Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?



I november skrev jag ett blogginlägg med titeln ”Att tystna eller inte, det är frågan”. Det handlade om en del av mina tankar efter det mordbrandsattentat som jag utsattes för i början av september. Då visste jag inte så mycket om det, mer än att gärningsmannen hade lämnat kvar bensindunken på platsen. Attentatet har påverkat mig oerhört mycket, och påverkar mig fortfarande dagligen.

Jag funderade då på en omstart för bloggens huvudtema med social- och drogpolitisk inriktning, men det är bara att acceptera att det inte går. Bloggen med det temat har nått vägs ände. Det är inte bara det att tillvaron kunde vara bättre rent mentalt, det är också det att attentatet har medfört att den åsiktskorrigering jag genomgått under en tid ytterligare har skruvats till så att en del som jag skrivit tidigare kan jag inte stå för längre, men det är även allt tydligare att de åtgärder som vissa aktörer har vidtagit för att gynna sig själva har inverkat menligt på min möjlighet att nå en läsekrets.

I begynnelsens tid startade jag den här bloggen för att dela med mig av min tillvaro, det blev en hel del knark och sex. Sedan gled bloggen allt mer över mot kritik av hur beroendevården fungerade, och hur politiken på det området fördes på ett sätt som jag ansåg var fel. Mitt mål blev att med mina texter bidra till minskat lidande och minskad problematik på området. Oavsett om jag granskade myndigheters droginformation i skolan, utspelen i Almedalen eller kommenterade forskning och dagshändelser, så var det med målet att minska lidande. Och allt för många gånger har jag tvingats att skriva om vänner och bekanta som under åren fått sina liv avslutade i förtid.

I början av veckan fick jag beskedet som blev droppen för mina tankar om att fortsätta avhandla saker och ting inom bloggens huvudtema. Örebropolisens Peter Springare beslutade att lägga ned förundersökningen om grov mordbrand.

Visst är det så som framgår av polisens beslut, det har funnits misstänkta. Nationellt forensiskt centrum identifierade spår på bensindunken, spår som gick till en identifierad person i Stockholm. Jag tillfrågades om jag kände till ett namn (XX) och sedan kallades jag till polisen och fick se bilder på XX. Men jag kände inte igen personen, och därmed lade polisen ned förundersökningen. Sedan har jag begärt ut det material som polisen har, och det jag ser i det ställer en del frågor som jag förmodligen kommer att återkomma till här när jag ställt dem till polisen.

Men hur kommer det sig då att en bensindunk som tillhör en person i Stockholm används i ett mordbrandsattentat i Örebro?

Redan från början hade jag mina misstankar om att det handlade om mina åsikter, inte för att jag misstänkte dem som jag gått hårt åt i bloggen tidigare (t ex IOGT, RNS, Socialstyrelsen etc) utan det handlade om andra tankar. Det handlade dels om att jag anser att harm reduction inte är den viktigaste politiska frågan för att komma till rätta med våra höga dödstal inom narkotikaområdet, dels att jag anser att de organisationer inom området som uppbär skattemedel på flera miljoner årligen ska göra skäl för dem och att jag dels anser att vi inte ska ha fri tillgång till narkotika. Det var frågor som jag skrev om på olika sätt under 2017, och precis före mordbranden publicerade jag 4 granskande texter av ett par organisationer i Stockholm. Jag kommenterade även de oegentligheter som ägt rum i Brukarföreningen, med allt från återkrävda bidrag till konkurs.

Det var dumt, det är organisationer som har rätt stort gillande, och t o m aktivt stöd av drogområdets ledande forskare vid Malmö Universitet med tillhörande politiskt anhang, där falska individer har valt ”fel sida” i de strider jag haft med dessa organisationer sedan några år. Men någonstans utifrån ovanstående tror jag man måste börja för att förstå hur någon kunde vilja utföra ett mordbrandsattentat mot mig, alla andra uppslag och misstankar som fanns som alternativ i början har visat sig vara dödfödda/felaktiga.

Dessutom har det från särskilt en organisation, Brukarföreningen, bedrivits en kampanj mot mig sedan flera år, mestadels internt men då och då på senare tid öppet på Facebook t ex när någon har rekommenderat inlägg från mig. Kanske har det haft sin betydelse? Så sent som förra veckan fick jag ett meddelande med ett skärmdump på hur ordföranden där uttryckt sig om mig, inte särskilt positivt. Det sorgliga i det hela är att jag för att stötta det kollektivet t o m valt att vara tyst om vissa saker som berör deras behandling (LARO, metadon och buprenorfin-utdelning). Den behandlingen kritiserades av KRIS, och tyvärr valde jag att kritisera KRIS trots att de har rätt i en hel del saker, men jag gjorde det för att jag trodde att det var rätt och delvis för att vinna gillande i vissa kretsar. Så vem vet, kanske bet jag mig själv i svansen. En skillnad mellan KRIS och t ex LARO-behandlingen är att KRIS arbetar med att ändra livsstil och behandla bort ”kriminellt tänkande”, och kanske har det betydelse i det stora hela när man tänker på vad som hänt mig.

Så, i stort sett alla inlägg som handlat om drogområdet är borttagna. Bloggen kommer finnas kvar, men det blir framöver nog enbart inlägg om psykiatrin, och så kanske mitt nya intresseområde, kriminalpolitik. Om den finns en hel att säga och en hel del intressant att börja grotta i för någon som mig; brottsoffer med aspieg förmåga att ta sig an ett område. Men innebär inte det att jag sviker dem som jag velat hjälpa och de som hört av sig om att bloggen haft en positiv inverkan för dem (och det är trots allt en del som gjort det), och även att jag indirekt säger ”låt dem lida och låt dem dö”? Kanske det, men går det inte så går det inte, och när t o m vår demokratiminister Alice Bah Kuhnke uttalar sig om att vi som arbetar sakpolitiskt inte behöver samma skydd och stöd som t ex journalister och partipolitiskt aktiva (apropå senaste tidens uppmärksamhet kring hot och hat i samhällsdebatten), då blir det givet det som hänt mig rätt självklart att inte sörja särskilt mycket över att lämna ett komplext och infekterat område åt sitt öde.

Så: här tar mitt ”drogpolitiska” engagemang slut. ”Det var kul så länge det varade”.

Bloggens förändring innebär för övrigt att jag kommer ta bort dem som har prenumererat på nya inlägg. Hur jag gör med mina kontakter i sociala medier kommer jag att behöva fundera lite på.

Over and out.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!

En kommentar till “Hur hamnar en bensindunk från Stockholm utanför en lägenhet i Örebro?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *