Svensk alkoholpolitik
Svensk alkoholpolitik är som det mesta inom missbruksområdet intressant att studera och debattera. Jag läser hos Isprinsessan en kommentar till hennes välskrivna inlägg ”Sverige älskar sina alkoholister” (läs gärna regelbundet Isprinsessans blogg, den innehåller mycket tänkvärt på både ett sakplan som ett personligt plan). Kommentaren är skriven av en av författarna, Waldemar Ingdahl, till den omtalade boken Isprinsessan tar upp. Hos Isprinsessan säger han:
Sveriges alkoholpolitik går i korthet går ut på att folkhälsan förbättras om den totala alkoholkonsumtionen sjunker. Den tar inte hänsyn till vem som dricker och hur, däremot ologiskt nog vad som dricks. Som en följd verkar det enligt dagens alkoholpolitik bättre med en befolkning som består av 90 procent helnykterister och 10 procent grava alkoholister, än 100 procent måttlighetsdrickare eftersom totalkonsumtionen blir lägre.
Då behövs en politik som sätter ett socialt sammanhang för att minska skadorna, istället för den sammanlagda konsumtionen i samhället. Det finns ju skillnader i skador mellan olika dryckesmönster, så åtgärder kan riktas mot de individer, grupper, beteenden och platser där risken för alkoholrelaterade skador är högre. Vad som är en problematisk konsumtion kan inte bara avgöras av mängden som dricks. Då kan dåliga vanor tidigt förändras, utan att slösa resurser på de som inte har problem.
Som vanligt med liberaler i den aktuella frågan är Ingdahls argumentation förenklad. Dels förenklas svensk alkoholpolitik. Svensk alkoholpolitik bygger på att det finns ett samband mellan utbud och efterfrågan likväl som det finns ett samband mellan efterfrågan och skadeverkningar, att detta samband finns kan man enkelt konstatera genom att studera alkoholutvecklingen t ex efter EU-inträdet i CANs statistiska sammanställningar av missbruksområdet, vilka kommer årligen och bygger på officiell statistik och olika undersökningar. Det är mycket intressant läsning.
Detta missar Ingdahl. Likväl förenklar han svensk alkoholpolitik till att inte ta hänsyn till vem som dricker utan att den enbart skulle handla om förebyggande åtgärder och på en makronivå. Och även om jag delar den (eventuella) syn som Ingdahl har att svensk missbrukspolitik inte tar hänsyn till missbrukarna, så delar jag inte helt och fullt det förenklade resonemanget som Ingdahl för att den svenska politiken innebär att det är bättre att vi har alkoholister än måttlighetssupare. Det Ingdahl blandar samman är den aggregerade statistiken och dess förmåga att uttala sig om samband och skador, med preventionsarbete, likväl som han inte tar hänsyn till korrelationen mellan mängd alkohol i samhället och skadenivån. Då är det klart att det blir lite märkligt och framför allt enkelt…
Ingdahl förenklar också problembilden genom att av någon anledning tro att alkoholproblemen kan isoleras till en viss grupp, jag antar att Ingdahl tror att de ”parkbänksalkoholister” som syns på våra torg är denna grupp. Så är det inte. Den största alkoholproblematiken finns i vardagsrummen, väl spritt över samhällsklass och socialgrupper. Det går inte att isolera problemen på det sätt som Ingdahl fantiserar om. Om inte annat blir det väldigt tydligt om man varit på behandlingshem…
Till sist, Ingdahl verkar tro att missbruk handlar om dåliga vanor, det om inte annat visar att han inte har en aning om vad han pratar och skriver om. Men som alltid verkar det ju gälla, missbruk är ett område man lätt kan ha åsikter om utan att ha den minsta kunskap eller erfarenhet av området. Jag har svårt att se något annat område där en debattör med åsikterna Ingdahl framför inte skulle bli utskrattad som okunnig och naiv. Frågan är varför det ständigt ”fungerar” inom missbruksområdet.
Tack – du sorterar ut begreppen som jag kände men inte kunde formulera…
För övrigt är hans ord i kommentaren exakt de samma som används i marknadsföringstexten till Eudoxas bok. En förfinad form av spam-kommentar kan man kanske kalla det…
Vi har olika syn på vad som är en god alkoholpolitik.
Jag är orolig för effekterna av Ledermannhypotesen som ligger till grund för totalkonsumsmodellen. Åtgärder som riktar sig mot konsumtion per capita är behändiga men omvandlar människor till bara statistisk.
Problemet är att så många människor faller utanför totalkonsumtionsmodellen, då den inte studerar mönstren i alkoholkonsumtionen. Den svenska politiken ser alkoholen som en isolerad företeelse, som inte berörs av bredare sociala frågeställningar kring mänskliga handlingar, riskvärdering och ansvarstagande. Det är effekten av att alkoholen inte ses som en vara bland andra, med fördelar och nackdelar.
Hur dricks alkoholen? Vilken sorts alkohol dricks? Vilken kvantitet per tillfälle? Var dricker människor, hemma eller på krogen? Allt på en gång, eller utspritt? Det är viktiga frågor att ställa för att upptäcka skadorna.
De riktigt tunga skadorna kommer ju förstås från människor som befinner sig i många av olika riskzonerna ovan. Skadereduceringsmodellen för fram riktade åtgärder mot vissa grupper, mot vissa platser och vissa tidpunkter. Då ser man lättare lokalt hur man kan hjälpa.
Fast den svenska modellen försöker stoppa dessa komplexa beteenden genom priset på alkohol.
Är det riskfritt att dricka bara för att man har mycket pengar? Nej, men här finns en koppling till social klass från motbokens dagar. Fint folk ansågs klara alkoholen bättre.
Det som gör mig orolig är alkoholskadorna. Individer och grupper i riskzonen hänvisas till farligare alternativ, miljöer och dryckesmönster som smuggelsprit, drickande hemma snarare än på krogen och en farlig rytm i konsumtionen. Det kan nog vara ett av skälen till de ökande skadorna.
För Sverige passade nog Ledermanns totalkonsumtionsteori väl med tidsandan. En enhetlig befolkning, ett mer slutet land, en samklang med tanken att planerare visste bättre och lätt kunde räkna fram optimala nivåer för folkhälsan. Det är praktiskt mycket svårare idag, och rymmer en moralism som jag anser lämnar många som har det svårt utan hjälp.
Att påstå att åtgärderna inom alkoholområdet enbart handlar om konsumtion per capita och omvandlar människor till enbart statistik är inte bara grovt förenklat (för att uttrycka mig milt) utan visar dessutom på att du inte har kunskap om hur svensk missbrukvarvård bedrivs. Den kan visserligen kritiseras men din bild saknar överensstämmelse med hur det ser ut i verkligheten trots allt.
Och att se alkoholen som en vara bland andra är inte möjligt, alkoholen är inte en vara bland andra, den är en psykoaktiv substans. Ditt perspektiv på ”den svenska politiken” bygger dessutom på en människosyn som utgår från att människan är en alltigenom rationell varelse med tillgång till fullständig information och utan något som helst intrapsykiskt liv, det är ännu en av dina grova förenklingar för att inte säga felaktiga verklighetsbilder. Alkoholintag inom kontexten missbruk har sällan med riskvärdering och ansvarstagande att göra.
Ang skadereduceringsmodellen, ett högt pris på alkohol och restriktioner kring tillgängligheten är väl i allra högsta grad skadereducerande, eller hur menar du att det inte skulle vara det? Sedan håller jag med dig att smuggelsprit etc är ett problem, men det går ju att hantera, särskilt om vi kan lämna EU…
Sedan detta med pris. Du menar att det skulle handla om att begränsa arbetarklassens alkoholkonsumtion. Och visst är det som du skriver att motboken hade sin grund i sekelskiftets problem kring att arbetarklassens alkoholkonsumtion var väsentligt högre än övriga klasser. Det har förmodligen med alienationen att göra, varför det är som du säger viktigt att ha ett klassperspektiv på frågeställningen och att även ta hänsyn till övriga politiska områden, t ex genom social utjämning via olika transfereringssystem etc. Att ha ett klassperspektiv på missbrukfrågan är angeläget, om det kan vi enas.
Till sist, förklara gärna moralismen i ”totalkonsumtionsteorin”. Och, vad exakt för hjälp är det du saknar?
Jag tycker nog att du fick till det bra i ditt inlägg, förhoppningsvis kompletterar vi varandra! Allt gott!