Recension av ”Dogmer som dödar” (Verbal förlag)

dogmerSvensk narkotikapolitisk debatt är rätt märklig. För ett antal år sedan lät det från den debatterande sidan ”Får vi bara LARO (läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende) så kommer dödsfallen att minska kraftigt”, sedan lät det ”Får vi bara sprutbyte så kommer många liv räddas” och nu är melodin ofta ”Får vi bara naloxon så kommer dödsfallen att minska kraftigt”.

Den sida som är i opposition mot dagens narkotikapolitik sluter upp bakom dessa utsagor och kören blir rätt enstämmig och förenklad, för att inte säga enfaldig. Jag håller med till fullo om behovet av dessa insatser. Men svensk narkotikapolitik har så mycket större problem än bristerna rörande ovannämnda insatser. Och min övertygelse är att hur viktiga och nödvändiga de än är så kommer de inte att åstadkomma den dramatiska sänkning av dödsfallen som många tror.

Med denna inledande åsiktsdeklaration har jag läst den bok som kom ut igår, en antologi med titeln ”Dogmer som dödar – vägval för svensk narkotikapolitik” (Verbal förlag, Bokus, Adlibris).

Övergripande kommentarer

Boken handlar om att ett antal författare mer eller mindre attackerar dagens narkotikapolitik och mer eller mindre uttalat presenterar en del förslag till förändring. Förslagen kan sammanfattas till i huvudsak ”mildare riktlinjer för LARO och sprutbyte samt naloxonutdelning nu”. Det bygger man inte någon fungerande, livräddande och skademinskande narkotikapolitik på, även om insatserna av en del kallas för harm reduction.

Givet bokens titel skulle man kunna tro att boken presenterar vilka dogmer det är som ligger bakom att så många dör samt att vi får veta vilka narkotikapolitiska program vi har att välja mellan i det påstådda vägvalet. Men så är inte fallet. Kanske har ambitionen varit att presentera en mer sammanhållen tankestruktur men där misslyckas bokens redaktörer och upphovspersoner.

Man friskriver sig visserligen redan i inledningen från att presentera någon fungerande mer komplett narkotikapolitik, kanske såg sig bokens redaktörer därtill tvungna när de insåg att texterna inte svarar upp mot den ambitiösa titeln.

Fast får man en hel bok på sig kanske det är bättre att försöka presentera stringenta texter som hålls samman av redaktörer som har bokens tema och mål klart för sig. Så är inte fallet här. Och inte ens lyckas redaktörerna med det som man påstår – att hålla en neutral terminologi och hålla rent från onödig användning av stigmaord som missbruk och missbrukare. Vissa kapitel svärmar över av dessa och det hade inte skadat med ett par redaktörer som vågar ta vissa högprofilerade författare i örat när de presenterar texter som inte ens klarar att undvika dessa ord där det ofta hade varit enkelt.

Bokens största svaghet är att den reducerar problemet med dagens narkotikapolitik till att i princip handla om enbart opioidanvändare. Bortglömda är alla de som far illa och till och med avlider av andra substanser. Det är märkligt att när ett förlag tar sig an vägvalet för vår narkotikapolitik så osynliggörs såväl cannabisanvändare som användare av centralstimulatia – de två största grupperna användare av illegala substanser i Sverige.

Och det är lika märkligt att problemen kring de nya psykoaktiva substanserna, förut kallade nätdrogerna, inte ens är omnämnda, trots att de i allra högra grad har med vår narkotikapolitik att göra. Det är som att inblandade personer helt saknar kunskap om detta område, och att trots att fokus är opioidanvändare tror att dagens extrema ökning av fentanylrelaterade dödsfall har med sjukvårdsfentanylen att göra.

Jag har haft en dialog med förlaget om substansperspektivet och jag vet att deras svar är att det beror på att det är störst antal individer som avlider i förtid av opioider. För mig är inte det ett svar som duger när man tar ett anslag som kallas vägval för svensk narkotikapolitik då jag anser att även de hundratals dödsfall som inte har med opioider att göra är värda en förändrad narkotikapolitik, likväl som jag anser att de tiotusentals användare av andra substanser som far illa av dagens narkotikapolitik är värda en annan politik.

