Sedvanlig populism i DN-ledare om narkotikapolitik

Notice: get_currentuserinfo har upphört sedan version 4.5.0! Använd wp_get_current_user() istället. in /customers/f/a/3/magnuscallmyr.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3853

Igår och idag sprids dagens DN-ledare en hel del i sociala medier av dem som är intresserade av narkotikapolitik. Jag har nog enbart sett positiva kommentarer i mitt flöde, det är den sedvanliga uppbackningen från de personer som vill se annan politik än dagens och i synnerhet från den sida som ibland kallas drogliberal.

Vem kan inte hålla med om rubriken att vård är det rätta svaret på drogproblem? Det behöver man inte vara vare sig populist eller drogliberal för att hålla med om. Men ledaren lämnar en hel del i övrigt att önska. Det finns en del problematiska avsnitt i ledaren som jag tänkte beröra. Men det finns även ett övergripande problem med den, något som jag funderat över i största allmänhet det senaste året. Det vore önskvärt om vi försöker vara mer konkreta när vi debatterar, den populism/dogmatism som dominerar idag är olycklig.

Detta övergripande problem har nästan blivit en allmän trend sedan ett par år, att på ett dogmatiskt sätt slå fast att svensk narkotikapolitik är misslyckad (och det ska väl inledningsvis sägas att jag är på intet sätt oskyldig till detta problem). Det är sällan det uttalandet åtföljs av specifikation på exakt vad i narkotikapolitiken som är misslyckat, till exempel bra exempel eller motiveringar. I det fall då det kommer en motivering är den vanligaste att vi har så hög dödlighet. Det är inget bra svar då dödlighet är mer komplext än enbart beroende på narkotikapolitik. Jag berör det delvis i mitt föregående inlägg där jag skriver kort om olika länders problem respektive narkotikapolitik

Ett annat populärt påföljande uttryck är att Portugal är så mycket bättre, detta trots att det finns flera problem med att jämföra såväl narkotikapolitik som förutsättningar (vilket jag berörde i ett inlägg här på bloggen i slutet av förra året, tyvärr borta nu till följd av ”händelser”). Nu heter det allt oftare att vi bör följa Norges exempel, trots att vi inte vet var de landar när de är klara med sin process. Men vare sig för drogliberaler eller svenska journalister är fakta särskilt viktigt.

En del av det övergripande problemet är oviljan att ta in och hantera att drogområdet är ett extremt komplext område. Det är ett område som påverkas av allt från kultur och traditioner till hur väl välfärdsstaten är utbyggd. Det påverkas av hur väl statistik och olika uppföljningssystem (t ex obduktionsförfarande apropå Portugal) fungerar och den påverkas av en rad andra politikområden, till exempel socialpolitik i stort med allt från hur sjukvårdens smittskydd ser ut och vilket inflytande det har såväl på politik som praktik eller hur rättssystemet fungerar. Området påverkas även av hur väl såväl media som akademi fungerar, och i Sverige med avseende på drogområdet fungerar dessa båda områden inte särskilt väl.

En variant av motivering av att svensk narkotikapolitik är misslyckad är påståendet att den fokuserar på straff i stället för på vård. Redan i den inledande sammanfattningen av ledaren (tillika avslutningen) tar dagens DN-ledare det anslaget:

”Det är skamligt av det svenska samhället att strunta i eller försöka straffa ut en person som uppvisar symtom på en livshotande sjukdom”

Men stämmer det? Försöker det svenska samhället strunta i eller straffa ut den som har ett beroende? Denna ”sanning”, vad bygger den på? Vi har sedan länge dels ett beroendevårdssystem (delat mellan sjukvården och socialtjänsten, där det dessutom åtminstone fram till början av 00-talet varit en mycket stor del privata utförare i vården), dels en praktik som haft ett preventivt syfte för att försöka se till att så få som möjligt hamnar i denna livshotande sjukdom. En del av den praktiken har hanterats av rättssystemet med till exempel polisens arbete med ringa narkotikabrott, syftet har inte varit att ”straffa ut”. Att påstå det är ohederligt. Hur väl det fungerar är en annan sak, och något som måste utvärderas i stället för att populistiskt och dogmatiskt utan grund slå fast att det inte har fungerat.

Vi har dessutom ett rättssystem inom beroendeproblemområdet som i två delar fokuserar på vård i stället för på straff. Det handlar dels om kontraktsvård eller fd ”P34” (numera kriminalvårdslagens §56, se även §57) där den som i en beroendekontext begår brott kan få delar eller hela straffet omvandlat till vård. Det handlar dels om tvångsvård (LVU/LVM). Sedan kan det, i synnerhet vad det gäller LVU/LVM men även kring anda insatser, åter igen diskuteras hur väl dessa åtgärder fungerar, men det är en annan fråga. Men att inte ta hänsyn till att dessa möjligheter finns och är en del av vår narkotikapolitik med syfte att hjälpa den med ett beroende är antingen ohederligt eller okunnigt. Frågan är vilket som gäller för DN:s ledarskribent?

I brödtextens första del tar DN:s ledarskribent upp drogliberalernas favoritangrepp på svensk narkotikapolitik – Nils Bejerot. Ledaren hävdar att svensk narkotikapolitik hålls i ett fast grepp av dennes föreställningar som ”såg narkomaner som bärare av en smitta, och ansåg att de måste avskiljas från omvärlden – bokstavligen: antingen kunde de spärras in, eller i oförbätterliga fall skickas till en öde ö.”. Det är alltså så DN ser svensk narkotikapolitik. DN verkar varken se sjukvårdens beroendecentrum och socialtjänstens olika beroendevårdsinsatser styrda av Socialstyrelsens nationella riktlinjer, och för delen inte heller SiS LVU/LVM-vård eller Kriminalvårdens insatser. Det är en blind fläck för DN. (För övrigt är ”smitta” en i allra högsta grad reell beståndsdel i den komplexa fora som olika vägar in i beroendeproblem utgör, men för att veta det kanske man måste ha läst lite vetenskap inom området i stället för raljerande texter o dyl).

Jag har aldrig riktigt förstått exakt vad de kritiker som hänvisar till Bejerots inflytande på dagens narkotikapolitik exakt syftar på, och jag blir inte klokare av att läsa dagens DN-ledare. Men Bejerot är ju ett populärt ”skällsord” för kritiker att slänga sig med, det är ett signalord som får hela den drogliberala sociala medier-falangen att gå i spinn med att trycka på ”dela”-knappar.

DN går vidare och hävdar att mot beroendesjukdomen (smittan) och de beroendesjuka har nolltolerans rått. Det är ännu en ohederlig argumentation från DN:s sida med syfte att framställa syftet med vår narkotikapolitik som ond (styrd av den ondaste Voldemort, aka Bejerot). Den svenska nolltoleransen har varit inför narkotikan, dvs målet ”det narkotikafria” samhället. Syftet har varit att de med beroendesjukdom ska vara noll. Om jag själv ska hemfalla till insinuation av det slag DN gör skulle man kunna hävda att DN verkar vilja ha/acceptera att individer går under på olika sätt i beroendeproblem om nu denna ”nolltolerans” är fel i sig.

Därefter kommer detta med att ”dessa teorier har skördat många liv. Och vad värre är: De fortsätter att skörda många liv.” och så är vi över i harm reduction. Till del har ledarskribenten rätt. Motståndet mot t ex LARO utifrån att det inte är en ”narkotikafri” behandlingsform har skördat liv. Det tidigare regelverket kring att illegal narkotikaanvändning parallellt med LARO har medfört utskrivning och därmed ökad risk för skada, inkl dödsfall. Motståndet mot sprutbyte har orsakat skada och till och med skördat liv (t ex pga leversjukdomar orsakat av hepatit eller före dagens mediciner pga HIV, smittor som kan hindras med hjälp av smittfria sprutor). Sedan kan man alltid så klart ställa frågan om varför varken media eller akademin lyckades sprida mer fakta för att förhindra detta destruktiva motstånd. Allt ansvar kanske inte ligger på politiker och vissa aktörer. Hur mycket ägnade sig till exempel DN åt undersökande och faktaspridande journalistik under de år som till exempel LARO och sprutbyte var nedprioriterat i Sverige? (Jag vet inte svaret på frågan, men det finns säkert svar i någon avhandling eller liknande).

Sedan går det inte att komma ifrån att narkotika i sig skördar en hel del liv. Det verkar ibland som att en del glömmer bort att det är substanserna som dödar. Därmed inte sagt att en del av det som det svenska samhället ägnat sig åt inte varit felaktigt och lett till olika slags skador. Men när man befinner sig i det knepiga område som drogområdet innebär måste man kunna hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är ett komplext område.

Delar av motståndet har varit grundat i en, som jag ser det, felaktig tolkning av vad nolltolerans ska handla om. Men det innebär inte att visionen/målet det narkotikafria samhället och en narkotikapolitik som syftar till det är fel. Och det betyder inte heller att olika preventionsåtgärder (inkl tullens, polisens etc) för att förhindra att människor hamnar i beroendeproblem är fel.

Samtidigt går det inte om man är för skadelindring att blunda för de problem som t ex LARO medför i form av läckage, stora risker om LARO-mediciner kombineras med vissa andra narkotikaklassade substanser (men även oklassade s k nätdroger) eller för att det innebär att man är medicinberoende med alla de problem som det medför. De mediciner som används inom LARO skördar även de en del liv, inom och utom programmen. Det är sällan man ser de som kritiserar dagens narkotikapolitik erkänna att även det som kallas skadelindring innebär problem. Saker och ting är inte alltid så enkla och okomplicerade som en del debattörer vill påskina, och det kan finnas andra faktorer till varför en del saker sett ut som det gjort än att det handlar om en ond narkotikapolitik.

Sedan vad det gäller hur jag ser på området så går det som jag tidigare skrivit om att kombinera ett mål om ett narkotikafritt samhälle med skademinskande åtgärder som LARO-behandling och sprutbyte. Den dikotomi som många debattörer vill påskina är vad vi har att välja på finns inte. Det är i bästa fall populism att hävda att den finns.

Vi behöver en mer kvalificerad debatt om narkotikapolitik och olika åtgärder/insatser än att det handlar om denna påhittade dikotomi av vård eller straff. Den senare typen av debatt, som DN verkar eftersträva, leder inte till något gott, förutom många gillanden och RT:s i vissa sammanhang och säkert ett och annat klick till DN:s nätsidor.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *