Skål IOGT-are – men sluta stigmatisera!

stigmaAv någon anledning hamnade jag på IOGT-NTO:s podd i helgen. Väl där fastnade jag på ett inlägg som heter ”Skålen”. Det var något som så intressant som problematisering av skålandet. Jag kan förstå att det för IOGT-are är något intressant att filosofera över.

Det jag inte kan förstå är varför IOGT-are är så angelägna, visserligen under ”god tankes flagg”, att stigmatisera de som tidigare har haft ett drogberoende, i detta fall alkoholberoende. Det var något som den aktuella podden innehöll en del av,  förmodligen omedvetet och förmodligen på grund av bristande kunskap. Mer om det nedan, men först detta med att skåla!

Läs mer

Sprutbyte och sen då?

Så har då riksdagen till slut, i onsdags, nästan två år efter att minister Gabriel Wikström förde upp frågan på dagordningen, röstat för att undanröja kommunernas ideologiskt baserade möjlighet att stoppa smittskyddsåtgärden med rena sprutor och kanyler (mm) till injektionsnarkomaner.

Moderaterna gjorde ett sista försök att möjliggöra för att fler ska dö i blodsmittssjukdomar, men misslyckades som tur är (vilket framgår av röstsiffrorna i riksdagen).

Så nu kommer de av narkotikaanvändarna som använder sprutor och som bor i en så stor stad så att landstingen anser sig kunna införa en sprutbytesverksamhet, och som dessutom är 18 år och bosatta i landstinget (dessa två faktorer är korkade då rätten till att skydda sin hälsa borde omfatta även den som debuterar tidigare och den som vistas på annan ort) kunna öka sannolikheten för att inte drabbas av blodsmittor som Hiv och Hepatit.

Läs mer

Några aspekter kring ADHD-medicinering som Sveriges Radio missar

Idag cirkulerar det en artikel från Sveriges Radio med rubriken ”ADHD-mediciner missbrukas mer än man trott”. Naturligtvis utnyttjas artikeln av aktörer inom den repressiva rörelsen, som ECAD:

ecadadhd

ECAD gör vad som är populärt hos många organisationer, fungerar som någon slags nyhetsbyrå och länkar enbart artikeln utan egna kommentarer. Men underförstått finns så klart budskapet att det skulle vara något fel.

Och något fel är det – men med SR-artikeln som missar en del viktiga aspekter.

Läs mer

stigma

Om diskriminering hos SiS och stigma

stigmaSmålands-Tidningen skrev för en vecka sedan en artikel med rubriken ”Missbrukare kräver tillbaka nätdrog”.

Det är en intressant artikel på flera sätt, främst för att den innehåller exempel på såväl diskriminering som stigmatisering. Men även för att den visar på den bristfälliga kulturen inom Statens Institutionsstyrelse (SiS), myndigheten som ansvarar för den mesta av den tvångsvård som vi tillämpar vid problematisk droganvändning eller substansberoende. Det är på intet sätt enbart inom SiS som denna kultur finns, men det har uppmärksammats oftare där i media.

Dessa tre ämnen har jag skrivit en del om tidigare, bland annat för att jag anser att det är tre viktiga ämnen med stor del i att vi har de problem vi har med droger.

Läs mer

2017

Årskrönika 2016

2017

Så är det dags att summera ännu ett år. Privat kan det göras enkelt: ELÄNDESÅR och Fuck it. Men några eländessaker förtjänar att lyftas fram särskilt, inte för att jag vill gnälla utan för att jag tror att i det finns något som kanske kan ”användas vidare” och för att det kanske blir tydligare varför bloggen kan sammanfattas med färre inlägg och färre läsare. Allt har ju en orsak.

Läs mer

sounps

Regeringens utredning om nätdroger når inte målet

sounpsStrax före jul lämnades utredningen med förslag till åtgärder mot nätdroger/nya aktiva substanser (NPS) över till regeringen.

Utredningen startade i slutet av 2015 och den ansvarige ministern Gabriel Wikström (S) hoppades i en pressrelease att den skulle resultera i att ”vi snabbare kan komma till rätta med den skada som de här nya drogerna leder till”.  Uttalandet visar sig vara i linje med att det sedan Gabriel Wikström tillträdde ministerposten blivit allt tydligare att han saknar såväl egen kompetens för uppdraget som kunniga rådgivare på departementet.

Läs mer

faksimilsvtspice

Granskning av SVT-artikel: ”Spice är en dödsdrog”

Det är ca två år sedan Sverige chockades med rubriker kring de substanser som generiskt fått (varumärkes-)namnet spice (inte ”Spice” som SVT:s okunniga journalist skriver i den nyhetsartikel jag länkar till nedan eftersom man då syftar på det ursprungliga varumärket som såldes i Sverige för omkring 7-10 år sedan), men som egentligen är en rad olika substanser inom gruppen syntetiska cannabinoider.

Det handlade då hösten 2014 – vintern 2015 om svåra tillbud och till och med dödsfall, främst kopplade till två substanser varav jag var först med att spekulera kring vad det kunde vara för substans som nått sitt intåg på den svenska marknaden. Substansen var MMB-CHMINACA, från början framtagen för den brittiska marknaden för att undkomma deras ”familjeklassning” av syntetiska cannabinoider. Drogen kom sedan under 2015-2016 att bidra till många tillbud och dödsfall i länder som Storbritannien och USA m fl, men den försvann snabbt från den svenska marknaden då svenska butiker slutade sälja den i samband med klassningen i januari 2015.

Läs mer

michelle

Åter igen, varför ”pratar” vi så konstigt och så lite?

Jag har då och då genom åren här och på Facebook och twitter skrivit om en psykiatri och beroendevård (omfattande mer än psykiatrins beroendevård) i katastrofläge. Det har handlat om nyhetsartiklar om problem av olika slag. Vid några av dessa tillfällen har det handlat om det mest definitiva problemet – dödsfall. Det är en ”hang up” som jag har, att jag tycker att det är för många som dör i förtid och i onödan. Och jag tycker att vi samtalar och debatterar om detta allt för lite. Och om fel saker.

Jag har kommenterat att den officiella statistiken kring hur många som dör en narkotikarelaterad död visar höga siffror, och ökande. Jag har kommenterat att det finns en debatt om hur man ska räkna dessa siffror (det senaste inlägget i den debatten, skrivet av Anna Fugelstad som ligger bakom det omdebatterade Toxreg-registret, publicerades så sent som igår i Läkartidningen), och jag har kommenterat att det finns en debatt att det skulle vara en viss behandlingsmetods fel att siffrorna ser ut som de gör.

Men jag har även skrivit mer personligt om dödstalen, såväl om de dödsfall jag själv haft en relation till men även försökt att göra det om några fall jag inte har haft en relation till. I våras skrev jag ett liknande inlägg som detta, med frågor jag ställer och livsöden (inkl länkar till några av alla de inlägg jag skrivit tidigare). Tyvärr skulle jag kunnat ha skrivit många fler inlägg.

När någon dör i förtid är det ett tragiskt misslyckande för samhället. När någon dör i förtid och det sker när denne varit i samhällets vård eller omhändertagande är det inte bara ett misslyckande utan något som är så upprörande att det borde engagera om inte alla medborgare så åtminstone de som är satta att tillvarata medborgarnas intressen. När dessa dödsfall äger rum inom drogområdet i den strida ström som de verkligen gör verkar det som att det enda vi kan diskutera är statistiken. Och eventuellt lite om sprutbyte. Och kanske en aning lite om konsumtionsrum.

Ovanstående frågeställningar är inte oviktiga. De har betydelse (men på marginalen enligt mitt förmenande, varken sprutbyte eller konsumtionsrum kommer sänka våra dödssiffror inom drogområdet på ett markant sätt). Och det förvånar mig trots allt att den offentliga debatten är som den är. Fugelstad med medförfattare på Läkartidningens debattsida verkar vara inne lite på samma spår.

Kanske beror vårt i mitt tycke lite märkliga offentliga samtal på media. Visst, Ibland blir ett av dessa dödsfall en av media uppmärksammad händelse, men då något som oftast swishar förbi utan att leda till det där djupare och bredare offentliga samtalet som borde ha kommit på plats även utan medias uppmärksamhet. Det är som om tjänstemän och politiker inom området inte bryr sig – alternativt inte förmår att problematisera de väsentliga frågorna (för exempel på vad jag anser vara mer väsentliga frågor se resonemanget ovan och en bit ner). Och någon kvalificerad brukarrörelse som lyfter problemet finns det märkligt nog inte heller, trots alla miljoner som pumpas in i brukarrörelsen.

Nyligen swishade Michelle förbi i media.

michelle

Faksimil från Expressen/KVP

Michelle blev 20 år gammal och dog i polisens arrest. Så sent som dagen före det hade hon varit under ett annat av samhällets omhändertagande och påstådda vård -tvångsvårdad inom Statens Institutionsstyrelse (SiS). Och i svensk landstingskommunal psykiatris vård. Och föremål för kommunens socialtjänsts ”intresse”. Vad hände Michelle hos polisen? Hur kunde hon dö där? Och vad fick hon egentligen för vård hos de båda ”vårdande” instanserna? Vad var det för brister i vården och dess förmåga att nå Michelle med hopp och lust och förmåga/verktyg att leva ett annat liv än det som till slut ledde till hennes död?

De frågor jag ställer kommer kanske besvaras i någon utredning av händelsen. De olika inblandade statliga, landstingskommunala, och kanske även kommunala, myndigheterna själva kommer säkert göra sina egna utredningar. Kanske kommer även en tillsynsmyndighet som IVO göra sin utredning. Men sen då? Kommer det bli något offentligt samtal (debatt etc) om hur detta kunde ske, och de större frågorna som vad vi som samhälle måste och borde göra för att undvika att det händer igen? Eller blir Michelle enbart en liten del i det offentliga samtalet om statistiksiffror? Eller ännu värre, en liten del av ett pinsamt offentligt samtal om det var den eller den substansen som var ”boven” i dramat i linje med vårt samhälles medikaliserade och nolltolerans-inriktade syn?

Som jag nämner ovan och som jag skrivit om i mina tidigare inlägg. Michelle är inte ensam. För den som vill läsa lite ur nyhetsflödet de senaste åren om liknande öden så följer lite länkar här:

2013 ”vårdades” en 19-årig kille på ett av SiS hem, Fagared. När han avled fick hans mamma beskedet om på telefonsvararen, vilket kanske säger något om samhällets syn på de människor samhället tar ”ansvar” för. Dödsorsaken måste förstås som ett självmord, i den första artikeln kallades det ”en trolig överdos”. SiS kommunikationsdirektör uttalade sig i media att det kändes meningslöst att spekulera i dödsorsaken, och det kanske det är. Det är däremot inte meningslöst att ifrågasätta hur dessa dödsfall kan ske. SiS kommunikationsdirektör verkade mena att ”incidenter” som denna kunde förklaras med att SiS ”har de svåraste ungdomarna”. Som om det skulle ursäkta alla incidenter och en vård som uppenbarligen inte räcker till, åtminstone inte för denne 19-årige kille som samhället svek.

2013 tvångsvårdades en 24-årig kille på ett behandlingshem utanför Mullsjö, Iris utvecklingscenter. Det ledde till att han dog där. I somras, 2016, var det dags igen på samma hem, då dog en 26-årig kille.

2014 omhändertogs en 49-årig kvinna som samhället misslyckats ge fungerande vård under lång tid. Hon ”vårdades” på ett SiS-hem utanför  Värnamo, Fortunagården. Enligt Sveriges Radio var hon ”sliten, trött och hungrig” när hon kom dit.  En kväll och en natt satt hon i en soffa och sov med huvudet på bordet, sedan gick hon på morgonkvisten för att sova i sitt rum. 5 timmar senare var hon död. SiS har (säkerligen) ”utrett” det. IVO också. SiS verksamhetschef tycker dock enligt artikeln hos SR att verksamheten är bra. Och någon särskild debatt/offentligt samtal blev det inte den gången heller.

2015 dog en ung man på ett annat av SiS ”behandlingshem”, Rällsögården i en av Örebros förorter. Lokalblaskan NA skriver ”Varför han dog är oklart än så länge men behandlingshemmet har under en tid varit hårt pressat av överbeläggning.”, som om överbeläggningen skulle ursäkta att vi som samhälle låter en 24-årig kille dö i samband med att samhället med tvång försöker vårda en beroendeproblematik. Självklart kanske överbeläggningen kan förklara att en redan dålig vård blir ännu sämre, men det borde ha lett till en helt annan offentlig dialog än den som varit.

I slutet av 2015 rymde en ung man från tvångsvård (SiS). Han greps och skulle föras tillbaka till ”behandlingshemmet” av polisen. Han var dock så påverkad att han inte kunde föras dit. Så polisen placerade killen i arresten, inte under vård av en vårdande instans utan i arresten som den LOB-förbrytare de ansåg att han var. Och i arresten hos polisen i Jönköping dog han.

Tidigare i år köpte en ung man i Landskrona kokain och hamnade i en psykos. Polisen omhändertog honom och körde honom till vård (!) – psykiatrin i Skåne. De ville dock inte vårda honom, så polisen tog med honom tillbaka och släppte sedan ut honom på morgonen. Senare samma dag avlider killen av en överdos i en trappuppgång i Landskrona. Och chefläkaren i Skåne uttalar sig med ”patienten blivit fullt adekvat bemött och korrekt bedömd”. I beg to differ.

Tidigare i år var en man I Örebro så påverkad av ”tabletter” och alkohol – en känd kombination som allt för ofta leder till döden – att han omhändertogs av polisen och placerades i arresten. Där dog han. Vanvård som leder till döden borde vara olagligt, men det är det ju inte i Sverige där det händer gång efter gång. Så självfallet lägger åklagaren ned utredningen om detta dödsfall.

Och tidigare i år berättade Sveriges Radio Dalarna om fyra personer som avlidit under tiden de har förvarats i polisarrester i Dalarna. Fyra fall där åklagarna ”självfallet” lagt ned utredningarna – många dör, förmodligen i onödan, och ingen ställs till svars. SVT Örebro har tidigare i år visat att de senaste fem åren har en bit över 25 personer avlidit i polisens arrester.

Ingen gör fel, folk bara dör och det är helt okej enligt samhället. Någon debatt på makronivå om vad det är i vårt samhälle som gör att allt fler hamnar i problematiskt drogbruk, att allt fler av dessa dör i förtid eller att det (bl a pga stigma) verkar som att det just är ”okej” att så många dör har vi inte fått. Någon debatt på mikronivå om vad det är som brister hos allt för många av våra ”omhändertagande” och/eller vårdande instanser, offentliga och privata, får vi inte heller. Det är mycket som skulle kunna debatteras där, allt från Socialstyrelsens riktlinjer till personalens kompetens

Om jag hade varit i ett annat läge hade jag gärna gett mig på att försöka initiera en sådan debatt på någon debattsida. Men nu är det inte så, så jag hoppas att kanske kan någon annan plocka upp den kastade handsken. Och om inte det, så kanske ovanstående åtminstone kan leda till lite funderingar hoppas jag.

Drottning Silvias drogproblem

Foto: Rosie Alm Copyright: Kungahuset.se

Foto: Rosie Alm Copyright: Kungahuset.se

Det är helt klart att vår drottning Silvia har ett problem med droger. Jag har skrivit om det tidigare, det verkar som att återfallen kommer vartannat år. 2012 skrev jag om drottningens medverkan hos den narkotikapolitiskt extrema organisationen WFAD. 2014 skrev jag om ett mycket anmärkningsvärt framträdande där drottningen uttalade sig bland annat på detta sätt:

”Jag anser att narkotikapolitik ska baseras på nolltolerans och fokusera på prevention, behandling, kontroll och försöka minska tillgång och efterfrågan av illegala droger” samt att hon ”försvarar dagens internationella narkotikakonventioner, som hon anser är bästa verktyg och väg att nå målen”.

Det är anmärkningsvärt eftersom det är politiska uttalanden om frågor som är allt mer omdebatterade, men även eftersom det åtminstone har funnits en bred politisk överenskommelse i Sverige att kungahuset ska hålla sig från politik – den s k Torekovskompromissen.

Läs mer

5000 eller 3000 identifierade köpare – kan man lita på polisen?

Faksimil polisens hemsida om Operation Hyperion

Faksimil polisens hemsida om Operation Hyperion

Jag skrev i fredags kväll om polisens pressrelease om deras arbete under den ”internationella aktionsveckan” då olika polis- och tullmyndigheter världen över hävdar att de på något sätt som inte beskrivs från något lands myndighet har identifierat köpare (och i vissa fall även säljare) inom Darknet-handeln. Inlägget har på ett och halvt dygn lästs av över 700 personer.

Jag skrev i inlägget om att det var osannolikt att svensk polis identifierat 3000 personer under denna vecka, inte minst ställt i relation till att andra länders polismyndigheter under samma operation sade sig ha identifierat 1-ca 200 personer.  Det kändes inte trovärdigt, dels i sig och dels utifrån hur polisen tidigare har förhållit sig till fakta inom drogområdet. Mitt inlägg kommenterades av en polis, som åtminstone ibland kallas ”sakkunnig inom narkotika och droghandel på Darknet”, med:

twpolis1

Läs mer

Faksimil polisens hemsida om Operation Hyperion

Svensk polis 20 ggr mer effektiv än FBI – eller lögnare…

Faksimil polisens hemsida om Operation Hyperion

Faksimil polisens hemsida om Operation Hyperion

Idag skriver DN om att svensk polis har lyckats identifiera ”tusentals svenska knarkköpare” (ca 3000) som handlat narkotika på det som kallas ”Darknet”.

Det är en nyhet baserad på en pressrelease som svensk polis spred i måndags och som många lokaltidningar har skrivit om de senaste dagarna. Som vanligt sväljer svenska journalister att svälja polisens pressrelease helt och hållet och okritiskt ”rapportera” det polisen hävdar. Det tar emot att kalla dem som skriver i tidningar för journalister eftersom en journalist bör kontrollera en story etc.

Men journalisterna skriver glatt på om polisens bedrift med ”tusentals” identifierade. Detta trots att svensk polis inom narkotikaområdet flera gånger bevisats vara såväl okunniga som politiska (det är bara att se vad jag skrivit om polisen genom åren).

Läs mer

DO under Agneta Brobergs ledning möjliggör diskriminering

I våras anmälde jag RFHL:s riksförbund till Diskrimineringsombudsmannen. Jag gjorde det dels utifrån att jag sedan anställningen började känt mig både mobbad och orättfärdigt behandlad, dels diskriminerad då RFHL inte följt lagens skrivningar om tillgänglighet och anpassning vid diskrimineringsgrunden neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och dels utifrån att RFHL sade upp mig på märkligt sätt och märkliga grunder.

Delar av det märkliga kring uppsägningen har jag redan indirekt kommenterat i inlägget jag skrev om RFHL:s ekonomi. RFHL fick sänkt statsbidrag från 2,4 miljoner år 2015 till 2,1 miljoner för år 2016. Min totala lönekostnad för RFHL var omkring 3900 kr/mån, en summa de lätt kunnat spara in på flera sätt (bara det att datakommunikationen för RFHL:s hemsida kostade ca 90 000 kr per år, åtminstone enligt bokföringen, när min hemsida med fler besök (jag mätte det i höstas) kostar max 500 kr per år). Så att anta att uppsägningen av mig berodde på annat än att spara 3900 kr per månad är inte så svårt att göra.

Läs mer

ECAD – en orgie i att dölja agendan

För en tid sedan debatterade jag Stockholm kommuns medlemskap i ECAD hos Dagens Samhälle.  Huvudfrågeställningen är självklart överförbar till andra svenska kommuner – ska svenska kommuner vara medlemmar och stödja en organisation som ECAD?

Jag har skrivit en hel del om ECAD i bloggen och i min första debattartikel försöker jag sammanfatta varför det inte är lämpligt för en kommun att stödja ECAD. ECAD svarade genom generalsekreterare Erik Leijonmarck, vars åsikter jag också debatterat tidigare med anledning av hans föreläsning på 2014 års Drogfokus. Då handlade det om skuldbeläggande av droganvändare för det som ”War on drugs” orsakar.

Läs mer