En fungerande brottsofferjoursverksamhet är en statlig angelägenhet

Notice: get_currentuserinfo har upphört sedan version 4.5.0! Använd wp_get_current_user() istället. in /customers/f/a/3/magnuscallmyr.se/httpd.www/wp-includes/functions.php on line 3853

I mitt föregående inlägg skrev jag om detta med kränkningar och kränkningsskadestånd som upprättelse för brottsoffer, ett ämne jag avser att återkomma till. Nu till en annan märklig aspekt kring detta med brottsoffersituationen i Sverige.

I dagens Expressen/Kvällsposten finns en artikel som berör brottsoffers situation med anledning av ett rån i Helsingborg där en familj rånades på sin bil (att brottet inte rubriceras som ett rån av polisen är ju anmärkningsvärt i sig, och påminner lite om det jag råkade ut för som jag skrev om i förra inlägget).

I den artikel från dagens Expressen/KvP som tar upp brottsoffers situation lyfter Sven-Erik Alhem från Brottsofferjouren Sverige upp behovet av stöd till brottsoffer och nämner att det är ”samhällets skyldighet att förebygga brott, och, när de sker, ta hand om brottsoffren”. Han nämner även att det ser väldigt olika ut över landet hur denna resurs erbjuds brottsoffer. Det är något som är mycket anmärkningsvärt, samhällets ”erbjudande”/skyldigheter till medborgare ska självfallet vara likvärdigt över landet. Men det är det inte.

Alhem nämner bland annat att brottsoffer behöver stöd och så kommenterar han det med att det är ”något som polisen gärna får hjälpa till att upplysa om”. Det borde vara en självklarhet att polisen informerar brottsoffer om att stöd finns och hur man gör för att ta del av det, samt att det kan vara mycket viktigt att ta emot stöd. Men så är det inte, jag har själv vare sig vid rånet eller mordbranden fått den ”hjälpen” direkt av polisen, däremot kom det upp i något samtal med polisen efter rånet (förmodligen från den polis som engagerade sig väldigt mycket och besökte mig flera gånger efter händelsen).

Vid rånet när jag kontaktade brottsofferjouren i Örebro och nämnde att det brottet ägt rum i HBTQ-sammanhang så nämnde dem att de inte hade kompetens i HBTQ-frågor, utan hänvisade mig till RFSL Örebro som på den tiden hade en lokal egen brottsofferjour. RFSLs brottsofferjour var fantastiskt bra för mig, hen som skötte jouren var mycket duktig kurator så stödet då var ovärderligt. Men tyvärr lades den ned under tiden jag hade kontakt med den, orsaken var att det inte fanns ekonomi till att driva den, bristfälligt samhällsstöd alltså. Efter mordbranden kontaktade jag igen brottsofferjouren men inte heller då kunde de hjälpa mig med samtalsstöd, däremot med att fylla i papper för att då ut den ersättning som jag hade rätt till efter rånet (se föregående inlägg). Så denna gång, efter mordbranden, är jag ensam med mina tankar, mina mardrömmar om brand och en del annat som kommit till följd av att några hatar mig så mycket att de är beredda att offra även 40 andra lägenheter för att försöka bli av med mig…

Givet vikten av att ett samhälle stöttar brottsoffer skulle man ju kunna tro att brottsofferjourerna är en samhällelig (statlig eller i värsta fall kommunal) instans. Men så är inte fallet. Brottsofferjouren/-jourerna är en ideell förening.

Och som så ofta i ideella föreningar blir det lite bråk och tjafs ibland, i Norrköping t ex skrivs det just nu en del om att polisen, som trots allt verkar hänvisa proaktivt där, inte hänvisar till den lokala brottsofferjouren utan till bland annat Örebros eftersom Norrköpings brottsofferjour gått ur det nationella förbundet där Alhem är förbundsordförande. Så här säger en lokala brottsoffer- och personsäkerhetssamordnaren vid polisen:

”Vi har alltid skickat brottsoffer till organisationer under riksorganisationen och det fortsätter vi göra även nu när en del lokala brottsofferjourer valt att lämna riksorganisationen.”

Det känns inte som en optimal lösning för brottsoffren i Norrköping och Linköping, det är en viss skillnad att möta någon i Örebro eller att möta någon i Norrköping om man bor i Norrköping… Och dessutom visar det sig enligt artikel att det ekonomiska stödet till de ”alternativa” brottsofferjourerna i de östgötska städerna är ”under utredning” och kan därmed försvinna. Märklig situation som inte kan gynna brottsoffren.

Min åsikt är dels att det ska vara en självklarhet att vid brott informera brottsoffer om att de såväl kan behöva som få både samtalsstöd och praktiskt stöd, och dels att detta stöd självfallet ska finnas och fungera över landet. Det stödet ska inte heller vara beroende av bidrag, t ex lokala bidrag från kommunen beroende på om kommunen vill prioritera brottsofferstöd eller inte (RFSL hade t ex sökt stöd hos kommunen men tydligen nekats). Att tillhandahålla brottsofferjourernas verksamhet ska vara en statlig uppgift och inte en uppgift för ”civilsamhället”/ideella organisationer,  åtminstone så länge som staten inte klarar av att hålla samhällets brottsfritt…

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *