Om kränkning och brottsoffers upprättelse



I veckan som gått kom det ett brev, visserligen daterat veckan före men det är ju så med skyddad identitet att postgången tar omvägen via Skattemyndighetens avdelning för skyddad identitet. Det hela handlar om att det rån jag utsattes för den 20/12 2015 resulterade i att tingsrätten beslutade om en del ersättning (skadestånd) till mig. Det var pengar som gärningsmannen skulle ersätta mig med men som han inte haft medel till att göra när jag vänt mig till Kronofogden för att få ut pengarna.

I höstas fick jag hjälp av den lokala brottsofferjouren att ansöka om brottsskadeersättning hos Brottsoffermyndigheten (BOM), dvs att staten träder in och betalar ut pengar till mig i stället för görningsmannen (GM). Jag ansökte om den summan som tingsrätten beslutade i domen att jag har rätt till, 11 835 kr. I beslutet som kom i veckan får jag en del av det ersatt, men inte allt på grund av olika regler. Så ett antal tusenlappar kommer jag ha innestående hos kronofogden. Men i beslutet finns även ett ”konstaterande” som provocerar mig och som jag anser behöver debatteras och problematiseras.

Bakgrunden är att jag då 2015 bestämde en sexdate med gärningsmannen i mitt hem. Det slutade med att jag blev av med pengar (1 800 kr) och en mobiltelefon (iPhone 5). Tingsrätten formulerar det som att ”tillgreppet har skett i (mitt namn) hem efter vilseledande, svekfullt och hänsynslöst agerande från GM sida”.

Jag skrev lite om det på bloggen i samband med att det hände. Det som hände var att jag träffade GM den 19/2 för att ha sex, vilket skedde. Och det skedde på ett sätt som min vän, den i december 2017 mördade Magnus Natschki, som var aktiv i bland annat RFSU och därmed kanske lite mer observant på relevanta aspekter, kallade för våldtäkt. Jag kallade det ”lite mer rough” än vanligt, vilket har sin betydelse för vad som hände den 20/12.

Den dagen återkom GM för att vad jag trodde ha sex, men det visade sig, vilket framgår av tingsrättsdomen, att avsikten var att lägga beslag på mina pengar mm. Han föreslog direkt strypsex, vilket skrämde mig, då inte minst mot bakgrund av hur han agerat under träffen dagen före. I efterhand har det skrämt mig än mer, givet att planen var att lägga beslag på mina tillgångar undrar jag hur han hade tänkt göra det i samband med strypsex. Det kan inte förstås på annat sätt att planen var att jag skulle förlora medvetandet och att han därigenom skulle kunna ta pengarna. Eftersom jag kände ”obehag” (läs: kände mig hotad) av strypsexförslaget valde jag hans nästa förslag som var att duscha eftersom han sa sig tända på skrynklig hud. Det var när jag duschade som han tog pengar och mobiltelefon. Polisen som kom först på plats samma kväll kallade det Grov stöld, åklagaren kallade det stöld och tingsrätten dömde för stöld. Jag har hela tiden kallat det rån eftersom det fanns ett åtminstone uppfattat hot med i bilden.

Samtidigt som mitt fall var det ett annat stöldtillfälle som avhandlades, tillvägagångssättet var i stort sett likartat med mitt, men med skillnaden att stölden då utfördes med hjälp av en bdsm-akt med rep där offret bands fast och GM begick stölden under tiden som det brottsoffret var fastbundet. I det fallet blev åtalet för Grov stöld.

Grov stöld definieras med ”Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om tillgreppet har skett efter intrång i bostad eller annat liknande boende, om det avsett sak som någon bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet, om gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada”. Tingsrätten formulerar sig med att stölden hos mig skedde ”efter vilseledande, svekfullt och hänsynslöst agerande”, men det var tydligen inte ”särskilt hänsynslöst” så att det därför hos mig enbart blir Stöld och inte Grov stöld (som jag tolkar det).

I tingsrätten begärde jag skadeståndsersättning för den kränkning som brottet medförde. Tingsrätten ansåg däremot att händelsen inte innebar någon kränkning (”angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära”). De uppehåller sig kring att jag själv släppt in GM i min lägenhet (”GM inte olovligen inträngt i [min] bostad”) samt (åter igen) ”inte haft sådana särskilt hänsynslösa inslag”. Jag delar inte den senare synen. Det går säkert att ”debattera” vad som är hänsynslöst och inte. Det går även att få prövat i rätt, men jag hade tyvärr inte ekonomiska möjligheter att överklaga till hovrätten för att få det prövat. Men det allra mest intressanta är att tingsrätten anser att jag släppt in GM i min lägenhet för att låta honom begå stölden (som det måste förstås), vilket jag inte alls gjorde. Jag släppte in honom för att ha sex. Inte för att bli rånad (bestulen som rättsväsendet kallar det). GM har alltså olovligen trängt sig in i min bostad med syfte att råna/stjäla, men varken försäkringsbolaget (Länsförsäkringar), tingsrätt eller brottsoffermyndighet håller med mig om det.

I ovanstående finns det ett par intressanta aspekter tycker jag. Den första är den ovan berörda ”med vilket syfte tillträdet bereddes”, den har även en sexualpolitisk aspekt och kanske även en ”lagstiftningen måste följa med tiden”-aspekt. Den andra är detta med brottsoffers upprättelse.

Det skulle vara intressant att ta reda på om det utretts om syftet med tillträdet har avhandlats juridiskt. Det har det säkert, jag vet bara inte just nu hur jag ska söka reda på det. Den sexualpolitiska aspekten handlar om att, inte minst med tanke på internets betydelse för ökningen av lättillgängliga tillfälliga sexuella kontakter, allt fler sexmöten sker med hjälp av internet där man inte har alls lika mycket information om partnern som man annars skulle ha. Dessa tillfälliga möten (ofta kallat cruising) är dessutom sedan länge en inte oväsentlig del av gaykulturen (förutom för vissa nymoralistiska yttringar som märkts den senaste tiden parallellt med att RFSL gör allt mer för att HBTQ-världen ska anamma heteronormen). Att individer då skulle vara juridiskt mer oskyddade för att man ger en person tillträde till sin bostad känns inte särskilt bra. Det måste ha diskuterats juridiskt, om någon råkar ha någon källa på/länk till det så använd gärna kommentarsfältet!

När jag själv försökt söka mer information om ovanstående, avseende kränkningsskadeståndet, så hamnade jag på juridikprofessor Mårten Schultz blogg (tyvärr avsomnad). Han har skrivit en bok som jag gärna skulle ha läst före jag skrev detta inlägg, menmen… I ett blogginlägg från 2008 skriver han:

”Medan straffet i första hand motiveras med samhällelliga, kollektiva argument så är det kränkningsskadeståndet som antas ge upprättelse eller erkännade åt brottsoffret som individ.”

Det blir intressant, inte minst eftersom jag efter såväl rånet som mordbrandsattentatet börjat intressera mig allt mer för brottsoffers situation och upprättelse. Jag jobbar på/funderar på en text om betydelsen av hårda(re) straff för brottsoffers upprättelse, men det är förmodligen så som professorn skriver att straffet (böter, fängelse o. dyl.) mest syftar till att tillfredsställa samhället. Så detta med att kränkningsskadestånd skulle ge upprättelse/erkännande åt mig som brottsoffer blir ju intressant att problematisera (nu och framöver). Det känns dock, givet vad Mårten Schultz skriver, extra eländigt att samhället/domstolarna inte anser att jag förtjänar upprättelse för rånet (”stölden”).

Mårten Schultz skriver i ovan länkade blogginlägg om ett förslag till bättre upprättelse om domar med ”tydliga motiveringar av mer moraliskt slag, där domstolarna tydligare uttrycker klander.” men även att ”Det sägs ofta att det viktigaste för brottsoffret är upprättelsen och erkännandet, inte pengarna.”. Och visst stämmer nog det, åtminstone till del. Pengarna är på något sätt en handfast symbol för upprättelse, att samhället beslutar om skadestånd blir väldigt konkret som upprättelse parallellt med ersättningar för sveda och värk (som måste bevisas). Jag gillar förslaget med motiveringarna, men det ska inte ersätta eller stå i motsats till ekonomiskt skadestånd. Sedan, Schultz bok kom ut 2008, jag blir nyfiken på om hans förslag har lett till någon politisk reaktion, riksdagsdebatt etc. Någon som vet?

Rånet präglade min tillvaro under lång tid. Det var inte bara det med rädslan att möta GM igen, vilket då det i mitt bostadsområde bodde många av ”likartad etnicitet” gjorde att jag tyckte mig se GM allt för ofta vilket var obehagligt. Det handlade även om hur jag lyssnade efter steg utanför lägenheten, om GM skulle återkomma som han gjorde efter rånet och härja utanför dörren, eller att jag i dröm och funderingar återvände till strypsexhotet osv. Det handlade även om påverkan i en vidare bemärkelse, vilket också sjukvården konstaterade, t ex så förvärrades min funktionsnedsättning (NPF) av det. Det framgick redan i tingsrätten av sjukintyg och min berättelse. Jag fick 0 kr i upprättelse för det. Den som var brottsoffer samtidigt som jag, som även han i tingsrätten berättade om hur han påverkats negativt, fick 5 000 kr i upprättelse. Det är en stuntsumma, nästan så att den låga summan är en förolämpning i sig.

Så något är allvarligt fel i samhället om vi har en lagstiftning som tror att dagens kränkningsskadestånd är någon form av upprättelse. Det ska bli intressant att se hur brottsofferfrågor kommer att komma upp i kommande valrörelse, och hur de olika partierna driver brottsofferfrågor. Det blir något att återkomma till i bloggen.

Fotnot: Jag har hela tiden trott att det finns fler brottsoffer som råkat ut för likartad brottslighet från denne GM, bland annat försökte jag före rättegången ”locka”/stödja fler att träda fram genom att berätta om fallet (anonymiserat) i denna intervju i lokaltidningen Nerikes Allehanda. Tyvärr gjorde inga det. Men så sent som för någon månad sedan såg jag på aktuell sexsajt en annons där en kille sökte efter information om GM (det nickname han använde). Jag svarade att ”jag vet en del”, och i konversationen som följde visade det sig vara ännu ett brottsoffer. Han ville vad GM hette och befann sig för att själv ta tag i rättvisan. Jag uppmanade honom till polisanmälan och att jag då kunde hjälpa till med information om inte polisen själva kunde ta reda på saker och ting (jag ville inte bidra till privat rättsskipning), men tyvärr verkade inte brottsoffret intresserat av det.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

En kommentar till “Om kränkning och brottsoffers upprättelse”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *