Den okända drogrelaterade dödsorsaken: välfärdsstaten

Nyligen presenterade EU nya siffror över narkotikaproblematiken. Som vanligt ligger Sverige i absoluta toppen. Och de senaste åren när Socialstyrelsen presenterar sina dödsorsakssiffror i augusti har det ständigt slagits nya rekord i narkotikarelaterad dödlighet, nu runt 900 dödsfall per år.

Helt bortglömd i debatten är den alkoholrelaterade döden som enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister sedan länge är parkerad runt 2000 dödsfall per år.

Och så kan vi för sakens skull lägga till alla människor som inte finner någon annan utväg än självmord då dessa siffror ”går lite in i varandra”, det är ca 1500 individer och även det rätt så stabilt parkerat runt den siffran.

Den debatt som jag märker främst är den om de narkotikarelaterade dödsfallen, alla är överens om att siffran är för hög. I debatten förefaller det som att det står två sidor mot varandra, de som vill fokusera på skadelindrade åtgärder och de som fokuserar på substanserna och hårdare tag mot dessa. Jag själv står ”mitt emellan” och tycker att båda sidorna missar väsentliga punkter, något som jag skrivit om på bloggen några gånger och även debatterat  i Dagens Samhälle.

För att ytterligare komplicera ovanstående problematik har vi en situation med ständigt ökande antal problematiska droganvändare, även det omskrivet här på bloggen ett antal gånger. Likväl som en psykiatri som ständigt förekommer i media med exempel på ett systemhaveri. Läget är illa, katastrofläge brukar jag använda om alla dessa områden.

De senaste dagarna har jag funderat ytterligare på en aspekt som rör ovannämnda siffror och som jag kommit fram till är helt bortglömd. Till stor del handlar situationen om ett samhälle som är på fel spår rent allmänt och i synnerhet handlar det om välfärdsstatens kollaps, alternativt välfärdsstatens illusion och bedrägeri. Till mina tankegångar har även inlägget med bokrecensionen av 60-talets narkotikadebatt bidragit, att vi fortfarande i stort sett pratar om drogproblemet på samma sätt nu som då.

På sätt och vis tar mina tankar sin utgångspunkt i just 1960-talet, det var väl någonstans däromkring, inkl 70-talet,  som den svenska välfärdsstaten och ”bygget” av den hade sin glansperiod. Det som hände på beroendeområdet efter 60-talets misslyckande med harm reduction-åtgärden legalförskrivning var en massiv framväxt av en rad olika behandlingsinstitutioner, med deras glansdagar under 1980- och 1990-talet för att sedan med undantag av lite Milton-pengar på 2000-talet i stort sett falla samman där det som blev kvar var behandlingshem som en förlängning/avslut av fängelsestraff, tvångsvård hos SiS eller kommunal öppenvård, alternativt den sent utbyggda LARO-behandlingen (med som det verkar livslång medicinering). Och allt detta utan några som helst kvalificerade utvärderingar, förutom för LARO med internationell forskning som stödjer överlevnads- och livskvalitetsförbätting. Och detta med att inte utvärdera våra svenska behandlingsresultat gäller för övrigt även gäller den ”primära” svenska åtgärden mot narkotikaproblemet, kriminaliseringen av individen/narkotikaanvändningen.

Det kan se bra ut med alla olika vårdformer som finns. Vi kan (förledas att) tro att vården finns där om vi behöver den. Men givet all statistik över dödsantal och antalet individer med problem så verkar det inte så. Något är allvarligt fel, det är ett katastrofläge som sagt var…

För min egen del kom jag i kontakt med vården för min grundläggande problematik 1998. Då levde jag i föreställningen att vården fanns där. Och dessutom hade jag som alla andra svenskar fått lära mig att den svenska välfärden var bäst i världen. Och kanske är påståendet giltigt utifrån viss statistik, men statistik (och ”evidens”) i all ära, det är inte hela sanningen… Och för mig var det ingen sanning att ”vården fanns där för mig”, vare sig psykiatrin eller senare beroendevården. Jag fick en lång och krånglig väg, inlåst i samhällets olika välfärdssystem, precis som så många av mina vänner och bekanta som jag mött på vägen. Ett stort antal av dem är nu döda, trots den svenska välfärden och trots deras, i samtliga fall, kontakter med vården (en inte oväsentlig del av ”välfärden”). Själv har jag fortsatt att vandra lite i ingenmansland, varken död eller särskilt levande. Jag kan inte ge särskilt bra betyg åt välfärdsstaten.

För allt för många har välfärdsstaten visat sig vara en illusion. Eller om man så vill, en lögn skickligt marknadsförd av politiker och de tjänstemän som lever på välfärdens instanser. Den trygghet vi trodde fanns, den fanns inte. Och eftersom de flesta inte är särskilt rika så skulle vi inte ens om vi insett att välfärdsstaten inte håller vad den lovar kunnat köpa alternativ välfärd på den öppna marknaden. Jag brukar då och då säga att för mig hade det förmodligen varit bättre om vi inte haft världens högsta skattetryck och därpå följande illusion om välfärdsstaten. Hade jag tvingats ta mitt eget ansvar och skaffat mig mitt eget ”vårdskyddsnät” skulle jag förmodligen haft en kortare vårdresa och en bättre livssituation. Och detsamma gäller förmodligen många av de olycksbröder och -systrar jag har med liknande erfarenheter som mina. Dessutom tror jag att effekten av det egna ansvaret även skulle minska den andra inlåsningsmekanismen, stigma.

Det är något allvarligt fel på ett samhälle när så många dör, när så många lider och far illa i beroende och psykisk ohälsa, och så få lyckas ta sig därifrån. Och allt för många som tar sig därifrån gör det allt för sent och får en helt annan livskvalitet än vad som skulle kunna ha varit fallit om resan från ohälsa till ett fungerande,  produktivt och tillfredsställande liv varit kortare än vad den är.

Det är hög tid att tala mer om alla välfärdsinstanser som brister och i synnerhet att göra något åt dem. Tala om problemen har vi uppenbarligen gjort väldigt länge… det är dags för ”verkstad”. Men för att kunna göra något åt problemet behöver vi nog trots allt tala mer om att välfärdsstaten är en illusion och om vilka politiska alternativ som står till buds. Därefter kan vi påbörja ett nytt och förhoppningsvis bättre fungerande välfärdssamhälle i stället för en undermålig välfärdsstat.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *