Missbrukets myter, del 1

På twitter uppmärksammade jag en tweet av en bloggare, 100 steg till. Han kommenterade P1s radioserie Knark-någonting, som jag inte följt efter att ha läst lite om programmet. Bloggaren Tomas Agdalen kommenterade först metadon med att det var ”Metadonshiten är bara en behaglig knarktillvaro”, uppenbarligen hade radioprogrammet tagit upp någonting om Metadon. Substitutionsfrågan är en svår fråga, där det såväl finns aspekten att LAB (läkemedelsassisterad behandling, substitution, dvs metadon, subutex, suboxone) är en genväg som cementerar missbruksproblematiken i stället för att lösa den, som att LAB är en nödvändig livräddande insats. Enligt min syn är båda dessa aspekter giltiga, det beror på. Vad som inte är sant är däremot att metadon är en behaglig knarktillvaro, det märker man inte minst när man som jag under sommaren läste en del metadonanvändares bloggar som skrev om andra metadonanvändares/metadonpatienters dödsfall till följd av drogmix/återfall på opiaterna.

Det som fångade mitt intresse i Agdalens twittrande var ett klargörande att Lemmy gjort klart vad ”det handlar om”. Jag blir alltid nyfiken på de som vet vad ”knarket” handlar om eftersom det är en så oerhört komplex fråga. Men Agdalens blogg hade svaret på vad Lemmy ansåg. För dem som inte vet vem Lemmy är så är han en stjärna från Motörhead. I den bloggposten citerar Agdalen Lemmy som i sin självbiografi skriver att det enda missbrukarvården kan göra är att:

”Man låser in dem i ett jävla rum och låter dem inte komma ut förrän de är rena, sedan släpper man ut dem och ser om de förblir rena. Det är allt man kan göra.”

Lemmy fortsätter sedan med att  inte ens det skulle tjäna något till eftersom man måste vilja sluta missbruka för att bli av med beroendet. Han menar att det går inte att hjälpa den som inte vill bli hjälpt och att kontraktsvård (missbrukarvård i stället för fängelse) enbart handlar om ett smidigt straff. Och visst är det så som Lemmy och Agdalen skriver. Dvs den som inte vill ha vård mot missbruket kommer inte lyckas. Och för en del är kontraktsvård en smidig volta, men inte för alla.

Agdalen för sedan över resonemanget från kontraktsvård till tvångsvård, två helt skilda frågor eftersom det förra är påföljd och det andra en lagreglerad skyddsåtgärd (LVM, LVU), men båda har samma innebörd, vård under tvång. Agdalen resonerar kring vad som krävs för tvångsvård, och om det inte borde räcka med nekad behandling. Agdalen verkar förespråka detta. Men eftersom den frihetsberövning, integritetsinskränkning av såväl rumslig som personlig art, som tvångsvård innebär, så krävs livshotande tillstånd eller att individen allvarligt utsätter sig för stora risker (eller någon liknande formulering i lagtexten med denna innebörd) och där räcker sällan enbart missbruk och nekad behandling. Det är många gånger frustrerande, inte minst för anhöriga, men kanske är det sunt att, i dessa tider av integritetsinskränkningar, att staten inte har allt för långtgående möjligheter att frihetsberöva personer. Men självfallet ska LVU och LVM finnas, och borde användas lite mer ofta än vad de gör, tyvärr motarbetas det av lokalpolitiker som jag skrivit om tidigare. De här frågeställningarna är svåra men intressanta, och har bäring på Agdalens andra tweet som jag reagerade på.

Den handlade om att få  missbrukare vill sluta missbruka, eller som Agdalen formulerade det ”Har en del amatöråsikter i att jag hävdar några självklarheter som t ex att det handlar om att sluta missbruka. Få vill väl det?”. Och det är, som jag menar det, en av de vanligaste myterna. Missbrukare själva är duktiga på att underhålla den, men det handlar också om ett försvar. Men inte bara det. För att vården ska lyckas krävs som konstaterats ovan att en missbrukare vill bli hjälpt. De flesta missbrukare har försökt sluta många gånger på egen hand och ständigt misslyckats. Som jag ser det handlar det inte om att man inte vill sluta missbruka, man har bara inte rätt verktyg för att göra det. För mig är detta självklart, och grundläggande. Det handlar om människosyn.

Den utgångspunkt som jag har är att alla människor har en inneboende essentiell önskan om att må bra. För många är ett missbruk strategin för detta. Och många mår väldigt bra i sitt missbruk, inledningsvis. Och t o m periodvis. Men alla missbrukare mår oerhört dåligt i sitt missbruk, för missbruk för alltid med sig konsekvenser. Både fysiska och psykiska, de bra perioderna minskar i ett missbruk och till slut handlar det enbart om en förutsättning för att leva över huvud taget. Men det är inte samma sak som att inte vilja sluta. Alla missbrukare jag känt, som varit tunga missbrukare och inte ”brukare”, har velat sluta. Allt för få har kunnat det, och många har dött. För mig handlar det om samhällets bristande vård. Det är inte missbrukarna som inte vill sluta, det är samhället som inte kan ge den missbrukarvård som krävs.

Och i det senare ligger att en god missbrukarvård lyckas bryta ned det försvar som många har, försvar mot att misslyckas igen, försvar i termer av att inte ha den tro, den motivation, som krävs. God missbrukarvård börjar alltid med att skapa och väcka den motivation som krävs. Tyvärr finns det allt för mycket dålig missbrukarvård. Då kan t ex LAB vara en ”smidig genväg”, och då är tyvärr det lätt att man lägger skulden på missbrukaren med ”h*n vill inte, h*n är inte tillräckligt motiverad, h*n har inte nått sin botten” och andra försvar som omgivning och samhällets instanser kan sätta upp. Det är synd att missbrukarvården är en så undanskuffad politisk fråga.

Tags: LAB, människosyn, Missbruk, missbrukarvård, Politik, samhälle