• magnus.callmyr@gmail.com

Category ArchivePrivat/personligt

Årskrönika 2017

Tiden går fort, det känns som det var igår som jag skrev årskrönika för 2016. Då sammanfattade jag året med ”ELÄNDESÅR och Fuck it”. Och tyvärr fungerar samma sammanfattning för 2017, illustrationsbilden var dock tvungen att justeras en aning. Min depression ger inte med sig, min neuropsykiatriska funktionsnedsättning fortsätter att bråka med mig och i synnerhet mina sociala relationer, och tyvärr är jag hänvisad till vår offentligt finansierade sjukvård och psykiatri och då är det inte så konstigt att det ser ut som det gör beträffande de delarna (hur min egen vård inte fungerat, vilket den fortfarande inte gör, och hur IVO kritiserat den vård jag (inte) fått skrev jag en del om tidigare i år, se länkarna i denna långa mening).

Förutom min sjukdomsbild så lägger sig flera mörka händelser som ett tungt moln över 2017. Och bloggen fortsätter gå kräftgång och ha dödsryckningar.

Debattartikel i NA bl. a. om behovet av humanistisk narkotikapolitik

Jag skriver i Nerikes Allehanda en debattartikel om behovet av en ny humanistisk narkotikapolitik.

Men jag vänder mig även mot det sätt som en tidigare debattör för en mer repressiv narkotikapolitik argumenterar. Debattören LG Persson skrev den 27/11 en debattartikel där han bl a argumenterar för att den som kritiserar dagens politik allt för ofta drivs av motivet att ”fridlysa eget missbruk”.

Läs och dela!

Om Piratpartiets legalisering och deras narkotikapolitiska talesperson ”Snillet”

Piratpartiets partiledare har i tidningen ETC gått ut med att han/Piratpartiet vill legalisera all narkotika. Det är visserligen lite intressant att det är partiets partiledare och inte partiets drogpolitiska talesperson Johan Svensson (även känd som ”Snilletjohan” i sociala medier) som uttalar sig, mer om honom nedan.

Som argument framförs att en legalisering skulle medföra att en reglerad marknad som innebär att det blir ”mindre enkelt för ungdomar att få tag på droger, och människor hamnar inte utanför samhället och i kriminalitet på samma sätt”. Hur en öppen försäljning av narkotika skulle försvåra för någon som vill sälja narkotika till ungdomar förklaras inte, och inte heller ställer journalisten vid ETC den relevanta frågan. Argumentet att människor inte skulle hamna utanför samhället och i kriminalitet på samma sätt skulle också behöva utvecklas, det är inte riktigt klart hur Piratpartiet menar att en legalisering skulle åstadkomma dessa två effekter bortsett från att färre skulle ägna sig åt att sälja narkotika. Det som inte är klarlagt är hur en legalisering skulle påverka andelen som försörjer sig på kriminalitet på grund av vad droganvändningen innebär. Men det är lite märkligt att uttala sig så självsäkert om utanförskapseffekten utan att vi vet att så blir fallet.

Att tystna eller inte tystna, det är frågan

Bilden ovan är en bild på vad som förut var min lägenhetsdörr.  Den 2 september utsattes jag för ett mordbrandsattentat som kunde ha gått väldigt illa. Någon/några hatar mig så mycket att den/de var beredda att offra ett helt flerfamiljshus för att bli av med mig. Det är en tanke som får det att svindla lite.

Attentatet bestod av att någon hällde bensin över dörren, och in genom brevlådan, för att sedan tända på. När min granne hörde brandlarmet och öppnade dörren möttes han av vad han kallade för ”eldhav”. Nu gick det dock materiellt relativt bra på grund av att Nerikes Brandkår var på plats på osannolikt snabba 4 minuter.

Detta hat, och den rädsla som gärningen framkallade, gjorde att jag tystnade. Jag tystnade här på bloggen, och jag tvingades att tacka nej till ett par publika arrangemang.

En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige

Jag har några gånger skrivit om mina egna erfarenheter av svensk psykiatri, om problemet med att få en fungerande hjälp. T ex här i inlägget ”Psykiatrihelvetet”, som är den benämningen jag använder om vården ibland. Det som hände efter det inlägget var dels att min anmälan till IVO om vad som hänt resulterade i att IVO uttryckte skarp kritik mot psykiatrin vid USÖ.

Och så skrev vårdcentralen en ny remiss tillbaka till Allmänpsykiatrin vid USÖ eftersom såväl min läkare vid vårdcentralen som vårdcentralens psykiatriker tyckte att min situation var värre än de klarade av.

Vila i frid Anna!

En av mina favoritbilder på Anna, tagen från hennes Instagram-konto

Idag möttes jag på Facebook av beskedet att min vän Anna har begravts idag. Anna blev tyvärr mördad i början på juni.

Jag kom i kontakt med Anna via den här bloggen. Det ledde till en vänskap som dels innebar att vi småpratade ibland på olika sätt och dels att Anna brukade sprida vidare en del av mina inlägg.

Efter mordet på Anna har hennes Facebook-konto svärmat över av berättelser som understryker den bild jag har tydligast av henne – hon var en fantastiskt stöttande person. Det framgår till exempel av en av våra Facebook-konversationer som Anna tog initiativ till när jag hade en extra jobbig period. Hon är som flera gånger tidigare stöttande och omtänksam:

Det är så många som vittnat om Annas engagemang och stöd. Anna var en oerhört varm och omtänksam person, vilket gör det extra tragiskt och sorgligt att hon ryckts bort från oss i förtid. Hon hade så mycket kvar att ge, och så mycket kvar att uppleva själv. Livet är inte alltid rättvist. Vila i frid Anna! Du är saknad!

IVO riktar kritik mot allmänpsykiatrin vid USÖ

Det har varit ett ärende som pågått en tid, min anmälan i höstas angående den vård jag fått vid psykiatrin på Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ). Nu har det slutliga beslutet kommit.

IVO gör följande ställningstagande:

”IVO kan konstatera att vården brustit vad gäller kontinuiteten i patientens vård och behandling”.

Bra podd om psykodynamisk terapi

Jag brukar lyssna på en podd som handlar om det psykiatriska området, humoristiskt kallad Sinnessjukt. Den drivs av Christian Dahlström.

Jag har under den tid jag följt podden småstört mig på att Christian har haft en tendens att ge små fulslängar mot psykodynamisk terapi (PDT). Min ”upprördhet” över det beror på mina egna goda erfarenheter av min egen PDT.

Lite om drogtest, privat vård och NA:s gissande

Idag ringde den psykolog som jag skrev om i mitt inlägg igår. De hade haft en ny remissrunda vid Allmänpsykiatrin USÖ idag. Tyvärr var samtalet enbart ett meddelande om att de inte hade hunnit med mitt ärende (remissen från vårdcentralen som Allmänpsykiatrin skickade remiss till när Allmänpsykiatrin inte tyckte att de inte skulle ge mig vård). Men att de nog skulle hinna med det i nästa vecka. Intressant hur psykiatrin inte fungerar och ännu ett argument i raden för att det krävs en omstart även för psykiatrin.

Foto: Alex Thomson/Flickr

Foto: Alex Thomson/Flickr

Psykologen meddelade även att om det blir aktuellt att ta in mig så kommer de att kräva drogtest.

Det tyckte jag var mycket intressant, särskilt eftersom svaret blev nekande på om alla psykiatrins patienter avkrävs drogtest.

– ”Så ni ägnar er åt diskriminering”, frågade jag. Det var helt klart en fråga han inte hade väntat sig eftersom han kom av sig. Men han tyckte ändå inte att det var diskriminering. Vilket det självklart är om man helt utan grund, enbart utifrån tidigare historik, efterfrågar drogtest.

Om mitt IVO-ärende och om ensamkommande och droger

Det kändes lite småbra att försöka starta om bloggen igår. Och det var nog tur att jag gjorde det just igår och inte om ett tag eftersom hemsidan slutade att fungera idag, vilket nog tagit ett tag att upptäcka om jag fortsatt min tystnad… DNS-fel svarade browsern den som kom hit under en stor del av dagen, vilket berodde på att jag missat/inte orkat betala en av bloggens räkningar. Men nu fungerar det iaf! 🙂

Den största aktiviteten idag har so far varit att maila en uppdatering till IVO i mitt ärende. För en tid sedan fick jag ett utkast/förslag till beslut om den kritik som IVO kommer att rikta mot allmänpsykiatrin vid Universitetssjukhuset i Örebro. Jag skrev då några kommentarer som jag skickade in omkring den 21 februari när sista dagen för synpunkter var.

Årskrönika 2016

2017

Så är det dags att summera ännu ett år. Privat kan det göras enkelt: ELÄNDESÅR och Fuck it. Men några eländessaker förtjänar att lyftas fram särskilt, inte för att jag vill gnälla utan för att jag tror att i det finns något som kanske kan ”användas vidare” och för att det kanske blir tydligare varför bloggen kan sammanfattas med färre inlägg och färre läsare. Allt har ju en orsak.

DO under Agneta Brobergs ledning möjliggör diskriminering

I våras anmälde jag RFHL:s riksförbund till Diskrimineringsombudsmannen. Jag gjorde det dels utifrån att jag sedan anställningen började känt mig både mobbad och orättfärdigt behandlad, dels diskriminerad då RFHL inte följt lagens skrivningar om tillgänglighet och anpassning vid diskrimineringsgrunden neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och dels utifrån att RFHL sade upp mig på märkligt sätt och märkliga grunder.

Delar av det märkliga kring uppsägningen har jag redan indirekt kommenterat i inlägget jag skrev om RFHL:s ekonomi. RFHL fick sänkt statsbidrag från 2,4 miljoner år 2015 till 2,1 miljoner för år 2016. Min totala lönekostnad för RFHL var omkring 3900 kr/mån, en summa de lätt kunnat spara in på flera sätt (bara det att datakommunikationen för RFHL:s hemsida kostade ca 90 000 kr per år, åtminstone enligt bokföringen, när min hemsida med fler besök (jag mätte det i höstas) kostar max 500 kr per år). Så att anta att uppsägningen av mig berodde på annat än att spara 3900 kr per månad är inte så svårt att göra.

Psykiatrihelvetet

Jag har under en tid på min Facebook-sida och min Twitter under rubriken ”Svensk psykiatri i katastrofläge” lagt ut en hel del tidningsartiklar om psykiatrin och hur den (inte) fungerar. Som en del i det temat är det nu dags för en sammanfattning av min egen berättelse.

Lite om bloggen; swish-tack och googlingar

bloggrafjuli

Först och främst vill jag säga tack till de som stöttar bloggen/mig via Swish. Det betyder mycket, framför allt symboliskt eftersom det dels betyder att ni vill hjälpa till med den faktiska kostnaden och dels ge uttryck för uppmuntran! Just nu, och en tid tillbaka, betyder det även mycket i praktiken eftersom det strulat med sjukpenning. Jag vet att en del som bidrar inte vill bli tackade, men jag säger ändå tack – tack som 17! 🙂

Om samhället och hatbrott

Det finns flera anledningar till att jag inte skrivit på ett tag. En är att jag påverkats starkt av terror-/hatbrottet i Orlando som ägde rum förra helgen. Precis före helgen fick jag dessutom veta att åklagaren äntligen bestämt sig för att väcka åtal för det brott jag utsattes för i mitt hem den 20/12 förra året. Både åtalet och Orlando drog igång ett starkt känsloläge.

När åtalet nu väckts kände jag ändå ett behov av att försöka stötta de som förmodligen inte vågat/orkat anmäla det de utsatts för av den gärningsman som utsatte mig för vad jag upplevde som ett rån i mitt hem.

NAsex

Från dagens NA

För det finns förmodligen fler offer, polisen trodde det, och jag tror det. Därför kontaktade jag NA och idag finns en artikel om brottet (NA-1). NA skriver anonymiserat och utan vissa detaljer. Inte heller jag har berättat om alla detaljer även om jag skrivit om vad som hänt både här och på Facebook. Men det finns så klart en anledning till det. Precis som det finns en orsak till att polisen besökt mig 5-6 gånger med anledning av brottet (underbara poliser!).