillbaka till livet”.

Fortsätt läsa ”Kort om boken ”Vi begravde våra barn””

Ännu en. Vila i frid Peter!

peter01
Peter på min balkong tillsammans med min katt Tiger. År 2001.

Efter en tids kamp på sjukhus har idag ännu en vän gått bort i förtid.
Men kampen började långt före det, kampen för att hantera livet på livets villkor. Och kampen för att hitta en plats i samhället.

Tyvärr förlorar många den kampen.

För dig Peter, och alla andra av mina bekanta, vänner och släktingar som mött samma öde, tänker jag fortsätta med det jag gör för att försöka förändra samhället så att ni blir färre.

 

Fri vilja eller inte, hudlöshet och missbruk

I helgen bläddrade jag igenom en låda där jag har ”emotionellt viktigare” dokument. Bland dessa finns ett brev som min morbror skickade till min mamma. Det var skrivet några år före han gick bort till följd av en överdos av alkohol och benzo. Det är inte helt klarlagt om den var avsiktlig eller inte.

Min morbror var journalist, en gång i tiden relativt framgångsrik (10 år som ”inrikesredaktör på Svenska Dagbladet och därefter bl a informationschef för Moderaterna) före alkoholismen tog över totalt. Efter det varvade han olika redaktörsjobb med perioder av supande för att sedan sluta som lönebidragsanställd redaktör för RSMHs tidning Revansch (en tidning han var med om att starta) varvat med periodsupande. Många gånger försökte han sluta. Många gånger engagerade sig min mamma i det. I brevet skriver han lite om det. I brevet skriver han också att han alltid känt sig hudlös.

Fortsätt läsa ”Fri vilja eller inte, hudlöshet och missbruk”

Jag vill leva

Jag har just sett dokumentären ”Jag vill leva” av Tom Alandh. Som många gånger förr berör den filmaren mig. Jag har lite svårt att samla ihop mig efter att precis ha avslutat den här dokumentären. Det är rätt starka känslor. Mest sorg, men också ilska.

Dokumentären handlade om Kenta, en av medgrundarna till Basta, en kille som efter 10 års nykterhet tog ett återfall som skildras i dokumentären. Den handlar om försöket att komma tillbaka och det ser rätt bra ut, det blev som han lovade dottern, en 50-årsfest där han var nykter efter att ha brutit återfallet.

Fortsätt läsa ”Jag vill leva”