Cementerat utanförskap

Det verkar som att folket i Nyköping har rätt mycket tur. Det finns två socialsekreterare där som har fått nog och som i AB kräver att politiker gör något. Det handlar om de av oss som är noll-klassade, med socialbidrag som enda utväg och som verkar stadigvarande för allt för många. Det är en bild av alliansens politik, men det är även en bild av socialdemokratins politik. Det är inte de ideal som Olof Palme en gång tecknade över vad som kännetecknar ett samhälle.

Hur det blir med de rödgröna får vi vänta att se, men låt mig gissa att den ideologiska politiken även där är rätt undanskyfflad. Läser man rapporten över samhället de senaste tre åren som de rödgröna publicerat är den inledande samhällsanalysen sammanfattad i ”Vi ska bry oss mer om oss själva och mindre om våra medmänniskor”. Det antyds att det är alliansens politik, men för de av oss som har varit i samhällets utkant länge vet att det är även socialdemokratins politik. Den debatt som förs internt inom Socialdemokraterna, och som jag följt relativt noga, handlar om hur man ska attrahera medelklassen och främst medelklassen i Stockholm. Det är inte ett fokus på ”våra medmänniskor”, eller de som ligger längst från att få komma in i samhället.

Det finns säkert de som fortfarande anser att det ska vara socialdemokratins politik, och därmed en betydande del av de rödgrönas politik. Jag var själv nära nyligen att engagera mig, men sedan följde jag debatten och så återkom jag till hur har socialdemokraternas politik sett ut i praktiken, och då ändrade jag mig och beslutade att träda tillbaka till soffliggarpartiet och göda mitt samhällshat.

Att läsa analysen av de tre första åren av alliansens regeringsmakt är en bra grund, och den skapar möjligtvis ett underlag för att presentera vad de rödgröna vill karaktäriseras av. Till det lär de olika arbetsgrupperna återkomma. Men jag är rädd att socialsekreterarna från Nyköping kommer att bli besvikna.

Jag tillhör dem som är noll-klassade, med försörjningsstöd som enda inkomst. Det är långt ifrån roligt, inte enbart för att de ekonomiska ramarna är tighta. Det ligger i varje människas inneboende karaktär att vilja försörja sig själv, den som tror något annat har inte någon aning om vad de snackar om. Och det verkar väldigt svårt att förändra situationen. Det stöd som samhället ger, förutom socialbidraget, är obefintligt. Noll. Så har det varit länge. Min inriktning är att jag söker arbete inom missbrukarvården, jag har tre års högskolestudier inom området, och till det har jag mångårig erfarenhet av såväl missbrukets villkor som villkoren för vägen ut ur missbruket. Jag trodde att det skulle vara en fördel, men det är det inte. Egen erfarenhet av verkligheten är snarare en nackdel. Det erfor jag under studierna, inte bara i dialogen med olika människor i utbildningen utan även i det teoretiska materialet. Jag trodde inte att det skulle stå sig när utbildningen väl var avklarad, men under mitt jobbsökande har jag stött på det om och om igen, så ofta att jag numera struntar i att ringa på platsannonserna före jag söker.

Det är klart att jag kan leta andra vägar. Det är inget problem. Men jag ser ett mönster. Ett samhällsmönster. Har du en gång kommit i utanförskap är du uppenbarligen fast där, precis som socialsekreterarna skriver i AB-artikeln. Det är inte den människosynen som jag sympatiserar med, men det är min analys av de år som passerat sedan jag tog steget utanför samhällets ramar någon gång 1998/99.

Jag har tillhört socialsekreterarnas tredje kategori. Och jag har under min utbildning och senare kritiserat samhället och vården för att befästa utanförskapet. Det finns ingen tydlig tanke om hur vägen in i samhället ska gå till. Och uppenbarligen är det inte, som åtminstone myten är kring USA , en merit att tillhöra dem som brutit missbruket. Det är lite märkligt att studera socialdemokratin och dess förhållningssätt till missbrukets utanförskap. 2005 försökte jag bryta missbruket, under en socialdemokratisk regering i en socialdemokratiskt styrd kommun, Örebro. Jag hade kontakt med arbetsförmedlingen för att hitta vägar in i samhället.

En väg in i samhället var en praktik inom IOGT. Vid en utvärdering av praktiken ägnades 15 minuter åt min arbetsinsats, av drygt en och en halv timme. Resten ägnade arbetsförmedlingens handläggare och IOGT-föreståndaren åt att diskutera mitt val av tjej att dejta, mina fritidssysselsättningar, mina bostadsförutsättningar, min inredning hemma o dyl. Orden från arbetsförmedlingens handläggare och IOGT-chefen var av karaktären, eftersom jag nämnt att tjejen jag dejtade hade en problematik som inte var helt enkel att hantera, ”klarar du inte av att skaffa dig en flickvän som inte är psykiskt sjuk”. Det är mycket möjligt att man i utanförskapet ska finna sig i att myndigheters representanter uttrycker sig så, jag gjorde det inte.

Och när jag protesterade fick jag alternativet praktik hos Svenska kyrkan, eller utskrivning från Arbetsförmedlingen. Att jag såg religion som missbruk och hade erfarenheter, som jag tror att de som läst mina självbiografiska texter kan hålla med om, hade kostat mig oerhört mycket till följd av religion spelade ingen roll. Det var ingen religionsfrihet ens. Jag valde ”ingenmansland” i ett par månader i stället. Och sedan satte jag igång att söka jobb, och startade samtidigt den blogg som föregick denna. De som läst mig sedan januari 2006 vet hur resultatet blev.

Trots att jag sökte en hel del jobb bestämde Arbetsförmedlingen att jag inte stod till arbetsmarknadens förfogande, med hjälp av principen som jag sett många av mina missbrukarkamrater drabbas av, 6 månaders karantän innan AF och samhället ansåg att man stod till arbetsmarknadens förfogande. Att ha specialregler för fd missbrukare gynnar inte att bryta ett utanförskap, jag ansåg det dels diskriminerande och dels felaktigt eftersom lagen om t ex a-kassa omfattar villkor som jag uppfyllde. Det ansåg inte samhället. Inte ens politikerna i Länsrätten, inte ens de socialdemokratiska politikerna i rättssystemet ansåg att man behövde motivera ett påtvingat utanförskap från samhällets försäkringssystem med annat än ”samlad bedömning”. När inte ens samhällets lagar gäller en utpekad grupp och man inte ens får påtala diskrimineringen eftersom det är lagstadgat att just missbrukare inte kan diskrimineras, då är utanförskapet rätt cementerat och politiskt motiverat. Jag hade väntat mig att socialdemokratin skulle ha en annan syn i praktiken, så det inte enbart blir fina ord. Men det är lätt att i opposition beskylla regeringen för att cementera utanförskap, år 2006 hade Socialdemokraterna tillsammans med V och Mp styrt landet i tolv år.

Så, med dagens politik finns det inget parti som står på de utanförståendes sida. Och jag funderar ofta på om det enda som kan förändra systemet är civil olydnad. Det verkar så. Alternativt kanske man skulle söka den där platsen på mitt läns S-lista till riksdagen och försöka förändra den orättvisa politiken inifrån. Fast jag antar att samma syn som socialdemokratiska politiker visade år 2006 fortfarande är aktuell, den som en gång hamnat utanför samhället ska stanna utanför. Oavsett politik.

Tags: Politik, socialdemokraterna