Bokens styrka är dels att den trots en rad brister som kommenteras nedan och ovan redogör för några enskilda åtgärder som trots allt skulle kunna ha en positiv inverkan på att minska antalet individer som avlider till följd av narkotikaanvändning, om än inte så stor som vissa av bokens författare verkar tro. Dels är bokens styrka tre av kapitlen som dels innehåller kloka kommentarer och åtgärder och dels är skrivna med hög kvalitet i textbehandlingen: texterna av Jonna Sohlmér, Torkel Richert och Christina Gynnå Oguz.

Kommentarer till de olika kapitlen

Börje Olsson, Den svenska narkotikapolitiken. Detta kapitel ger en bra översikt av den svenska narkotikapolitiken som sig bör när en professor skrivit det. Det är också bra att Olsson klargör att inte heller han tror att de förslag på åtgärder som boken lämnar kommer ha någon större effekt på de samlade narkotikaproblemen.

Mindre bra är det stigmatiserande språkbruket och att Olsson inte verkar helt uppdaterad på t ex vilka studier som finns av det problematiska bruket (t ex STAD-studien). Sedan tror jag inte att Olsson har rätt i sin kommentar att det var nyliberala vindar som gjorde att Socialdemokraterna skar ned på beroendeområdet under 90-talet utan helt andra faktorer som exempelvis en stigmatiserad grupp utan stark röst och därmed en politiskt lämplig grupp att göra besparingar på i kölvattnet av Socialdemokraternas 80-talsavreglering av finansmarknaden.

Markus Heilig, Dogmer som dödar. Den som tror att detta kapitel skulle ge svaret på vilka dogmer det är som dödar blir besviken. Bokens tes är att det ska vara underförstått vilka dogmer det är. Möjligtvis finns svaret i det stycke som har samma rubrik som kapitlet där det sociala perspektivet på narkotikaproblemen kritiseras. Att hävda att sociala villkor inte spelar roll för narkotikaproblem, såväl orsak som lösning, och därför är en dogm som dödar är märkligt. Men så är Heilig också läkare och därmed biolog och saknar därför tydligen såväl förståelse som kunskap om hur vi som människor påverkas av vår omgivning och våra resurser utanför de biologiska. Kapitlets största bidrag är att ge en bra bild av LARO:s olyckliga historik i Sverige.

Johan Kakko, Killing by silence. Heligs forskningsadept skriver även han om hur LARO har behandlats historiskt och vilka erfarenheter han har av det. Kapitlet präglas av Kakkos bitterhet, vilken är förståelig, men avslutas mer positivt när Kakko redogör för hur han genom vårdval och privat vårdgivare kan genomföra de idéer om bättre LARO som hans forskning handlade om.

Jonna Sohlmér, En gång missbrukare, inte alltid missbrukare. Jag har egentligen inte ord för att i denna form redogöra för hur bra och viktig jag tycker att Jonnas text är. Inte bara ger hon en ärlig bild av vad det innebär att vara narkotikaberoende, hon lämnar dessutom mängder av bra och viktiga kommentarer och förslag till små och stora förändringar av såväl praktik som politik som vi borde genomföra. Vid något tillfälle ska jag lyfta fram allt som är bra i Jonnas text, men det kommer att kräva ett eget inlägg. Kapitlet kan sammanfattas med: LÄS! Och läs igen och igen!

Emma Sundelin, Att kämpa för och med sin dotter mot beroendet. En text om mamma och en dotter. Kapitlet är en berörande text om hur ett beroende kan vara. Det finns säkert något bra syfte med att texten är med i antologin.

Cook & Stone, Harm reduction i Norden. Kapitlet ger en faktagrund till hur det ser ut i Sverige och övriga nordiska länder beträffande de åtgärder som diskuteras i boken.

Mikaela Hildebrand, Rätten till hälsa, globala riktlinjer och skademinimering i Sverige. Kapitlet ger lite mer fakta kring det som rubriken utlovar och så några exempel på hur det ibland inte fungerar särskilt väl vid en del LARO-kliniker.

Filip Roumeliotis, Narkotikaprevention i det postpolitiska samhället. SoRAD och Stockholms universitet bidrar med ytterligare en text, denna gång mer politisk än den tidigare. Sociologerna vid SU har ju genom åren varit kända för att vara politiskt rödfärgade, och SoRAD har väl aldrig varit känt för att prestera särskilt intressant och relevant forskning inom narkotikaområdet. Filip lever upp till båda. Han skriver bland annat om högerpartier som är för en kriminalisering, som om hela historiken kring denna del vore okänd för SoRAD. Som tur är redogör Christina Gynnå Oguz mer sakligt och opolitiskt för det i ett senare kapitel varför Filip rekommenderas läsning av Christinas kapitel.

