Valet 2018 och beroendefrågorna – del 2



Igår skrev jag om Vice Sveriges artikel om riksdagspartiernas svar på fråga om narkotikapolitisk inriktning med fokus på skadelindring. I den delen avhandlade jag V, MP och S. Här är fortsättningen.

Liberalerna, Christina Örnebjär riksdagsledamot

Christina svarar att de vill ersätta visionen om ett narkotikafritt samhälle med en nollvision för död och lidande. Det låter iaf bra, men är kanske inte så enkelt som det låter. Jag tror t ex att grundtanken med visionen om ett narkotikafritt samhälle är just en nollvision för död och lidande, och att en hel del av den hittillsvarande debatten handlat dels om okunskap kring t ex vad en del skademinskande åtgärder innebär och dels om en rädsla för ”vad kommer sedan”/hur påverkar denna åtgärd nollvisionen (t ex avseende lidande) egentligen. Skademinskande åtgärder som leder till ökat beroende kan ju bidra till såväl ökat lidande som ökade dödstal. Drogområdet är ett komplicerat område och det är farligt med för mycket populism och för snabba slutsatser. Och saker och ting är inte alltid så svarta eller vita som de kanske verkar.

Christina skriver vidare att ”Det ska finnas behandling som inte kräver drogfrihet”. Här är det lite svårt att veta vad hon menar, om hon menar behandling så som det brukar användas (behandling av beroendeproblematik) så kanske uttalandet är ett stöd för läkemedelsbehandling vid opioidberoende. Det det vore märkligt att slå in en så öppen dörr såvida det inte är en populistisk flirt med den patientgruppen. Menar hon annan beroendevård har jag svårt att förstå vad hon menar, att göra en beroendebehandling i påverkat tillstånd är meningslöst. Men kanske menar hon att vi ska ha fler varianter av läkemedelsbehandling, t ex vid beroende av centralstimulanter. Det är ju ett ämnesområde som det forskats en hel del kring utan större framgång, och som skapat en del av de så kallade nätdrogerna inom CS-kategorin, droger som varit inblandade i flera dödsfall mm. Behandling av beroendeproblem med fler droger är en farlig väg att gå, t ex är problemet med läckaget från dagens LARO stort nog.

Christina slår sedan fast att ”Vad gäller narkotika reduceras ofta människor till att vara missbrukare” och därmed går hon in på ett område som diskuterats allt mer de senaste åren, ordens betydelse. På ett sätt är det bra, men när det används för att vinna populistiska poänger blir det svårare för mig. Det Christina antyder är att det tidigare då områdets ord och begrepp introducerades så var man inte så god som Christina och andra är som använder andra begrepp, jag tycker att det är en förenkling och lite vulgärt. Jag håller förvisso med Christina om att det är viktigt vilka ord vi använder, men vi måste akta oss för att dra slutsatser att någon som använder etablerade ord syftar till att reducera individer och dylikt.

Att L vill att sjukvården ska ta över huvudansvaret för beroendevården tycker jag är ett bra förslag även om jag vill ha en statlig finansiering i stället för regionlokal. Det är även bra att L som ett av tre partier tar upp behovet av stöd för anhöriga (de andra är Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna). Christinas skrivning kring anhöriga (egentligen borde det vara närstående apropå ordbruk) är den vassaste som tydligt även erkänner den roll som närstående kan spela i processen att möjliggöra drog-/beroendefrihet.

 

Centerpartiet, Anders W Jonsson riksdagsledamot

C inleder med att slå fast att alliansen under sina 8 år vid makten inte tog till vara på möjligheten att få en beroendevård med mer prägel av vetenskap och beprövad erfarenhet genom Missbruksutredningen, men det låter ändå bra att C vill fokusera på det. Det är även bra att C inser att det går att kombinera restriktiv narkotikapolitik med skademinskning.

C tar avstånd från legalisering men vill utreda effekterna av kriminaliseringen av bruket (ringa narkotikabrott). Även C vill att huvudmannaskapet ska ligga hos sjukvården. Vidare nämner C som ett av två partier tullens och polisens roll i skademinskningen av narkotikans effekter på individ och samhälle.

Det verkar vidare som att C är det parti som har den tydligaste medikaliserade synen på beroendevården, skademinimering (t ex sprutbyten) och läkemedelsbehandling verkar vara i fokus. Möjligtvis är svaret präglat av att Anders själv är läkare.

 

Kristdemokraterna, Emma Henriksson, riksdagsledamot

KD börjar med att slå fast visionen om ett narkotikafritt samhälle och skriver sedan att en avkriminalisering ”leder sannolikt till att bruket ökar, snarare än minskar”. Frågan är om det inte vore bättre att veta mer än att tro och gissa som Emma gör? Det tror jag varför jag är för en utredning.

KD är det andra av två partier som explicit lyfter fram betydelsen av polisens och tullens insatser för att minska skadeverkan av narkotika. Vidare särskiljer sig KD lite genom att särskilt lyfta fram den ideella sektorns betydelse, märkligt nog enbart i relation till de narkotikarelaterade dödsfallen. Och som nämnts ovan lyfter även KD fram behovet av anhörig-/närståendestöd, märkligt nog enbart formulerat som ”föräldrastöd” men det kan vara en kvarleva av områdets historia.

Tyvärr nämner man beroendevården enbart i termer av att den ska vara ”mer tillgänglig” och ”bra” (vad det nu är).

 

Moderaterna, Camilla Waltersson Grönvall riksdagsledamot

M har en intressant skrivning om skademinskning:

I vår mening innebär ett skademinimerande förhållningssätt att fokus i första hand ska ligga på att förebygga narkotikamissbruk och de skador som droganvändande leder till.

Det är bra att M påtalar att den allra mest effektiva skademinskningen är att ingen hamnar i ett drogberoende, samtidigt ställer det väsentligt större krav på stödjande politik som satsningar på psykiatrin (inkl BUP), arbetstillfällen, insatser mot diskriminering/stigma etc.

Tyvärr stämmer det inte riktigt att M har arbetat med att minska de skador som droganvändande leder till, t ex är motståndet mot sprutbyte fortfarande märkligt nog starkt inom M och det nämns följdenligt inte ens i Camillas text.

M tar avstånd från legalisering och avkriminalisering. Sedan är det förvånande att M enbart indirekt nämner polisens arbete, då genom att lyfta fram vikten av att ”bekämpa kriminella gäng”. Jag trodde att polis, lag och ordning var en profilfråga för M.

I övrigt är M ett av flera partier som tar upp ”nätdroger”, men de är ensamma om att förespråka familjeklassning (ett av de ämnen där jag bytt åsikt det senaste året).

 

Sverigedemokraterna, Christina Östberg riksdagsledamot

Sverigedemokraterna lyfter flera gånger upp behovet av en restriktiv politik mot narkotikaproblemen. De betonar även behovet av förebyggande arbete och en bra beroendevård (åter igen, vad det nu är). Vad det gäller beroendevården är även SD för ett förändrat huvudmannaskap. När det är i stort sett politisk enighet om det lär det inte dröja länge förrän både kommunernas socialtjänster och landstingen får omorganisera sig. SD påtalar dock behovet av samverkan mellan dessa parter, i kontrast mot t ex Centerns vad det verkar som rent medikaliserade syn.

SD är ensamma om att se skolans roll i beroendeproblematiken. Det är märkligt att (fd?) ”skolpartiet” Liberalerna har missat skolans betydelse i såväl ”skademinskning” som beroendeutveckling. Även SD lyfter upp de ”anhörigas” roll och behov av stöd, men missar såväl att närstående i stort kan behöva detta stöd som att närstående kan vara en viktigt del i arbetet med att bryta ett beroende.

Det som särskilt SD lite på ett hedrande sätt är att de lyfter fram vikten av att den som hamnat i beroendeproblem ska kunna ersätta det med ett ”välfungerande liv”, ett ofta bortglömt perspektiv men väl så skademinskande. Och SD är även ensamma om att lyfta upp problemen kring läkemedelsberoende.

Det blir märkligt när SD tar upp dubbeldiagnoser (individer som har både beroendeproblem som psykiatrisk problematik, t ex depression eller annan psykiatrisk diagnos). Det låter som att Christina har missuppfattat vad dubbeldiagnos innebär då det enligt henne är så att ”För dessa klienter krävs att särskilda boenden inrättas.”. Så kan det så klart vara om det är sällsynt svår form av psykiatrisk diagnos, men det är inte det vanliga.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

En kommentar till “Valet 2018 och beroendefrågorna – del 2”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *