Kort om boken ”Vi begravde våra barn”



Det är inte enkelt att skriva en text, eller en recension, av en bok som bär en titel som ”Vi begravde våra barn”. Särskilt inte om man som jag gillar att problematisera och vrida och vända på saker och ting för att se vilka vinklar som ryms inom det jag har framför mig. Det är som upplagt för att ”bli fel” när det som ligger framför mig är en rad självutlämnande och plågsamma texter. Men jag ska göra ett försök av den anledning som jag tidigare har bloggat om drogområdet här, det är svårt att vara tyst.

Boken består av ett antal mammor som antingen berättar om sina barn, eller sina upplevelser av att följa ett barn i en missbrukskarriär som leder till den absoluta konsekvensen eller som delger ett foto av barnet kompletterat med dess födelse- och dödsdatum.

Den enkla vägen är självfallet att göra som den inom drogområdet kände Kai Knudsen gör i sitt slutord stapla vördnadsfulla meningar på varandra. Men det är meningar som känns rätt meningslösa, dels utifrån att jag inte tror att det var den typen av bekräftelse av den uppenbara sorgen som mammorna strävade efter med sin bok, dels utifrån att Knudsen tolkar det som att mammorna delar med sig av sina erfarenheter för att som han skriver ”finna en smula kraft att resa sig, en möjlighet att komma tillbaka till livet”.

Det känns som att Knudsen och jag inte läst samma bok. Visst är boken lite spretig och visst är det så att ibland är det enbart sorgen som lyser igenom. Samtidigt är det för mig så extremt uppenbart att det här är inte någon ”tyck-synd-om-mig-som-mamma-som-fått-uppleva-det-värsta-en-mamma-kan-uppleva-att-begrava-sitt-barn”-bok. Min slutsats är att det här är mammor som vill skicka ett budskap till såväl läsaren som beslutsfattare vid olika samhällsinstanser, ett budskap jag förenklat sammanfattar till ”mitt barn dog i förtid och det är inte okej”.

Det räcker med att läsa baksidan för att greppa att de här mammorna vill något mer än uttrycka sorg. Sista meningen lyder ”Den [boken] belyser ett gigantiskt problem som det talas alldeles för lite om”. Faktum är att boken belyser en rad problem inom drogproblematiken. Det går så klart inte att avhandla det jag ser när jag vrider och vänder på texterna i ett enkelt blogginlägg, det skulle krävas flera blogginlägg (vilket är omöjligt för någon som brottas med insikten att jag måste lämna drogområdet och -debatten bakom mig) eller ett längre seminarium.

Nu ledde visserligen boken till ett seminarium i riksdagen. Det var ett seminarium som föll platt och blev rätt så innehållslöst enligt mig, antingen på grund av att deltagarna inte läst boken, inte hade förmåga att greppa hela det vida perspektiv som måste greppas när man diskuterar drogproblematik och/eller narkotikadöden, eller för att det mest var ett av riksdagsledamoten Örnebjärs (L) alla populistiska nedslag i drogdebatten som blivit hennes kännetecken det senaste året.

Nåväl. Från början bestämde jag mig för att inte läsa den här boken om jag inte skulle råka få ett recensionsex som händer ibland. Dels för att jag som bekant känner att jag inte kan vara, och inte heller har någon plats, inom drogområdesdebatten. Dels för att det kändes lite knepigt att läsa en bok där andra än huvudpersonen skriver om huvudpersonen och denne inte kan komma till tals, särskilt då när det handlar om problematisk droganvändning där uppväxtmiljön i en del fall har ett stort förklaringsvärde (därmed inte sagt att det är så i dessa berättelser, om det vet vi inget). Men nu blev det så ändå att jag beställde boken så…

Det var även annat kring detta med uppväxtmiljö som gjorde mig skeptisk till att läsa boken. I marknadsföringen av boken har de som synts ofta varit väldigt noga med att påtala att ”alla berättelser har en gemensam nämnare: barnen kommer från goda hemförhållanden och hade bra uppväxter”  och ”Drogmissbruk kan hända precis vem som helst. Ungdomar behöver inte ha haft en dålig uppväxt” (citat från SVT). Det kan mycket väl vara så som föräldrarna påstår, men som sagt var så vet vi inte hur barnen har upplevt det och vi får generellt sett veta väldigt lite i boken vare sig genom fakta eller självreflektioner. Men det blir ju även så att jag undrar vad det är för fördomar som författarna själva sitter inne med givet att de är så noga med att påtala att ”så som fördomar säger att det är stämmer inte med våra berättelser, vi är bättre än så”. Det hade känts fräschare om de hade låtit berättelserna tala för sig själva i stället för att indirekt befästa fördomarna genom att säga att just dessa berättelser omfattas inte av dem.

Men nu läste jag boken. Och självfallet är det största intrycket att man blir berörd. Det är jobbigt att läsa texterna oavsett om de är långa eller enbart innehåller en bild och datum för det allt för korta livet. Och det trots att jag skrivit många gånger förr om liknande berättelser (när bloggen mest handlade om drogområdet) och att jag själv varit med om att förlora allt från släktingar till bekanta i några tiotal.

Det andra intrycket är det som jag så ofta påtalar och det som är bokens främsta bidrag: drogområdet är ett komplext och svårt område. Det finns texter i boken som säger ”om bara mitt barn blivit tvångsomhändertaget så…”, och det finns texter som säger ”om bara mitt barn inte blivit tvångsomhändertaget så….”. Det finns texter i boken som säger ”mitt barn fick ingen vård eller stöd från samhället alls”, och så finns det texter som räknar upp insats efter insats. Fast vi får sällan veta vad det var för insatser, vilken typ av behandling och i vilken omfattning även om det då och då framkommer att det var till exempel medicinbehandling (LARO) eller psykosociala insatser i någon form av sluten- eller öppenvård (någon gång blir det tydligt att tolvstegsbehandling varit inblandat). Det finns en och annan text som ger intrycket av att allt är samhällets ansvar, det egna ansvaret finns inte (om allt från skattebetalarna ska stå för försörjning och uppehälle och det är fel av socialtjänsten att kräva att man före det ska sälja det egna som har värde till att ”bara samhället sätter en på institution förändras allt automatiskt genom typ att bara vara där, själv har man inget ansvar att ta till sig behandling och jobba med att möta allt jobbigt som man måste gå igenom för att lämna ett drogberoende bakom sig”). Och så finns det någon text där barnet säger att ”Sluta ha en sån jävla övertro på samhället, det har bara gjort mig ont” (påminner lite om en egen tanke jag haft om min egen livsresa).

I ovanstående stycke finns flera saker som skulle behöva mer problematisering/belysning och debatt som undviker plattityder, förenklingar och dogmer. Då kanske boken skulle kunna bidra till något riktigt bra. Men eftersom drogområdet är som det är och har de spelare som det har kommer vi nog inte att få det. Det är synd för såväl bokens Alexander, André, Andreas, Björn, Caisa, Christofer, Christopher, Danilo, Erika, Fredrik B, Fredrik G, Fredrik S, Glenn, Hampus, Isak, Johan D, Johan R, Jonathan, Kristian, Kristoffer A, Kristoffer R, Leon, Lucas, Martin H, Martin S, Mattias, Nina, Robin, Sara A, Sara J, Signe, Timmy och Tom som alla andra flera tusentals ”någons barn” som dött de senaste åren förtjänar att samhället har en intensiv debatt om hur åtminstone andra kan undkomma deras orättvisa öde.

Fotnot

För den som själv vill skaffa sig en uppfattning om boken finns den att köpa på t ex Adlibris eller Bokus (ca 200 kr).

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *