Om mig

1968 Jag ser dagens ljus i Tranås. Jag växte upp där tillsammans med min mamma. Hon var ensamstående, postkassörska och aktiv socialdemokrat med allt från lokala till nationella förtroendeuppdrag. Det var inte alltid populärt i en småborgerlig frikyrklig och borgerlig småstad som Tranås. Min pappa vägrade att erkänna sitt faderskap och i de memoarer han publicerade år 2003 finns jag inte ens omnämnd.

1975 flyttar vi till Junkaremålen för att jag ska få gå i den skola som ansågs som bäst. Få i klassen bodde i lägenhet och få förstod att inte alla hade en pappa närvarande.

1977 inleder jag ett aktivt ofrivilligt sexliv som först upphör 1983.

1979 flyttar vi till en villa på ”gräddhyllan” Tostås i Tranås. Flera föräldrar i klassen har synpunkter på det onödiga att två personer bor i villa.

1980 börjar jag arbeta på fritid och lov. Första tjänsten är några år som ”resebyråtjänsteman” på Tranås Resebyrå.

1983 tycker jag att tillvaron är rätt outhärdlig, utanför och i skolan. Jag ”räddas” av kyrkan.

1984 slutar jag nian, slutbetygen blir ett snitt på 4,64, jag tycker att jag borde ha klarat det bättre. Min mamma tvingar mig till flera möten med stadens rektorer för att få mig att läsa Naturvetenskaplig linje – ”Så att du inte ska känna dig lika dum som jag när jag satt i förbundsstyrelsen för de kristna Socialdemokraterna”. På hösterminen första året på Natur dras jag allt djupare in i ”Livets ord-rörelsen”.

1985 startar jag en kampanj mot Sveriges Radio och får in 11.000 namnunderskrifter och radion ändrar tablån på lördagseftermiddagen i P3 som ett resultat av kampanjen. På fritiden missionerar jag och hoppar nästan av gymnasiet för att bli pastor.

1986 inleds med att jag blir ateist. Ingen tror att det är sant. Den första som tror mig är en vacker tjej som heter Anna och vi inleder ett stormande förhållande som varar gymnasiet ut. På fritiden börjar jag med hjälp av forskare vid Lunds Universitet ägna mig åt forskning kring skogsdöden inom Unga Forskare. Drömmen är att bli biolog och rädda världen. Min mamma flyttar till Sävsjö där hon blir postmästare.

1987 går jag ut Naturvetenskaplig linje med 4,84 i snittbetyg (översätts till ca 19,5 i nuvarande poängsystem). Sommaren tillbringar jag på rundresa i USA. När jag kommer hem har mamma sålt huset och köpt ett nytt i Sävsjö. Jag bor mestadels i Eksjö där jag gör lumpen på I 12.

1988 är jag som ordförande i Sävsjö MUF starkt involverad i valrörelsen och i MUF-distriktet. Jag tar initiativ till en ungdomslista i kommunfullmäktige och vi får in förstanamnet. På sommaren dör min förebild, min socialpolitiskt engagerade morfar. Hösten innebar en flytt till Stockholm och studier vid Handelshögskolan, pengarna gick före miljön.

1989 väljs jag till vice ordförande för såväl Stockholm MBA Forum som Scandinavian Business Tournament. Under några dagar är jag också ordförande för Fria Moderata Handelsstudenter genom en ”kupp” som enligt studentförbundets styrelse var ogiltig. Det blev slutet för min politiska karriär, och tur var nog det för de flesta från Gamla stans pubkvällar gick vidare till Frihetsfronten, men det är ändå lite kul att se en del av dem aktiva i FRA och Ipred-debatter. 1989 startar jag och en handelskompis konsultföretaget Sjövall & Callmyr AB där vi gör undersökningar, skriver böcker (t ex en EG-bok åt arbetsgivarorganisationen SAF) och arbetar med företags, myndigheters och organisationers profilering/positionering.

1990 inleds med att P1 sänder en dokumentär om mig. Den heter ”Morfar är större än döden” och väcker en del uppmärksamhet. I efterhand är inledningen nästintill ironisk med mina resonemang om att missbrukare ska tvingas arbeta av samhällets kostnader för deras behandling och att deras problem är deras egna val. Det är rätt tragikomiskt åtminstone. Jag väljs även till vice kårordförande för Handelshögskolans i Stockholm Studentkår och ägnar mig mest åt att skapa ett koncept som jag kallar Kårföretag, men också en hel del ”representation” (främst i Finland hos Svenska Handelshögskolan i Helsingfors). Jag tar inte en studiepoäng men Kårföretag drar in ca 1,2 miljoner till studentkåren, och konceptet har sedan dess fortsatt att generera intäkter till studentkåren. På hösten dras jag allt mer till en japanska, men det är 1991 då jag och Midori blir tillsammans.

1991 bor jag och Midori mestadels hemma hos mig på Hägerstensåsen. Båda skräms året efter av att komma hem strax efter lasermannen skjutit vår tobakshandlare vid tunnelbanan. På hösten retar jag upp etablissemanget inom informations- och PR-världen genom att begära votering vid Sveriges Public Relations-förenings stämma som namnändrade till Informationsföreningen. Resumé skriver om det och förminskar mig genom etikettering ”unge”, och rent strategiskt kunde inte föreningen fattat ett sämre beslut. Trovärdigheten har fortsatt sin kräftgång… men varken pr-konsulterna, informationscheferna eller Resumé förstod eller förstår varför. 1991 var också året jag tackade nej till att gå på Nobelfesten för andra året i rad.

1992 har jag läst ikapp det förlorade året och tar civilekonomexamen. Planen var att arbeta som säljare av svensk industri. Mitt första jobb är som säljare vid en svensk klassiker, Electrolux. Jag sålde dammsugare dörr efter dörr i sydöstra stockholmsförorterna. Det är först många år senare jag insåg just av vilken anledning det är den bästa säljskolan. Men internationell trainee som dammsugarförsäljare var inte min grej så jag började i december som säljare vid Svenska Dagbladet. Tyvärr försvann även Midori ut mitt liv den hösten.

1993 I januari parkerar jag mig i topp 3 bland 60 telefonsäljare och arbetar 4-timmarsdagar med en månadslön på mellan 25.000 och 45.000.

1994 säger jag i januari upp mig från Svenska Dagbladet och fattar samtidigt mitt första nykterhetsbeslut. På sommaren anställs jag som säljare av IT-lösningar till Sveriges kommuner vid nuvarande TietoEnator.

1995 På sommaren värvas jag av Sema Group InfoData som säljare av IT-system inom ”elektronisk handel/affärskommunikation”. På hösten lämnar vi anbud på en affär som värderades till 4 miljarder och jag ansvarar för anbudet och 60 personers arbete med det. Tyvärr ratas vi av Statskontoret eftersom vi är de enda av 4 kvarvarande anbudgivare som föreslår användning av Internet. Senare blir ”min” enhet den enda som tjänar pengar inom området.

1996 blir jag Försäljningschef och arbetstiden snittar omkring 70 timmar/vecka. Jag flyttar från Hägerstensåsen till en bostadsrätt på Östermalm. Jag trodde flytten var lösningen.

1997 blir jag Key Account Manager vid Sema Group outsourcing-division (nuvarande Logica). Privat är det kaos och inte ens en elitidrottstjej kan muntra upp mig även om hennes kropp var grym. Mina självmordsfunderingar tar allt mer konkret form.

1998 får självmordsplanerna ett tillfälligt stopp när jag hittar min mamma död. Min mormor dör kort efteråt och en tredje begravning avslutar våren. Hösten inleds, efter allt ansvar med dödsbon, med ett självmordsförsök som slutar i 5  veckors vistelse på låst psykiatrisk avdelning på Danderyds sjukhus. Där träffar jag Ingegerd och inleder en intensiv relation som slutar i ett drogkaos. Jag är allt för lite på jobbet, trots att jag en period var såväl Key Account Manager för 30-miljoners kontot RSV och Marknadschef för Infodata.

1999 säger jag upp mig och flyttar till en liten villa i Örebro med 1,4 Mkr på sparkontot. Jag har ett kort förhållande med Daniel och ett ”längre” med Andreas som också hette Madeleine. Jag är allt för hög och det tar bara 3 månader att göra av med 600.000 på en idiotisk satsning inom ”elektronisk handel”.

2001 får jag av kommunen ett ultimatum om tvångsvård eller frivillig missbruksvård. Jag kommer i kontakt med Anonyma Narkomaner för första gången. Det var en blandning av otäck sektkänsla och stark tillhörighet. Diskussionerna om mitt sex- och drogliv går höga på min dåvarande blogg.

2002 försöker jag komma tillbaka. Alla dörrar i näringslivet är stängda utom hos min fd arbetsgivare där jag får börja om som säljare av adressetiketter och med halva den tidigare lönen. Jag flyttar tillbaka till Stockholm och hamnar på Malmvägen där jag inte är allt för förtjust i att bo. Men genom en pojkvän som var trädgårdsmästare har jag iaf den vackraste balkongen av de drygt 1 000 lägenheterna i mastodontbetonghuset. Förhållandet var kort men blommorna överlevde konstigt nog även i min vård. Det gjorde inte jobbet.

2003 är jag tillbaka i Örebro och får känna på hur en mattkant smakar när kokainöverdosen slår till. Att bita i en mattkant är långt ifrån så glamouröst som en del tror att kokain är.

2004 vill jag ha behandling men Örebro kommun och landstinget i Örebro med dess överläkare på Beroendecentrum tycker att han inte vill betala skatt för ”sånna som mig” och föreslår urinprov och ett jobb som busschaufför som behandling. Jag skriver mail till kommunalråden och påtalar bristerna i socialtjänsten och mitt behov av annan missbrukarvård, vänsterns kommunalråd svarar inte (förmodligen hade jag fel kön eller så var det något annat som inte tilltalade politikern), det regerande socialdemokratiska kommunalrådet tackar för mitt intresse för viktiga frågor men konstaterar att vi har olika syn på vård, moderaternas kommunalråd svarar personligt och undrar hur det går med mina kontakter hos socialtjänsten. Jag funderar på att straffa mig till vård genom att hota eller tända eld på det socialdemokratiska kommunalrådets hem, men som tur är hinner jag inte fundera så länge före jag i december får vård. Samma år anser opportunistiske Björn Fries som regeringens narkotikasamordnare att Örebro är ett föredöme inom missbrukarvård.

2005 är jag i behandling det första dryga halvåret. Det andra halvåret letar jag jobb och får höra att Arbetsförmedlingen undrar om jag inte kan skaffa mig en annan relation än med en psykiskt sjuk tjej när jag i ett samtal kommenterat mediciner som en tjej jag fortfarande har kontakt med använde. Jag hade ingen aning om att myndigheter kunde ha så mycket synpunkter på människors liv. Naturligtvis är inte näringslivet intresserad av comebacker så jobben uteblir och arbetsförmedlingen kräver praktik inom Svenska kyrkan. Jag vägrar arbeta inom kyrkan.

2006 startar jag en blogg som skulle skildra återfallet och de sista dagarna i januari. Tillfälligheternas spel tillsammans med Viktor Frankls tankar blir en vändning och jag flyttar till Eskilstuna för att läsa missbrukarvård på högskolan där. Före det kontaterar Akademikernas a-kassa att ett tidigare missbruk är ett hinder för att stå till arbetsmarknadens förfogande och nekar mig a-kassa, det stödjs av politiker och jurister i alla instanser upp till Regeringsrätten.

2008 får jag diagnosen Basedows sjukdom där immunförsvaret attackerar kroppen i stället för att skydda den. Behandlingen pågår än i november 2009 och kan förhoppningsvis avslutas snart. Jag har också synpunkter på missbrukarvården under en praktik och hamnar i konflikt med skolan, jag byter till Örebro Universitet för sista terminen.

2009 läser jag sista terminen av sex inom ”socialpedagogik”, vid Örebro Universitet. Bland skolkamraterna träffar jag en tjej och inleder vad vi kallar för ”en relation som är svårdefinierbar”, jag framstår i det som en idiot och det hade inget med att hon var 18 år yngre att göra. Min C-uppsats om de Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbrukarvård blir för svår att slutföra i tid och kanske blir den aldrig slutförd. Jag startar den här bloggen och tröttnar efter ett tag på det mesta.

Publicering på bloggen sker med journalistiskt ändamål och utifrån litterärt skapande i enlighet med SFS 1998:204.

Vill du ha direkt eller ”anonym” kontakt med mig kan du maila på: