• magnus.callmyr@gmail.com

Om Norges narkotikapolitiska reform. Vad är sant?

Om Norges narkotikapolitiska reform. Vad är sant?

Ett stort problem inom drogområdet är att fakta inte präglar vare sig debatt eller praktik. Jag har tidigare fokuserat en hel del på det, men inser att det är meningslöst och något som ska nedprioriteras från min sida framöver. Detta till trots så kommer detta inlägg handla om fakta och kategoriseras under ”Bättre fakta”.

I mina tidigare texter på temat ”bristfällig eller ohederlig fakta” har jag fokuserat på försvarare av nuvarande politik/förespråkare av restriktiv/repressiv narkotikapolitik samt offentliga lokala, regionala och statliga myndigheter, och låtit en hel del från ”den andra sidan” passera. Så tänker jag inte göra längre. Det är dock inte helt enkelt att granska och kommentera de båda sidorna eftersom båda sidor har tagit till åtgärder för att minska min insyn (som t ex blockning o dyl från deras Facebook-sidor).

Det har väl i veckan knappast undgått någon som är intresserad av drogområdet att något håller på att hända i Norge beträffande deras narkotikapolitik. Många aktiva i debatten har gått bananer på sociala medier och annorstädes. Särskilt inom sidan som kritiserar dagens narkotikapolitik har det jublats, t ex på det forum där skärmdumpen kommer från med ett av de inlägg om Norge som möter jubel.

Ledartröjan i detta jubel har nog fd folkpartipolitikern Adam Cwejman, nuvarande ledarskribent hos Göteborgs-Posten, ryckt åt sig genom ledaren ”Norge visar vägen i narkotikapolitiken”. Den är ungefär lika saklig som en del av Adams tidigare inspel i drogområdet har varit (enligt min minnesbild). Det är alltså inte särskilt hög kvalitet på den texten. Men det är ju som det brukar när många tyckare, särskilt politiker och ledarskribenter, tar sig an drogområdet, de slåss om ledartröjan i att vara osaklig.

När jag fört fram övergripande kritik mot aktuell ledarartikel har jag mötts av mest oförstående och en del ogillande (”jag ska ju vara på ‘den sidan'”), helt i linje med att ”båda sidor” ofta struntar i fakta och en djup och bred bild så länge det helgar ändamålet. Så låt oss gå igenom Adams ledartext.

Det går åt skogen för Adam redan i ingressen; ”Ett enigt Storting har i Norge röstat igenom en reform som i praktiken avkriminaliserar narkotika.” Nixpix, det har man inte. Jag förstår att Adam/GP vill att det ska vara så, och i vissa kretsar ska man ju aldrig döda en bra story genom att ta reda på fakta. Det som hänt är att politiker i Norge i samband med budgetarbete gått ut med att man är överens om att lägga förslag om en förändring av narkotikapolitiken, läs mer här på norska. Hur den kommande reformen som stortinget i Norge ska rösta om längre fram ska se ut är det ingen som vet, mer än att det verkar som att det blir en satsning på ”drogdomstolar” och utbyggd beroendevård för dem som har beroendeproblematik. Vad som händer med övriga är än så länge oklart.

Adams brödtexten tar sedan avstamp i den komplicerade och komplexa frågan om narkotikarelaterade dödsfall. Men det är den så klart inte i Adams värld utan i stället slår han fast att de är ”Tragiska dödsfall som hade kunnat undvikas”, och med det avfärdar Adam/GP den restriktiva narkotikapolitiken. Problemet är dock bara att det inte stämmer, ”de tragiska dödsfallen” hade inte kunnat undvikas med en annan narkotikapolitik, en del av de tragiska dödsfallen hade kunnat undvikas med en annan narkotika- och socialpolitik. Hur stor del är det ingen som vet eftersom det är en komplex och komplicerad fråga. Den dagen aktiva politiker, och andra opinionsbildare som journalister mm, sätter sig in i drogfrågan och avslöjar osanningar som ovanstående kommer uttalanden av det slaget vara en del av den backlash som kommer att komma för den narkotikapolitiska kritikerkåren. Det lovas effekter hit och dit men det är allt för sällan underbyggt av fakta.

Adam redogör sedan för reformen, trots att den inte på långa vägar ens är formulerad som ett förslag. Men han siar om att den är:

”Den stora förändringen, vilken är kärnan i hela reformen, är att gå från straff till rehabilitering för missbrukare. I bakgrunden till beslutet finns insikten att en narkotikabrotten utgör en stor belastning på rättsväsende och kriminalvården. Målet är därmed att avlasta rättsväsendet för att därigenom kunna prioritera om polis- och domstolsresurser till annat.”

Adams siande är inte helt ute och cyklar som länken ovan till den norska tidningsartikeln visar. Men det finns ett par svagheter i resonemanget. Dels är jag är kritisk till beskrivningen av såväl Norges som Sveriges narkotikapolitik, att den är fokuserad på straff i stället för rehabilitering, så som vår narkotikapolitik ofta beskrivs av kritikerna. Det är inte helt rättvis/korrekt beskrivning, även om vi har kriminaliserat bruket/användningen. Att påskina att vi inte arbetar med rehabilitering är dock helt fel och oseriöst, vi har ju till och med tvångsvård… Vi skulle kunna göra mycket mer, men det handlar också om hur/vad man gör saker och ting och där har vi precis som andra länder en hel del i övrigt att önska vad det gäller beroendevården.

Vi har även vissa brister vad det gäller den skadelindrande delen av vår narkotika- och socialpolitik, men det är inte detsamma som att politiken fokuserar på straff. Vården skulle kunna vara mer utbyggd och bättre, men det har många orsaker, och orsaker som jag tror handlar om annat än att eget bruk är otillåtet. Det övergripande problemet är dock ”tror” – det är ingen som vet särskilt mycket om effekterna av dagens politik och praktik. Det är därför en utredning vore bra.

Tillbaka till Adams text. Dels är jag kritisk till påståendet om hur mycket resurser som skulle kunna frigöras, ens om det fanns en garanti att en besparing till följd av avskaffat ringa narkotikabrott skulle gå till mer vård. Hur stora resurser som kan frigöras kan så klart en sådan utredning som jag föreslår kunna ta reda på. Men det är problematiskt att Adam utan att redogöra för hur stor summa vi pratar om påstår att [de ringa] ”narkotikabrotten utgör en stor belastning på rättsväsende och kriminalvården”. Det kanske är så att det är uttalanden från narkotikapoliser om att dessa ringabrott inte alls utgör en stor tids-/resursmässig belastning på rättsväsendet som stämmer. Och kanske är det så att påståenden om att andra brott klaras upp till följd av ”ringalagen” stämmer, som mängdbrott typ stöld vilket allmänheten är intresserad av att få bättre uppklaring av. Frågan är hur politiker skulle ställa sig om denna aspekt klargörs, det vet vi inte. Oavsett vad är det är lite märkligt att Adam vet att detta är en ”stor” belastning utan att någon utrett hur det ser ut.

Det man vet är dock att dessa ringa narkotikabrott, för användning, inte utgör en stor belastning på vare sig domstolarna eller kriminalvården då den allra vanligaste påföljden för ringa narkotikabrott är strafföreläggande respektive åtalsunderlåtelse (böter). Totalt fanns det i Sverige 25 828 domslut år 2016 som rör ringa narkotikabrott, i fem (5) av dessa fallen blev domslutet fängelse (och då vet vi inte hur omständigheterna ser ut i de fallen). Så det är rätt uppenbart att Adams påstående inte håller.

Problemen med GP:s ledare slutar dock inte där. Adam skriver om motiveringen till Norges (ev) omläggning av politiken:

”Personer som är missbrukare har ofta många olika psykosociala problem, det kan röra sig om en tuff uppväxt, psykisk sjukdom, svåra trauman och ett livslångt utanförskap. För dessa personer är missbruket ett sätt att självmedicinera och drogerna gör dem kemiskt beroende. Ett kemiskt beroende bryts med medicinsk behandling – inte straff.”

Om vi bortser från det problematiska i att Adam använder stigma-ordet ”missbrukare” så förenklar Adam orsaker till problematisk droganvändning. Den typen av förenkling är ohederlig om vi ska utreda hur problematisk droganvändning (tidigare kallat missbruk) uppstår. Forskning visar till exempel på hur sociala omständigheter spelar in för utvecklingen (kompisgäng, flick- och framför allt pojkvän, läs gärna professor Bengt Svenssons böcker som avhandlar detta, t ex boken Heroinmissbruk) till kemiskt beroende. Forskning visar även att individuella biologiska egenskaper spelar in. Att argumentera med förespegling om ”så här förhåller det sig” och så här kan vi nå en vinst på grund av att det förhåller sig så när man inte redogör för hela den kända problembilden är inte särskilt seriöst.

För övrigt är inte påståendet att ”ett kemiskt beroende bryts med medicinsk behandling” korrekt. Det kemiska beroendet (som yttrar sig i mer eller mindre svåra/obehagliga abstinenssymtom) går över efter en relativt kort tid och behöver i de allra flesta fall inte medicinsk behandling. Det är särskilt opioider som ger mycket svåra symtom vid ”avtändning”, vilket tillsammans med att en del människors biologiska struktur (som belöningssystem vilket påverkar abstinenssymtomen) verkar kunna vara mer eller mindre sårbart.  Det är bland annat därför en del kan behöva livslång substitutionsläkemedelsbehandling (LARO) vid opioidberoende. Förutom att det i sig kan ses som ett nytt beroende (av en medicinsk behandling, med allt vad det innebär) är det enbart för just opioiderna, inom narkotikaområdet, som forskningen kunnat hitta fungerande substitutionsläkemedel. Och det har sin betydelse för debatten om avkriminalisering.

Adam Cwejman kommer efter det misslyckade försöket att motivera en avkriminalisering med slarvig faktaåtergivelse om hur beroendeproblematiken fungerar in på favoritargumentet för många som vill avkriminalisera – ”följ Portugal”, och att det är det som Norge nu gör. Det har nästan alltid blivit så, över hela världen, att när ändring av narkotikapolitik debatteras så kommer argumentet ”Portugal” upp, typ ”Portugal avkriminaliserade och se hur bra allt blivit”. Jag är inte oskyldig till att ha använt åtminstone likartad argumentation vid tillfälle, men det är en argumentation som brister och om jag skulle argumentera för avkriminalisering idag skulle jag inte använda ”Portugal”-argumentet. Anledningen är att det är ett relativt svagt argument för en avkriminalisering.

Det Portugal gjorde lagstiftningsmässigt var att ändra lagstiftningen så att den som ertappas med att använda narkotika måste inställa sig vid en särskild ”drogdomstol” bestående av en jurist, en läkare och en socialarbetare för att ”diskutera” behandling. Den som använder narkotika i Portugal kan fortfarande dömas, det vill säga det är fortfarande en legal hantering av narkotikaanvändning i Portugal trots att det från vissa påstås att så inte är fallet (mer info från Portugals myndigheter finns här).

Som argument för avkriminaliseringen hävdas det ofta att effekten av avkriminaliseringen i Portugal var att dödligheten sjönk kraftigt och HIV-smittan minskade mycket kraftigt. Ingen har dock visat hur detta samband ser ut. Frågan är om det ens finns. Och frågan är om de effekterna är överförbara till Sverige (eller för den delen Norge). därav är argumentet ”Portugal” svagt i debatten om avkriminalisering.

För att förstå vad som hänt i Portugal behöver man ta hänsyn till ett antal faktorer. Den första är Portugals historia med ett ”underutvecklat”, fattigt och ojämlikt, totalitärt samhälle som sedan genomgick en demokratisering och liberalisering (relativt sett) där en effekt var relativt omfattande problematisk narkotikabruk. Den andra är att intravenös användning av framför allt heroin blev/var det stora drogproblemet i Portugal. Drogkulturen spelar roll.

Så här ser t ex profilen på Portugals droganvändare ut (utifrån vilken huvuddrogen var vid behandlingsstart):

Motsvarande bild för Sverige är:

Den tredje är att avkriminaliseringen sammanföll med en kraftig utbyggnad av vårdsystemet i Portugal med bra tillgång till sprutbyte (har haft betydelse för spridning av blodsmittor som HIV) och relativt bra tillgång till substitutionsbehandling (metadon och buprenorfin) vid opioidberoende (läs heroin). Den fjärde faktorn är hur statistik samlas in, och då är bland annat antalet/andelen obduktioner av dödsfall viktigt. Sverige (blå kurva) har alltid genomfört en större andel obduktioner än Portugal (röd):

Oavsett hur mycket antalet/andelen obduktioner (vilket är en ”tvistfråga”) spelar in för dödstalen så är det ”enkelt” att få ner antalet dödsfall med t ex utbyggd substitutionsbehandling (metadon och buprenorfin), när det gäller opioidanvändning t ex heroin (nedan ”Morfin (6-AM)”), med läkemedlen.

Studerar man sedan, som komplement till ovanstående bild av drogkulturen i Sverige, resultat av svenska obduktioner med vilka preparat som förekommit i samband med våra (höga) dödstal (enligt en hierarkisk ordning från vänster till höger vad det gäller bedömd betydelse för dödsfallet) ser man dels att en inte oväsentlig andel av dödsfallen beror på droger som inte kan behandlas med metadon/buprenorfin och dels att intag av dessa substanser i sig under vissa förutsättningar kan leda till döden:

Detta innebär dels att frågeställningen om narkotikarelaterad död inte är enkel och att det inte är en given väg till lägre dödstal bara genom att ”följa Portugal”. Det spelar roll att våra drogkulturer skiljer sig en del från varandra.

Svaret är inte ens så enkelt som ”det är bara att bygga ut behandlingen med metadon och buprenorfin”. Det skulle kunna ge en del effekter på dödstalen, men det skulle även öka läckaget av metadon och buprenorfin. Och inte ens genom kraftig utdelning av motgiftet Naloxon (som skulle kunna, dock ingen garanti, ha verkan på dödsfallen från de fyra substanserna till vänster på listan ovan) är det säkert att antalet dödsfall skulle minska då det måste vara någon tillgänglig som kan ge motgiftet när den dödliga överdosen inträffar. Hur stor andelen är av dessa dödsfall där detta skulle ha varit en möjlighet är det ingen som vet, jag har t o m frågat en i debatten aktiv professor utan att denne kunde svara. Men visst är det så att en del av dödsfallen skulle kunna undvikas på detta sätt.

Samma effekt kan en kraftig utbyggnad av så kallade konsumtionsrum dit den som använder narkotika kan gå för att inta narkotika på ett ställe där det finns sjukvårdspersonal tillgängligt. Hur många som vill inta sin drog på detta vis och hur mycket det skulle få ner dödstalen är det ingen som vet, inte heller kostnaden för att etablera dessa enheter ställt i relation till annan kostnad som sjukvården behöver för att rädda liv etc. Jag betvivlar dock att det är särskilt många landsting som är beredda till denna investering på en tillräckligt stor andel av Sveriges orter för att det ska få ett så stort avtryck i statistiken som en del debattörer åtminstone vill ge sken av.

Sammanfattningsvis: saker och ting är inte så enkla som en del vill ge sken av och om vi ska debattera dessa frågor är det bra om det sker seriöst och så ärligt som möjligt. Givet debatten de senaste dagarna verkar det svårt.

Fotnot: Här finns en bra artikel med en norsk forskare som är tydlig med att saker och ting är inte så enkelt som en del påstår. Här kommenterar en svensk forskare inte riktigt lika insiktsfullt och neutralt.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

Lämna ett meddelande