Narkotikadebatt, Christina Örnebjär (L) och George Soros

Notice: get_currentuserinfo har upphört sedan version 4.5.0! Använd wp_get_current_user() istället. in /customers/f/a/3/magnuscallmyr.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3853

Det pratas allt mer om narkotikapolitik. Helst skulle det ju egentligen vara drogpolitik eftersom droger som orsakar skador på individer och samhälle är mer än narkotika. Men att prata om t ex alkohol och sinnesförändrande beteenden som kan medföra olika slags skador är inte så publikfriande.

Nåväl, det pratas i vart fall mer om de frågor som omger narkotika och problematisk narkotikaanvändning, frågor som har engagerat mig i drygt tio år. Så jag borde vara nöjd, men det är jag inte riktigt. Dels utifrån det som jag tagit upp i några inlägg (nu och tidigare, de tidigare inläggen inte kvar av olika anledningar) om samtalsklimatet, dels eftersom jag anser att debatten allt för ofta förs allt för ytligt och enkelt. Något som jag tänkte försöka kommentera i detta inlägg.

Först några funderingar om vad det kan bero på att det talas allt mer nu om narkotika. Jag tror att det handlar om några olika saker. Dels handlar det om att fler individer fått upp ögonen/intresset för narkotikapolitik. Det handlar även om att allt fler reagerar på antalet döda narkotikaanvändare (att sedan antalet döda pga den lagliga drogen alkohol är flerfaldigt högre är det inte lika populärt att tala om…). Och så tror jag att det handlar om att drogliberala krafter flyttar fram positionerna, både till följd av verksamhet från lobbyister (med ”ideologisk” eller företagsekonomisk grund) med bland annat det enkla budskapet att mindre restriktivitet skulle leda till bättre resultat. Själv har jag hela tiden sedan jag engagerade mig drivits av att dels vilja minska antalet döda (när jag först började skriva var antalet mindre än hälften av dagens siffror vad det gäller narkotikarelaterad död) och dels minska skadorna som ett liv med drogberoende innebär (fysiska, psykiska och sociala skador).

Det är både bra och efterlängtat att fler engagerar sig. Men samtidigt är det lite störande eftersom det allt för ofta känns som att samtalet hamnar på en förenklad nivå. Det känns allt för ofta som populism.

Det är så lätt att säga att det är antingen en restriktiv politik eller en liberal politik, att det är antingen visionen om ett narkotikafritt samhälle eller en legalisering (ibland enbart avkriminalisering av bruket). Men en restriktiv politik handlar om mer än visionen om att ingen ska behöva eller vilja använda narkotika. Det är fullt möjligt att kombinera en restriktiv politik och en vision om ett narkotikafritt samhälle med olika slags åtgärder för att minska skadorna som droger/narkotika för med sig. Idag framställs dessa som dikotomier, och allt fler verkar tro att det är så. Kanske borde fler fråga sig varifrån den förenklingen av sakernas tillstånd kommer och om det verkligen bara finns svart och vitt i färgskalan. Så enkelt är det inte för att upprepa mitt påstående om att drogområdet är mer komplext än vad man först kanske tror.

Det är så lätt att säga att ”kriget mot drogerna är förlorat” i stället för att lyfta fram vilka delar det är som inte fungerat och problematisera det för att kunna diskutera lösningar.

Det är också lätt att säga att dagens politik, den restriktiva, ställer vård mot straff. Så är det inte. Att hävda det är lögn, i bästa fall populism. Går man tillbaka och följer till exempel debatterna om narkotikafrågan i riksdagen (t ex om konsumtionsförbudet) eller debatterna kring alla de utredningar som gjorts inom området de senaste 50 åren finns hela tiden vård med som en central del.

Vi har haft så stor fokus på vård att vi till och med tror på att det går att ge vård med hjälp av tvång. Missbrukets tvångslagar (LVU/LVM) kom inte till för att någon politiker eller lobbyist ville skada eller straffa människor… Det är en del av att man länge har sett skadorna av narkotika och insett att när man är fast i ett beroende är man inte helt fri att fatta de bästa besluten eller vidta de åtgärder som krävs för att inte skada sig själv eller andra. Lagarna är kritiserade, bland annat utifrån autonomi-konceptet (som jag tycker fungerar dåligt när det handlar om droger), men även för att resultaten för tvångsvården inte är det bästa.  Det senare handlar dels om motivation och dels om att missbruk eller beroende är ett komplicerat tillstånd att behandla.

Det är ett biologiskt (”medicinskt”), psykologiskt och socialt problem, allt i en salig mix individuellt. Och inte heller har det blivit enklare av att det sedan en längre tid präglats av en ”evidens”-trend där evidens mäts med metoder som kommer från medicinen. Inte heller har det blivit bättre av att utvärderingar av olika slags vård görs efter kort tid, även det inspirerat av medicinen/biologin där det är så ”lätt” att bedöma/mäta om en patient svarar på en behandling eller inte.  I stället för att se komplexiteten är trenden numera att fokusera på det enklare, dvs tänkandet är att det är bättre att enbart minska skadorna än att försöka nollställa det som skadar. På ett sätt är det en uppgivenhetens politik och praktik. Och så har vi ett forskningsartikel-krig där man gärna slänger olika forskningsstudier på varandra, i det kriget är det lätt att vissa forskningsstudier inte får samma uppmärksamhet som andra. Det går dels trender i även drogområdet/behandlingsområdet och dels finns det en lobbyverksamhet som påverkar.

Sedan vad det gäller att det handlar om vård eller straff. Motiveringen av det kriminaliserade bruket handlar som jag läst/förstått inte om viljan att straffa och skada någon utan på en vilja att ha det som ett redskap för att förhindra skador till följd av narkotikaanvändning. Hur väl det fungerar är olyckligtvis inte utrett, inte heller om det är möjligt med alternativa påföljder i stället för böter etc. Inte heller är det utrett om brukkriminaliseringens negativa effekter kan förhindras på olika sätt, t ex lagstiftning om när ringa får synas i belastningsregister, vilka som har rätt att begära belastningsregister etc. Allt är inte svart eller vitt, om man inte av olika skäl vill göra det till det. Men då är det andra krafter i rörelse än de som vill minska skadorna.

Det som ställs mot vård har snarare varit ekonomi och det kommunala beslutsfattandet (det kommunala självstyret). Det har sedan en lång tid (90-tal?) varit populärt att hävda att beroendevård inte fungerar, dvs drogfri beroendevård, psykosocial behandling och behandling på behandlingshem. Det är dels en del av den ”drogliberala trenden”, dels detta med att vissa forskningsstudier får mer uppmärksamhet än andra och dels ett resultat av hur man gör forskningsstudierna. Och så har det funnits lobbygrupper som haft egenintresse av att underminera drogfri behandling (t ex Brukarföreningen har haft många utfall mot den typen av behandling).  Och vad det gäller om vård fungerar eller inte så spelar det egna ansvaret en viss roll. Men så är det den i sammanhanget inte oväsentliga faktorn att god behandlingshemsvård kostar pengar, det är billigare för kommunerna med öppenvård t ex. Och om kommunernas ekonomi är ansträngd och det är många som vill ha del av de kommunala skattekronorna är det kanske inte så konstigt att man hellre ser de forskare och de studier som säger att det är likvärdigt (vilket det är för vissa, men lååångt ifrån alla). De som hävdar att det handlar om vård mot straff behöver fördjupa sina kunskaper och insikter en aning tycker jag.

Christina Örnebjär Foto: Faksimil från riksdagens hemsida.

För att ytterligare beskriva vad jag menar med kommentaren om att det allt för ofta blir förenklat tänkte jag använda mig av några kommentarer/uttalanden från en av de individer som fått mycket uppmärksamhet i drogdebatten på sistone.  Det handlar om en riksdagsledamot från Liberalerna, Christina Örnebjär, som jag har skrivit om några gånger. Normalt skulle jag bli överlycklig av att en riksdagsledamot engagerar sig. Men Christina har gått samma väg som riksdagsledamoten William Petzäll gjorde när brukarföreningen slog klorna i honom, i Williams fall var det särskilt olyckligt eftersom jag är övertygad om att det bidrog till hans förtidiga död mindre än ett år efter att han inledde den kontakten. Åtminstone vid en ytlig betraktelse känns Örnebjär väldigt drogliberal, eller så är det ett förenklat budskap jag reagerar på. Men det kanske finns skäl att använda drogliberal i dess rätta bemärkelse i detta fall, se slutet av inlägget.

Christina har suttit i riksdagen sedan 2015. Riksdagsåret 2015/16 lämnade hon in (undertecknade) 43 motioner, av dessa handlade två om drog-/narkotikaområdet. Det var dels en motion om den s k ”Bostad först”-metoden” och dels en om ”En samlad strategi för alkohol-, narkotika, dopnings- och tobakspolitiken 2016-2020”. Året 2016/17 blev det 45 motioner, av dessa handlade en om drogområdet, den första ”egna” motionen inom området med titeln ”Missbruksvård”. Det riksdagsår som avslutades nyligen innebar 59 motioner, varav en om drog-/narkotikaområdet med titeln ”Missbruk och riskbruk”. Innehållsmässigt är det en stor skillnad på motionen ”En samlad..” och ”missbruk”-motionerna. En fråga jag ställer mig är om det hände något under sommaren 2016 och ett år framåt som ligger bakom skillnaden.

Det mest intressanta i motionen ”En samlad strategi…” (inlämnad våren 2016) är dels att den är undertecknad av flera riksdagsledamöter, bland annat den inom drogområdet sedan länge engagerade Barbro Westerholm, dels att den innehåller formuleringen ”Det finns idag rörelser för en legalisering av cannabisbruket vilket vi motsätter oss på grund av de negativa effekter cannabisbruk för med sig. Det är därför viktigt med en ökad informationsspridning om vad cannabisbruk medför.”. Det senare är intressant eftersom Christina Örnebjär idag söker/får stöd från legaliseringsgruppen AKC(se slutet på detta inlägg).

Den första egna motionen (inlämnad hösten 2016) handlar mycket om narkotikadödlighet och skademinskning. Det mest ögonbrynshöjande i den är påståendet om ”Tre till sex månaders drogfrihet för att få hjälp och stöd har under lång tid varit en vanlig metod för att bemöta människor i missbruk”. Jag undrar vad som ligger till grund för det påståendet, jag tror helt enkelt inte att det är sant eller grundat i någon objektiv utredning.

Den andra egna motionen (inlämnad hösten 2017). Det finns ett par intressanta citat i den. Bland annat detta med att ”straff” ställs mot vård: ”Den som har ett beroende ska vårdas, inte straffas.”. Och meningen efter det är än mer intressant: ”Användandet av narkotika bör därför avkriminaliseras”. Motiveringen till sammanlänkningen är ”En alltför straffande och restriktiv hållning riskerar att leda till att människor drar sig för att söka vård till sig själva”, men grund för det påståendet saknas. Vilken källa använder Örnebjär för detta påstående (jag är medveten om att det finns ett likartat påstående i WHO:s rapport om sprutbyte, men det är dels ifrågasatt och dels gäller det inte beroendevård)? Och sedan hävdas det att ”När en vän tagit en överdos är det därför inte självklart att ringa 112 som ett första steg.” som en annan grund för avkriminalisering. Frågan är varför inte Örnebjär i stället exempelvis landar i ”Good samaritan”-lag som skulle undanröja problemet med att en övernitisk polis använder överdossituation för att beivra ringa/narkotikabruk.

I den (senare) motionen nämner Örnebjär att det handlar om avkriminalisering av bruket, inte legalisering. Därför är det intressant att det här om dagen på hennes Facebook-sida fanns ett inlägg (som fick ”hjärtmarkering” från Christina) som säger att hon vill avkriminalisera cannabis. Det är en sak att vilja avkriminalisera bruket men när man säger ”avkriminalisera en substans” är det detsamma som att säga legalisera.

 

När brukarföreningen anordnade sin minnesdag för narkotikans offer (det är intressant att man inte deltar tillsammans med andra organisationer i den stora minnesmanifestationen som brukar ordnas runt alla helgon-helgen) deltog (inte förvånande kanske) Christina Örnebjär. Och samma dag lade hon ut ett antal tweets om narkotikapolitik. En hel del av dem är fina och engagera ord om såväl narkotikaanvändare som mammor till dessa. Andra tweets är mer av slaget jag jag nämnt inledningsvis. Jag tänkte kommentera dessa här:

Det påminner om en annan tweet från lite tidigare i juli, om en person som nekats psykoterapi på grund av samtidig cannabisanvändning.

Jag kan förstå att det låter behjärtansvärt att alla ska få vård, samtidigt är det kanske inte korrekt eller ens möjligt att bedriva behandling (oavsett om det är beroendevård eller vanlig psykoterapi) om någon är påverkad av ej läkarordinerade psykoaktiva substanser, t ex cannabis (eller annan drog). Så att Christina möts av en skeptisk attityd när hon förespråkar att den som är påverkad av psykoaktiva substanser ska kunna få psykoterapi/beroendebehandling är det kanske inte så konstigt. När man är påverkad är det inte särskilt sannolikt att man kan ta till sig eller arbeta med det som den aktuella vården måste arbeta med.

Därefter tar Christina till den publikfriande formuleringen ”Värst är det….”

Det här handlar om något som kommer från brukarföreningen som åtminstone tidigare har drivit tesen att man ska kunna få knarka om man vill, även om man har ”lagliga droger på recept” (LARO). Problemet med det är att vissa kombinationer av de lagliga droger (opioider) som används inom LARO och andra olagliga eller lagliga droger är att det medför en akut dödsfallsrisk. Och har du en gång visat att du inte förstår/tar hänsyn till riskerna så kan det ju hända igen, och det kanske har hänt flera gånger där första gången blev en informationsinsats/varning etc. Så det handlar mer om ”Vården kan inte bidra till att öka risken för att du ska avlida” än något annat, men det är inte riktigt lika populistiskt som ovanstående tweet…

Sedan kommer Christina in på vilken narkotikapolitik hon vill ha, efter att hon har kallat dagens mål om ett narkotikafritt samhälle för naivt.

Dagens mål i ANDT-strategin om ett narkotikafritt samhälle handlar om noll drogrelaterad död och skador, DET handlar om att se människor. Sedan behövs det delar i politiken som ser ”missbrukare”, eller hellre uttryckt som ”ser dem som använder narkotika”. Det handlar om t ex så bra smittskydd som möjligt, så god tillgänglighet som möjligt till bra vård osv. Sedan är det så klart svårt att veta vilken evidens man ska välja och hur den definieras, och vilkas erfarenheter som ska styra. Det finns saker och ting som inte varit bra hittills, och fortfarande inte är det. Det går att ordna till utan att man överger en restriktiv narkotikapolitik som försöker minimera risken för att individer hamnar i missbruk och förstör sina liv. Det finns inget moraliserande i det, det är enbart humant. Man behöver inte göra som Christina gör, måla upp en konflikt som inte behöver finnas (om man inte tror att man har egen vinning på det eller något sånt).

Men Christina går vidare och definierar vad hon vill ha:

Helt utan att veta, eller ens försökt ta reda på om det kriminaliserade bruket leder till mindre skador (eller mer) slår Christina fast att hon vill ha en avkriminalisering för att det är mest kostnadseffektivt för samhället och att det skulle vara en bättre syn på människorna. Det är väl en sak att pengar är viktigt för Christina, men varför bortse från de ungdomar som hävdar att de aldrig provat narkotika för att det finns en risk för att ”åka fast”, eller de ungdomar som slutat för att en polis med hjälp av ringa-lagen transporterat en ung påverkad person till hemmet, eller de fall då ungdomar fått hjälp av samverkan mellan polis och socialtjänst. Och varför bortse från de individer som haft ett långt beroende men där konsekvenserna av ringa gör att bägaren tippar över till att vilja sluta med narkotikaanvändningen. En kriminalisering av bruket är inte detsamma som att ”jaga brukarna” (det har funnits exempel på ”pinnjakt” hos polisen, men det är inte det som driver de flesta poliser kan jag nog våga lova). Christina antyder att hennes kategoriska svar på hur narkotikapolitiken ska se ut är en bättre människosyn, jag är inte lika säker på det…

Christina slår även fast att:

Jag är för LARO, men inte reservationslöst. LARO är en viktig livräddande insats för den som är opioidberoende. Men frågan är vad enkelt innebär? Trots allt innebär LARO användning av potentiellt dödliga mediciner. Vi har fortfarande ett problem med läckage. När samhället använder sig av dessa substanser i vården kommer också ett ansvar för att se till att så lite som möjligt letar sig ut till allmänheten genom illegal försäljning. Det är ytterst tveksamt om vi ska ha lågtröskelbehandling vad det gäller (dagens) LARO-medicinering. Och vi kanske inte ska se LARO som en livslång medicinering för alla som intrycket är att vården gör idag. Och inte heller verkar LARO-behandlingarna arbeta med alla andra aspekter hos en människa som påverkas under ett missbruk. Vi kanske ska förstärka den psykosociala behandlingen inom LARO och arbeta för en medicinfrihet. Samhället behöver mindre av dödliga opioider, inte mer. Men visst, det låter nog ”bra” för många att det ska vara enkelt, och brukarföreningen jublar nog, men det kanske inte är så klokt eller humant egentligen.

Sedan mot slutet av den långa tråden kommer en intressant tweet:

Det är onekligen intressant att vi har riksdagsledamöter som öppet säger att vi måste fundera på att legalisera narkotika. Är det det som Christina vill egentligen, men som döljs under mer eller mindre förenklade uttalanden och publikfriande tweets om hur mammor hör av sig?

På Christinas Facebook hittade jag ett intressant inlägg från tidigare i juli:

Förutom att Christina missat att Socialstyrelsen varit helt besatt av evidens inom beroendeområdet i över 10 år så är det intressant att denna slutsats kommer i ett sammanhang med individer som skakar på huvudet åt visionen om ett narkotikafritt samhälle. Det ger ju vissa vibbar…

Vibbarna gjorde att jag googlade på konferensrubriken och fick resultatet att det var ett event inom ramen för ”Chatham house” som anordnades tillsammans med ”UK All Party Parliamentary Group for Drug Policy Reform”. Och på deras hemsida framgår att man är en grupp som finansieras av Open Society och en mer okänd källa/”finansman”. Open Society, som för övrigt är en organisation startad av George Soros, är även en större finansiär av Chatham House. Och det är knappast obekant för de flesta att Soros sedan länge öser in pengar (hundratals miljoner USD) för att förändra länders narkotikapolitik, t ex bidrog han till cannabislegaliseringen i Colorado (m fl delstater i USA) och Uruguay enligt denna artikel. Men det är bara en liten del av Soros inblandning/lobbying för att förändra narkotikapolitiken.

Eftersom jag tyckte att det är mycket intressant att en svensk riksdagsledamot från Liberalerna åker på ett seminarium med tydliga kopplingar till Soros och hans ambition att förändra narkotikapolitiken över världen frågade jag Christina om varifrån hon fick inbjudan. Jag fick svaret att konferensen hon deltog på löd under ”The chatham rule” och att det innebar att hon bland annat inte kunde berätta vilka som varit där. Så jag antar att jag bara får konstatera att Liberalerna har en riksdagsledamot som gärna hemlighåller detaljerna kring en konferens med uppenbart syfte att omkullkasta dagens narkotikapolitik. Och vem vet, det kanske finns mer att gräva i här, vilka ”sanningar” spreds egentligen under den där konferensen, hur finansierades deltagandet etc. Kanske är det t o m så att det inte alls är dessa mammor som inspirerat till mer eller mindre välunderbyggda utlåtanden… Just nu är det ingen som vet om inte Christina vill berätta och dela med sig.

Sammanfattningsvis, det är kul och bra när fler engagerar sig i samtalet och debatten om drogområdet. Men ibland blir det för förenklat och populistiskt. Och frågan är vilka intressen som ligger bakom och vilken som är agendan.

 

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

En kommentar till “Narkotikadebatt, Christina Örnebjär (L) och George Soros”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *