• magnus.callmyr@gmail.com

En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige

En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige

Jag har några gånger skrivit om mina egna erfarenheter av svensk psykiatri, om problemet med att få en fungerande hjälp. T ex här i inlägget ”Psykiatrihelvetet”, som är den benämningen jag använder om vården ibland. Det som hände efter det inlägget var dels att min anmälan till IVO om vad som hänt resulterade i att IVO uttryckte skarp kritik mot psykiatrin vid USÖ.

Och så skrev vårdcentralen en ny remiss tillbaka till Allmänpsykiatrin vid USÖ eftersom såväl min läkare vid vårdcentralen som vårdcentralens psykiatriker tyckte att min situation var värre än de klarade av.

Det första som hände var att jag träffade en psykolog som gjorde om professor Levanders utredning, som Allmänpsykiatrin först påstod inte fanns och sedan hittades, med samma resultat som professorns och samma konstaterade behov av kompletterande vård i form av samtalsterapi. Det andra som hände var att det krävdes en underskrift av min psykiatriker, förutom psykologens, på en remiss för att jag skulle få mer vård än medicinering, aka samtalsterapi. Det som det sedan sommaren 2015 konstaterats att jag har behov av. Men eftersom det rådde brist på psykiatriker vid Universitetssjukhuset försökte min vårdcentrals-psykiatriker skriva under den remissen, det gick inte.

Så efter många om och med skulle jag till slut få träffa min nye psykiatriker igår den 30/7. Det fick jag inte, det var en hyrläkare/hyrpsykiatriker, som enbart var på plats i 2 veckor. Det blev min femte psykiatriker under ett års tid. Det är synd att jag inte spelade in samtalet eftersom det i sig skulle vara lärorikt och beskrivande för hur svensk psykiatri i katastrofläge ser ut.

Hon hade inte en aning om mycket. Framför allt hade hon inte en aning om att jag akut behövde en underskrift på en remiss för att få tillgång till den vård jag behöver. Så det blev ingen underskrift. Det är allvarligt, men kanske inte det mest allvarliga. För uppenbarligen finns det inte mycket information om mig i landstingets, region Örebro läns, journal, trots att jag haft kontakt med psykiatrin inom region Örebro sedan 1999.

Åter igen ställdes frågorna; ”Hur mår du?” (självmordstankar ibland, annars rätt uppgivet och hopplöst), ”Hur har din kontakt med psykiatrin sett ut från första början?” (jag redogör för kontakterna sedan 1998 med allt från allmänpsyk till beroendevård), ”Vad har du för utbildning?” (Civilekonom MBA och Socialpedagog), ”Jobbar du?” (Nej), ”När jobbade du senast?” (2015/16), ”Vilka jobb har du haft sedan du började jobba?” (ett flertal som jag berättade om), ”Hur länge har du som längst jobbat på ett jobb?” (beror på hur man menar), ”Hur ser din familjesituation ut, är du gift, har du barn?” (singel utan barn), ”Hur ser din kontakt med din mamma och pappa ut?” (mamma död sedan 1998 och pappa aldrig haft kontakt med), ”Vad gör du om dagarna?” (inte mycket, kollar Netflix, bloggar ibland), ”Jag ser att du berättat om sex, varför har du så många sexkontakter, och oskyddat sex, vad får du ut av det?” (gillar sex och tycker oskyddat är niceare), ”Tänker du inte på att du utsätter andra för fara?” (nej, det är väl deras ansvar att tänka på). Så gick samtalet, samma frågor om och om igen, som jag svarat på mängder av gånger.

Men det stannade inte där. Eftersom det finns en beroendeproblematik i bakgrunden kom igen frågorna om det. Och mitt svar blev samma som alltid, att jag numera, sedan 2006, knappt ens dricker alkohol, förutom till maten någon gång per år om jag blir bjuden. Men som vanligt blev det ”jag skriver en begäran om leverprover (för alkohol) och urinprov (för droger)”. Sist jag lämnade leverprover för alkohol var i december på uppmaning av vårdcentralspsykiatrikern, resultatet finfint. Och sist jag lämnade urinprov för narkotika var typ i våras på uppmaning av psykologen, självfallet rent. Det är inga problem för mig att lämna dessa prover igen, förutom att det är kränkande och förutom att jag undrar varför region Örebros psykiatri är mer angelägna om att tömma mig på kroppsvätskor än att ge mig den vård jag sökt.

Inte heller där stannar det. När allmänpsykiatrin överförde mig till vårdcentralen förra sommaren berodde det bland annat på att den utredning som professor Sten Levander (professor i såväl psykiatri som rättspsykiatri och fn gästprofessor vid Malmö högskola) inte kunde hittas. Som nämnts ovan. Det tog psykiatrikern upp igår igen – hon kunde inte hitta Levanders utredning. Jag svarade då att såväl den som det utlåtande, på 4 sidor, han gjorde inför min anställning vid RFHL som var grund för lönebidraget på grund av min autismspektrumdiagnos/Aspergers syndrom, finns inscannat. Och så här ser det följebrev ut som skickades till psykiatrin då, och som jag fick kopia på:

 

2015 har professorn skickat två ”utredningar”. 2015 skriver professorn att regionens vård haft stora brister då. Något som IVO också konstaterar 2017. Men nu finns inte dessa utredningar längre. Igen. Och inte heller kunde psykiatrikern hitta den utredning som psykologen gjorde i vintras. Antingen vill verkligen inte psykiatrin vid USÖ kännas vid mitt vårdbehov, eller så är det något riktigt allvarligt ruttet vid psykiatrin i Örebro. Det är som att psykiatrin vill få det till att jag hittar på, försöker bluffa. Det borde man inte känna som patient att man är anklagad för.

Efter att vi hade tjafsat om utredningarna en stund kommenterade läkaren att hon tyckte det inte stämde med min diagnos att jag kunde prata så mycket och så väl. Som om man inte skulle kunna prata och föra resonemang om man fått diagnosen Aspergers syndrom. Det gör att jag undrar om psykiatrin i Örebro har några som helst kompetenskrav på sina anställda. Men det var bara att svälja även denna kränkning. Inte minst eftersom nästa frågeområde var frågan om jag har rätt att vara sjukskriven eller inte enligt henne. Hon frågade då: ”Vad ska jag skriva som anledning till att du ska vara sjukskriven?”. Mitt svar var, ”Är inte det ditt jobb?”. Men det var det inte. Så jag förslog att det var svårt att ha en depression som allt för ofta innebär att allt är så svart och energilöst att jag undrar vad meningen med att leva är, och att det inte är helt enkelt att söka jobb under de förutsättningarna. Kanske blev det ett sjukintyg av det, eller inte, eller så blev det något av att hon nämnde att hon skulle se vad som stod på mina övriga sjukintyg. Jag vet inte. Och orkar inte riktigt bry mig, mer än om att jag tycker att det är katastrofalt att svensk psykiatri ser ut som jag berättar om ovan…

Så åter igen. Det är min bestämda uppfattning utifrån mina erfarenheter att vi behöver en psykiatrirevolution där vi blåser ut alla strukturer och merparten av den personal som finns i psykiatrin idag. Då, men först då, kanske vi kan få något som kan kallas värdig vård inom psykiatrin.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

En reaktion på ”En bild av svensk psykiatri i ”välfärdslandet” vi kallar Sverige

MarcusPublicerat den  7:28 f m - Aug 11, 2017

Det är beklämmande att läsa och tyvärr verkar det se ut på liknande sätt i större delar av landet, om inte hela..

Jag håller med till 100% om att det behövs en revolution inom psykiatrin, det är katastrofalt. Speciellt att inkompetensen är så hög.

Stå på dig och vet med dig att vi är många i samma situiation. All styrka till dig och för arbetet du gör med denna blogg.
Det inger hopp för många av oss som inte orkar ta striden själva.

Jag hoppas även innerligt att du får korrekt hjälp snart och kan komma till bukt med problemen!
Mvh Marcus

Lämna ett meddelande