Det egna ansvaret



För några dagar sedan läste jag kritik mot socialtjänsten på en Facebook-status. Det handlade  om att en person hade avlidit i sin beroendeproblematik. Frågan/kritiken som lyftes var om socialtjänsten fungerar bra som beroendevård. Det ledde till en längre diskussion mellan mig och den som lade ut statusen, och i det kom vi in på en fråga som jag tycker är intressant och allt för bortglömd så den förtjänar att skrivas om här.

När jag tidigare bloggade om drogområdet riktade jag då och då kritik mot socialtjänster. Det är ofta det brister på olika sätt, till exempel dels i socialtjänstens verksamhet inom drog-/beroendeområdet och dels i den vård som ges av socialtjänster eller vårdinstanser som socialtjänster anlitar. Det måste problematiseras och debatteras (även om jag försöker vara tyst av en rad olika skäl).

Samtidigt är drogfrågor oftast väldigt komplexa. Det är lätt att gå i fällan att dra för snabba slutsatser eller rent allmänt förenkla för mycket. Det är visserligen i och för sig är nödvändigt ibland, men saker och ting i detta område är sällan så svarta eller vita som vi gör dem till.

När någon dör till följd av droganvändning och denne har varit i kontakt med socialtjänsten, vilket relativt många har när det är fråga om ”problematisk droganvändning” (dvs det som ibland kallas missbruk och ibland beroende), är det så klart lätt att tycka att ”nej, socialtjänsten fungerar inte bra som beroendevård”.

Jag känner inte till alla detaljer i det specifika fallet, men när någon dör i förtid så har det så klart gått fel någonstans. Det är ett misslyckande för samhället när någon dör i förtid till följd av narkotikaanvändning. Och vi har under en lång rad av år haft obehagligt höga dödstal. Jag började skriva om den frågeställningen för en bra bit över 10 år sedan, dvs långt före de höga dödstalen blev så uppmärksammade i media som de blivit de senaste åren. Jag bråkade till exempel runt 2006 med dåvarande regeringsinstansen ”Mobilisering mot narkotika” och tjänstemännen Björn Fries och Åsa Magnusson om att de var för flata kring dödstalen (som då officiellt låg runt 400 om jag minns rätt).

Jag har tidigare dessutom skrivit mängder om problemen med den beroendevård som ges, och det har handlat om allt från Socialstyrelsens riktlinjer till praktiken på olika vårdinstanser kompletterat med kritik mot bristfälligt stöd i övrigt. Vår beroendevård fallerar på så många plan. Och ändå tycker jag inte att det är korrekt att koka ner det till att allt ansvar hamnar i ”Socialtjänsten fungerar bra som beroendevård?”.

Till att börja med är det en lång rad instanser som behöver fungera för att minska de narkotikarelaterade dödstalen. För att ta några exempel: Tullens arbete mot narkotikainförsel behöver fungera, polisens arbete mot narkotika behöver fungera, de skadelindrande insatserna från sjukvården behöver fungera, behandlingsarbetet vid olika slags behandlingsinstanser behöver fungera, det sociala stödet (offentligt, ideellt och privat) behöver fungera, möjligheter att ”återinträda” i samhället på flera sätt (bostad, jobb mm) behöver fungera och så det som blev den största diskussionen – det egna ansvaret måste tas.

Det visade sig att just detta med individens egna ansvar blev ett känsligt ämne. Det är visserligen ett inte helt enkelt ämne, men det är lite ”bortglömt” tycker jag. Vi har alla ett ansvar för hur vi lever våra liv, vilka val vi gör och vilka beslut vi fattar och hur vi tar till oss andra instansers delar.

Det är så lätt att peka finger mot en funktion, inom drogområdet allra enklast mot den instans som har huvudmannaansvaret -socialtjänsten. Och, igen, eftersom jag inte känner till alla detaljer, för att inte säga inte alls känner till detaljer, diskuterar jag inte det specifika fallet utan allmänt (känns viktigt att påpeka). Och för att upprepa mig ännu mer, så enkelt är det sällan inom drogområdet.

Många av de som dör en drogrelaterad död har varit föremål för samhällets insatser, t ex beroendevård. Den har, för att upprepa mig igen, sina brister. Men jag har också sett otaliga exempel på hur individer som fått del av samhällets insatser i form av beroendevård inte har gjort sitt bästa eller i vissa fall helt struntat i att ta emot och ta till sig behandlingen. Det är också en brist.

Jag menar att den som har ett problematiskt bruk har ett ansvar att göra sitt yttersta för att lämna det (om man inte vill riskera skador och att avlida som nog alla känner till är den yttersta konsekvensen av drogbruk). Ta till exempel behandlingsmetoden tolvsteg, som man kan säga mycket om, den har sina inbyggda ”utmaningar”/svagheter, men det är också en behandlingsmetod som har fungerat för miljontals att lämna den problematiska droganvändningen bakom sig. Men det kommer inte av sig självt. Det är ingen ”quick fix” där förändringen kommer automatiskt bara genom att man kliver in i behandlingsrummet. Man behöver följa behandlingen, ”jobba i stegen”, gå på möten, dela/prata under möten, använda sin sponsor etc, allt som är viktiga delar i den behandlingen. Väljer man att strunta i de delarna har man gjort ett val, och då har man också ett annat ansvar. Precis som den som väljer att inte ta livräddande läkemedel vid någon annan problematik. I det senare fallet skulle vi knappast skylla på sjukvården om avståndstagandet från det livräddande läkemedlet leder till dödsfall.

Jag har varit på så många möten inom ramen för tolvsteg där många valt att i stället för att använda sig av metodens terapeutiska inslag med att dela (prata), och direkt eller indirekt be om hjälp från andra som varit med om liknande saker, har valt tystnad; ”Tack jag lyssnar jag idag” som det brukar låta. Då har man inte utnyttjat behandlingen till fullo på det sätt som man egentligen har ett ansvar att göra.

Jag har också varit på behandlingshem med tolvstegsinriktning där mycket bygger på att man ”gör uppgifter”, och så många gånger har jag sett individer som struntat i att göra uppgiften eller slarvat igenom den på några minuter för att i stället ägna tid åt att umgås, träna eller något annat som lockat mer än uppgiften. I min värld innebär det ett bristande ansvar för den vård som kan vara livräddande.

Men visst, det tar tid och energi att göra behandling, och det gör ont att möta det som man ofta måste möta/ta i itu med för att kunna lämna en problematisk droganvändning bakom sig, men det ger ändå inget frikort från det personliga ansvaret.

Jag kan ta mig själv som exempel. De senaste åren har jag haft en hel del utmaningar, både det som är känt med sysselsättningsmotgångar, att jag utsatts ett par svåra brott och haft problem med att få psykiatrin att fungera och så en del annat som jag behållit privat. Det har varit många tillfällen då jag spontant känt att ”Gud vad skönt det skulle ha varit att knarka bort den här känslan”. Att jag inte gjort det har dels berott på att jag är bättre rustad nu än tidigare tack vare ett par behandlingar som sänkt ”trycket”, men även på att jag tillämpar de tekniker/”verktyg” jag fick lära mig under behandlingarna. Det har varit mitt ansvar för att inte försätta mig i en ännu sämre situation. Beroendevård fungerar, men det kommer inte automatiskt. Sedan ska jag väl också säga att det allra vanligaste sättet att lämna en problematiskt droganvändning bakom sig är genom ”självläkning”… men det är en annan sak.

Ovan använde jag tolvsteg som exempel, motsvarande resonemang gäller självfallet andra behandlingsmetoder som KBT, CRA, psykodynamisk terapi etc.

Sedan finns det så klart många fall där det inte går att ta till sig en behandlingsmetod, många har t ex svårt att förstå den ”andliga” aspekten i tolvstegsexemplet och en del av dem råkar ut för mindre kompetenta tolvstegsbehandlare som inte förmår att hjälpa personen över det hindret. Det innebär så klart att ”det personliga ansvaret”-dimensionen ser annorlunda ut, kompletterat med att det innebär ett antal ansvarsaspekter för huvudmannen socialtjänsten i ett sådant fall.

Inte desto mindre behöver vi prata mer om det egna ansvaret, anser jag. Jag tycker mig se en tendens i drogdebatten att utmåla socialtjänsten som den stora boven i våra dödstal, tillsammans med ”vår restriktiva narkotikapolitik”. Båda delarna känner jag mig allt mer obekväm med. Det känns inte särskilt seriöst. Dessutom tror jag att det ökar på stigmat och förstärker bilden av den drogberoende som en individ utan förmåga att ta ansvar, det är en bild som ingen gynnas av.

Att lägga så stort fokus som den tendens jag tycker mig se lurar oss. Att t ex enbart rakt av byta huvudman till landstingen, eller för den delen avsluta vår restriktiva narkotikapolitik, kommer inte att leda till det som vissa debattörer vill påskina – kraftigt förändrade narkotikadödstal. Som jag ser det är problemet i sig mycket mer komplext än så, och de ”bevis” som används inte alls så genuina och tillämpliga som det ibland framställs i debatten. Vi förtjänar en bättre drogdebatt, och i den gör vi ingen en tjänst genom att direkt eller indirekt säga att personer med beroendeproblem är befriade från det egna ansvaret.

Fast jag skulle ju inte ägna mig åt drogområdet och dess debatt, jag brister uppenbarligen medvetet i mitt ansvar att ta hand om mig och hålla mig borta från dessa.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

En kommentar till “Det egna ansvaret”

  1. Fast här skriver du bara om de som erbjuds behandling, och samtidigt ev är myndiga?

    Problemet med socialtjänsten är när man kommer dit med sin 13-14-15-åring man har fått en allvarlig oro för.

    Man vänder sig till socialtjänsten för att som förälder har man inte en susning om vad ett användande av droger innebär. Så man tar barnet dit där man tror det finns proffs.

    I första skedet räcker det ofta med att ungdomen bedyrar att den inte använder. Då händer inget mer.

    Förrän nästa gång, kanske ett halvår senare. Då går man dit igen. Ungdomen säger att den inte behöver hjälp, att det är ingen fara osv. Så pissprov i tre veckor så är den vården över.

    Ytterligare ett år senare på socialtjänsten. Ungdomen ber och bönar om hjälp då det nu eskalerat till injicerande narkoman.

    Mamma chockad 😲 och soc säger ” vi gör en utredning ”.

    Tre veckor senare ringer mamma till soc och undrar vad som händer med utredningen?

    – Den är precis påbörjad, svarar handläggaren.

    -Va? Men mitt barn kan ju dö närsom?!

    -Känner du dig orolig?Men utredningen tar nog minst tre veckor till.

    Då hade alltså ungdomen själv bönar och bett om hjälp NU för den inte ville leva så längre.

    Alltså, socialtjänsten skapar och bygger inte direkt ett förtroende. Sånt här upprepas gång på gång.

    Sen. När ungdomen fyller 18 blir det fart på soc. Då är det sekretess och dom har ju redan bestämt vilken väg dom vill ta med ungdomen. Då blir det ofta LVU där missbruket eskalerar ännu mer. Där man är inlåst. Där man inte behöver ta ansvar för sin vardag på något sätt. Där man bara känner sig arg på dels varför man inte fick hjälp när man bad om det och dels på att man är inlåst.

    Det skapar arga, unga människor. Som inte vet hur dom ska komma ur det problematiska bruket och inte heller vet hur att hantera besvikelsen över att det gick den vägen fast man bad om hjälp.

    Som du skriver är frågan mer komplex än så.

    Men nog fan kan man begära ett annorlunda bemötande som mamma och barn när man söker upp soc första gången? Det är ju en grej som är rent skräckinjagande för de flesta, att gå dit och säga att man somvy förälder har problem? Man trevar ju i mörker. Och inte tänder soc lampan, precis.

    Att bli skickad på behandlingshem som vuxen, om man inte upplevt det jag skrivit ovan är en helt annan grej. Där kan man ta eget ansvar. När man känner att fler vill att man blir frisk och mår bra.

    Men att få behandling för att man ber om det, det är ju inte alls givet.

    Dom väntar ju tills ungdomen är djupt i skiten. Tills dom (soc) kan skicka dom vart det behagar dom för då vill inte ungdomen längre ha med dom att göra.

    Det måste ju också finnas en dialog och en kunskap om tex diagnoser som autism, adhd, dyslexi, depression osv osv.

    Finns den hos soc?

    Självklart finns det socialsekreterare som fungerar i sitt yrke.

    Men att sitta som 22-åring och göra en utredning och ta beslut om en 15-årings framtid det tror jag blir väldigt fel.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *