• magnus.callmyr@gmail.com

Om konsumtionsförbudet mot narkotika och lagstiftningen om ”ringa narkotikabrott”

Om konsumtionsförbudet mot narkotika och lagstiftningen om ”ringa narkotikabrott”

Då och då poppar det upp någon debattartikel där avkriminalisering av narkotikaanvändning berörs. Dvs att avskaffa den del av narkotikabrottslagen som avser ett personligt bruk (2 §).

Jag har själv argumenterat för det i några olika sammanhang. Dels i någon vanlig debattartikel om vad som behöver förändras inom narkotikapolitiken, och dels i någon debattartikel om hur vi kan minska problemen som omger de nya psykoaktiva substanserna (NPS, tidigare kallat nätdroger). Ibland har jag ersatt den argumentationen med förslag på att vi måste utreda om ”ringalagen” verkligen åstadkommer den den syftat till att åstadkomma – en lägre narkotikaproblematik.

Senast jag såg förslag på avkriminalisering av den egna användningen var i en debattartikel författad av debattörerna, och fd tjänstemännen inom narkotikaområdet, Björn Fries (även tidigare politiker för S och V) och Christina Gynnå Oguz. De skriver:

”Vi är mot legalisering av narkotika och för avkriminalisering av eget bruk. Vi vill betona att avkriminalisering inte är samma sak som att tillåta användning av narkotika. En avkriminalisering av eget bruk skulle innebära att det inte längre vore en straffbar gärning att ha använt narkotika.”

De föreslår i stället tvångsvård för den som använder narkotika (som det måste förstås; oavsett om denne har en problematisk användning eller inte).

Vänsterpartiet har haft en avkriminalisering av narkotikaanvändning som en del av sin politik under lång tid. Liberalerna hade det uppe på sin landsstämma nyligen, efter ett förslag från den socialpolitiska arbetsgruppen. Förslaget röstades dock ned på stämman med klar majoritet, men enligt uppgift från politiker som närvarade beslutades om införande av tvångsvård för den som ertappas med narkotikaanvändning.

En viktig instans på Liberalernas landsmöte som var motståndare till förslaget var partistyrelsen som förde fram att ”kriminalisering minskar risken för att unga prövar narkotika”.

Ändå är det ofta just från ungdomshåll som förslagen att avkriminalisera, eller för den delen legalisera, kommer. Sedan en tid har Liberalernas ungdomsförbund drivit frågan och så även Centerns Ungdomsförbund, och båda ungdomsförbunden har föreslagit en legalisering av cannabis. Men en debatt likt den i Liberalerna har inte förekommit i Centern.

I den Facebook-status från en narkotikapolis (Lennart Karlsson, tillika även ordförande i Svenska Narkotikapolisföreningen) som jag nämnde i mitt föregående inlägg tas även den pågående debatten om avkriminalisering av den egna användningen upp. Lennart Karlsson skriver:

”Majoriteten av de problem jag ser är på ett eller annat sätt kopplat till alkohol och narkotika. Att i det läget ha politiker som vill avkriminalisera bruket av narkotikan(och därmed plocka bort ett avgörande verktyg för ingripande mot unga) är inget annat än en stor skandal. Att påstå att polisens ingripanden orsakar problem (och att det åtgår extremt mycket resurser till dessa ingripanden) är en sjukt oärlig verklighetsbeskrivning. Sanningen är den motsatta. Det ingrips inte ens i ett par procent av alla möjliga ärenden en fredag-lördagskväll. Jag skulle kunna fylla flera SL-bussar själv!!

Vi behöver inte ha mer tillåtande.”

Förutom att motiveringen till att använda de ofta otäcka nya psykoaktiva substanserna ofta är att det är olagligt att använda det som klassats som narkotika, och att det då leder till att användare råkar ut för otäcka skador av okända/obeprövade NPS-preparat eller till och med dödsfall, och att en avkriminalisering då förmodligen skulle slå undan benen för en del av den efterfrågan, har jag använt argumentet att lagföring orsakar problem för den som använder det (dvs det som Lennart skriver om ovan som en oärlig verklighetsbeskrivning).

Jag håller inte med Lennart om att den är oärlig eftersom jag har ärliga syften med min argumentation. Det jag menar med min formulering är att det medför olika slags problem att bli fälld för ringa narkotikabrott, det kan vara allt från problem med att få körkort, resa utomlands till att få jobb då arbetsgivare använder sig av utdrag från belastningsregistret. Arbetsgivare kan välja bort en arbetssökande på grund av genom aktuell lagstiftning dokumenterad tidigare narkotikaanvändning, som i sig inte ens behöver ha varit problematisk (tidigare kallat missbruk) eller ett beroende. Drabbas man på det sättet kan det till och med medföra svårigheter att lämna ett drogberoende bakom sig då det enligt min syn, och kunskap, behövs en meningsfull tillvaro när inte drogerna kan bedöva/förändra tillvaron. Och ett jobb kan vara/är en viktig del av en meningsfull tillvaro, direkt eller indirekt.

Detta har varit mina argument, så har jag resonerat. MEN. Det går inte att komma ifrån det Lennart, som mycket erfaren och vad jag förstår kompetent polis, skriver att enligt honom så är ”ringalagen” ett ”avgörande verktyg för ingripande mot unga”. I tillägg till det känner jag även en hel del äldre som åtminstone hävdar, t ex vid den viktiga ”konsekvenstavlan” under socialpedagogisk behandling, att ringa-lagföringarna har haft betydelse för motivationen att sluta med problematisk användning/söka och ta emot vård för beroende. Jag känner även till personer som hävdar att ringalagstiftningen varit det som avhållit dem från att börja använda narkotika. Dessa delar har jag inte talat så mycket om tidigare, vilket varit lite oärligt men en del av den sakpolitiska struktur som jag befunnit mig inom tidigare, så jag har prioriterat ned dessa argument även om jag trots allt nämnt dem då och då. I de fall jag har propagerat för en utredning av lagstiftningens konsekvenser har jag oftast nämnt även dessa argument som ett skäl till varför lagstiftningen behöver utredas.

Jag menar att det övergripande målet med vår narkotikalagstiftning måste vara att den ska vara en del av det som ska syfta till att minska skadorna av narkotika. En kommande utredning bör klargöra hur resultatet av narkotikabrottslagens 2 § ser ut. Utredningen bör klargöra såväl hur en lagföring påverkar individens olika möjligheter som hur lagstiftningen möjliggör för polisen att bedriva det som Lennart Karlsson tar upp, likväl som hur alternativen ser ut för att till exempel möjliggöra ”tidig upptäckt”.

Ett annat argument som ofta framförs mot ringalagen är att samhället (polisen) inte ska lägga sig i vad vi gör med våra kroppar. Det är inte ett acceptabelt argument anser jag givet min syn på samhället, att en viktig funktion för ett värdigt samhälle är att skydda medborgarna så gott det går från onödig skadeverkan. Att narkotika kan ha skadeverkan tror jag är oomtvistat. Det senare gäller inte minst våra ungdomar t ex avseende hjärnans funktioner under den biologiska utvecklingen. Det är mycket möjligt att samhället kan utföra denna skyddsverkan utan att det är polisen som arbetar mot faran för individen som använder narkotika, om det är möjligt och hur det skulle kunna se ut blir en uppgift för en kommande utredning att ta reda på.

Jag har vidare tidigare kritiserat att det är polisen som utför socialt arbete, till exempel att det är polisen som jobbar med tidig upptäckt/tidiga ingripanden. Samtidigt känner jag ett tvivel inför om socialarbetare klarar av att utföra det arbetet och verka i de miljöer som poliser ibland måste arbeta i vid ingripanden mot narkotikaproblem. Och givet hur det sociala arbetet allt för ofta används som en budgetstötfångare med märkliga nedskärningar om inte våra lokalpolitiker är ”vakna” vid budgetsammanträden är det likväl en fråga om vi kan avstå från att en instans som polisen har en ”socialt arbete-funktion”. Det är många olika frågor som behöver utredas mer om vi ska få en bättre socialpolitik och minskade narkotikarelaterade problem. Frågeställningarna är inte så enkla som de kan synas vara. Och det är lite synd att debattartiklar sällan medger utrymme att beröra alla frågor som berörs av till exempel ett krav på avkriminalisering. Det borde finnas ett utrymme utöver partipolitiken att diskutera dessa frågor!

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

6 reaktioner på ”Om konsumtionsförbudet mot narkotika och lagstiftningen om ”ringa narkotikabrott”

Lennart KarlssonPublicerat den  9:59 e m - Nov 28, 2017

Återigen ett balanserat och sakligt inlägg. Jag kan inte svara för alla poliser i hela landet. Men jag kan nog gissa mig till för de flesta av alla natkotikapoliser jag känner så tänker man som följande.

1. Straffet och dess konsekvenser avskräcker kanske några, men saknar sannolikt någon större betydelse annat än på marginalen.

2. Polisingripandet(och dess efterföljande effekter. besvikna föräldrar, frågvisa socialtjänstemän, ev vårdkontakt mm etc ) har sannolikt också en avhållande effekt. Och de efterföljande konsekvenserna blir ofta, men inte alltid, att någon som är på väg in på ”fel spår” kan få kraften att vända om.

3. Att böta eller pricka den som vill göra rätt och försöka förändra känns generellt fel( även om motsvarande böter och noteringar i brottsregister iofs hamnar där av en mängd olika anledningar när man är ung. Snatterier, stölder, skadegörelse mm)

4. Det väsentliga för mig är att polisen har den legala rätten att med tvångsmedel kunna ingripa. Polisen är den myndighet som har den bästa förmågan och som rör sig i miljöerna.

Socialtjänsten har inte resurs, erfarenhet, utbildning eller förmåga. Dessutom ska sociala myndigheter så långt som möjligt undvika tvång. Att lägga på dem ett ansvar med så stort mått av tvångsmedel kan rekylera mot hela grundfundamentet i deras verksamhet.

Slutkläm: Det är själva VERKTYGET jag desperat försvarar. Inte påföljden. Jag skulle kunna tänka mig en mängd olika påföljdsalternativ som inte är eller upplevs som stigmatiserande, och som inte är/eller upplevs kontraproduktiva. Där anser jag det vara fullt befogat att utreda nya möjligheter. Effekten av ingripandet får aldrig stå i motsats med dess avsikt.

    adminPublicerat den  1:45 e m - Nov 29, 2017

    Tack för att du tar dig tid och delar med dig av hur du tänker! Mycket intressant, och lärorikt! Skulle vara så intressant med en utredning som fångar upp fler tankar från er poliser (och för att inte få en massa onödig kritik och för att vara övertydlig – även från andra inblandade grupper = brukare/användare, individer med beroende gärna pågående och avslutat, anhöriga, socialarbetare mm). Jag vet att du representerar många poliser genom ditt ordförandeskap men skulle ändå vilja höra fler enskilda polisröster!

    FranzPublicerat den  2:31 e m - Nov 29, 2017

    Jag skulle vilja kommentera de punkter du tar upp, Lennart:

    1. Här är vi helt överens och detta har även hävdats av internationella studier som pekar på att bruket inte tycks påverkas nämnvärt av förändringar i narkotikalagstiftningen.

    2. Jag anser att det är rimligt att anta att många som ”vänder om” för att de utsatts för diverse otrevliga konsekvenser helt enkelt gör det för att dessa har haft en så pass negativ effekt på deras liv. Det blir lite som statlig aga, där ”barnet” försöker undvika mer stryk. Personligen tycker jag inte att det är ett lämpligt sätt att hantera situationen och man riskerar att alienera människor genom att skapa en ”vi-mot-dem”-attityd. Jag vill också påpeka att bruket återfinns inom alla ålderskategorier, även om unga möjligen inte alltid är lika diskreta med sitt bruk.

    3. Du nämner snatterier, stölder och skadegörelse som andra anledningar till böter och prickar, men dessa är brott som drabbar tredje man, till skillnad mot det egna bruket. Man kan naturligtvis hävda att ett problematiskt bruk kan få nära och kära att må dåligt, men jag anser att man befinner sig på djupt vatten när man straffar människor för att de KAN hamna i en situation som KAN göra andra människor upprörda. Detta argument skulle kunna användas för många andra situationer som inte har med narkotika att göra.

    4. Att använda tvångsmedel mot folk som ägnar sig åt eget bruk ser jag överhuvudtaget inte som försvarsbart, såvida inte situationen är verkligt allvarlig och det kan bli frågan om tvångsvård (en åtgärd som i andra sammanhang används med stor försiktighet). Inte ens när vi talar om personer som uppvisar suicida tendenser är det vanligt att man tar till regelrätt tvång, men när det gäller narkotika så behöver det inte ens finnas ett påvisat problematiskt bruk. Vad gäller miljöer, så återfinns narkotika överallt – från utslagna hemlösa till välbärgade jurister. Jag kan dock tänka mig att man som narkotikapolis oftast stöter på eget bruk av narkotika bland socialt/psykiskt utsatta människor, men dessa borde i första hand bemötas med empati och förståelse, inte tvångsmedel.

    Jag vill dock utveckla det jag skrev i min post nedan, där jag menade att detta är inget som borde innefatta Polisen. Jag syftade då i första hand på när Polisen går in och utför tvångsåtgärder, inklusive avtvingade urinprov (något som kritiserats av bland annat FN), och hur detta riskerar att skapa en fientlig inställning till Polisen, rättssamhället och i förlängningen kanske även samhället i stort. Det är alltså Polisens roll i kriminaliseringen av eget bruk jag i första hand vänder mig mot. Om man istället avkriminaliserade det egna bruket, vilket om man ska se på en del andra länder kan bidra till att fler problematiska brukare vågar uppsöka hjälp, så kan jag tänka mig att Polisen fortfarande kan ha en viss roll vad gäller det här området.

    En del av problemet med den nuvarande lagstiftningen är att den bidrar till att skapa stigma. Vi ser det överallt i samhället, inklusive inom vården där man om något borde visa empati för de som lider av ett faktiskt problematiskt bruk. Nuvarande lagstiftning möjliggör regelrätt diskriminering av brukare och bland ”vanligt folk” hör jag alltför ofta kommentarer i stil med ”alla knarkare förtjänar en kula mellan ögonen”, en inhuman inställning som jag anser att den nuvarande linjen har bidragit till att fostra fram.

FranzPublicerat den  6:15 f m - Nov 29, 2017

Jag tycker att argumentet att staten inte ska ha större bestämmanderätt över en persons kropp än individen själv är fullt rimlig, men det jag i synnerhet vänder mig mot är att detta ska vara något som innefattar Polis. Problematiskt bruk är och har alltid varit en hälsofråga, som ofta bottnar i problem som inte har med droger i sig att göra, och att Polisen ska blandas in som något slags avskräckande strategi är väl närmast ett slags terrormetod, där man försöker skrämma folk till lydnad.

Att lagföra brukare, i synnerhet med tanke på att endast en minoritet av alla brukare någonsin utvecklar ett problematiskt bruk, är något som jag betraktar som ett sätt att offra människor som pjäser på ett slags narkotikapolitisk spelplan för att, som jag nämnde nyligen, försöka skrämma andra till att leva på det sätt de styrande önskar. Tillvägagångssättet är inkonsekvent – vi lagför inte människor med ätstörningar, vi lagför inte människor för att de dricker ett visst antal liter Coca-Cola i veckan, ingen skulle hota mig med fängelse om jag avsåg att bestiga berget K2, trots att en ansenlig del av de som försöker sig på det omkommer.

Hetsjakten på brukare bidrar till stigmatisering och utanförskap, vilket är fullständigt kontraproduktivt om man har för avsikt att minska det problematiska bruket. Huruvida terrorstrategin får vissa att låta bli droger får väl en möjlig framtida utredning visa, men det betyder inte i sig att den nuvarande linjen är försvarsbar. Som du själv har varit inne på tidigare, så är det inte bruket i sig som bör vara den centrala frågan, utan hur man minskar det problematiska bruket. Jag har svårt att se något som talar för att den nuvarande linjen bidrar med något gott i det sammanhanget.

    adminPublicerat den  2:01 e m - Nov 29, 2017

    Frågan om kroppslig autonomi tycker inte jag är helt enkel, jag är för individens självbestämmande så mycket som möjligt men sedan kommer även aspekter in som handlar om samhällets skyddsuppgift och skadelindrande ansvar (jmfr livräddande vård i samband med självmordsförsök t ex). Det är inte helt enkla avvägningar tycker jag, som samtidigt har bäring på narkotikaproblematik. Sedan är det som polisen LK skriver i sin kommentar fullt möjligt med olika slags påföljder om det visar sig att det finns ett värde i att ha kvar ”ringalagen”, jag vacklar som sagt var i frågan/mitt tänkande f n.

    Och, det är inte bara utifrån detta sammanhang utan en rad andra också, viktigt att samhället börjar agera för att minska stigmatiseringen och tillhörande utanförskap för många områden, däribland detta.

    Ang om nuvarande linjen bidrar eller inte till att minska den problematiska användningen så tycker jag det finns en del som talar för att nuvarande system ändå måste erkännas ha bidrag till det. Det går inte avfärda de som hävdar att de själva fått hjälp genom att bli lagförda för ringa. Sedan kommer det ändå koka ner till avvägningar och effekter som ställs mot varandra. Men om vi vill ha en seriös debatt om frågan måste vi erkänna även dessa vittnesmål.

Om Norges narkotikapolitiska reform. Vad är sant? |Publicerat den  8:44 e m - Dec 17, 2017

[…] Vi har även vissa brister vad det gäller den skadelindrande delen av vår narkotika- och socialpolitik, men det är inte detsamma som att politiken fokuserar på straff. Vården skulle kunna vara mer utbyggd och bättre, men det har många orsaker, och orsaker som jag tror handlar om annat än att eget bruk är otillåtet. Det övergripande problemet är dock ”tror” – det är ingen som vet särskilt mycket om effekterna av dagens politik och praktik. Det är därför en utredning vore bra. […]

Lämna ett meddelande