Göran Hägglund i Almedalen
Jag lyssnade på Göran Hägglunds tal i Almedalen. Kanske hade jag för höga förväntningar, men jag hade trott att en partiledare som dessutom är socialminister skulle säga något om den socialpolitik som berör de svagaste grupperna. Jag hade trott att det skulle komma förslag och visioner, förhoppningar om ett mer inkluderande samhälle. Av det blev det intet.
Helt sant är det dock inte. Hägglund är den ende som över huvud taget nämnt någon av de grupper jag ”bevakar”, de hemlösa, de psykiskt sjuka och missbrukarna. Under den sista minuten i talet, mellan romantiken om att vara på väg mot ängar och vatten, säger Hägglund orden:
Vi ska till ett bättre Sverige [---] där den psykiskt sköre uppplever trygghet och omsorg.
Så mycket var de mest utsatta värda för socialministern. Och inte var det tal om att de psykiskt sköra ska säkerställas vård för att bli en del av samhället, möjliggöras att ta sin plats, precis som alla andra. Det fanns ingen sådan människosyn eller ens tanke i socialministerns tal. Det är oerhört sorgligt.
Hägglund pratade lite socialpolitik när han angrep Mona Sahlin och attackerade henne för vårdköer och påstod att han inte ville ha en ojämlik vård och sämre vård för vissa. Mot det talar att i alliansens Sverige, med en kristdemokratisk socialminister är det, som jag skrev om i förrgår, tre alliansstyrda landsting som inte uppfyller den dåliga vårdgarantin för opiatmissbrukare. Så, alliansen har en del kvar att göra, men om det nämndes ingenting.
Jag är väldigt förvånad över socialministerns bristande intresse för socialpolitik, och jag är lite förvånad att inte media tar upp detta. Det står ingenting om det i analysen i AB, ingenting i Expressen, ingenting i SvD, ingenting i DN och ingenting i Makthavare.ses specialsajt. Almedalen är bra märkligt, och socialpolitik är tydligen inte inne.