Blogg

Frågorna som örebropolisen Peter Springare inte vill svara på

Jag skrev tidigare om att polisen lagt ned förundersökningen om det mordbrandsattentat som jag utsattes för den 2 september. Sedan begärde jag ut förundersökningen och reagerade på ett par saker, dels hur gärningen beskrevs och dels vad som framgick var de åtgärder som polisen företagit i förundersökningen. Det föranledde några frågor från mig till polisen, se nedan. Den ansvarige förundersökningsledaren Peter Springare svarade idag att han inte vill kommentera mina frågeställningar, och det blir intressant ur ett flertal aspekter som jag tänkte kommentera nedan.

Men först frågorna:

Fortsätt läsa ”Frågorna som örebropolisen Peter Springare inte vill svara på”

En fungerande brottsofferjoursverksamhet är en statlig angelägenhet

I mitt föregående inlägg skrev jag om detta med kränkningar och kränkningsskadestånd som upprättelse för brottsoffer, ett ämne jag avser att återkomma till. Nu till en annan märklig aspekt kring detta med brottsoffersituationen i Sverige.

I dagens Expressen/Kvällsposten finns en artikel som berör brottsoffers situation med anledning av ett rån i Helsingborg där en familj rånades på sin bil (att brottet inte rubriceras som ett rån av polisen är ju anmärkningsvärt i sig, och påminner lite om det jag råkade ut för som jag skrev om i förra inlägget).

Fortsätt läsa ”En fungerande brottsofferjoursverksamhet är en statlig angelägenhet”

Om kränkning och brottsoffers upprättelse

I veckan som gått kom det ett brev, visserligen daterat veckan före men det är ju så med skyddad identitet att postgången tar omvägen via Skattemyndighetens avdelning för skyddad identitet. Det hela handlar om att det rån jag utsattes för den 20/12 2015 resulterade i att tingsrätten beslutade om en del ersättning (skadestånd) till mig. Det var pengar som gärningsmannen skulle ersätta mig med men som han inte haft medel till att göra när jag vänt mig till Kronofogden för att få ut pengarna.

I höstas fick jag hjälp av den lokala brottsofferjouren att ansöka om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten (BOM), dvs att staten träder in och betalar ut pengar till mig i stället för görningsmannen (GM). Jag ansökte om den summan som tingsrätten beslutade i domen att jag har rätt till, 11 835 kr. I beslutet som kom i veckan får jag en del av det ersatt, men inte allt på grund av olika regler. Så ett antal tusenlappar kommer jag ha innestående hos kronofogden. Men i beslutet finns även ett ”konstaterande” som provocerar mig och som jag anser behöver debatteras och problematiseras.

Fortsätt läsa ”Om kränkning och brottsoffers upprättelse”

Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?

I november skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Att tystna eller inte, det är frågan”. Det handlade om en del av mina tankar efter det mordbrandsattentat som jag utsattes för i början av september. Då visste jag inte så mycket om det, mer än att gärningsmannen hade lämnat kvar bensindunken på platsen. Attentatet har påverkat mig oerhört mycket, och påverkar mig fortfarande dagligen.

Jag funderade då på en omstart för bloggens huvudtema med social- och drogpolitisk inriktning, men det är bara att acceptera att det inte går. Bloggen med det temat har nått vägs ände. Det är inte bara det att tillvaron kunde vara bättre rent mentalt, det är också det att attentatet har medfört att den åsiktskorrigering jag genomgått under en tid ytterligare har skruvats till så att en del som jag skrivit tidigare kan jag inte stå för längre, men det är även allt tydligare att de åtgärder som vissa aktörer har vidtagit för att gynna sig själva har inverkat menligt på min möjlighet att nå en läsekrets.

Fortsätt läsa ”Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?”

Årskrönika 2017

Tiden går fort, det känns som det var igår som jag skrev årskrönika för 2016. Då sammanfattade jag året med ”ELÄNDESÅR och Fuck it”. Och tyvärr fungerar samma sammanfattning för 2017, illustrationsbilden var dock tvungen att justeras en aning. Min depression ger inte med sig, min neuropsykiatriska funktionsnedsättning fortsätter att bråka med mig och i synnerhet mina sociala relationer, och tyvärr är jag hänvisad till vår offentligt finansierade sjukvård och psykiatri och då är det inte så konstigt att det ser ut som det gör beträffande de delarna (hur min egen vård inte fungerat, vilket den fortfarande inte gör, och hur IVO kritiserat den vård jag (inte) fått skrev jag en del om tidigare i år, se länkarna i denna långa mening).

Förutom min sjukdomsbild så lägger sig flera mörka händelser som ett tungt moln över 2017. Och bloggen fortsätter gå kräftgång och ha dödsryckningar.

Fortsätt läsa ”Årskrönika 2017”

Att tystna eller inte tystna, det är frågan

Bilden ovan är en bild på vad som förut var min lägenhetsdörr.  Den 2 september utsattes jag för ett mordbrandsattentat som kunde ha gått väldigt illa. Någon/några hatar mig så mycket att den/de var beredda att offra ett helt flerfamiljshus för att bli av med mig. Det är en tanke som får det att svindla lite.

Attentatet bestod av att någon hällde bensin över dörren, och in genom brevlådan, för att sedan tända på. När min granne hörde brandlarmet och öppnade dörren möttes han av vad han kallade för ”eldhav”. Nu gick det dock materiellt relativt bra på grund av att Nerikes Brandkår var på plats på osannolikt snabba 4 minuter.

Detta hat, och den rädsla som gärningen framkallade, gjorde att jag tystnade. Jag tystnade här på bloggen, och jag tvingades att tacka nej till ett par publika arrangemang.

Fortsätt läsa ”Att tystna eller inte tystna, det är frågan”

Västerbottens läns landsting svarar

I mitt inlägg om den person som tog livet av sig efter kontakter med psykiatrin i Västerbottens läns landsting ställde jag frågan om vilka åtgärder som landstinget tagit fram utifrån att de i pressmeddelandet skrev ”Landstinget har efter att ha utrett fallet och tagit fram åtgärder för att minska risken för upprepning.”

Nu har landstingets chefläkare Solveig Hällgren svarat:

”Åtgärderna handlar om att se över och förbättra kommunikationen mellan vårdenheter så att samarbetet ska fungera så bra som möjligt. Och att det finns tydliga rutiner, på varje enhet, för att ta emot, bedöma och hjälpa personer psykisk ohälsa och/eller missbruk.”

Det är ju märkligt att det ska krävas ett självmord för att ett landsting ska inse att det är bra att det finns rutiner för olika enheter inom psykiatrin som har patientkontakter för hur man ska hantera personer med psykisk ohälsa. Och att det är bra om kommunikationen mellan dem fungerar. I min enfald trodde jag det var grundfundament för vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet.

Eller så bevittnar vi det jag tänkt en hel del på under senaste tid utifrån mina kontakter med patientnämnd och tillsynsmyndigheten IVO – det är mycket av kejsarens nya kläder och ord som ser ut att betyda något men som enbart är till för att ge ett sken av att något görs.

Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv”

I fredags skickade landstinget i Västerbottens län ut ett pressmeddelande med rubriken ”Lex Maria: Patient avslutade sitt liv”. Mina ögon fastnade på det i min mailskörd och det uppstår ett par frågor hos mig.

Det handlar om ett självmord, ett av ca 1500 självmord som kommer att äga rum i år. Precis som det varje år under en lång rad år varit 1500 människor som inte längre orkat leva i vårt land.

Fortsätt läsa ”Pressmeddelande: ”Patient avslutade sitt liv””

En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige

Jag har några gånger skrivit om mina egna erfarenheter av svensk psykiatri, om problemet med att få en fungerande hjälp. T ex här i inlägget ”Psykiatrihelvetet”, som är den benämningen jag använder om vården ibland. Det som hände efter det inlägget var dels att min anmälan till IVO om vad som hänt resulterade i att IVO uttryckte skarp kritik mot psykiatrin vid USÖ.

Och så skrev vårdcentralen en ny remiss tillbaka till Allmänpsykiatrin vid USÖ eftersom såväl min läkare vid vårdcentralen som vårdcentralens psykiatriker tyckte att min situation var värre än de klarade av.

Fortsätt läsa ”En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige”

Vila i frid Anna!

En av mina favoritbilder på Anna, tagen från hennes Instagram-konto

Idag möttes jag på Facebook av beskedet att min vän Anna har begravts idag. Anna blev tyvärr mördad i början på juni.

Jag kom i kontakt med Anna via den här bloggen. Det ledde till en vänskap som dels innebar att vi småpratade ibland på olika sätt och dels att Anna brukade sprida vidare en del av mina inlägg.

Efter mordet på Anna har hennes Facebook-konto svärmat över av berättelser som understryker den bild jag har tydligast av henne – hon var en fantastiskt stöttande person. Det framgår till exempel av en av våra Facebook-konversationer som Anna tog initiativ till när jag hade en extra jobbig period. Hon är som flera gånger tidigare stöttande och omtänksam:

Det är så många som vittnat om Annas engagemang och stöd. Anna var en oerhört varm och omtänksam person, vilket gör det extra tragiskt och sorgligt att hon ryckts bort från oss i förtid. Hon hade så mycket kvar att ge, och så mycket kvar att uppleva själv. Livet är inte alltid rättvist. Vila i frid Anna! Du är saknad!

IVO riktar kritik mot allmänpsykiatrin vid USÖ

Det har varit ett ärende som pågått en tid, min anmälan i höstas angående den vård jag fått vid psykiatrin på Universitetssjukhuset i Örebro (USÖ). Nu har det slutliga beslutet kommit.

IVO gör följande ställningstagande:

”IVO kan konstatera att vården brustit vad gäller kontinuiteten i patientens vård och behandling”.

Fortsätt läsa ”IVO riktar kritik mot allmänpsykiatrin vid USÖ”

Bra podd om psykodynamisk terapi

Jag brukar lyssna på en podd som handlar om det psykiatriska området, humoristiskt kallad Sinnessjukt. Den drivs av Christian Dahlström.

Jag har under den tid jag följt podden småstört mig på att Christian har haft en tendens att ge små fulslängar mot psykodynamisk terapi (PDT). Min ”upprördhet” över det beror på mina egna goda erfarenheter av min egen PDT.

Fortsätt läsa ”Bra podd om psykodynamisk terapi”

Om mitt IVO-ärende och om ensamkommande och droger

Det kändes lite småbra att försöka starta om bloggen igår. Och det var nog tur att jag gjorde det just igår och inte om ett tag eftersom hemsidan slutade att fungera idag, vilket nog tagit ett tag att upptäcka om jag fortsatt min tystnad… DNS-fel svarade browsern den som kom hit under en stor del av dagen, vilket berodde på att jag missat/inte orkat betala en av bloggens räkningar. Men nu fungerar det iaf! 🙂

Den största aktiviteten idag har so far varit att maila en uppdatering till IVO i mitt ärende. För en tid sedan fick jag ett utkast/förslag till beslut om den kritik som IVO kommer att rikta mot allmänpsykiatrin vid Universitetssjukhuset i Örebro. Jag skrev då några kommentarer som jag skickade in omkring den 21 februari när sista dagen för synpunkter var.

Fortsätt läsa ”Om mitt IVO-ärende och om ensamkommande och droger”

Några aspekter kring ADHD-medicinering som Sveriges Radio missar

Idag cirkulerar det en artikel från Sveriges Radio med rubriken ”ADHD-mediciner missbrukas mer än man trott”. Naturligtvis utnyttjas artikeln av aktörer inom den repressiva rörelsen, som ECAD:

ecadadhd

ECAD gör vad som är populärt hos många organisationer, fungerar som någon slags nyhetsbyrå och länkar enbart artikeln utan egna kommentarer. Men underförstått finns så klart budskapet att det skulle vara något fel.

Och något fel är det – men med SR-artikeln som missar en del viktiga aspekter.

Fortsätt läsa ”Några aspekter kring ADHD-medicinering som Sveriges Radio missar”

Årskrönika 2016

2017

Så är det dags att summera ännu ett år. Privat kan det göras enkelt: ELÄNDESÅR och Fuck it. Men några eländessaker förtjänar att lyftas fram särskilt, inte för att jag vill gnälla utan för att jag tror att i det finns något som kanske kan ”användas vidare” och för att det kanske blir tydligare varför bloggen kan sammanfattas med färre inlägg och färre läsare. Allt har ju en orsak.

Fortsätt läsa ”Årskrönika 2016”