• magnus.callmyr@gmail.com

Blogg

Om sprutbyte och dess risker, t ex risken för bakslag för brukarna

För en tid sedan var jag på twitter inblandad i en liten minidebatt om Stockholms nya sprutbyte som skulle placeras på Gullmarsplan bredvid en förskola. Jag tyckte det var en dålig idé eftersom det hade kommit upp en del negativa kommentarer som rörde risker för barnen. Jag tycker fortfarande det är en dålig idé, med den skillnaden att jag är än mer stärkt i min uppfattning nu.

Faksimil från twitter under tidigare debatt om nya sprutbytet i Stockholm

En lokal gratistidning skriver en hel del om det som hänt/pågår i en artikel publicerad igår som fått en del uppmärksamhet på Facebook. Rubriken är ”Var ska stadens narkomaner få plats?”. De har tidigare haft en artikel med rubriken ”Hätsk stämning på möte om nytt sprututbyte”.

I den senare artikeln redogörs dels för detta infomöte och dels för att det tidigare funnits en beroendemottagning i de lokaler som nu har planerats bli sprutbyte. Det senare har bland annat framförts som ett argument, till och med som ”kanske viktigast” , för sprutbytets placering, att stadens narkomaner skulle ha lättare att ta sig till bytet eftersom det är en känd plats. Det känns dock inte som ett så starkt argument eftersom jag är övertygad om att de sprutanvändare som prioriterar smittfria verktyg klarar av att orientera sig till ett nytt ställe. Bilden som sprids av narkotikaanvändarens behov av en ”tidigare känd plats” är att dessa är lata, initiativlösa zombies, och det stämmer kanske på en del men verkligen inte på alla eller ens en majoritet. Det är olyckligt att en del av förespråkarna för sprutbyte vid Gullmarsplan ägnar sig åt denna stigmatisering.

Om cannabislegalisering och debatt på polisens Facebook-sidor

Jag har ju som en del märkt både bristande energi till följd av diverse saker (depression och PTSD utöver min asperger är inte att leka med) och dessutom till del förändrade åsikter inom narkotikaområdet. Det har gjort att hemsidans aktivitet ligger i stort sett nere. Förutom detta tycker jag att debatten förs på ett mindre lyckat sätt just nu, vilket försvårar för mig. Det handlar inte bara om hur debatten förs, med t ex SnilletJohans debattstil som exempel, utan även om vad som debatteras inom området. Därav har som sagt var omfattningen på antalet texter och kommentarer minskat, men så har även mitt tålamod med hur olika aktivister på legaliserings-/”reformsidan” beter sig. Att bli kallad surgubbe för att jag kommenterade gårdagens två debattartiklar med att de inte kändes särskilt seriösa räckte för en att bli blockad av mig.

Jag har aldrig skrivit för att bli gillad så jag blockar mer än gärna dem som inte beter sig på ett trevligt sätt, och det är särskilt inom cannabisrörelsen uppenbarligen väldigt svårt (det är det fler än jag som fått erfara visar kommentarer till mig främst kopplat till min text om SnilletJohan). Nåväl. Dags att kommentera och lägga tid på de båda artiklarna som jag hade tänkt mig att det räckte med ett omdöme om, detta för att kanske slippa fler av dessa aktivister som beter sig dåligt här och där.

Årskrönika 2017

Tiden går fort, det känns som det var igår som jag skrev årskrönika för 2016. Då sammanfattade jag året med ”ELÄNDESÅR och Fuck it”. Och tyvärr fungerar samma sammanfattning för 2017, illustrationsbilden var dock tvungen att justeras en aning. Min depression ger inte med sig, min neuropsykiatriska funktionsnedsättning fortsätter att bråka med mig och i synnerhet mina sociala relationer, och tyvärr är jag hänvisad till vår offentligt finansierade sjukvård och psykiatri och då är det inte så konstigt att det ser ut som det gör beträffande de delarna (hur min egen vård inte fungerat, vilket den fortfarande inte gör, och hur IVO kritiserat den vård jag (inte) fått skrev jag en del om tidigare i år, se länkarna i denna långa mening).

Förutom min sjukdomsbild så lägger sig flera mörka händelser som ett tungt moln över 2017. Och bloggen fortsätter gå kräftgång och ha dödsryckningar.

Om Norges narkotikapolitiska reform. Vad är sant?

Ett stort problem inom drogområdet är att fakta inte präglar vare sig debatt eller praktik. Jag har tidigare fokuserat en hel del på det, men inser att det är meningslöst och något som ska nedprioriteras från min sida framöver. Detta till trots så kommer detta inlägg handla om fakta och kategoriseras under ”Bättre fakta”.

I mina tidigare texter på temat ”bristfällig eller ohederlig fakta” har jag fokuserat på försvarare av nuvarande politik/förespråkare av restriktiv/repressiv narkotikapolitik samt offentliga lokala, regionala och statliga myndigheter, och låtit en hel del från ”den andra sidan” passera. Så tänker jag inte göra längre. Det är dock inte helt enkelt att granska och kommentera de båda sidorna eftersom båda sidor har tagit till åtgärder för att minska min insyn (som t ex blockning o dyl från deras Facebook-sidor).

Det har väl i veckan knappast undgått någon som är intresserad av drogområdet att något håller på att hända i Norge beträffande deras narkotikapolitik. Många aktiva i debatten har gått bananer på sociala medier och annorstädes. Särskilt inom sidan som kritiserar dagens narkotikapolitik har det jublats, t ex på det forum där skärmdumpen kommer från med ett av de inlägg om Norge som möter jubel.

Ledartröjan i detta jubel har nog fd folkpartipolitikern Adam Cwejman, nuvarande ledarskribent hos Göteborgs-Posten, ryckt åt sig genom ledaren ”Norge visar vägen i narkotikapolitiken”. Den är ungefär lika saklig som en del av Adams tidigare inspel i drogområdet har varit (enligt min minnesbild). Det är alltså inte särskilt hög kvalitet på den texten. Men det är ju som det brukar när många tyckare, särskilt politiker och ledarskribenter, tar sig an drogområdet, de slåss om ledartröjan i att vara osaklig.

Familjeklassning debatteras igen. Kanske är det bra trots allt?

Riksdagsledamoten Cecilia Widegren (M) är då och då aktiv i drogdebatten. Vi har bland annat debatterat nätdroger på debattsidor. Temat för den länkade debatten från 2015 var familjeklassning och spice, igår var Widegren aktiv i debatten igen. Denna gång som intervjuad i Skaraborgs läns tidning om en skriftlig fråga hon ställt till minister Strandhäll med anledning av Fentanyl-larmen i media. Och som tidigare propagerar Widegren igen för familjeklassning som lösningen.

Avslutningen på nyhetsartikeln är intressant av ett par anledningar:

Alla dessa dödsfall. Och allt bristande engagemang. Det måste få ett slut.

I helgen läste jag en nyhet som visserligen inte är särskilt ovanlig för mig att stöta på. Och ändå högg den tag i mig. Som denna typ av nyheter alltid gör. Det har blivit många hugg med åren.

Denna gång handlade det om en 18-åring, den åldern då man är på tröskeln till vuxenlivet och all världens möjligheter borde ligga för fötterna. Så blev det inte för denne 18-åring. Han slutade sitt liv i förtid. Som allt för många gjort till följd av droger.

Om denne 18-årings öde skriver SVT:

”18-åringens missbruk blev bara värre, och personalen på ungdomsboendet larmade upprepade gånger socialtjänsten i Askim-Frölunda-Högsbo.  Men inget gjordes och till slut avled mannen till följd av sitt missbruk.”

Läs dessa två meningar en gång till. Inget gjordes. Och när berättelsen fortsätter blir jag inte förvånad.

Debattartikel i NA bl. a. om behovet av humanistisk narkotikapolitik

Jag skriver i Nerikes Allehanda en debattartikel om behovet av en ny humanistisk narkotikapolitik.

Men jag vänder mig även mot det sätt som en tidigare debattör för en mer repressiv narkotikapolitik argumenterar. Debattören LG Persson skrev den 27/11 en debattartikel där han bl a argumenterar för att den som kritiserar dagens politik allt för ofta drivs av motivet att ”fridlysa eget missbruk”.

Läs och dela!

Beroendevården ges inte i tillräcklig omfattning

För några dagar sedan skrev jag om drogutvecklingen. Och för att vara övertydlig: jag har skrivit om det tidigare, och siffrorna pekar åt fel håll. Det kommer allt fler rapporter om ökad drogproblematik. Sedan jag skrev inlägget har det i mitt nyhetsflöde dykt upp ytterligare några artiklar. Så sent som idag skriver tidningen Smålänningen om situationen i Älmhults kommun. Artikeln är låst men ingressen lyder: ”Drogproblemen ökar allt mer bland de yngre i Älmhult. Användningen av droger har skjutit i höjden främst på Linnéskolan.” (Linnéskolan är ett högstadium och fetningen är min).

I mitt inlägg om utvecklingen skrev jag några av mina tankar om vad som krävs för att vända utvecklingen, och jag lovade att återkomma i ämnet så här kommer ett inlägg på det spåret. Jag nämnde att det behövs ”mer och bättre vård”. Och då syftar jag främst på den vård som riktar sig till dem som har problematisk användning (tidigare kallat missbruk) eller beroendeproblematik. Jag brukar slå ihop det och kalla allt för beroendevård, tidigare har jag använt missbruksvård eller missbrukarvård, det senare dels eftersom min högskoleutbildning lite slarvigt hette missbrukarvårdsprogrammet (slarvigt eftersom den innehöll så mycket mer än vård).

Socialstyrelsen ger varje år ut statistik över beroendevården. Årets statistik (för 2016) kom i månadsskiftet september/oktober och förtjänar lite kommentarer. Så här kan f ö utvecklingen inom beroendevården sammanfattas:

Det ser inte särskilt bra ut. Särskilt inte mot bakgrund av hur antalet individer med problemanvändning ser ut, eller hur antalet individer som avlider drogrelaterat ser ut.

Om konsumtionsförbudet mot narkotika och lagstiftningen om ”ringa narkotikabrott”

Då och då poppar det upp någon debattartikel där avkriminalisering av narkotikaanvändning berörs. Dvs att avskaffa den del av narkotikabrottslagen som avser ett personligt bruk (2 §).

Jag har själv argumenterat för det i några olika sammanhang. Dels i någon vanlig debattartikel om vad som behöver förändras inom narkotikapolitiken, och dels i någon debattartikel om hur vi kan minska problemen som omger de nya psykoaktiva substanserna (NPS, tidigare kallat nätdroger). Ibland har jag ersatt den argumentationen med förslag på att vi måste utreda om ”ringalagen” verkligen åstadkommer den den syftat till att åstadkomma – en lägre narkotikaproblematik.

Senast jag såg förslag på avkriminalisering av den egna användningen var i en debattartikel författad av debattörerna, och fd tjänstemännen inom narkotikaområdet, Björn Fries (även tidigare politiker för S och V) och Christina Gynnå Oguz. De skriver:

”Vi är mot legalisering av narkotika och för avkriminalisering av eget bruk. Vi vill betona att avkriminalisering inte är samma sak som att tillåta användning av narkotika. En avkriminalisering av eget bruk skulle innebära att det inte längre vore en straffbar gärning att ha använt narkotika.”

De föreslår i stället tvångsvård för den som använder narkotika (som det måste förstås; oavsett om denne har en problematisk användning eller inte).

Om senaste tidens drogutveckling

Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Ständigt nya rapporter om ökande problem inom mina intresseområden. Det handlar om ökande psykisk ohälsa. Det handlar om ökat missbruk och ökande antal individer med beroendeproblem. Och så den fråga som ibland engagerar politiker och tyckare, ökat antal döda.

Den ökande psykiska ohälsan kan engagera en del debattörer och tjänstemän i den offentliga sektorn. Dödsfallen, i synnerhet de narkotikarelaterade, kan också engagera allt från politiker till debattörer och en hel del däremellan. Det märkliga är att de till antalet till och med även högre siffrorna för alkoholrelaterade dödsfall inte engagerar i lika stor utsträckning.

Det senare kan man ju fundera lite över vad det beror på, kanske handlar det om att alkohol är en del av vår kultur medan narkotika ses som kulturfrämmande. Eller så kanske det handlar om att det inte är lika lätt att plocka billiga poäng om man försöker ta ett helhetsgrepp på problematiken som om man lättvindigt och utan djupare tanke passar på att ensidigt skylla de narkotikarelaterade dödstalen på vår narkotikapolitik. Det är det många som gör, och många vinner populistisk framgång med det. Jag har själv varit och fiskat i de narkotikapolitiska grumliga vattnen och då ibland gett avkall djup och saklighet. Jag lär återkomma till den frågan, den är dock inte ämnet för dagen utan det är ”alla dessa tråkiga nyheter”. Och i linje med ovanstående, om vi håller oss till drogområdet, handlar det oftast om narkotika.

Om Piratpartiets legalisering och deras narkotikapolitiska talesperson ”Snillet”

Piratpartiets partiledare har i tidningen ETC gått ut med att han/Piratpartiet vill legalisera all narkotika. Det är visserligen lite intressant att det är partiets partiledare och inte partiets drogpolitiska talesperson Johan Svensson (även känd som ”Snilletjohan” i sociala medier) som uttalar sig, mer om honom nedan.

Som argument framförs att en legalisering skulle medföra att en reglerad marknad som innebär att det blir ”mindre enkelt för ungdomar att få tag på droger, och människor hamnar inte utanför samhället och i kriminalitet på samma sätt”. Hur en öppen försäljning av narkotika skulle försvåra för någon som vill sälja narkotika till ungdomar förklaras inte, och inte heller ställer journalisten vid ETC den relevanta frågan. Argumentet att människor inte skulle hamna utanför samhället och i kriminalitet på samma sätt skulle också behöva utvecklas, det är inte riktigt klart hur Piratpartiet menar att en legalisering skulle åstadkomma dessa två effekter bortsett från att färre skulle ägna sig åt att sälja narkotika. Det som inte är klarlagt är hur en legalisering skulle påverka andelen som försörjer sig på kriminalitet på grund av vad droganvändningen innebär. Men det är lite märkligt att uttala sig så självsäkert om utanförskapseffekten utan att vi vet att så blir fallet.

Att tystna eller inte tystna, det är frågan

Bilden ovan är en bild på vad som förut var min lägenhetsdörr.  Den 2 september utsattes jag för ett mordbrandsattentat som kunde ha gått väldigt illa. Någon/några hatar mig så mycket att den/de var beredda att offra ett helt flerfamiljshus för att bli av med mig. Det är en tanke som får det att svindla lite.

Attentatet bestod av att någon hällde bensin över dörren, och in genom brevlådan, för att sedan tända på. När min granne hörde brandlarmet och öppnade dörren möttes han av vad han kallade för ”eldhav”. Nu gick det dock materiellt relativt bra på grund av att Nerikes Brandkår var på plats på osannolikt snabba 4 minuter.

Detta hat, och den rädsla som gärningen framkallade, gjorde att jag tystnade. Jag tystnade här på bloggen, och jag tvingades att tacka nej till ett par publika arrangemang.

Granskning av miljonrullningen till RFHL – del 2

I början av veckan publicerade jag den första delen av årets granskning av miljonrullningen till RFHL och vad de gjort för pengarna. Granskningen inledde jag i somras men den har dragit ut på tiden, dels eftersom jag inte är i ”full form” bland annat till följd av det som hände mig när jag arbetade på RFHL och dels på grund av att det har varit svårt att få ut/fram uppgifter och svar.

Jag ser denna granskning som viktig, dels eftersom det dels handlar om hur skattepengar används, och även hur människors besparingar används av Allmänna Arvsfonden, och dels handlar om att detta knepiga område med många utsatta människor behöver en seriös aktör i debatten – något som RFHL inte är.

Granskningen har väckt en del uppmärksamhet, främst i form av mail och frågor om vad som kan göras. Jag tänker återkomma till det längre fram. Dagens inlägg börjar med en granskning av det material (återrapporteringsblanketten) som RFHL lämnat in till Socialstyrelsen i linje med förordningen som styr hanteringen av statsbidrag till organisationer inom det sociala området, vilken jag skrev lite om i första inlägget.

Granskning av miljonrullningen till RFHL – del 1

Jag har skrivit om även detta ämne några gånger, men upprepning kan behövas, tex här om fd Folkhälsoinstitutet och här om RFHL. Det handlar om vad som händer med våra skattepengar inom det sociala området, och vad gör egentligen de organisationer som säger sig verka inom den del av socialpolitiken som rör drog- och beroendefrågor.

För 2017 delades 31 426 000 skattekronor ut åt organisationer inom alkohol- och drogområdet, vilket sköts av Socialstyrelsen. Mest fick en kristen organisation som gör ett bra arbete inom socialt arbete, Hela människan, med 4 750 000 kr, därefter IOGT-NTO med 3 600 000 kr och på tredje plats Motormännens helnykterhetsförbund med 3 100 000 kr. Därefter kom RFHL med 2 400 000 kr, RFHL granskade jag som sagt var förra året och så dök de upp igen i sommarens granskning av en märklig organisation kallas Harmreduction.nu.

Jag har dåliga erfarenheter av RFHL, och då menar jag inte turerna med mobbning och diskriminering (som tyvärr aldrig prövades riktigt, det de skriver innebär att de inte vågar sig på en rättsprocess, inte något ställningstagande om själva diskrimineringen i sig eftersom ett av mina bevis, från Arbetsförmedlingen, egentligen talar för sig självt även om DO inte vågade gå till domstol på det), utan i stället av vad de gör med de miljoner de får från Socialstyrelsen och andra ställen, som t. ex. Allmänna Arvsfonden. RFHL behöver granskas igen och igen, åtminstone till de får till en seriös organisation som på riktigt driver de frågor de påstår sig driva. Så här kommer en granskning av några av de miljonbelopp RFHL erhållit för 2016. Jag börjar med Socialstyrelsens bidrag på 2,1 Mkr.

Örebros politiker och en handlingsplan mot drogproblematiken

Sorry you have no rights to view this entry!