Blogg

Att hylla ljuset eller förbanna mörkret?

Som jag påtalat många gånger så är detta med beroende och droger ett mycket komplext och svårt område. Och debatten inom drogområden är även den komplicerad. Debatten, som den förs mest i sociala medier, är ofta inte särskilt konstruktiv och allt för ofta förs den med ”fula metoder”.

Denna debatt består ofta av dogmatism och närbesläktade oneliners. Det är mycket att kasta olika mer eller mindre välgjorda forskningsartiklar eller rapporter i skallen på varandra. Det är mycket smutskastning öppet eller i slutna rum. Det är mycket att leta fel eller ord och citat som kan feltolkas eller vridas till i hopp om att vinna tillfälliga poänger och ”gilla”, och det är mycket (i linje med ovanstående) – ”Jag har Sanningen och Lösningen” (trots att nog alla som är det minsta insatta skulle stämma in i min första mening om komplexiteten). Det är förminskningar och osynliggörande, ständiga försök till olika härskartekniker. Och allt detta gäller lite slarvigt uttryckt oavsett vilken ”sida” man studerar, den drogliberala/skademinskningsfokuserade eller den restriktiva/repressiva, naturligtvis med variationer mellan organisationer och individer.

Fortsätt läsa ”Att hylla ljuset eller förbanna mörkret?”

Valet 2018 och beroendefrågorna – del 2

Igår skrev jag om Vice Sveriges artikel om riksdagspartiernas svar på fråga om narkotikapolitisk inriktning med fokus på skadelindring. I den delen avhandlade jag V, MP och S. Här är fortsättningen.

Liberalerna, Christina Örnebjär riksdagsledamot

Christina svarar att de vill ersätta visionen om ett narkotikafritt samhälle med en nollvision för död och lidande. Det låter iaf bra, men är kanske inte så enkelt som det låter. Jag tror t ex att grundtanken med visionen om ett narkotikafritt samhälle är just en nollvision för död och lidande, och att en hel del av den hittillsvarande debatten handlat dels om okunskap kring t ex vad en del skademinskande åtgärder innebär och dels om en rädsla för ”vad kommer sedan”/hur påverkar denna åtgärd nollvisionen (t ex avseende lidande) egentligen. Skademinskande åtgärder som leder till ökat beroende kan ju bidra till såväl ökat lidande som ökade dödstal. Drogområdet är ett komplicerat område och det är farligt med för mycket populism och för snabba slutsatser. Och saker och ting är inte alltid så svarta eller vita som de kanske verkar.

Fortsätt läsa ”Valet 2018 och beroendefrågorna – del 2”

Valet 2018 och beroendefrågorna – del 1

Valet 2018 närmar sig allt mer och för den som liksom jag är intresserad av drogområdet och beroendefrågor är det alltid intressant att se hur partierna hanterar detta område.

Vice Sverige har i veckan publicerat en artikel där Vice ställt frågor om synen på skademinskande åtgärder. Som sidokommentar är det kanske lite synd att Vice är lite slarvigt i faktadelen, t ex vad det gäller vad som påverkade Portugals minskade dödstal eller hur EU ställer sig till konsumtionsrum (PDF 1, PDF 2). Men även Vice har en politisk agenda.

Så vad svarade partierna? Läs gärna artikeln före nedanstående!

Fortsätt läsa ”Valet 2018 och beroendefrågorna – del 1”

Om BMJ:s förslag att legalisera narkotika

I förra veckan väckte BMJ (fd British Medical Journal) en del uppståndelse med sitt förslag att legalisera narkotika.

I sin argumentation för legalisering hänvisar BMJ bland annat till en artikel skriven av två poliser inom LEAP UK (en organisation för poliser och andra inom rättsväsendet, kan betecknas som ”drogliberal”). I den artikeln ska det hävdas  att ett ökande antal länder ska ha valt en mer ”upplyst väg” med (som jag tolkar det, ev är det BMJ:s påstående) bl a exempel på Portugals avkriminalisering som enligt artikeln ska ha resulterat i lägre antal dödsfall. Denna effekt går nog snarare att hitta i att Portugal dels gick från en extrem miljö påverkad av en junta (som jag skrev om i min tidigare version av bloggen) men framför allt att Portugal byggde ut beroendevårdssystemet kraftigt. Och före någon påtalar det, ofta brukar Sveriges och Portugals officiellt redovisade dödsantal jämföras, vilket inte är möjligt eftersom det är stor skillnad i hur dödsfall hanteras (vilket jag redogjorde för i den artikel som fanns här på bloggen tidigare).

Fortsätt läsa ”Om BMJ:s förslag att legalisera narkotika”

Kort om boken ”Vi begravde våra barn”

Det är inte enkelt att skriva en text, eller en recension, av en bok som bär en titel som ”Vi begravde våra barn”. Särskilt inte om man som jag gillar att problematisera och vrida och vända på saker och ting för att se vilka vinklar som ryms inom det jag har framför mig. Det är som upplagt för att ”bli fel” när det som ligger framför mig är en rad självutlämnande och plågsamma texter. Men jag ska göra ett försök av den anledning som jag tidigare har bloggat om drogområdet här, det är svårt att vara tyst.

Boken består av ett antal mammor som antingen berättar om sina barn, eller sina upplevelser av att följa ett barn i en missbrukskarriär som leder till den absoluta konsekvensen eller som delger ett foto av barnet kompletterat med dess födelse- och dödsdatum.

Den enkla vägen är självfallet att göra som den inom drogområdet kände Kai Knudsen gör i sitt slutord stapla vördnadsfulla meningar på varandra. Men det är meningar som känns rätt meningslösa, dels utifrån att jag inte tror att det var den typen av bekräftelse av den uppenbara sorgen som mammorna strävade efter med sin bok, dels utifrån att Knudsen tolkar det som att mammorna delar med sig av sina erfarenheter för att som han skriver ”finna en smula kraft att resa sig, en möjlighet att komma tillbaka till livet”.

Fortsätt läsa ”Kort om boken ”Vi begravde våra barn””

Minskade sprutbytesverksamheterna narkotikadöden 2016?

Det är svårt att lämna detta drogområde… Det beror bland annat på kommentarer från några personer om att jag borde försöka skriva trots att vissa personer försöker hindra mig genom attentat eller att begränsa min möjlighet att sprida texterna i sociala media, men även på att jag far illa av att närstående som är fast i drogsvängen utsätts för ett illa fungerande område mm. I ”med mera” ingår till exempel en frustration över hur osakligt området hanteras, hur populism härjar och hur olika beslutsfattare och opinionsbildare ”misshandlar” området med att sprida det.

Igår reagerade jag på en nyhet. Det var SvD som skrev om en av de serier över narkotikadödsfall som Folkhälsomyndigheten redovisar, den statistik som Sverige rapporterar till EU. Det framgår av artikeln att Sverige rapporterar 590 dödsfall för 2016, en minskning med 11 %.

Fortsätt läsa ”Minskade sprutbytesverksamheterna narkotikadöden 2016?”

Det egna ansvaret

För några dagar sedan läste jag kritik mot socialtjänsten på en Facebook-status. Det handlade  om att en person hade avlidit i sin beroendeproblematik. Frågan/kritiken som lyftes var om socialtjänsten fungerar bra som beroendevård. Det ledde till en längre diskussion mellan mig och den som lade ut statusen, och i det kom vi in på en fråga som jag tycker är intressant och allt för bortglömd så den förtjänar att skrivas om här.

När jag tidigare bloggade om drogområdet riktade jag då och då kritik mot socialtjänster. Det är ofta det brister på olika sätt, till exempel dels i socialtjänstens verksamhet inom drog-/beroendeområdet och dels i den vård som ges av socialtjänster eller vårdinstanser som socialtjänster anlitar. Det måste problematiseras och debatteras (även om jag försöker vara tyst av en rad olika skäl).

Fortsätt läsa ”Det egna ansvaret”

Frågorna som örebropolisen Peter Springare inte vill svara på

Jag skrev tidigare om att polisen lagt ned förundersökningen om det mordbrandsattentat som jag utsattes för den 2 september. Sedan begärde jag ut förundersökningen och reagerade på ett par saker, dels hur gärningen beskrevs och dels vad som framgick var de åtgärder som polisen företagit i förundersökningen. Det föranledde några frågor från mig till polisen, se nedan. Den ansvarige förundersökningsledaren Peter Springare svarade idag att han inte vill kommentera mina frågeställningar, och det blir intressant ur ett flertal aspekter som jag tänkte kommentera nedan.

Men först frågorna:

Fortsätt läsa ”Frågorna som örebropolisen Peter Springare inte vill svara på”

En fungerande brottsofferjoursverksamhet är en statlig angelägenhet

I mitt föregående inlägg skrev jag om detta med kränkningar och kränkningsskadestånd som upprättelse för brottsoffer, ett ämne jag avser att återkomma till. Nu till en annan märklig aspekt kring detta med brottsoffersituationen i Sverige.

I dagens Expressen/Kvällsposten finns en artikel som berör brottsoffers situation med anledning av ett rån i Helsingborg där en familj rånades på sin bil (att brottet inte rubriceras som ett rån av polisen är ju anmärkningsvärt i sig, och påminner lite om det jag råkade ut för som jag skrev om i förra inlägget).

Fortsätt läsa ”En fungerande brottsofferjoursverksamhet är en statlig angelägenhet”

Om kränkning och brottsoffers upprättelse

I veckan som gått kom det ett brev, visserligen daterat veckan före men det är ju så med skyddad identitet att postgången tar omvägen via Skattemyndighetens avdelning för skyddad identitet. Det hela handlar om att det rån jag utsattes för den 20/12 2015 resulterade i att tingsrätten beslutade om en del ersättning (skadestånd) till mig. Det var pengar som gärningsmannen skulle ersätta mig med men som han inte haft medel till att göra när jag vänt mig till Kronofogden för att få ut pengarna.

I höstas fick jag hjälp av den lokala brottsofferjouren att ansöka om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten (BOM), dvs att staten träder in och betalar ut pengar till mig i stället för görningsmannen (GM). Jag ansökte om den summan som tingsrätten beslutade i domen att jag har rätt till, 11 835 kr. I beslutet som kom i veckan får jag en del av det ersatt, men inte allt på grund av olika regler. Så ett antal tusenlappar kommer jag ha innestående hos kronofogden. Men i beslutet finns även ett ”konstaterande” som provocerar mig och som jag anser behöver debatteras och problematiseras.

Fortsätt läsa ”Om kränkning och brottsoffers upprättelse”

Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?

I november skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Att tystna eller inte, det är frågan”. Det handlade om en del av mina tankar efter det mordbrandsattentat som jag utsattes för i början av september. Då visste jag inte så mycket om det, mer än att gärningsmannen hade lämnat kvar bensindunken på platsen. Attentatet har påverkat mig oerhört mycket, och påverkar mig fortfarande dagligen.

Jag funderade då på en omstart för bloggens huvudtema med social- och drogpolitisk inriktning, men det är bara att acceptera att det inte går. Bloggen med det temat har nått vägs ände. Det är inte bara det att tillvaron kunde vara bättre rent mentalt, det är också det att attentatet har medfört att den åsiktskorrigering jag genomgått under en tid ytterligare har skruvats till så att en del som jag skrivit tidigare kan jag inte stå för längre, men det är även allt tydligare att de åtgärder som vissa aktörer har vidtagit för att gynna sig själva har inverkat menligt på min möjlighet att nå en läsekrets.

Fortsätt läsa ”Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?”

Årskrönika 2017

Tiden går fort, det känns som det var igår som jag skrev årskrönika för 2016. Då sammanfattade jag året med ”ELÄNDESÅR och Fuck it”. Och tyvärr fungerar samma sammanfattning för 2017, illustrationsbilden var dock tvungen att justeras en aning. Min depression ger inte med sig, min neuropsykiatriska funktionsnedsättning fortsätter att bråka med mig och i synnerhet mina sociala relationer, och tyvärr är jag hänvisad till vår offentligt finansierade sjukvård och psykiatri och då är det inte så konstigt att det ser ut som det gör beträffande de delarna (hur min egen vård inte fungerat, vilket den fortfarande inte gör, och hur IVO kritiserat den vård jag (inte) fått skrev jag en del om tidigare i år, se länkarna i denna långa mening).

Förutom min sjukdomsbild så lägger sig flera mörka händelser som ett tungt moln över 2017. Och bloggen fortsätter gå kräftgång och ha dödsryckningar.

Fortsätt läsa ”Årskrönika 2017”

Att tystna eller inte tystna, det är frågan

Bilden ovan är en bild på vad som förut var min lägenhetsdörr.  Den 2 september utsattes jag för ett mordbrandsattentat som kunde ha gått väldigt illa. Någon/några hatar mig så mycket att den/de var beredda att offra ett helt flerfamiljshus för att bli av med mig. Det är en tanke som får det att svindla lite.

Attentatet bestod av att någon hällde bensin över dörren, och in genom brevlådan, för att sedan tända på. När min granne hörde brandlarmet och öppnade dörren möttes han av vad han kallade för ”eldhav”. Nu gick det dock materiellt relativt bra på grund av att Nerikes Brandkår var på plats på osannolikt snabba 4 minuter.

Detta hat, och den rädsla som gärningen framkallade, gjorde att jag tystnade. Jag tystnade här på bloggen, och jag tvingades att tacka nej till ett par publika arrangemang.

Fortsätt läsa ”Att tystna eller inte tystna, det är frågan”

Västerbottens läns landsting svarar

I mitt inlägg om den person som tog livet av sig efter kontakter med psykiatrin i Västerbottens läns landsting ställde jag frågan om vilka åtgärder som landstinget tagit fram utifrån att de i pressmeddelandet skrev ”Landstinget har efter att ha utrett fallet och tagit fram åtgärder för att minska risken för upprepning.”

Nu har landstingets chefläkare Solveig Hällgren svarat:

”Åtgärderna handlar om att se över och förbättra kommunikationen mellan vårdenheter så att samarbetet ska fungera så bra som möjligt. Och att det finns tydliga rutiner, på varje enhet, för att ta emot, bedöma och hjälpa personer psykisk ohälsa och/eller missbruk.”

Det är ju märkligt att det ska krävas ett självmord för att ett landsting ska inse att det är bra att det finns rutiner för olika enheter inom psykiatrin som har patientkontakter för hur man ska hantera personer med psykisk ohälsa. Och att det är bra om kommunikationen mellan dem fungerar. I min enfald trodde jag det var grundfundament för vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet.

Eller så bevittnar vi det jag tänkt en hel del på under senaste tid utifrån mina kontakter med patientnämnd och tillsynsmyndigheten IVO – det är mycket av kejsarens nya kläder och ord som ser ut att betyda något men som enbart är till för att ge ett sken av att något görs.

Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv”

I fredags skickade landstinget i Västerbottens län ut ett pressmeddelande med rubriken ”Lex Maria: Patient avslutade sitt liv”. Mina ögon fastnade på det i min mailskörd och det uppstår ett par frågor hos mig.

Det handlar om ett självmord, ett av ca 1500 självmord som kommer att äga rum i år. Precis som det varje år under en lång rad år varit 1500 människor som inte längre orkat leva i vårt land.

Fortsätt läsa ”Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv””