Att hylla ljuset eller förbanna mörkret?



Som jag påtalat många gånger så är detta med beroende och droger ett mycket komplext och svårt område. Och debatten inom drogområden är även den komplicerad. Debatten, som den förs mest i sociala medier, är ofta inte särskilt konstruktiv och allt för ofta förs den med ”fula metoder”.

Denna debatt består ofta av dogmatism och närbesläktade oneliners. Det är mycket att kasta olika mer eller mindre välgjorda forskningsartiklar eller rapporter i skallen på varandra. Det är mycket smutskastning öppet eller i slutna rum. Det är mycket att leta fel eller ord och citat som kan feltolkas eller vridas till i hopp om att vinna tillfälliga poänger och ”gilla”, och det är mycket (i linje med ovanstående) – ”Jag har Sanningen och Lösningen” (trots att nog alla som är det minsta insatta skulle stämma in i min första mening om komplexiteten). Det är förminskningar och osynliggörande, ständiga försök till olika härskartekniker. Och allt detta gäller lite slarvigt uttryckt oavsett vilken ”sida” man studerar, den drogliberala/skademinskningsfokuserade eller den restriktiva/repressiva, naturligtvis med variationer mellan organisationer och individer.

Jag har under mitt senaste dryga år ägnat mig en hel del åt både att ifrågasätta mina ståndpunkter och att fundera över ovanstående. Det jag kommit fram till (förutom några korrigerar/putsningar/förtydliganden av mina ståndpunkter) är dels att jag inte vill ha en sådan debatt eller sådant debattklimat, och dels att jag i allt för hög grad både varit del av det och till viss mån byggt min ”karriär” inom drogområdet på det (det har varit mycket av att ”förbanna mörkret” i denna blogg). Det senaste året har jag försökt att dra mig bort från det, kanske inte helt enkelt givet min NPF-diagnos men jag har åtminstone försökt. Det har blivit mycket funderingar, och en del samtal med några utvalda.

”Nyligen” (som framgått i mina texter mm) kom jag fram till att det enda alternativet var att lämna drogområdet, dels beroende på det jag skriver om inledningsvis och dels att mina texter och kommentarer kring en del av ”harm reduction-rörelsen” med stor sannolikhet ledde fram till ett mordbrandsattentat mot mitt fd hem. Det var inte första gången jag landade i denna slutsats, en gång tidigare var när det blev tydligt att smutskastningen inverkade negativt på mina möjligheter till sysselsättning inom detta ”favoritområde”.

För det är ett favoritområde. Denna blogg var i sin begynnelse mest en dagbok där jag skrev om mitt eget missbruk, sedan när jag ca 2006 bröt missbruket (eller problematisk droganvändning om man vill använda mindre stigmagrundande begrepp) övergick bloggen successivt till att problematisera, utmana mina tankar, debattera och sprida kunskap om drogområdet etc. Syftet med blev allt mer fokuserat på att jag ville bidra till att minska det lidande som droger kan orsaka med allt från fysisk och psykisk skadeverkan till dödsfall.

Men som sagt var, det hela ”slutade” i de intryck som jag beskriver inledningsvis. Så vad gör man då? Sticker huvudet i sanden och låtsas som att det regnar? Ger upp och går vidare och låter dem som lider lida och dem som dör dö? Sparka sig trött genom att försöka starta en ny organisation som står för ett nytänkande inom såväl lösningar som samtalssätt? Eller så försöker man hitta ljuset och hylla det i stället för att fokusera på mörkret.

Under det år som gått har jag kommit att prata allt mer med en person som är aktiv inom FMN (Föräldraföreningen Mot Narkotika, ett inte helt bra namn eftersom flera föreningar inom förbundet är tydliga med att de vänder sig till fler än föräldrar). Det ledde till mer kontakt med FMN och mer kunskap om vad som pågår inom FMN och vilken utveckling de står inför.

Min kunskap tidigare grundade sig mest på de få gånger jag såg FMN i media och berättelser från personer jag träffat på i och med min verksamhet, och några gånger har jag tidigare skrivit negativt om FMN i bloggen. Men ju mer jag pratat med mina kontakter inom FMN, desto mer trädde en helt ny bild fram, en bild som jag kombinerade med tankarna kring ”hylla ljuset”.

Anhöriga, eller egentligen rättare sagt närstående, är viktiga inom ”drogområdet” och jag tänker främst på att alla individer (läs ”de med med beroendeproblem)” har ett behov av tillhörighet och gemenskap. Denna gemenskap kan påverkas negativt av beroendeproblem, det har jag själv fått erfara på olika sätt med min egen situation tidigare. MEN den gemenskapen kan också vara en oerhörd tillgång när man ska bryta ett beroende, även det har jag erfarit på olika sätt. Sedan är det ju även så att de närstående är viktiga inom drogområdet även eftersom de ofta påverkas negativt av andras droganvändning och är i behov av hjälp och stöd på grund av det.

För några år sedan lärde jag känna en mamma till en son med beroendeproblem, hon började läsa bloggen och det ledde till en vänskap. Sedan skrev vi t o m en debattartikel tillsammans (NA). Många gånger har jag sagt till henne att hon borde starta en organisation för närstående, och vi har till och med pratat om att vi kanske borde starta en organisation tillsammans som vänder sig till båda aktörerna (den med beroende och de närstående). Det eftersom det utifrån min tidigare syn inte fanns någon organisation för anhöriga/närstående som jag tyckte bidrog positivt till området, ibland kändes det som det nästan var så att anhörigföreningarna såg sina anhöriga som fiender (som ett exempel skrev jag ett inlägg där jag uppmanade föreningen Anhöriga Mot Droger att byta namn till Anhöriga Mot Människor). Men det var före ”hylla ljuset”-tänket.

Vid sidan av att jag under min egen beroenderesa har haft personer omkring mig som påverkats så är jag också uppvuxen med medberoendeproblematik (där är en förändring, från att tidigare varit negativ mot såväl sjukdomsbegreppet som medberoendebegreppet anser jag idag att det finns en vinst i att använda dem i stället för omständliga skrivningar). Min mamma hade ett kraftigt medberoende i förhållande till min morbror.

Jag har många minnesbilder om hur hans beroendeproblem påverkade henne, och hur hon ansträngde sig för att stötta honom på olika sätt. Det var allt från att åka till hans bostäder 10-20 mil bort och städa och röja till att ordna bostäder i Stockholm när han blev utan bostad vid några tillfällen, och det var många ”avgiftningar” som ägde rum hemma hos oss. När mamma dog för 20 år sedan hittade jag ett brev från honom till min mamma. I brevet beskrev han sina problem som att han var ”hudlös” (ett oerhört starkt ord för att beskriva vad ett beroende kan göra med en), men att min mamma om och om igen bidrog till att han kunde klara sig och överleva. Nu gjorde han inte det, 1992 dog han i en överdos.

I det min mamma var med om kan jag idag tänka, tänk om det hade funnits en förening som kunde ha stöttat och hjälpt henne, så mycket bättre åtminstone för henne det hade blivit då. Så, det är ingen tvivel om saken – en fungerande anhörigföreningsverksamhet behövs, både i det praktiska med stöd och hjälp åt dem som berörs men även i det offentliga samtalet och debatten om området.

Så, vad kokar ovanstående ihop till? Från och med i helgen är jag invald som suppleant i FMN:s förbundsstyrelse. Vad det kommer att bli har jag ingen aning om. Jag har fått lite spridda reaktioner på det hittills, det är allt från gillande till negativa kommentarer från personer som har en bild mer lik den jag hade tidigare och så någon som ifrågasätter om jag verkligen står bakom FMN:s stadgar. Det senare handlade om en fråga kring denna skrivning

och då i synnerhet om jag delade målet ett narkotikafritt samhälle och hur jag skulle verka för att uppfylla den meningen. Jag tycker att visionen om ett narkotikafritt samhälle är en bra och fin vision att arbeta mot. Hur man ska nå den råder det olika meningar om, likaså vad som inom ramen för denna vision är möjligt att göra.

Det finns så klart mer eller mindre bra sätt att arbeta mot detta mål/denna vision. Det allra bästa är så klart att ingen börjar använda narkotika, om det är rimligt att anta att det är möjligt är mer tveksamt, men det betyder inte att vi inte ska arbeta åt det hållet och i bred dialog försöka hitta bra sätt att komma så nära det går inom ramen för vad som är humant. Ett annat sätt är ju det Duterte ägnar sig åt i Filippinerna, hans dödspatruller ska enligt en nyhetsartikel här om dagen ha mördat 12 000 droganvändare. Rent tekniskt är ju Filippinerna därmed ett steg närmare ett narkotikafritt samhälle, men jag betvivlar att de närstående till dessa 12 000 människorna tycker att det var ett bra sätt att nå målet om ett narkotikafritt samhälle.

Jag ser till exempel olika skademinskande åtgärder som del av att möjliggöra ett liv fritt från narkotika (drogfrihet). Det är betydligt svårare att göra det som krävs för det om man samtidigt plågas av svåra och potentiellt dödliga sjukdomar. Det är dessutom omöjligt att nå dit om man avlidit till följd av att man inte fått LARO eftersom det ses som ”icke drogfrihet” eller i strid med visionen om ett narkotikafritt samhälle. Jag är medveten om att det finns de som anser att visionen/målet narkotikafritt samhälle inte är förenligt med skademinskande åtgärder. I min värld är däremot skademinskande åtgärder nödvändigt för att komma närmare visionen, de är fullt förenliga med varandra för mig.

Jag har många gånger sagt att vi måste prata mer om vad som behöver göras för att minska alla de problem som narkotika för med sig. Min bestämda uppfattning är att vi behöver så många röster som möjligt i detta arbete, men vi behöver göra det med ett annat samtalsklimat än det som finns idag och med större respekt för varandra. Jag hoppas kunna bidra till en sådan utveckling. Jag hoppas även kunna bidra till att verka för mindre lidande och problem på grund av narkotika. Och jag hoppas kunna bidra till att stärka FMN som organisation. Om något av detta kommer lyckas återstår att se.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *