Den oärliga narkotikadebatten

Notice: get_currentuserinfo har upphört sedan version 4.5.0! Använd wp_get_current_user() istället. in /customers/f/a/3/magnuscallmyr.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3853

Vill man vara lite slarvig kan man säga att kritiken mot svensk drogpolitik under en tid mest präglats av en persons hetskampanjer mot individer och organisationer, åtminstone i bubblan sociala medier, mer om det (igen) nedan på förekommen anledning.

Den senaste veckan har dock mer gått i oärlighetens namn. Så kanske genomgår den drogliberala sidan en utveckling, åter igen med viss tillspetsning, från hets till lögn.

Det jag sett började i Aftonbladet med krönikan ”Ovanligt tyst från svenska förbudsvänner när Kanada vänder” av debattören Johan Norberg (liberal/”nyliberal”). Epitetet ”förbudsvänner” är nog motsvarigheten till epitetet drogliberal, dessa små ord som tyvärr bifogar en stämpel förutom att vara utrymmesbesparande.

Norberg är duktig på att använda retoriska bilder. Det handlar om att vår restriktiva narkotikapolitik gällande cannabis (som så klart benämns ”repressiv”) resulterar i ”sargade människoliv” och ”medborgarlön för brottslingar”. Vill man så kan man debattera vad som sargar människoliv och hur man minskar de skadorna samt hur man mer effektivt än idag kan arbeta mot drogområdets kriminella utbudssida. Men det är inte syftet med Norbergs text.

Retoriskt skickligt är det också att ställa polisresurser inom drogområdet (som i texten anges till ca 2000 tjänster) mot våldtäkter som inte utreds. Den ger en bild som förmodligen tilltalar en hel del, men enligt de som arbetar som poliser är det inte särskilt ärligt eftersom det inte är direkt utbytbara siffror. Det är inte heller särskilt ärligt att beskriva polisens arbete mot narkotika som att när polisen känner cannabislukt utanför en lägenhet så skickar de ut insatsstyrkan som slår in dörren. Precis som det inte är särskilt ärligt att beskriva polisarbetet mot cannabisanvändning som att om polisen får kännedom om två ungdomar som röker cannabis så skickar de ut helikopter och flera patruller.

Dörren har säkert hänt. Helikopter har åtminstone en gång använts i ett sammanhang som enligt min minnesbild var åtminstone ungefär som Norberg beskriver. MEN inget av det Norberg beskriver är rutin, det är inte så polisens arbete mot narkotika ser ut som standard (just i helikopterfallet råkade en polishelikopter finnas just där just då).

Mot slutet av artikeln går Norberg in på lagstiftningen. Norberg diskuterar narkotikaklassningens effekter i termer av statistik utifrån lagen om ringa narkotikabruk som trädde i kraft 1988, inte utifrån narkotikaklassningslagen från 1968. Det är inte särskilt ärligt, men det gynnar Norbergs argumentation.

Norberg hävdar vidare att konsumtionsförbudet i Sverige (1988-lagen), med en referens till USA:s ”alkoholförbudstid”, har lett till att cannabis THC-styrka internationellt sett har tredubblats. Det handlar inte om en internationell trend driven av marknadens mekanismer enligt Norberg utan om vår lagstiftning. Så enligt Norberg skulle det i defacto-länder som Nederländerna inte ha skett denna utveckling… Oärligt.

Norberg nämner även utvecklingen kring NPS-drogen spice som marknaden mycket riktigt tog fram huvudsakligen för att undkomma narkotikaförbudet. Det han inte nämner är att Sverige genom aktiv narkotikaklassning och gott polisarbete i stort sett helt fått bort spice från marknaden, precis vad som verkar (utifrån dödsfallssiffror) ha skett med NPS-fentanylet.

Norbergs agenda är att all narkotika ska släppas fri. Han skriver det inte rakt ut, men läser man t ex texten

”Mer än en fjärdedel av alla som sitter inne gör det för narkotikabrott. Det kostar två miljarder om året, och till den kostnaden får unga, tidigare ostraffade en elitutbildning i tung brottslighet”

så framgår det. Det är ingen som sitter inne för att ha använt narkotika. En del sitter inne för att ha sålt, producerat eller smugglat cannabis. Andra sitter inne för att ha sålt, producerat eller smugglat andra droger som heroin, kokain, amfetamin etc. Förhoppningsvis blir inte cannabis en gateway-drog för ett samhälle som översvärmas av dessa droger, men det är det som är agendan och det är det vi riskerar med den cannabisliberalism som breder ut sig.

En annan text som även den rättar in sig i veckans oärlighetstema är en debattartikel i Sydsvenskan av politikerna Alexandra Wallin (M) och Hannes Sjöberg (L). Rubriken är ”Bryr du dig om dina barn ställer du dig bakom legalisering av narkotika”. Artikeln inleds med det numera klassiska argumentet från de som är motståndare till vår narkotikapolitik, att ”Sverige har näst högst narkotikarelaterad dödlighet i hela EU”. Enligt skribenterna har det ingenting att göra med olika rutiner för statistik, obduktioner, andra politikområden som påverkar drogområdet (välfärd, sysselsättning mm), organisation (kommunalt självstyre, huvudmannaskap mm), drogkultur etc, utan det handlar enbart om vår ”nolltolerans”. Är man välvillig i sin beskrivning handlar det enligt mig om bristande kunskap, alternativt kan det handla om oärlighet. Det senare då på grund av att om man bestämmer sig för att skriva en debattartikel inom drogområdet måste man ju åtminstone ha grundläggande kunskap om det man skriver om.

Debattörerna har enligt artikeln lösningen på Sveriges höga dödstal, det handlar om en liberalisering (avkriminalisering/legalisering). De skriver ”Vad säger att en liberalare narkotikapolitik hade hjälpt? Portugal som under 90-talet hade stora problem med narkotika i landet och en hög dödlighet avkriminaliserade 2001 all narkotika. Att missbrukare får hjälp istället för straff har gjort så att Portugal har lägst narkotikarelaterad dödlighet i hela EU.”.

I denna artikel, med en intervju med arkitekten bakom Portugals narkotikapolitik, framgår att Portugals narkotikapolitik inte alls är som debattörerna föreslår. Droger är illegala och inte legaliserade, all hantering förutom små nivåer för personligt bruk, är belagt med samma restriktiva politik som vi har med samma straff-system. Skillnaden är att för det personliga bruket som vanligtvis i Sverige medför böter om man blir fälld så blir man i Portugal förd till en domstolsprocess där man kan ”dömas” till vård, samhällstjänst eller böter. Sedan säger portugisen något viktigt som liberalerna borde lyssna mer på, Portugals framgång har inte med avkriminaliseringen att göra. Han säger till och med ”“Decriminalization is not a silver bullet,” he said. “If you decriminalize and do nothing else, things will get worse.”.

Sedan detta med vård, det är en komplicerad fråga. Sverige hade till exempel under alliansregeringen en utredning om hur vår beroendevård skulle kunna bli bättre. Debattörernas partier stod bakom nedröstningen av i stort sett samtliga förslag, så vårdfrågan verkar om vi ska vara ärliga inte ha så mycket med ”liberal politik” eller inte att göra.

Med visst spelar vårdsystemet en roll. I slutet av 1990-talet hade Portugal, vilket beskrivs i den ovan länkade artikeln, 1 av 100 invånare som använde heroin och man rapporterade 360 dödsfall. Det man gjorde då var att ändra vårdsystemet och bygga ut t ex LARO (substitutionsbehandling), det har Sverige också gjort kraftigt sedan dryga 10 år. Det har visserligen i sig sina problem, mer om det nedan.

LARO är särskilt effektivt när det handlar om att minska heroinöverdoser (inkl opioider). Samtidigt ser det inte ut rent drogkulturmässigt i Sverige som det gjorde i Portugal i slutet på 90-talet (och kanske fortfarande gör, jag kan inte drogkulturen där så väl). Enligt en rapport från CAN, vilken jag skrivit om i bloggen tidigare (förmodligen borttaget), som studerat hur våra dödsfall såg ut så framkom att det är en stor förekomst av blandmissbruk hos de individer som avled i Sverige. På blandmissbruk biter inte LARO särskilt väl… Och när det gäller blandmissbruk finns det tom en ökad dödsrisk med LARO-medicinering om blandmissbruket fortsätter (beroende på biologisk påverkan av hur olika substanser interagerar).  Studerar man t ex Toxreg som mäter förekomst av narkotikasubstanser i obducerade dödsfall, senaste tillgängliga siffrorna på Folkhälsomyndighetens hemsida är från 2014 tyvärr, framgår att av 686 dödsfall fanns de mediciner som används inom LARO med i 229 av dödsfallen (därmed inte sagt att dessa kommer från LARO). Drogkultur spelar roll för dödstalen, att inte nämna det är som sagt var okunnigt eller oärligt.

De två debattörerna från Moderaterna och Liberalerna avslutar debattartikeln med ”Detta är bara några få argument för en legalisering men det finns många fler. Men vi behöver en förändring nu för varje dag dör tre personer, som istället hade kunnat få hjälp, av en överdos.”. Exakt hur legalisering skulle hjälpa mot överdoser och förhindra dessa tre dagliga dödsfall har de inte presenterat, det är även det en  oärlig debattstil.

Så till veckans tredje liberala artikel, denna gång en ledare från BLT (oberoende liberal), ”Den svenska moralismen har skördat allt för många liv”. Emma Jaenson ger bilden av att vår narkotikapolitik med nolltolerans handlar om skrämselpropaganda och exemplifierar ”Folk får ju faktiskt inte några hål i hjärnan av att röka cannabis. Och lille Jonny dog ju inte alls med en spruta i armen ett år efter att han testat cannabis för första gången”. Det är självfallet en oärlig beskrivning av hur ”nolltoleransen” ser ut, det finns inga budskap om att röka cannabis ger ”hål i hjärnan”. Och frågan är var ”lille Jonny” förekommer, kanske menar Emma att en berättelse som den i Barometern om Isak som blev 17 år är falsk och att en drogkarriär inte kan se ut så. I så fall är hon oärlig. Lyssnar man på Liberalernas Jan Björklund i debatter använder han sig ibland av berättelser om personer han träffat, jag antar att BLT:s Emma Jaensson inte vill att Björklund ska träffa Isaks föräldrar.

Ledaren fortsätter med att hävda att ”Även vårt grannland Norge har avkriminaliserat samtliga droger”, vilket inte är sant (dock pågår en diskussion/utredning om det). Efter det tar Jaenson upp våra dödstal, se ovan för hur jag ser på resonemang som hennes om det. Och efter det kommer ett av drogliberalernas vanligaste argument ”Ännu värre är att många människor i tyngre missbruk kriminaliseras och gömmer sig för polisen i stället för att söka vård. (…) I kampen för ett narkotikafritt samhälle har politiker bedrivit en hetsjakt på människor som är i behov av vård”.

Det hävdas ofta från det liberala hållet att personer inte vågar söka behandling för sitt missbruk av rädsla för polisen. Jag brukar fråga om källan för det men har aldrig fått något svar. Ibland har jag fått till svar att det handlar om vård från sjukvården om man skadat sig, men det är åtminstone för mig tydligt att det (alltid) handlar om vård mot sitt missbruk, inte minst eftersom poängen från liberala hållet verkar vara att våra höga negativa siffror handlar om att individer med drogproblematik möts av straff i stället för beroendevård (vilket inte är sant). Ledarens avslutning visar också på det syftet ”En avkriminalisering hade framför allt gjort att missbrukare skulle få adekvat vård, i stället för att bli jagade av poliser.”.

Den här bilden att den som vill ha vård jagas av polisen i stället är inte bara oärlig utan mycket allvarlig. Den som saknar kunskap om den lagstiftning som omger beroendevården kan förledas att tro att det som drogliberalerna hävdar är sant och därmed kan lidande för alla inblandande parter förlängas i onödan.  Så jag ställde frågan på twitter till Jaenson om källan för påståendet och hur många ”många” är, självfallet fick jag inget svar.

Jag fick i stället svar från en annan twittrare, en person som följt mig ett tag och som ibland kommit med korta ”negativa” inspel på det jag skrivit i syfte att ”ifrågasätta” eller underminera. Han hävdade att han resonerat som ovanstående kring sitt missbruk när han studerade på juristlinjen. Jag tyckte det var märkligt, både i sak och i att han ingrep i en fråga från mig till ledarskribenten. Mitt svar tillbaka var att det var tråkigt att han valde att förlänga sitt missbruk och så en syrlig kommentar med innebörden att en blivande jurist borde ha förmågan att kolla upp den lagstiftning som berör det man är orolig för (jag skrev något om att hoppas att du inte blev jurist, det eftersom jag vill ha jurister som åtminstone drivs av att kolla upp vad som gäller och inte). I detta fall handlar om att man i vården enbart får delge polis information som har ett straffvärde överstigande två års fängelse, vilket ringa narkotikabrott inte har.

Min kommentar mottogs inte väl. Jag har lite svårt att förstå varför. Sedan spelar det säkert in att min autismspektrum-diagnos innebär att jag har svårt att förstå hur andra kan tolka saker och ting (likväl som den fungerar motsatt att jag kan ha svårt att tolka vad andra menar). Kanske spelade situationen in, meningsutbytet utspelade sig mellan gårdagens besök 2 av 3 på sjukhus som jag ägnade mig åt mellan kl 09 och 14.30, och där jag precis före hade blodat ned provtagningsstället då det som så ofta strulade med provtagningen. Samtidigt tror jag inte det eftersom jag är rätt trött på dessa ”inspel” från visst håll som alltid är negativa.

Och intressant nog finns det alltid en koppling mellan dessa inspel och den person jag skrivit om tidigare, Piratpartiets Johan Svensson (kallad Snilletjohan i sociala medier). Han är mest känd för att bedriva den ovannämnda hetsen mot åsiktsmotståndare. En stor del av hans engagemang i drogområdet handlar om att starta drev mot de som har en annan narkotikapolitisk åsikt, särskilt gäller det mot RNS, Narkotikapolisernas förening, ECAD, IOGT/NBV, FMN etc. Och jag har skrivit om honom tidigare, t ex i slutet av denna text.

På något sätt plockade Johan upp gårdagens tweetsutbyte med juriststudenten och publicerade en del av det, med frågan ”Hur behandlar du andra människor?”. Självfallet ställde han inte frågan direkt till mig utan som en del i sitt hetsande, självfallet gjorde han det utan att fråga om omständigheter, självfallet gjorde han det utan att ta upp hur en NPF-diagnos påverkar sätt att kommunicera (Johan är väl medveten om min diagnos, åtminstone sedan 2015). Men jag förstår mycket väl hur min diagnos/mitt sätt att formulera mig tjänar en person som Johans syfte väl. Johan är drogdebattens dödgrävare och hetsens månglare.

Detta med Snillet gör att jag har beslutat att blocka alla personer på twitter som har en koppling till Snillet och mig om jag själv inte har god relation till vederbörande. Som tur är hjälpte en av Snillets följare mig att ta fram en lista på drygt 300 namn som vi hade gemensamt på onsdagskvällen, så ”massblockning” får bli fredagens sysselsättning.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *