Archive for the Category “Debatt”
De nya Moderata lögnarna
Moderaterna har ju varit lite i blåsväder i veckan då regeringens utredare inom missbruksvården visat att Moderaterna medvetet feltolkat hans utredning. Det var genant för Moderaternas gruppledare i det sociala utskottet, som dels framstod som ej läskunnig och dels visade sig inte vara särskilt kunnig och insatt i missbruksfrågorna. Tyvärr blev det värre idag. Moderaternas riksdagsledamöter Isabella Jernbeck och Anti Avsan visar sig inte bara vara okunniga inom det område de är valda att fatta viktiga beslut, de visar sig vara lögnare också. Är det verkligen den typen av riksdagsledamöter vi vill ha?
Debattartikel på Drugnews
Jag har ett par dagar funderat på om jag skulle kommentera en debattartikel på Drugnews (språkrör för organisationerna RNS och IOGT) från två herrar Robert Dupont och Sven-Olov Carlsson (den senare med IOGT-koppling). Men sedan kom jag på att Drugnews är ju lika omodernt utan Twingly som de två herrarnas åsikter är gammalmodiga och ovetenskapliga så då struntar jag i det.
Men vill ni läsa två mörkerkrafters dravel om Sverige som motvikt mot skademinskning (åsikterna som framförs leder enbart till ökat lidande och höga dödstal, helt i linje med RNS och IOGTs politik) kan ni ju läsa artikeln hos www.drugnews.nu (Drugnews bevakar inte bara missbruksområdet utan har numera ersatt utrikesbevakningen av Mellanösternvåren under avdelningen ”Breaking news” med en litteraturavdelning där vi förmodligen kommer att få ta del av redaktör Liljessons fortsatta fördjupningar inom poesin).
Piteå fortsätter och nämndordförande är förvirrad
Tidningen Accent har snappat upp att Piteå kommun anmälts av mig och Jimmy Blondin. Inför artikeln har även Accent intervjuat den högst ansvariga politikern i Socialnämnden, socialdemokraten Agnetha Eriksson. Hon säger till tidningen att
”Vi kommer att göra individuella bedömningar i varje enskilt fall och de som har behov av vård och behandling kommer självklart att få det”.
Då kan man ju fråga sig varför över huvud taget socialnämnden fattade det beslut som vi anmält. Möjligtvis är det så att i Agnethas svar saknas en bisats, ”men inte i den utsträckning som de skulle behöva”. Om så är det ju lika hemskt. Och om det nu är så att de som behöver missbruksvård i Piteå kommer att få det, varför fattar kommunen beslut om att prioritera barnföräldrar och de under 30 år? Fast i själva verket handlar nog Agnethas svar till tidningen Accent om det klassiska, politiker ljuger alltid för att klara sig undan negativ uppmärksamhet. Frågan är om piteåborna verkligen vill ha politiker som ljuger för dem, som Agnetha gör om det inte är så att hon anser att bara vissa har rätt till vård. Och om det är det senare, vill verkligen piteåborna ha sådana politiker som anser att bara vissa människor har rätt till ett liv?
Sedan fortsätter Agnetha i Accent-intervjun med ”Strandgården, det är inget behandlingshem, det är ett boende med kamratstöd. Pengarna som skulle vara avsedda för missbruksvård används mer för att lösa en boendesituation det tycker inte jag är rätt”. Det här är intressant, i den meningen definierar Piteå kommuns högsta ansvariga politiker för missbruksvården att socialt stöd inte är missbruksvård, dvs något som går rakt emot vad som fastställs i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för kommunernas missbruksvård. Det är märkligt att man i Piteå är så angelägna om att erbjuda dålig och ovetenskaplig missbruksvård, oavsett om det är Socialdemokratisk politik eller inte. Eller så handlar det helt enkelt bara om att Socialdemokraternas kommunalpolitiker i Piteå är förvirrade och inte har en aning om vad de sysslar med. Något säger mig att Socialstyrelsen kommer att agera tydligt mot Piteå kommun, annars är deras riktlinjer inte något annat än en oväsentlig papperslapp.
Självfallet är det så att missbruksvård är såväl behandling som stöd, och Piteå kommunlednings önskan att minska och begränsa såväl behandling som socialt stöd är om inte annat moraliskt upprörande.
Kompetensproblem
Jag har tidigare uppmärksammat att det bland kommunala tjänstemän inom missbruksområdet allt för ofta råder kompetensproblem. Och med tanke på vilken viktig roll i samhället dessa har är det allvarligt. Denna gång är det en kommunal drogsamordnare i Falun, Gunnar Blommé som i Drugnews stoltserar med detta. Tyvärr är IOGTs och RNSs Drugnews inte intresserade av debatt och dialog så denna kommentar kommer inte synas där, den demokratiförbättring som det innebär att vi är flera som kan vara med i debatten är inte Drugnews intresserad av. Det är synd för Blommé borde uppmärksammas på att man kan anta att han genom sin verksamhet, som förefaller bygga mer på fördomar än kunskap, förmodligen gör ett kontraproduktivt arbete för invånarna i Falun.
Gunnar Blommé debatterar med Jakop Dalunde kring frågan om kriminaliseringen och hävdar att Jakop Dalunde har ett trovärdighetsproblem, detta utan att visa hur det ser ut. Det enda Gunnar Blommé presterar är ett antal ogrundade eller felaktiga påståenden. Det om något är ett trovärdighetsproblem, förutom att det är ett kompetensproblem.
Gunnar Blommé har ett antal problem:
1. Han skriver ”förbudet mot eget bruk och innehav är normsättande och att det därmed också har en avhållande effekt”. Att lagar skulle ha en inverkan på sociala normer skulle kunna vara fallet, men det finns inget som säger att det automatiskt är så. Blommé behöver alltså bevisa att kriminaliseringen påverkar våra normer och att det därmed leder till ”avhållande” från narkotika. Vilken vetenskaplig källa baserar han sina åsikter på? För det är väl inte så att Falun kommuns drogpreventiva arbete baseras på tro och sporadiskt tyckande?
2. Gunnar Blommé skriver att Dalunde glömmer att ”hasch är en mycket farlig drog. Den ger ofta bestående skador i hjärnans signalsystem”. Menar Blommé att marijuana inte skulle vara en farlig drog, varför nämner han bara hasch? Eller vet han inte att cannabis, som han åsyftar, inkluderar såväl hasch som marijuana? Hur är det egentligen med kunskapsnivån i Blommés arbete?
Sedan detta med hjärnans signalsystem och bestående skador. Vilka skador menar Blommé? Vilka belägg har han för att dessa är bestående? Vilka belägg har han för att det ofta är så? Cannabis har en rad allvarliga skadeverkningar, men om man skriver att det ofta ger bestående skador måste man upp med den vetenskapliga referensen för detta. Vilken är den? Eller är det igen tyckande som pågår i Falun?
Blommé nämner som exempel enbart haschpsykoser, är det vad han menar med skador på signalsystemet som förekommer ofta och bestående? Då är han verkligen ute på hal is och bevisar sin okunnighet, och därmed sin olämplighet som tjänsteman inom detta område.
3. Blommé skriver att ”Jacob tycks ansluta sig till dem som tror att världen blir bättre av mer knarkande”, för det första heter han Jakop. Det är imponerande att man får in två fel i namnet på den man debatterar mot, hur noga har man då läst det man ifrågasätter. Och det visar sig för övrigt i påståendet, för vilken grund har Blommé för att påstå att Dalunde tror att världen blir bättre av mer knarkande, var säger han det? Vilken är Blommés källa? Och om det är en slutsats som Blommé har dragit av att Dalunde vill avkriminalisera, vad menar Blommé med knarkande?
Menar Blommé att Portugal efter deras avkriminalisering sett en liten absolut uppgång i användningen men en liten relativ nedgång samt väsentlig minskning av antalet tunga missbrukare/problematiska användare/individer med beroende? Vad i de fakta som jag presenterar för det land som provat det Dalunde föreslår tycker Blomme är dåligt, att de tunga narkomanerna minskar och att Portugal har färre med narkotikaproblem än Sverige?
Vad är rätt håll som Blommé skriver om i citatet ”För att det ska gå åt rätt håll så behöver vi, bland annat, fler restriktioner och inte färre”, och vilket belägg har han för att det är restriktionerna som leder dit?
Blommé har mycket att belägga om han ska visa att han behärskar ämnet och att han är trovärdig.
Narkotikadebatt i SvT
Gårdagens utspel från Jakop Dalunde ledde till att det blev en debatt i SVTs Godmorgonsoffa. Jakop Dalunde (MP) mötte där Roland Utbult (KD). Det som kom att diskuteras var det som jag enbart kommenterade med ”gott så” igår, dvs att Dalunde sällar sig till de av oss som anser att narkomanerna måste avkriminaliseras.
Det som är intressant är att det som programledaren introducerade, och det som Dalunde skrev om och var kritisk till, det förebyggande arbetet, det kom bort i debatten. Dalunde försökte föra fram sin egen tro om hur missbruk etableras, något som jag var kritisk till igår (Expressen publicerade för övrigt en del av min kommentar igår i dagens papperstidning), efter att Utbult hade kommenterat att det var bra med kampanjer (trots att regeringen gör det med bristfällig metodik) förde programledaren bort debatten från det ämnet.
I stället blev det en debatt om huruvida narkomaner behövde vård eller om de behöver ses som kriminella. KD-politikern var glasklar och lyfte fram att narkomaner var kriminella individer. Punkt slut. Det tog lite drygt 2 minuter före KD-politikern smetade ordet drogliberal på Dalunde, detta trots att Dalunde å sin sida kort före hade varit glasklar med att han var emot droger och inte såg sig som drogliberal utan som straffliberal, och i det hänvisat till studier om att nuvarande restriktiva straffinriktade politik snarare leder till fler missbrukare. Utbult återkom senare till skällsordet drogliberal om Dalunde, det enda Utbult fick sagt med det är att han är en ohederlig och osaklig politiker som ägnar sig åt smutskastning av den som har annan åsikt. Svensk debatt om svensk missbrukarvård behöver inte sånna politiker.
Utbult svarade sedan att ”Jag tror att innehavet och bruket av narkotika, att det är kriminaliserat är viktigt för att det får människor att tänka efter en extra gång”. Och med det satte KD-politikern fingret på ett stort problem. HAN TROR. Han vet inte. Han har inga studier bakom sitt påstående. Han har inga belägg för det. Så osaklig och så moralistisk kan man vara när man sitter i Sveriges högsta beslutande organ, riksdagen. Utbult är med och stiftar lagar och bestämmer över människors liv utifrån hans tro. Det duger inte. Men det är så KDs politik ser ut, tro i stället för vetenskap.
Utbult lyfte också fram att han stöder alla vårdinsatser och som en bisats till det nämner han att regeringen satsar 260 Mkr per år på ”hela strategin”. Det kan ju låta bra. Men vad går de där 260 Mkr till? Det nämnde inte Utbult, han bara svängde sig med siffran i samband med ordet ”vård”, något som för den oinsatte kanske låter bra. Ur regeringens proposition kan man läsa:
För att fortsätta arbetet med att driva en kraftfull ANDT-politik beräknar regeringen, som framgår av budgetpropositionen, att avsätta närmare 260 miljoner kronor per år under perioden 2011–2014.
Det säger ingenting heller vad det innebär. Det blir lite klarare i Barn- och äldreminister Maria Larssons (KD) pressmeddelande där hon säger:
Cirka 15 procent av den samlade sjukdomsbördan i Sverige beror på skadeverkningar som kan kopplas till alkohol, narkotika, dopning och tobak. Därför satsar regeringen cirka 260 miljoner kronor per år under mandatperioden för att få ett långsiktigt förebyggande arbete.
Så det stämmer inte vad Utbult säger. Det är inte 260 Mkr till vård. Antingen ljuger han eller så har han ingen aning om vad han pratar om. En sak är glasklar, förebyggande arbete är inte vård. Och vilken förklaringsmodell ansluter sig Maria Larsson till om hon tror att missbruk kan förebyggas bort? Om hon tror att de 15% av sjukdomsbördan som kommer från missbruk kan förebyggas bort för 260 Mkr per år under 5 år, vad tror hon då orsakar missbruk? Dalunde trodde att det handlar om de socioekonomiska variablerna klass och arbetslöshet. Vad tror Maria Larsson? Om det vet vi ingenting, jag träffade henne för en utlovad 1-timmesintervju om bland annat det, hon avbröt efter ca 10 minuter. Merparten av den tiden gick åt till att hennes departmentsråd Maria Renström lite taffligt försökte förklara för mig vad missbruk och beroende är, huvudsakligen utifrån ett biokemiskt perspektiv. Om de ansluter sig till det perspektivet vore de visserligen förklaringsteoretiskt snäppet vassare än Dalunde, men några 260 Mkr i ”förebyggande arbete” kommer ändå inte att räcka. Kejsaren, Maria Larsson, är naken.
Dalunde säger precis det i debatten, det är inte tillräckligt, och dessutom behövs en perspektivförskjutning från straff till vård. Han berättade sedan om ett av alla de fall då personer av rädsla för kriminaliseringens effekter har underlåtit att hjälpa personer som överdoserat till akutvård, och bara inom det området har vi varje år flera onödiga dödsfall. Dödsfall som kan undvikas, om det inte vore så att Utbult och Larsson tycker att det är en ointressant fråga. I Utbults och Larssons människosyn ingår att missbrukare lika gärna kan ligga och dö av överdoser, det är den praktiska konsekvensen av deras politik. Och märkligt nog verkar allt för många inte tycka att detta är värt att protestera mot, jag tycker det är märkligt eftersom jag inte tror på att så många delar den människosynen som KD ger uttryck för.
Som om det inte var nog, på frågan om hur situationen i Sverige skulle bli om vi avkriminaliserade (alltså ej legaliserade utan avkriminaliserade) så svarar Utbult ”Den skulle bli värre, det handlar om tillgång och efterfrågan, och vid en avkriminalisering skulle det betyda att tillgången ökar.”. Här måste man ju fråga sig vilket belägg Utbult har för att om missbrukaren inte sågs som kriminell längre så skulle det medföra att tillgången på narkotiska preparat ökade. Det man har som resultat i Portugal är en liten ökning i efterfrågan, samtidigt som Portugal med sin helhetspolitik kan se en kraftig minskning av antalet problematiska användare, individer med beroendeproblematiken, så till den grad att andelen av det portugisiska samhället som har berondeproblem är LÄGRE än i Sverige. Detta vill allså KD med Utbult och Larsson i spetsen förhindra, KD vill ha fler personer i narkotikaberoende, det är den praktiska konsekvensen av deras politik, och det är vidrigt. Vet svenska folket om det?
Slutligen, Dalunde säger att det dör nästan 400 missbrukare, dvs narkomaner, i onödan för att vi inte satsar tillräckligt på vårdperspektivet. Han behöver uppdatera sina siffror, det är över 400 numera.
Update 21 juli kl 14:
Utbult svarar även Dalunde i Expressen. Där upprepar han sin tro, bland annat sin tro att:
Kriminaliseringen innebär att man tänker sig för en extra gång innan man tar det första blosset – eftersom det är en olaglig handling.
Vilken vetenskaplig källa/teori han har som grund för det uppger han inte. Han hävdar att det är så, alltså säger jag: upp till bevis Utbult. Visa på din källa för att det förhåller sig så som du säger, annars är du inget annat än en sagotant. Och att basera politik som handlar om människors liv på sagor duger inte.
Dalunde går vilse i narkotikapolitiken
Det finns mycket att säga om den narkotikapolitiska debatten. Miljöpartiets Jakop Dalunde säger en del i Expressen idag. Han drar slutsatsen att Sverige behöver avkriminalisera missbruk, gott så. Men vägen dit är som så ofta kantad av okunniga slutsatser och felaktiga källor. Dalunde är inte enbart emot kriminalisering av det egna bruket, han är emot drogprevention och hävdar att det inte har någon effekt. Hur han kommit till den slutsatsen förvånar en del.
Dalunde påstår att FHI hävdar att ”undervisning för unga ”inte har någon styrkt förebyggande effekt” när det gäller riskbeteenden som cannabisrökning.”. Jag är kritisk mot FHI och tveksam till deras vetenskapliga kompetens, inte minst när det i telefonsamtal kring deras drogpreventiva arbete visade sig att de inte känt till (före jag berättade för dem) förra årets gedigna metaanalys i ”Porath-Waller A, Beasley E, Beirness D, (2010), A Meta-Analytic Review of School-Based Prevention for Cannabis Use, Health Education & Behavior, Vol. 37(5): 709-723″ som handlar om just vilka faktorer som krävs för vetenskapligt utvärderad effekt av kampanjer. I och med att FHI och regeringen inte känner till t ex denna typen av artiklar (det finns fler) så är det inte så konstigt att kampanjerna blir det som Barn- och äldreminister Maria Larsson och hennes Renström nu har aviserat. Dalunde verkar inte heller ha läst särskilt mycket forskning om drogprevention.
Dalunde menar även att prevention är helt onödig eftersom han med en otydlig och svävande källa till CAN (vars trovärdighet i sig kan ifrågasättas) påstår att för missbruksutvecklingen är ”arbetslöshet och sociala klyftor är helt avgörande”. Det skulle vara oerhört intressant om Dalunde kan precisera sin källa en aning så att man kan granska den, att enbart förklara missbruk med en liten del av de sociala förklaringsmodeller som finns känns, för att uttrycka det milt, revolutionerande. Jag är som synes kritisk till CAN, men att CAN skulle ha så dålig koll på vetenskapen kring missbruk att de hävdar att det handlar om socioekonomiska parametrar betvivlar jag starkt.
Det jag tror att det hela handlar om är att som vanligt krävs det ingen kunskap för att uttala sig i missbruksfrågan, man kan ägna sig åt en massa tyckande, bara det låter bra. Dalunde är ett exempel på det. Jag kan dock hålla med om att preventionsarbetet, som denna regering ägnar sig åt i oerhört stor omfattning, är en mycket liten del av det som krävs för att få en framgångsrik missbrukspolitik, men från det till att som Dalunde gör, säga att den är onödig, är en mycket lång väg där Dalunde går vilse.
Fel väg KRIS
KRIS, Kriminellas revansch i samhället, har publicerat vad som kallas en debattartikel där man kräver att regeringen ska kasta Missbruksutredningen i papperskorgen. Den är i linje med hur man skämde ut sig i Almedalen, trots att man vann en pr-firmas utmärkelse för ”hetast i Almedalen” (det var en byrå som heter Westander som tyckte att även om man har ett osakligt och ogrundat budskap är den bästa PR-en när man syns mycket, det säger en hel del om hur seriös och kompetent den byrån är). Det är nog inte lika kul för Westander att det de belönar får den mediauppmärksamhet som t ex Resumé gett och Efter Arbetet kommer att ge. Men men. Debattartikeln publiceras i Kristdemokraten, som självfallet inte är intresserad av dialog och sålunda varken går att kommentera eller pinga med twingly. Det senare är självfallet något som passar KRIS väl.
Nåväl, KRIS menar att Missbruksutredningen har fel eftersom, som det måste förstås, den inte ”minskar missbruket, den narkotikarelaterade dödligheten och andra narkotikarelaterade problem”. Det sägs i inledningen i debattinlägget från KRIS, och frågan som genast ställer sig är om KRIS över huvud taget läst Missbruksutredningen. Det verkar inte så. Det KRIS är upprörda över är att utredningen föreslår att Sverige ska erbjuda mer platser inom Läkemedelsassisterad behandling, så att vi närmar oss andra länder och kanske får en chans att få ner våra höga dödstal bland narkomaner. Men det intresserar inte KRIS eftersom de verkar anse att narkomanvård ska vara ”the NA way or no way”. I verkligheten passar inte den vägen alla, men det blundar man i sekteristisk anda för.
Ett tecken på att KRIS inte läst missbruksutredningen är uttalandet:
”I utredningen konstateras att cannabis är den vanligaste drogen och att amfetaminmissbruket är större än heroinmissbruket. Trots det väljer utredningen att ensidigt fokusera på heroinister.”
Så är det självfallet inte. Men KRIS har verkligen retat upp sig på substitutionsbehandlingen.
I sin kritik mot läkemedelsassisterad behandling skriver man ”Vår slutsats är att subutexprogrammen läcker som såll.” Det finns ett okänt läckage, det saknas studier på området, och visst är det ett problem med läckage, men om man ska bedriva utvärdering av en insats måste det ske på andra sätt än ”jag har några polare som…”. KRIS måste upp till bevis på att programmen ”läcker som såll”, det man visar idag är anekdoter och det räcker inte.
KRIS skriver vidare ”Både ungdomar och vuxna med kort, icke-dokumenterat, missbruk skrivs in i subutexprogram”. Jag har också hört att det kan förekomma, och jag blir självfallet orolig när debattörer i tidningen Expressen skriver om den studie som gjorts i Sverige då intaget inte hade någon kontroll alls, det är inte en utveckling som jag tror är bra.
Så visst påtalar KRIS ett par viktiga frågor, frågor som måste upp till debatt, frågor som måste belysas och utredas och åtgärdas på lämpligt sätt. Men att gå från det till att kasta en utredning i papperskorgen är väl drastiskt. Man kan för övrigt säga en hel del om utredningen, men till skillnad från vad KRIS påskiner är den inte är ett enmansjobb utan framtagen i dialog med aktörer inom området och med hjälp av ett stort antal experter. Jag saknar en del i hur utredningen gått till och vilka slutsatserna är, men det är en annan fråga som jag kanske kommer att återkomma till…
KRIS skriver en annan intressant sak i deras ”debattartikel”.
”Ett problem med subutexprogrammen som vi ser är att den som deltar inte bryter den kriminella livsstilen. Vår erfarenhet är att det är svårt att sluta med droger och bli hederlig om man fortsätter umgås med kriminella missbrukande kompisar och därmed hela tiden utsätter sig för frestelser.”
Jag antar att de menar att det saknas psykosocial behandling i substitutionsprogrammen, det stämmer i så fall. Det handlar dock inte om som det sekteristiskt innebär i KRIS- och NA-sammanhang att bryta med ”kriminella missbrukande kompisar”. Det KRIS menar är i gammal Bejerotsk anda att missbruk smittar, det kan det göra i introduktionen till missbruket, under vissa förutsättningar, men en god behandling arbetar såväl med att ge verktyg för att hantera missbrukets drivkrafter som att skapa möjligheter för en ny identitet. Då smittar inte missbruk. När de sakerna är på plats kan man umgås med alla människor, och är någon del av detta svagt kanske det handlar om att aktivt välja bort visst umgänge. Men att se en före detta missbrukare som svag för frestelser och att dessa frestelser är andra som kämpar med att komma bort från missbruket med en annan väg än den som KRIS valt, är att säga att man själv inte arbetar med effektiva behandlingsmetoder. Det är mot det hållet med effektiva behandlingsmetoder som vi måste gå, inte mot en osakligt generaliserad bild av vad missbruk och beroende och behandling är.
KRIS har helt klart hamnat på fel väg just nu.
Allt är bra
I måndags skrev politikern Björn Fries och läkaren Johan Kakko en debattartikel i Expressen som i stort sett var en kritik mot regeringens bristande förmåga att bygga ut underhållsbehandlingen för heroinberoende, där man hävdade tesen att det inte var i linje med vetenskap. Den kritiken kan jag hålla med om, vår underhållsbehandling är allt för dåligt utbyggd. Sedan har jag många synpunkter på den, t ex att den är allt för läkarstyrd och där det framstår som att läkare har svårt att se problematiken med en medikaliserad vård som underhållsbehandling. Men det senare är en annan fråga, om än ännu mer ouppmärksammad än de flesta.
Kakko och Fries kritiserade även området för brist på brukarperspektiv. Det framgick dock inte vad detta är, och det är något som jag undrat under lång tid, vad innebär brukarperspektiv? Ibland verkar det vara att missbrukarna alltid vet bäst, som att missbruk är den enda (?) sjukdomen/fenomenet där utbildad expertis inte är särskilt viktig, och som om inte den som är i beroende inte försökt på egen hand före man söker vård. Eller så kanske det handlar om så som brukarrådet fungerar i Örebro landstings beroendecentrum, trevliga fikastunder med informationsutbyte om de olika föreningarnas aktiviteter. Jag blir inte klok på begreppet iaf.
Ansvarig minister Maria Larsson svarar idag i Expressen och säger i princip att Fries och Kakko har ingen aning om vad de pratar om och det de pratar om är inaktuellt för i stort sett är allt bra enligt Maria Larsson. Det är ju den strategi som regeringen har rent allmänt inom missbruksområdet, ”allt är bra”.
Maria Larsson inleder hennes debattartikel med att berätta om den strategi regeringen antagit där målet är ”ökad tillgänglighet till vård och stöd av god kvalitet”. Det låter ju bra, frågan är bara hur det definieras och mäts. Och angående mätning säger Maria Larsson, ”Just nu pågår ett omfattande arbete med öppna jämförelser för att även de som får vård ska ges möjlighet att själva få kunskap om bland annat kvalitet och resultat för olika institutioner”. Så synd att det bara omfattar offentliga instanser, men å andra sidan är ju samhällets inriktning att missbruksvård inte ska bedrivas genom privata alternativ så det är nog i linje med det som privata vårdföretag är exkluderade från dessa jämförelser.
Maria Larsson säger också angående vården att ”Man ska få en insats när motivationen finns och alla har rätt att bemötas med respekt”, just det senare är ju intressant med all den forskning som visar på att behandlingsmetoden i sig är inte lika viktig som just relationen mellan behandlaren och patienten (samt den enskilde behandlarens kompetens). Och då borde också Maria Larsson i konsekvensen namn se till att bemötandet ingår som en parameter i vårdkvaliteten så att vården kan utvärderas och även anmälas utifrån denna parameter, i dag går det inte anmäla vårdgivare utifrån bemötande trots att det är centralt i fråga om vårdkvalitet. Om man nu tar till sig vetenskap på området…
Maria Larsson skriver vidare att ”Regeringens mål är att tillgången till kunskapsbaserade vård- och stödinsatser ska öka. Under 2011 avsätter vi därför 30 miljoner kronor till stöd för en evidensbaserad praktik inom missbruks- och beroendevården.” Det senare handlar om införandet av Socialstyrelsens riktlinjer, riktlinjer som slår fast att behandlingens intensitet och längd kan ha betydelse (dvs behandlingshem kan vara mer effektiva än öppenvårdsinsatser), så märkligt då att i princip all missbruksvård numera sker inom öppenvård, dvs tillgängligheten i Sverige på kunskapsbaserad vård är inte så god som den skulle kunna vara. Om detta talar ingen.
En annan punkt som Maria Larsson tar upp är att ”Vi har även inrättat en brukardelegation för löpande dialog”, det låter ju bra, men när man söker efter information om vad denna brukardelegation är, vad den gör och hur representativ den är/vilka som ingår i den finns ingen information om det. Men det låter ju bra. ”Allt är bra” är strategin. Men allt är inte bra, t ex siffror jag skrev om för ett tag sedan, att dödsfallen i missbruk fortfarande är på rekordnivåer och att antalet tunga missbrukare fortfarande ökar.
Fast det måste ju sägas, Maria Larsson erkänner att något inte är bra just nu så därför ska man lägga: ”förslag på en tydligare och mer ändamålsenlig ansvarsfördelning mellan huvudmännen för missbruks- och beroendevården. Vi vill se en ökad samverkan mellan samtliga länkar i vårdkedjan”. Alltså är Maria Larssons mantra, ”Allt är bra, förutom en liten organisatorisk detalj”.
Sverige har stora problem inom missbruksvården. Men ingen talar om det.
Tips till två ministrar inför sommarens tal
Ansvarig minister Maria Larsson. Foto: Kristian Pohl
FN:s Internationella dag mot missbruk av och olaglig handel med narkotika infaller på söndag den 26 juni. Förmodligen har den svenska regeringen med socialminister Göran Hägglund och den för missbruk ansvariga ministern Maria Larsson då ett allt för späckat program för att lyfta årets tema. Men sett till regeringens kalender så finns där ingen aktivitet alls. Det betyder säkert ingenting att kalendern är tom, förmodligen bara att de väntar ännu lite längre med att hålla ett brandtal om missbruksutredningen och FN:s tema. Kanske kommer det under Hägglunds tal på Almedalsveckan. Kanske kommer det när ansvarig minister, Maria Larsson, ska hålla ett tal, på rikstinget kanske? Eller kanske kommer det någon annan gång i sommar. Vi är förväntansfulla.
Eftersom detta är ett ämne som de båda ministrarna gärna och ofta lyfter och debatterar känns det något förmätet att ge dem tips på ämnen. Dock vill vi påpeka ett par ämnen som vi anser inte får missas vid dessa båda tal.
1. Några utgångspunkter för en ny svensk modern alkohol- och narkotikapolitik
Efter 40 år av krig mot narkotikan är det dags att utvärdera om politiken nått sina mål och vilka konsekvenser den har fått. Det är dags att ha ett öppet sinnelag till signalerna från omvärlden om detta krigs konsekvenser för enskilda och grupper av människor.
Några exempel på dessa signaler kommer från tunga aktörer som menar att det är en besk medicin att svälja att de faktiskt har arbetat fel, och kanske till och med till skada.
I motsats till många aktörer på narkotikadebattområdet så menar vi t. ex. att sprututbyte tillhör en modern narkotikapolitik. D.v.s. en politik som bygger på humanistiska värden och evidens i den meningen att politiken omfattas av ett tvärvetenskapligt perspektiv. Politiken behöver därmed omfatta medicinska, psykologiska och sociologiska förklaringar och incitament.
Sverige behöver en politik där attityden till som behandlas med campral, lyrica eller metadon behöver förändras till att ses som en av vägarna till tillfrisknande, där samhället uppmuntrar och stöder människor till att leva ett drogfritt liv. Det sträcker sig längre än att enbart behandling ska ha drogfrihet som mål – samhället behöver också ta på sig ett ansvar för att upprätthålla den. Det betyder att man måste förstå hur samhällstrukturerna orsakar och upprätthåller stigmatisering och diskriminering av människor med ett beroende, det försvårar såväl att nå och upprätthålla målet med drogfrighet. Här finns sannerligen att göra för den nye diskrimineringsombudsmannen som utsågs idag (DN, SvT, TT: SvD). Minister Ullenhag vill ha en nystart och detta kan sannerligen vara en del i den nya tidens diskrimineringsarbete. Ullenhag säger:
”Med Agneta Broberg som chef kan DO bli det verkligt effektiva verktyget mot diskriminering som behövs för att sträva mot målet om ett samhälle där människor fullt ut bedöms som individer.”
I en modern narkotikapolitik borde denna mening också vara en viktig del, det är ett ansvar som vilar på DO att upprätthålla att även de med ett missbruk och beroende bedöms som individer. Så är det inte idag.
Vill man förstå mer om stigmatisering och diskriminering så rekommenderar vi att läsa följande intressanta rapport från Skottland. Så här skriver man om slutsatserna från studien om stigmatisering:
“Groundbreaking new research carried out by the UK Drug Policy Commission and released today (9 February 2010) by the Scottish Drugs Recovery Consortium has found that stigma is a major barrier to recovery for people with drug problems and addictions”
Att Sverige skulle vara ett undantag från slutsatsen att stigmatiseringen är en huvudsaklig barriär för att nå drogfrihet kan inte anses som riktig. Snarare är nog likheterna större.
Om detta är för abstrakt så vill vi skicka med några konkreta exempel. Två är svenska och ett engelskt som får utgöra ett exempel på ett europeiskt perspektiv.
a) Socialchef som är oförskämt oförskämd mot både missbrukare och behandlingshem
b) Ett av ett otal exempel på nedskärningar inom den kommunala missbrukarvården sedan början på 90-talet
c) ”Jag hatar alla pundare” publicerat av en irländsk tidning och journalist, sedermera bottaget av tidningsledningen.
d) Protester mot behandlingshemsetablering här och här.
Och om fler exempel behövs så finns det tyvärr en uppsjö av sådana att ta till.
Vi rekommenderar de båda ministrarna att tala om hur samhället ska hjälpa till med integrationen av människor med ett beroende.
2. Tala om vision för den nya politiken.
Vi har länge undrat, vad vill ni med socialpolitiken inom detta område? Det är dags att ni tar den politiska ledartröjan som väljarna gett er. Vad vill ni mer egentligen? Vad vill ni bortom signalpolitik och slagord som inte ens de mest inbitna egentligen tror på? Här kan ni med fördel hämta en del av punkt 1 som utgångspunkt för den visionen.
Vi ser fram emot era tal i sommar!
Jimmy Blondin och Magnus Callmyr
Maria Larsson och kunnigheten
Vi har en barn- och äldreminister som på något märkligt sett i denna alliansregering fått ansvar för missbrukspolitiken och därmed även narkotikapolitiken. I dagens Expressen gör hon ett av de ovanliga uttalandena i området, det är inte så att det är hennes älsklingsområde. Det märks. Inte minst på hennes kunskaper. Som nu i detta inlägg. Och det borde inte vara särskilt svårt att få fakta rätt nu, inte minst mot bakgrund av att det inte är okänt för Maria Larsson och hennes (dåliga) rådgivare att vi är flera som granskar henne kontinuerligt.
Inlägget handlar om Avaaz kampanj för att legalisera narkotika och avkriminalisera bruket, och mot detta försöker Maria Larsson argumentera kraftigt. Det går sådär. Redan i det andra stycket går det fel. Hon skriver:
Siffror från Maria ungdom i Stockholm visar att för första gången väljer fler ungdomar cannabis framför alkohol som huvuddrog. Ett allvarligt trendbrott.
Ja, det hade varit ett allvarligt trendbrott, om det varit sant. För det är det inte, det är inte ”ungdomar” som väljer cannabis framför alkohol, där är ”ungdomar som söker hjälp” som väljer cannabis som huvuddrog (därmed inte sagt att de inte har problem även med alkohol). Men just ”ungdomar” och ”ungdomar som söker hjälp” är en viktig distinktion, men om man vill ge sken av något kan man ju som minister använda sig av manipulationens teknik, det hedrar henne dock inte.
Det mest oroväckande i det Maria Larsson skriver är att hon anger anledningen till denna legaliseringskampanj till:
De amerikanska kontinenterna brottas med stora problem och det är en bakgrund till förslaget att legalisera marijuana som en internationell kommission med Kofi Annan nyligen kom med.
Vad har hon fått det ifrån? Att det skulle handla om de problem med användningen som finns i syd- och nordamerika? Kampanjen drivs ifrån en liberal tankesmedja, och kampanjen är en del i den nyliberala strömning i samklang med individualiseringen som äger rum i samhället. Det är mycket större och bredare problem än att det handlar om situationen på två världsdelar.
Sedan berättar Maria Larsson att:
Nu kommer regeringen med en av de absolut största riktade satsningarna mot cannabis. Denna satsning är unik då den sträcker sig över fem år. Den ingår i regeringens strategi mot droger som antogs av riksdagen i mars. Och strategin saknar inte muskler. Vi satsar årligen 260 miljoner kronor på drogförebyggande arbete.
Ett av projekten i denna satsning mot cannabis är spridningen av det lokala och framgångsrika arbetet ”Testa dina gränser”.
Jag har skrivit om CAN:s kampanj ”Testa dina gränser” i olika sammanhang (bland annat här), jag har också läst en hel del forskning kring vad man vet är effektivt preventionsarbete som minskar cannabisanvändning, och jag har t o m skrivit en artikel om det. Kampanjen ”Testa dina gränser” tillhör de kampanjer som internationell forskning dömer ut som verkningslös, dvs slöseri med skattebetalarnas pengar. Är någon förvånad över att det är just denna kampanj som Barn- och äldreminister Maria Larsson väljer ut som cannabisprevention?
Maria Larsson är orolig över utvecklingen och menar att vi måste stoppa den. I det håller jag med. Dock inte helt och hållet om fortsättningen där Maria Larsson skriver:
Var finns de drogfria förebilderna i dag? Populärkulturens drogflirtande behöver motbilder, kända personer som tydligt markerar sitt avståndstagande från droger.
Vi har argumenten för att möta legaliseringsrörelsens bagatelliserande påståenden, men vi behöver fler bärare av positiva budskap om ett liv utan droger.
Jag håller helt med om förebildsbiten (vilket den som följt mitt resonemang om kOla vet), men definitivt inte om att Maria Larsson har argumenten. Hon har i den kampanj hon tänker använda möjligtvis ett instrument för ökat missbruk. Hon har definitivt inte en inriktning mot kunskap i frågan. Det hon skulle behöva är kunniga rådgivare och ett äkta intresse för frågorna så att hon åtminstone orkade sätta sig in lite mer i frågorna.
NA – Nerikes Attack
Det finns många nackdelar med att bo i Örebro, den här staden har nog passerat sitt bäst före-datum. Men jag sitter tyvärr inte i situationen att jag kan flytta, alltså är det bara att gilla läget i linje med något av det goda från NA – sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. Och nej, det är inte samma NA jag talar om i rubriken som i föregående mening. De av er som läst min självbiografi vet att läkaren på Beroendecentrum i Örebro utropade ”Nerikes Allehanda, hur kan dem hjälpa dig med ditt missbruk?”. Han hade ingen aning om att NA stod för Anonyma Narkomaner. Så kan det vara med kompetensen på landets beroendeenheter inom ramen för landstingen. Den som tror att Gerhard Larssons förslag är allena saliggörande är oerhört naiv.
Det är alltså Nerikes Allehanda som går till attack mot de senaste dagarnas nyheter kring utvecklingen med FN-namninsamlingen (klicka på den roliga illustrationen för att läsa), det är alltså inte anonyma narkomaner.
NA har i missbruksfrågan gjort sig känd för att inte vara så liberal som den politiska färgen på tidningen antyder, NA kommer förmodligen vara sprututbytets sista motståndare (i vass kamp med andra mörkerkrafter som RNS och IOGTs media). Dagens ledare är rätt skrämmande att läsa, det är en hyllning till medvetna lögner, precis på det sättet som narkotikamotståndarnas etablissemang tror att man måste föra debatten – attack med smutsig lans. Det är märkligt.
NA börjar med en historierevision och försöker att antyda att det så kallade legalförskrivningsprojektet var svensk politik, och inte det lokalt extremt begränsade försök det var som dessutom i sitt (kriminellt anpassade) upplägg var så långt ifrån dagens förslag som man kan komma. Jag är motståndare till legalförskrivning (utdelning av narkotika till aktiva missbrukare), men jag anser att debatten förtjänar annat än de lögner som NA serverar.
I texten verkar också NA ha anslutit sig till en enda förklaringsmodell, en av de sociala förklaringsmodellerna, till hur missbruk uppkommer. De skriver:
”Det är missbrukarna som är missbrukets främsta ambassadörer. Missbrukaren drar in fler i sitt missbruk.”
Så kan det vara, det är som sagt var en av förklaringsmodellerna. Med det är en förenklad bild, och det finns andra förklaringsmodeller. Men det har NA ingen kompetens om, ändå anser de sig ha rätt att tycka, allt i inkompetensens namn, eller om det är någon tryckfrihetslag som gör att NA inte skäms för att hylla kompetens. Det är visserligen något som verkar vara kännetecknet för Örebro, men ändå…
Utifrån att det är några procent lägre antal elever i nian som använt narkotika, enligt CANs undersökning, vilken jag visade i gårdagens inlägg att man kan hysa visst tvivel kring dess kvalitet, hävdar NA att det som kallas ”kriget mot narkotikan” inte kan kallas misslyckat. Jag vet inte vad redaktörerna på NA har för människosyn, men på 1970-talet dog årligen ca 30-40 personer av narkotika, numera pendlar siffrorna omkring 400-strecket. Detta tycker tydligen NA är lyckat. Undrar om det är en närkingsk värdering eller en liberal värdering? Och antalet tunga missbrukare uppvisar samma utveckling, det är nog även det ett exempel på en lyckad utveckling för NA. Eller så har NA bara olyckligt hög tilltro till en organisation som CAN.
NA vänder sig mot föreslagna heroinförskrivningen med argumentet ”Men det är tydligen okej att föreslå att narkotikamissbruk ska botas med heroin.” vilket åter igen visar att NA inte utgår från fakta, utan hellre sprider lögner. De lyfter fram heroinförskrivning gör det inte utifrån att de vill bota, de gör det utifrån skademinskningsprincipen, vilket är en hel annan sak än att bota missbruket. Det är tråkigt att media debatterar med falska påståenden för motståndarsidan, frågan som uppkommer är att, om nu NA kan använda falska påståenden om en åsiktsmotståndare på ledarsidan, har de samma förhållningssätt på de journalistiska sidorna? Om jag vore en äkta närking skulle inte jag bry mig så mycket om vad som står i NA, det kan med viss sannolikhet vara falskt.
Men det värsta med NAs ledare är meningen ”Att låta missbrukaren hållas, är detsamma som att låta missbruket spridas.” Vad menar NA? Är det enbart ett stöd till en destruktiva och outvärderade lagen mot ringa narkotikabruk, eller vill NA gå ännu längre i jakten på missbrukaren? Och menar verkligen NA att den generaliserade missbrukaren sprider missbruket? Vad är det för människosyn, alternativt, vilken grund har NA för sitt påstående att det förhåller sig på detta sätt? I vilken utsträckning? Vad har NA på fötterna? Mer än fördomar och lögner.
Jag kommenterade en gång NAs ledarsida om sprututbyte, på en av mina tidigare bloggar, då kallade jag Ströman som skrivit under den ledaren för inkompetent, vilket han reagerade kraftigt på i mitt kommentarsfält. Denna gång är ledaren inte undertecknad, låt mig gissa att det är Ströman som skrivit den.
Det är synd att NA hänger sig åt felaktig och falsk argumentation de få gånger de kommenterar missbruk. Det är synd att NA aldrig recenserade min självbiografi (som kulturchefen på NA åtminstone visade intresse för), då hade de kanske fått lite mer kompetens i frågan om missbruk, fast, det kanske är just det som är orsaken till att det aldrig blev någon recension…
Gästblogg: Jimmy Blondin
Vi vill ha debatt om missbruksutredningen – men bara om ni tycker som vi!
Jimmy Blondin, Socialpedagog
Politikerna är avvaktande på ett område som så väl behöver debatten. Under de 3 år som missbruksutredningen pågått har man från politiskt håll sagt sig invänta betänkandet, nu avvaktar man remissrundan. Förklaringen till den politiska tystnaden är naturligtvis ointresse och okunskap. Helst vill man nog begrava frågan och slippa det ideologiska käbblet som ligger och lurar i frågan på flera fronter. Ideologi har varit en hämsko inom själva vården men det kommer sannolikt nu förskjutas till att istället bli ett ideologiskt politiskt tjafsande istället, där man blundar för forskningen. Alltmedan den fackliga rörelsen och den ideburna sektorn slänger mer ved i brasan. Alla, enskilda politiker, fackliga bloggar, ideella organisationer m.fl. efterlyser debatt på sina bloggar och hemsidor efter att ha rapat upp sammanfattningen av utredningen och skriver att man förstås inte läst utredningen, men någon debatt går man inte in i. Man kommenterar sällan inlägg – om du inte står på deras sida vill säga!
Politiskt ointresse det största hotet mot vården!
Då ska man veta att den främsta bristen för vården är låg politisk prioritet, vilket utredaren skrev tidigt om i sitt arbete. Resultatet blir att 1 av 5 får vård, ökningen av användandet kommer dramatiskt öka de närmaste 10 åren, förutspås i utredningens vetenskapliga material, om vi inte gör något seriöst. Stigmatiseringen och diskrimineringen av människor fortsätter pga. politikers låga profil i frågan. Men tyst är det sannerligen!
En vattendelare som är tydlig i dag är huruvida vården ska bedrivas av hälso- och sjukvården eller av kommunernas socialtjänst och som blir liktydig med en konflikt med ett medicinskt kontra socialt perspektiv på missbruk- eller beroende. Det som finns där emellan tenderar att försvinna när det gäller att förvara sina områden. Jag instämmer med flera i det att revirpinkande är något vi får leva med oavsett hur denna fråga kommer lösas. Däremot är min utgångspunkt annorlunda för att minska det problemet. Staten är den mest lämpliga huvudmannen för att just komma åt den besvärliga kombinationen av landstingskommunalt självstyre och låg politisk prioritet som skapar en ojämlik vård. Få politiker på landstingskommunal nivå tar strid för vården!
Om staten tar tillbaka sitt ansvar, alternativt ansvarar för en utjämnande fördelning av resurserna, så kan fördelningen då ske på ett mer behovsanpassat sätt till kommuner där skatteunderlaget är litet. Det sista är anledningen till att utredaren föreslår landstingen – nämligen att det ger ett större skatteunderlag, regionalt. Och det är här hela frågan hamnar, nämligen i viljan till att skjuta till pengar. Om man väljer att behålla samma struktur som idag som flera tunga aktörer anser så blir frågan, vilket är svårt att se i läsningen av utredningen, om reella sanktioner kommer införas om huvudmännen bryter mot samverkan, eller den nya föreslagna pluslagen LMB samt vårdgarantin? Enligt mitt sätt att se på det så är sanktioner en självklar nödvändighet för att människor inte ska hamna mellan stolarna.
Vad har vi att vänta nu då?
Så åt vilket håll är det rimligt att tro att denna väsentliga och i sanning revolutionerande utredning kommer ta och landa i. Här följer några reflektioner och gissningar samt egna tillägg:
- Ansvarig minister Maria Larsson sa i en intervju att – ”Jag bad utredaren om förslag för att få till en bättre beroendevård och vi har fått många. Jag är övertygad om att några borde vi kunna använda”.
Detta sades innan en remissrunda aviserats! Sannolikt handlar dessa ”några” om samma frågor som Mats Gerdau lyfter upp i sin artikel på moderaternas Välfärdsblogg.
A) Satsningar på utökad samverkan mellan huvudmännen.
SKL:s Kunskap till praktik kommer få utökade resurser och längre projekttid eller till och med permanentas i någon form till att fortsätta sitt arbete för kunskapsspridning till offentlig verksamhet, Utredaren menar att det arbete som bedrivits och fortgår är betydelsefullt, men det räcker inte. En forskarrapport från Sorad säger att projektet riskerar att skjuta bredvid målet. Man skriver:
”Även om en majoritet av missbrukarvårdens medarbetare tycks se evidens och evidensbasering som något positivt, går uppfattningarna ganska vitt isär om vad dessa idéer konkret innebär och i huvudsak tycks de främst ha anammats på en retorisk nivå”.
En av frågorna i detta är om de offentliga verksamheterna har resurser för att reellt kunna implementera Socialstyrelsens nationella riktlinjer vilket är kostamt och kräver tid i anspråk i en redan ansträngd verksamhet. En annan viktig fråga är att den privata vården som omfattar 75 % av HVB- hemmen i låg grad representeras i detta trots att de arbetar under samma lagstiftning. Å andra sidan ingick de aldrig i uppdraget trots den kritik som under många år riktats mot institutionsvård.
B) Att kunskapen och kompetensen ska höjas hos vårdpersonalen.
En inte så ovanlig åtgärd på ett område som är så politiskt känsligt. Man gör frågan till ett individuellt och kollektivt personalproblem. Naturligtvis behövs mer kunskap och kompetens på området som förändrats sedan lagstiftningen tillkom för 30- år sedan. Men det får inte bli en ensidig förklaring till varför vården inte fungerar tillfredsställande. Det är inte förklaringen till varför 1 av 5 får vård. Speciellt inte då vi vet från fackliga undersökningar att socialsekreterarna inte kan arbete efter lagens intentioner. Eller att vården är underdimensionerad/finansierad.
C) Det förebyggande arbetet kommer prioriteras.
Samhället har allt att vinna på tidig upptäckt då vi enligt utredningen har 1 miljon riskbrukare. Risken är emellertid att vården för de tyngsta målgrupperna som de samsjukliga eller tungt alkohol/narkotikaberoende trängs undan. Något som utredaren också tidigare varnat för.
D) Vårdgaranti, valfrihet och forskning
Eventuellt kommer också en vårdgaranti att övervägas samt satsningar på forskningsfrågorna.
Om skademinskning och politisk ideologi
På moderaternas Välfärdsblogg skriver Gerdau att målet måste vara drogfrihet då han talar om opiatberoende och underhållsbehandling som han och partiet är emot. (Moderaterna möter nu motstånd från allianspartiet Centern i frågan, vilket är intressant att följa)
Problemet med underhållsbehandlingsdebatten är att den sällan för att inte säga aldrig tar upp just kombinationen av läkemedel med en psykosocial behandling. Undantaget är statsvetaren Björn Johnson som vet mycket om detta. Man hamnar ofta i resonemang där det ena ställs mot det andra. Så här säger förordningen:
”behandling med metadon eller andra läkemedel som utgör narkotika och som godkänts för behandling av opiatberoende och ordineras i samband med psykosocial behandling vid sådant beroende”
För att få perspektiv på frågan kan man använda ett citat från en inte helt obetydlig person på området, nämligen Vincent Dole:
”Metadon ensamt ändrar lite i ett annars kaotiskt liv. Vi har aldrig sagt att metadon ger utbildning till en man som försvann från skolan tidigt. Eller värdighet till en man som saknar självrespekt. Eller ett socialt nätverk till en som har mist det. Sådana problem måste behandlas med andra metoder”. Vincent Dole citerad i Fekjaer 2004.
Åter till målet med vården så menar jag att politikerna måste tänka längre än enbart drogfrihet och då till att omfatta den totala missbrukar- och beroendevården, vården måste se längre och bli mer inkluderande! Därför menar jag att:
1. Stigmatiseringen och diskrimineringen måste tas på allvar!
Utredaren skissar i betänkandet på hur ett inkluderande av patienterna ska förbättras. Därför pekas förändringar i arbetsmarknadspolitiken ut samt även i sjukförsäkringen.
En mycket viktig debatt i sammanhanget är vad vi vill med vården. Bristen på politiskt ide och vision för den samlade missbrukar- och beroendevården är i det närmaste total. I stället grundas socialpolitiken i snäva medicinska begrepp som evidens och mer rationella och produktionsliknande ordval som kvalité och effektiv vård. Men den övergripande långsiktiga tanken med politiken saknas i sammanhanget.
Huruvida samhällets långsiktiga mål om att stödja utsatta människor till delaktighet och inflytande via bostad, utbildning och lönearbete och vad som krävs för att nå dit existerar inte. Däremot finns en uppsjö av hinder för just denna målsättning. Vi måste också våga diskutera de mer obekväma frågorna som handlar om strukturerna som dessa utsatta människor befinner sig i och som inte enbart löses med effektiva vårdmetoder, förändrat huvudmannaskap, förbyggande arbete, hemmaplanslösningar osv. Här har vi mycket att lära av England och Skottland på området, både vad gäller visionen för vården men också de strukturella problemen som omgärdar människor som vill bli delaktiga i samhället .
2. Debatten är nödvändig, våga ta den!
Alla politiska partier bör bjuda in brett till hearingar och debatter med utredningen som utgångspunkt. Debatten behöver då också tala om vikten av bl.a. de mer betydelsefulla frågorna för en lyckad vård. Just det som Gerdau på moderaternas Välfärdsblogg något klumpigt avfärdar som mindre betydande.
Här visar sig okunnigheten igen. Alliansbyggande, empati, engagemang betyder bra mycket mer i en behandling än vad metoder gör. Vi vet också från studier att det har stor betydelse vem det är som är behandlare. Men den delen var aldrig uppdraget att se över då Socialstyrelsens riktlinjer arbetades fram utifrån ett medicinskt perspektiv. Men man behöver då förstå betydelsen av psykosocial behandling och inte som nu se den som en tärande kostnad och därför också underskatta den. Detta gäller speciellt då den ska kombineras vid underhållsbehandling vilket få talar om, förmodligen därför att den ses som flummig och tärande av mer medicinskt inriktad profession. För mer kunskap om detta kan jag rekommendera Kunskap till praktik, professor Mats Fridell mfl.
Den privata vården och dess vårdpersonal, som är en betydande del, saknas i allra högsta grad i debatten. Här måste man säga att flatheten från arbetsgivarorganisation, branschorganisation är stor. När man debatterar så är det i generaliserande termer bl.a. om att valfrihet osökt leder till kvalité. Motståndarsidans motargument till privat vård är inte så mycket bättre för den delen. Men problemet är att dessa svepande argument som inte sällan uttrycks utan oberoende forskningsbelägg och i den konflikt som uppstår i hög grad tränger undan själva vårdfrågorna, som man inte sällan även där är okunnig om. Självfallet måste man från privat håll ansluta sig till nationella utvärderingar och uppföljning med evidensbaserade metoder för att redovisa seriösa resultat. Man bör också ta initiativ och debattera om detta och inte sitta still i båten, som nu.
Ett annat problem är att stora aktörer tar över från de små aktörerna och dessa sätter också agendan och därför blir också medlemsorganisationerna försiktiga trots att man har flera mindre aktörer som medlemmar. Inte alltid så lyckat. Var är all den kunniga personalen inom den privata vården i diskussionen?
Den privata institutionsvården står inför avgörande förändringar och det kommer krävas ett stort och påfrestande förändringsarbete för att ha legitimitet i framtiden, det kan man vara övertygad om.
3. Inrätta ett praktikerråd
Jag menar att praktikernas roll i sammanhanget är av stor betydelse. De representeras dock dåligt i debatten men framförallt i kunskapsinhämtningen och spridningen av densamma. Alla huvudmän, offentlig såväl som privat, ska representeras i ett sådant råd. Det är här kunskapen om hur välfärden ska formas finns. Inte alltid och per automatik hos ledningen eller branschorganisationer.
Avslutningsvis, efter denna långa utläggning så hoppas jag innerligt att debatten inte ensidigt fastnar i frågan om huvudmannaskap eller för den delen i underhållsbehandling utan nu behövs debatt om en revolutionerande utredning som är minst sagt unikt för svensk missbruks- och beroendevård då den i sanning är ett glädjande besked då den stärker människornas ställning i hela vårdkedjan. Det är deras tillgänglighet vi talar om och inte ett förvarande av det som inte fungerat.
IOGT och Anna Carlstedt har ingen aning
Missbruksutredningen fortsätter att småengagera och ge upphov till debattartiklar, synd att jag förmodligen aldrig kommer att läsa den. Inte desto mindre kan jag reagera på det som sägs om den. Nu senast är det IOGT och dess ordförande Anna Carlstedt som är ute och kommenterar den i Dagens Arena. Det är kul att se att IOGT ställer sig bakom så mycket av utredningens förtjänster, men så kommer kritiken. Och till del är den förvånande, och till del inte. Detta delvis eftersom enligt min syn, och min erfarenhet (vilket framgår för den som läst min självbiografi), är att IOGT inte kan och inte förstår missbruk. Carlstedt är kritisk och negativt inställd till att landstingen föreslås som huvudman, hon skriver:
Missbruk och beroende är medicinska problem med stora sociala konsekvenser. I vården måste man ta hänsyn till dessa båda aspekter. Landstinget må vara mer kompetent vad gäller den medicinska biten – men hur blir det med den sociala?
I detta kan man undra om inte Carlstedt läst missbruksutredningen ännu mindre än undertecknad, det är ju tydligt att vad det gäller socialt stöd för dem som så behöver (minns att inte alla som är beroende är i behov av socialt stöd) ska vara kvar i kommunens regi. Eller vad är det för sociala konsekvenser som IOGT anser att utredningens förslag inte täcker in?
Sedan skriver hon ”Missbruk och beroende skapar minst lika stora sociala konsekvenser för tredje man som medicinska konsekvenser för individen.” och ”Risken med att flytta över missbruks- och beroendevården till landstinget är att de sociala aspekterna får mindre utrymme. Vem på landstinget har koll på hur en alkoholmissbrukares barn har det i skolan? Vem finns där när det sociala nätverket kring en människa rasar? Vem ordnar boende och ekonomiskt stöd?” Den första meningen oroar eftersom man nästan kan läsa ut att Carlstedt inte inser att beroende kan ha minst lika stora sociala konsekvenser för missbrukaren, och då inte bara det som sedan framgår att hon förstår, boende och ekonomi. Det allra bästa för såväl missbrukare och anhöriga är om beroendet upphör, och det har ju socialtjänsten visat att de inte klarar av, vara sig för de 4 av 5 missbrukare som inte ens är kända av socialtjänsten eller för majoriteten som kommer i kontakt med socialtjänsten. Socialtjänstens missbruksvård är ett enda stort misslyckande. Något måste förändras, och IOGT vägrar att se vare sig problemet eller behovet av förändring. För IOGT har ingen aning om vad missbruk är och vilka konsekvenser det får, vare sig på individuellt eller struktuellt plan, hur mycket man än hävdar motsatsen. Carlstedts text är ett utmärkt exempel på det.
MEn sedan kommer ett intressant stycke, i denna mening finns den riktiga anledningen till varför IOGT är emot att landstingen tar över:
Kommunen har även ofta ett bra samarbete med andra aktörer inom missbruks- och beroendevården, exempelvis den idéburna sektorn.
IOGT, den ”idéburna sektorn” är rädda att förlora deras pengar. Och för den som är rädd för att förlora sina pengar kan det ju lätt argumenteras på sätt som är märkliga, allt för att försvara de egna ekonomiska intressena. IOGT är inte intresserade av att förbättra vården för missbrukare, de är enbart intresserade av att värna deras ”samarbete”. Måhända är IOGT rädda att inte kunna öka försäljningen av lotter för att finansiera ev inkomstbortfall om landstingen får ta över missbruksvården… Det hade varit smartare om IOGT hade försökt utveckla kontakter med de ev nya huvudmännen, men med tanke på IOGTs ställningstagande mot evidens och vetenskap de senaste åren kanske de bedömt att detta kommer bli svårt att förena med de mer vetenskapligt inriktade landstingen. Därav detta ännu ett i raden märkliga ställningstaganden från IOGT.
Och ännu märkligare blir det när IOGT sällar sig till kritikerna av heroinisternas läkemedelsbehandling. Carlstedt skriver
”Det finns också en risk med förslagen som läggs kring substitutionsbehandling när det gäller narkotikaberoende. Risken är att denna typ av behandling kommer att öka på bekostnad av annan behandling i och med att det blir mer tillgängligt.”
Vad hon inte har sett, eller har velat se, är att heroinsterna generellt sett inte fått någon behandling alls/inte någon behandling som fungerat och att svenska heroinster dör i betydligt större utsträckning än andra länder. Varför IOGT tycker att det är bra med döda missbrukare framgår inte riktigt. IOGT brukar vilja lyfta fram anhöriga och särskilt barnen, min tro är att barn behöver föräldrar och en död förälder kan aldrig komma på fötterna. Det kan däremot en heroinist som går i tillfällig LäkemedelsAssisterad Behandling. Att sedan en del landstingspolitiker/kommunpolitiker sparar pengar med att strunta i assisterad är en annan sak och något som måste diskuteras och angripas, det är inte samma sak som att angripa LAB i sig.
Socionomstudenten skjuter snett värre
Det är lite hoppfullt att en socionomstudent tar till orda och vill diskutera missbruksutredningen. Vi är ju inte direkt bortskämda med att socionomer har åsikter om det som handlar om deras område… Tyvärr känns debattinlägget på SvD Brännpunkt lite typiskt socionomer inom missbruksområdet, det är inte särskilt troget verkligheten. Debattinlägget verkar vara ett desperat försök att hitta på möjliga svagheter i utredningen, och kritiken skjuter kraftigt vid sidan av målet.
Debattören Terese Farkas hävdar att
”tyngdpunkten kommer att läggas på medicinering och sjukvård. [...] Förslaget att landstingen ska ta över missbruksvården är inget annat än ett övergrepp mot missbrukarna”.
Var i missbruksutredningen hon hittar belägg för detta känns lite dåligt underbyggt. Sanningen att säga så har jag inte läst missbruksutredningen mer än i summering. Men som jag förstått handlar det om att utredaren vill använda sig av mer medicinering än idag, det är inte samma sak som tyngdpunkt. Vidare görs flytten från kommunernas socialtjänster till landstingen för att det varit ett allt för nedtystat faktum att socialtjänsten på allt för många ställen över landet valt billigare ekonomiska lösningar är bättre kvalitativa lösningar för missbrukarna. DET har varit övergreppet. Med stort Ö. Genom landstingsövertagandet ges lite större möjligheter att så inte kommer att bli fallet framöver, men samtidigt tas inte risken bort helt och hållet eftersom det såväl i landsting som kommuner finns såväl politiker som tjänstemän som hellre sparar på den tysta gruppen missbrukare än andra grupper när det måste sparas/OM det måste sparas.
I Örebro t ex där jag bor är det viktigare att bygga om torgen så att de ser bra ut än att ge missbrukare en bättre chans att överleva genom tillräcklig och mer tillförlitlig vård än idag. Genom landstingsövertagande minskar risken att dessa saker ställs emot varandra (i stället ställs missbruksvården i Örebro mot en flygplats så det är bara att hoppas att Ryanair kommer till Örebro).
En av de intressanta saker som Terese tar upp är
När regeringens utredare Gerhard Larsson helt nyligen presenterade missbruksutredningen Bättre insatser vid missbruk och beroende (SOU 2011:35) med förslag om stora förändringar inom den svenska missbruksvården uteblev kritiken. I varje fall från den grupp som borde markerat sitt tydliga missnöje, alla socialarbetare med insikt i hur missbruksvård skall och bör bedrivas.
I detta framgår åter igen det som diskuterats under våren från ”Göteborgshållet” att socionomer hellre är tysta än påtalar missförhållanden. Men inte bara det, Terese tror att socialarbetare/socionomer har insikt i hur missbruksvård skall och bör bedrivas, är det därför vi i Sverige ligger så högt vad det gäller dödsfall inom missbruksområdet? Är det därför socialarbetare genomför tolvstegsbehandlingar i kommunal regi vid narkotikamissbruk, helt i strid med socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruksvård? Man skulle kunna räkna upp en rad märkligheter som äger rum inom ramen för socialtjänsten.
Sedan tar Terese avstamp i den ledare som ordföranden för den med såväl IOGT-rörelsen som tolvstegsrörselsen besläktade organisationen KRIS har skrivit. I den ledaren attackeras substitutionsbehandlingen med att det finns ett läckage, att nedtrappningen tar upp till ett och ett halvt år, att Subutex kan leda till heroinmissbruk och jag tror att man ska förstå ledaren som att ordföranden är kritisk mot metoden med underhållsbehandling och att missbruksutredningen nu föreslår att Sverige måste bygga ut underhållsbehandlingen. Bakgrunden till utredningens förslag om utbyggnad är just att jämfört med andra länder som har utbyggd underhållsbehandling dör svenska heroinister i större utsträckning och att det visar sig rent vetenskapligt att underhållsbehandling leder till minskad problematik rent allmänt (färre dödsfall, färre i utanförskap etc). Det har också visat sig att för den som inte delar tolvstegsrörelsens syn på tillvaron, eller det sekteristiska inslaget i tolvstegsrörelsen, kan underhållsbehandling fungera väldigt bra. Men visst, underhållsbehandling är ju en konkurrent till KRIS affärsverksamhet med deras ”behandlingar” så det kanske inte är så konstigt att KRIS kritiserar denna metod, men särskilt god neutral källa för debattartikel är knappast en KRIS-ordförande. Helt vid sidan av och inte något som har med detta att göra är att självfallet är inte underhållsbehandling fullt utvecklad och fungerande så som jag skulle vilja ha den, men det är en annan sak…
Sammanfattningsvis, de behandlingsmetoder som Terese påstår kommer försvinna nu tror jag i stället med utredningen kommer att kunna få ett uppsving, om detta med vårdval och vårdgaranti kommer att fungera. I så fall har utredningen lyckats med att såväl anpassa missbruksvården till mer vetenskap (t ex genom substitutionsbehandling) som att låta dessa finnas vid sidan och parallellt med mer psykosocialt inriktade metoder. Vinnare blir missbrukaren. Och visst måhända är socionomerna/socialtjänsten förlorarna, men den graven har ni själva grävt så duktigt under de senaste 10 åren!
Missbruksutredningen – debatten
Så här en vecka efter missbruksutredningens överlämnande kan man konstatera att debatten pågår på lite olika håll, lite smått här och där. Mest handlar det om olika sorters revirpinkande, inte förvånande. Det kan t o m bli rätt komiskt, som när någon i ämnet inte så utbildad journalist gör uttalanden. Jag tänker på Dagens Medicins chefredaktör Mikael Nestius. Nu vet jag ju inte om han är utbildad inom ämnet, men jag gillar ju snabba slutsatser. Och han framstår utifrån min förförståelse (läs eget knarkande och att ha träffat hundratals knarkare under behandlingar och tillvaro som föregår behandlingar) och min teoretiska grund som outbildad. Måhända är han bara en journalist som bara för att han blivit chefredaktör begåvas med detta märkliga fenomen bland media att det är legitimt att tycka om allt, särskilt sånt man inte har kunskap om.
Mikael skriver att missbruksutredningen kommer med det ”viktiga ställningstagandet att missbruk i huvudsak är ett medicinskt problem och inte ett socialt och att behandlingen därmed måste utgå från medicinska grundkriterier”. NU har jag inte hunnit läsa utredningen än, har fullt upp med att sälja gamla vykort för att dra ihop till hyra och mat, men jag betvivlar att utredningen är så dåligt genomförd att den kommer med ett ställningstagande att missbruk i huvudsak är ett medicinskt problem och inte ett socialt. Som jag påtalat när jag skrivit journalistiskt om utredningen fanns det, vad det förefaller som, en medicinsk slagsida i utredningens expertgrupp, men även de professorerna kan man nog förvänta sig ha läst in sig på det senaste inom missbruksområdet, t ex intressanta artiklar om missbruk som fenomen och om de inte har det är dessa professorer nog så bildade att de vet att det finns andra minst lika trovärdiga och relevanta förklaringsmodeller som den biologiska. Jag utgår från att de har insikt i inte minst den psykologiska samt att de inser att människan är i allra högsta grad en social varelse och att socialisationen får sin betydelse ibland även för saker som missbruk. Jag är visserligen lite småorolig för hur expertgrupperna i missbruksutredningen arbetat, men så dålig som Mikael Nestius antyder tror jag inte att den är. Jag får anta att uttalandet om utredningen är ett resultat av Dagens Medicins chefredaktörs livliga fantasi.
Den kan man även se i uttalandet ”Lite tillspetsat har vår missbruksvård utgått från att missbruk beror på dålig karaktär och därför bör behandlingen utgå från att samhället ställer tydliga krav på individen att rycka upp sig”. Mycket kan man säga om de som arbetar inom missbruksvården, och undertecknad brukar ju inte vila på hanen där, men att påstå att man kan generalisera till att socialarbetare och behandlare idag pratar om ”ta dig i kragen” är lite väl förenklat och inte särskilt med verkligheten överensstämmande. Denna karaktär-diskurs drivs dock för fullt från IOGT- och RNS-lobbysammanslutningarna, men det är väl få inom missbruksområdet som tar dessa båda organisationer på allvar.
Det sista stycket i chefredaktörens kommentar om missbruksutredningen visar även på en lite naiv föreställning och som blir lite risken och faran med utredningens showartade genomförande, en överdriven tro på att NU, NU, dvs NU kommer alla våra problem med bristfällig missbruksvård bli lösta. Inte ens om ”ansvaret för missbruksvården blir tydligt, att missbrukarna ges tydliga rättigheter att få hjälp, att de respekteras och inte minst att missbruksvården ska vara evidensbaserad och att forskningsresurserna för att ta reda på vilken vård som fungerar förstärks.” så skulle det resultera i en fungerande missbruksvård. För det jag läst av missbruksutredningen och det jag hört om missbrukutredningen visar på att expertgruppen i missbruksutredningen inte varit så modiga och nytänkande som skulle krävas. Det kommer bli lite bättre. Mycket kommer att saknas. Och i övrigt kommer våra politiker fortsättningsvis att precis som idag se till att svenska missbrukare dör i onödigt stor omfattning. Inte särskilt mycket kommer vara nytt under solen efter proppen.
Debatten som kommer är bra. Jag har varit, och är, mycket kritisk mot sociala sektorns agerande inom missbruksområdet och särskilt socionomernas kompetens, men även om de förtjänar kritik så bör vi kanske nyansera debatten lite, helt oinsläppt har inte alls vetenskapen varit. Och sedan bör nog helst inte måla in oss i hörn till följd av revirpinkanden, människan är såväl en biologisk, som intrapsykisk som social varelse.
