• magnus.callmyr@gmail.com

Att tystna eller inte tystna, det är frågan

Att tystna eller inte tystna, det är frågan

Bilden ovan är en bild på vad som förut var min lägenhetsdörr.  Den 2 september utsattes jag för ett mordbrandsattentat som kunde ha gått väldigt illa. Någon/några hatar mig så mycket att den/de var beredda att offra ett helt flerfamiljshus för att bli av med mig. Det är en tanke som får det att svindla lite.

Attentatet bestod av att någon hällde bensin över dörren, och in genom brevlådan, för att sedan tända på. När min granne hörde brandlarmet och öppnade dörren möttes han av vad han kallade för ”eldhav”. Nu gick det dock materiellt relativt bra på grund av att Nerikes Brandkår var på plats på osannolikt snabba 4 minuter.

Detta hat, och den rädsla som gärningen framkallade, gjorde att jag tystnade. Jag tystnade här på bloggen, och jag tvingades att tacka nej till ett par publika arrangemang.

Eftersom jag inte har några direkta/kända fiender så kan det handla om mina åsikter, om mina debattartiklar eller det jag uttryckt i bloggen, eller för den delen om mina granskningar. Så länge gärningsmän är fria är det ingen som vet vad det handlar om. Precis före mordbranden publicerade jag två rätt anmärkningsvärda granskningar, och jag hade ett par texter till på gång i anslutning (mer om bidragshantering men även om kopplingar till akademi och politik(-er) mm).

Faksimil från NA/utskrift

Jag själv anser att det är ett problem för demokratin när någon som bedrivit den verksamhet som jag har gjort med debattartiklar, blogg och bokförfattande drabbas av ett sådant här attentat. I normala fall hade fler opinionsbildare delat den synen. Hittills har det varit tyst dock, t o m tyst i media (förutom en liten nyhetsartikel i lokaltidningen på kvällen efter attentatet, men det är inte riktigt det jag menar).

Det är lite märkligt att läsa nyhetstexten, inte minst med tanke på att en nyhetsartikel aldrig kan förmedla känslorna av att bli utsatt för det som hände eller känslorna och tankarna kring vem av de personerna man/jag nu möter dagligdags som kanske är en gärningsman. Inte heller berättar en nyhetsartikel om hur det är att vakna på natten av mardröm där det brinner i ens lägenhet. Och den berättar inte heller om kostnaderna som blir när man inte kan bo kvar i sin lägenhet, eller hur dåligt en hemförsäkring ersätter det som förstörs av bensin och hur svårt det är att ersätta det och flyttkostnaderna när man inte har en inkomst från ett jobb.

Det är för övrigt intressant att hittills har det varit ett i stort sett obefintligt stöd från samhället, åtminstone har det många brister. Jag har dock själv vidtagit vissa skyddsåtgärder. Så borde det inte vara i en demokrati. Och så länge vi har det skattesystem som vi har så borde inte kostnaderna för detta, som inte är ringa för mig, vara mina att ta. Men det är de, åtminstone tills gärningsmännen är fällda.

Det är även intressant, givet den offentliga roll som jag haft och den betydelse för gärningen som det kan ha haft, att jag är exkluderad från regeringens nyligen antagna ”Strategi till det fria ordets försvar”. Där lyfts det enbart fram som ett demokratiproblem när partipolitiskt aktiva (dvs inte sakpolitiskt aktiva som jag), journalister i gammelmedia (dvs inte någon som jag som är verksam i kommunikationsformen blogg) och konstnärer hotas. Och då är jag inte bara hotad utan även utsatt för ett väldigt grovt brott. Men givet det intryck som den ansvariga ministern Alice Bääh Kuhnke (MP) ger rent kognitivt så kanske det inte är så konstigt att de ”skyddsvärda” objekten är begränsade till de jag nämnt. För mig består en demokrati av alla som deltar i den, inte minst av dem som aktivt deltar i den och försöker bidra till förändring och förbättring (vilket denna blogg till stor del handlat om, och mina debattartiklar till fullo).

Så det vi kallar för demokrati fungerar uppenbarligen inte på det sätt som jag har trott tidigare. Jag har försökt debattera det i gammelmedia, men det finns inget intresse när det inte är någon av de egna eller de av regeringen/riksdagen utpekade skyddsvärda individerna som drabbas. Vår demokrati, och skyddet av den, är som så mycket annat i Sverige, en chimär. Men uppenbarligen ska vi inte heller tala om det. Precis som jag i mina texter lyft fram att det är mycket inom det socialpolitiska område jag verkar inom som vi inte ska tala om.

Efter attentatet har jag länge tänkt att jag skulle tystna för gott, och då göra åtminstone någon/några (mordbrännare) nöjda med det. Därför har bloggen varit stängd sedan strax efter mordbranden. Men jag gillar inte riktigt att vara tyst. Så here we go. Again. Däremot har jag valt att låta en del av mina tidigare inlägg vara otillgängliga. Det blir en naturlig omstart för bloggen. Och kanske kommer det att ges anledning att återkomma till gärningsmän och vilka krafter som gynnat dem. Om det är som jag misstänker tror jag det kan bli väldigt intressant.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

3 reaktioner på ”Att tystna eller inte tystna, det är frågan

Kenneth ForsströmPublicerat den  3:32 f m - Nov 23, 2017

Fruktansvärt att någon går så långt (menar inte det som någon ordvits) ja det är fruktansvärt och fullständigt omänskligt beteende

FranzPublicerat den  4:00 f m - Nov 29, 2017

Vidrigt beteende av den/de som ligger bakom attentatet! Det gläder mig dock att du har börjat att skriva igen. Din röst behövs, något som attentatet tydligt demonstrerade.

Lämna ett meddelande