• magnus.callmyr@gmail.com

Category ArchivePsykiatri

Västerbottens läns landsting svarar

I mitt inlägg om den person som tog livet av sig efter kontakter med psykiatrin i Västerbottens läns landsting ställde jag frågan om vilka åtgärder som landstinget tagit fram utifrån att de i pressmeddelandet skrev ”Landstinget har efter att ha utrett fallet och tagit fram åtgärder för att minska risken för upprepning.”

Nu har landstingets chefläkare Solveig Hällgren svarat:

”Åtgärderna handlar om att se över och förbättra kommunikationen mellan vårdenheter så att samarbetet ska fungera så bra som möjligt. Och att det finns tydliga rutiner, på varje enhet, för att ta emot, bedöma och hjälpa personer psykisk ohälsa och/eller missbruk.”

Det är ju märkligt att det ska krävas ett självmord för att ett landsting ska inse att det är bra att det finns rutiner för olika enheter inom psykiatrin som har patientkontakter för hur man ska hantera personer med psykisk ohälsa. Och att det är bra om kommunikationen mellan dem fungerar. I min enfald trodde jag det var grundfundament för vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet.

Eller så bevittnar vi det jag tänkt en hel del på under senaste tid utifrån mina kontakter med patientnämnd och tillsynsmyndigheten IVO – det är mycket av kejsarens nya kläder och ord som ser ut att betyda något men som enbart är till för att ge ett sken av att något görs.

Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv”

I fredags skickade landstinget i Västerbottens län ut ett pressmeddelande med rubriken ”Lex Maria: Patient avslutade sitt liv”. Mina ögon fastnade på det i min mailskörd och det uppstår ett par frågor hos mig.

Det handlar om ett självmord, ett av ca 1500 självmord som kommer att äga rum i år. Precis som det varje år under en lång rad år varit 1500 människor som inte längre orkat leva i vårt land.

En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige

Jag har några gånger skrivit om mina egna erfarenheter av svensk psykiatri, om problemet med att få en fungerande hjälp. T ex här i inlägget ”Psykiatrihelvetet”, som är den benämningen jag använder om vården ibland. Det som hände efter det inlägget var dels att min anmälan till IVO om vad som hänt resulterade i att IVO uttryckte skarp kritik mot psykiatrin vid USÖ.

Och så skrev vårdcentralen en ny remiss tillbaka till Allmänpsykiatrin vid USÖ eftersom såväl min läkare vid vårdcentralen som vårdcentralens psykiatriker tyckte att min situation var värre än de klarade av.

IVO riktar kritik mot allmänpsykiatrin vid USÖ

Det har varit ett ärende som pågått en tid, min anmälan i höstas angående den vård jag fått vid psykiatrin på Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ). Nu har det slutliga beslutet kommit.

IVO gör följande ställningstagande:

”IVO kan konstatera att vården brustit vad gäller kontinuiteten i patientens vård och behandling”.

Bra podd om psykodynamisk terapi

Jag brukar lyssna på en podd som handlar om det psykiatriska området, humoristiskt kallad Sinnessjukt. Den drivs av Christian Dahlström.

Jag har under den tid jag följt podden småstört mig på att Christian har haft en tendens att ge små fulslängar mot psykodynamisk terapi (PDT). Min ”upprördhet” över det beror på mina egna goda erfarenheter av min egen PDT.

Om mitt IVO-ärende och om ensamkommande och droger

Det kändes lite småbra att försöka starta om bloggen igår. Och det var nog tur att jag gjorde det just igår och inte om ett tag eftersom hemsidan slutade att fungera idag, vilket nog tagit ett tag att upptäcka om jag fortsatt min tystnad… DNS-fel svarade browsern den som kom hit under en stor del av dagen, vilket berodde på att jag missat/inte orkat betala en av bloggens räkningar. Men nu fungerar det iaf! 🙂

Den största aktiviteten idag har so far varit att maila en uppdatering till IVO i mitt ärende. För en tid sedan fick jag ett utkast/förslag till beslut om den kritik som IVO kommer att rikta mot allmänpsykiatrin vid Universitetssjukhuset i Örebro. Jag skrev då några kommentarer som jag skickade in omkring den 21 februari när sista dagen för synpunkter var.

Psykiatrihelvetet

Jag har under en tid på min Facebook-sida och min Twitter under rubriken ”Svensk psykiatri i katastrofläge” lagt ut en hel del tidningsartiklar om psykiatrin och hur den (inte) fungerar. Som en del i det temat är det nu dags för en sammanfattning av min egen berättelse.

Om vårdpersonals attityder och substansanvändares stigma

stigmaEtt av alla mina hang-ups inom drogområdet är stigma, processen där individer som använder narkotika – allt från rekreationellt till problematiskt – genom språket tillförs och tillskrivs negativa laddningar.

Jag har skrivit om det förr ur olika vinklar, allt från medias ordval till bemötande på vårdinrättningar oavsett om det handlar om beroendefrågor eller somatiska problem. Och jag håller på att samla material för att ”mer strukturerat” belysa problemet.

Fallbeskrivning: Psykedelisk terapi eller ”Gå i fängelse”

Foto: Forest & Kim Starr (bild beskuren). CC BY 3.0

Foto: Forest & Kim Starr (bild beskuren). CC BY 3.0

En ung man med 14 års erfarenhet av konventionell psykiatrisk vård har valt att dela sin berättelse med mig. Jag kallar honom Johan.

Det är en berättelse som precis som så många andra fall där en individ av en eller annan orsak bestämmer sig för att använda en substans som samhället har valt att klassificera som olaglig. Det är även en berättelse som precis som så många andra fall ett exempel på när den orsaken handlar om ett sätt att hjälpa sig själv, dvs självmedicinering.

Och det är även en berättelse som precis som så många andra fall när samhällets företrädare, inom vården såväl som rättsväsendet, agerar på ett sätt som lämnar en hel del i övrigt att önska.

Men att det är ett fall bland många andra gör inte berättelsen oviktig. Tvärtom. Dessa berättelser är rätt många, jag har skrivit om flera andra tidigare (3 ex). Och jag kommer att fortsätta skriva om dem för att det är helt orimligt att vi som samhälle straffar och förstör livet för dem som enbart försöker att på egen hand hantera livet på livets villkor när samhället sviker.

Brukarinflytande eller Kejserliga kläder?

Jag har tidigare skrivit en del om brukarinflytande och brukarperspektiv inom beroendevården/psykiatrin. 2011 skrev jag om brukarrådet vid Beroendecentrum i Örebro som gav intryck av att mest vara en informationsrunda med kaffe och kaka. 2013 skrev jag (och kallade RFHL för årets ”nyttiga idiot”) om hur så kallade ”brukarrevisioner” lätt kan bli redskap i myndigheternas strävan efter att ge en bild av att beroendevården fungerar så bra, när verkligheten så ofta ger en helt annan bild.

Och 2014 skrev jag om ”de lurade brukarna” apropå att forskning hade kommit fram till samma budskap som jag framfört, att det finns en diskrepans mellan ”brukarrevisioner” och verkligheten.

För ett tag sedan, när jag hade fullt upp med att bli uppsagd från RFHL på grund av ”arbetsbrist” (vill man bli lurad är ju kompetens ett hinder), gick en lokal organisation i Jönköping (forskningsenhet inom Region Jönköping) ut med hur brukarrevisioner är ett viktigt instrument för att öka inflytandet apropå ett event som gick av stapeln i Jönköping där ”brukarinflytande” diskuterades (nja, förmodligen inte diskuterades utan ”ryggklappades” för att få nyttiga idioter att känna sig bättre till mods).

Svensk beroendevård sammanfattad från Norrköping

Norrköpings beroendevård var i fokus i augusti i samband med att en individ som bollats mellan socialtjänst och psykiatri utan att få hjälp knivhögg tre individer. Det är ett exempel på att beroendevården i Sverige inte fungerar särskilt väl, inte minst för de som har lite mer komplex problematik. Det märkliga är att det kan se ut så trots att politiker under åtminstone 10-15 år som jag följt området pratat om att det är ett problem med individer som faller mellan stolarna, dvs behöver hjälp både från psykiatrin och kommun (som tyvärr fortfarande har huvudansvaret vid beroendeproblematik). Och trots att förre ministern Maria Larsson skrev en lag om att kommuner och landsting måste samarbeta kring dessa personer.

Men goda tankar och vackra ord (inkl lagtext) räcker inte långt. Och eftersom det inte finns någon organisation som på ett effektivt och genomtänkt sätt bevakar området och driver dessa frågor så kommer politiker och tjänstemän undan med att låta beroendevården fungera dåligt år efter år.

Om dubbeldiagnoser och värdighet

Jag ramlade över en forskningsartikel som var intressant. Det är en norsk doktorsavhandling inom området ”dubbeldiagnoser” (psykiatrisk problematik  och problematisk droganvändning) där individerna djupintervjuats.

Det fanns några intressanta slutsatser. En var att de psykiatriska problemen uppstod först och drogerna kom in för att dämpa problemen eller biverkningarna av mediciner. Motivationen till att trots den upplevda hjälpen sluta med droger handlade primärt om att bryta social isolering. Andra motiv var rädsla för beroende och psykotiska episoder. För att sluta med drogerna hade deltagarna dels brutit med individer/miljöer kopplat till drogerna, arbetat med positivt tänkande och lärt sig att hantera svåra tankar utan att ta till droger.

Den tröttsamma döden dit ”godheten” inte når

För tre veckor sedan skrev jag om Anton, en tonåring i Uppsala som dog en missbruksrelaterad död alldeles för tidigt för att samhällets vård inom området inte fungerar och för att samhällets attityder underblåser ett utanförskap. En månad för det skrev jag om min vän J vars förtidiga död jag fått besked om kvällen före. För drygt en vecka sedan var det ännu en vän som gick samma öde till mötes. Jag har skrivit om liknande händelser tidigare, t ex i slutet av 2011 om min vän Anders eller t ex i början av 2009 om Robin som jag inte kände men vars omständigheter runt dödsfallet är allt för bekant.

Det finns tyvärr fler inlägg i bloggen som liknar dessa, och tyvärr skulle jag kunna ha skrivit om många fler som är relaterade till beroende. Jag kan skriva om Martin, vars dödsfall NT skrev om i veckan. Det är en historia om hur missbruksvård och psykiatri upprepade gånger misslyckas med att hjälpa Martin, som till slut, 22 år gammal, tar sitt eget liv i en cell på Skänninge-anstalten.

Vad var det jag sa! Om KBT och psykodynamisk terapi.

Jag har ett citat att det är farligt att ha rätt när etablissemanget har fel. Well, ibland kan etablissemanget ändra sig när det går upp för dem vilken forskning som de fakto finns (i detta fall har det funnits forskning hela tiden som sagt samma sak, men men, etablissemanget är korkat…). Och det är då man kan säga de sköna orden;

Vad var det jag sa!

Toooold u so!

Nu har etablissemanget alltså, enl DN som refererar till grundkällan Kaliber, insett att KBT och psykodynamisk terapi är likvärdigt vid depression (jag skulle säga att de kompletterar varandra och att det är individuellt vilken som är viktigast men att den psykodynamiska är svårare eftersom behandlaralliansen blir snäppet viktigare där).

Slutsatsen är överförbar till missbrukarvården, enligt mitt synsätt, varför en hel del lätt oseriösa behandlingshem av kappvändarstil kommer att tvingas skriva om sina hemsidor. Igen. (hej Attendo/fd Resurs Rehabilitering)

Att överleva självmord

Detta med självmord är rätt intressant, eh, det lät konstigt att skriva, jag menar att det är intressant att min hemsida efter kampanjen (skriver om det här) hamnat på plats 9 för närvarande, för googlingar på ordet självmord, och vad det verkar så är min hemsida den enda bland de trettio första resultaten som är från någon som överlevt (bland annat) allvarliga självmordsplaner.

Jag förstår inte riktigt hur den där rankingen fungerar, men jag är glad att de positiva sajterna om självmord, exvis den länkade Netdoktor hamnar högt. Det är också bra att Metro skrev om kampanjen, kanske hoppar ännu fler bloggare på.