I övrigt skriver Filip även om den nyliberala individualiseringen när han kommenterar vad som som visat sig fungera och inte inom prevention, så kanske man ska skriva vid SU. Själv när jag läste sociologi, som Filip tar sin utgångspunkt i, lärde inte jag mig att det sociologiska begreppet individualisering skulle politiseras, men så läste jag inte vid SU heller.

Nikoletta Jozsa, När tårarna tar slut. Nikoletta presenterar ett mycket intressant och personligt kapitel om hur hon blev politiskt engagerad i dåvarande Folkpartiet/nuvarande Liberalerna och hur hon har påverkat partiets politik inifrån samt hur hon som lokalpolitiker försökt genomföra en mer human politik för individer med problematisk droganvändning. Resonemangen kring olika skademinskade åtgärder är mycket välformulerade.

Karin Rågsjö, Dags att sluta moralisera. Karin skriver om hur hon ligger bakom den slopade vetorätten för sprutbytet. Och så kanske det är. Synd att hon behöll åldersgränsen.

Frida Petersson, För en beroendevård fri från straff och repression. Detta kapitel innehåller flera exempel på att det finns en hel del viktigt att ta tag i såväl vad det gäller allmänhetens attityder och värderingar inom drog- och beroendeområdet, men inte minst vad det gäller vårdgivares värdegrundsarbete och påföljande förändringsbehov hos en del av vårdpersonalen. Flera exempel på hur patienter ses och behandlas är skrämmande. Texten är viktig att läsa för alla, inte minst för dem som jobbar i vården. Den enda kritik jag har är att texten vid brukarinflytande-resonemangen missar den reella brukarmakt som uppstår när en patient kan välja mellan olika vårdgivare i konkurrens.

C Paulsrud & N Eklund, Brukarinflytande handlar om makt. Ett kort kapitel men som ändå innehåller flera viktiga och bra kommentarer kring brukarinflytande.

D Dahlman & K Troberg, Riv barriärerna mot sjukvården. Ett viktigt kapitel som tar upp hur man kan förbättra brukares hälsa. Apropå det är det märkligt att ”Brukarnas hälsomanifest” som lanserades under tveksamma former 2015 av Björn Fries och kompani inte är omnämnt. Det är bra med goda tankar, men det är uppenbarligen svårt att driva dem (brukarrörelsen gillar fina namn och pannkaka för mycket får man anta).

Torkel Richert, Överdosprevention – en övergripande strategi. Richerts kapitel är en strålande genomgång av vad som kan göras för att minska överdoser. Det som hade varit nyttigt för debatten hade varit en redovisning av eventuell fakta som finns kring hur många som kan respektive i forskningsstudier har visats räddas av naloxonadministration av lekmän i samband med överdoser, dvs vilken erfarenheten är av att brukare har med sig naloxon och räddar andra i samband med överdoser.

Niklas Eklund, Naloxon nu – civil olydnad för att rädda liv. Niklas redogör bland annat för brukarföreningens naloxonaktivism. Han hävdar också att runt 800 människor skulle kunna räddas varje år om naloxon hade införts. Det är inte en korrekt uppgift och det är dumt att slarva med faktaredovisning/medvetet ange högre siffror än vad som är trovärdigt. Enligt Socialstyrelsens uppgifter framgår t ex att av 934 officiellt redovisade narkotikarelaterade dödsfall 2014 var opioder inblandade i 466 fall och heroin (varför särskilja?) i 89 fall. Därtill kommer sannolikheten för att det var någon annan närvarande vid dödsfallet och att denne/dessa skulle haft naloxon medhavt i sammanhanget.

Jan Blomqvist, Att sluta missbruka. Åter igen ett kapitel som hänger sig åt stigmatiserande begreppsanvändning, tråkigt! Däremot är kapitlet en mycket bra genomgång av olika sätt att just sluta med en problematisk droganvändning.

Christina Gynnå Oguz, Kriminalisering av eget bruk. Det är trevligt att ett av mina tre favoritkapiel avslutar boken. Christina gör som alltid (jag har hört henne i några sammanhang) en gedigen och uppfriskande saklig genomgång av det hon tar sig an, i detta fall kriminalisering av bruket samt nödvändig redogörelse för FN-konventionernas roll. Dessutom argumenterar hon mycket väl för en avkriminalisering av det egna bruket.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

En reaktion på “Recension av ”Dogmer som dödar” (Verbal förlag)”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *