2. Om mitt IVO-ärende och om ensamkommande och droger

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

Det kändes lite småbra att försöka starta om bloggen igår. Och det var nog tur att jag gjorde det just igår och inte om ett tag eftersom hemsidan slutade att fungera idag, vilket nog tagit ett tag att upptäcka om jag fortsatt min tystnad… DNS-fel svarade browsern den som kom hit under en stor del av dagen, vilket berodde på att jag missat/inte orkat betala en av bloggens räkningar. Men nu fungerar det iaf! 🙂

Den största aktiviteten idag har so far varit att maila en uppdatering till IVO i mitt ärende. För en tid sedan fick jag ett utkast/förslag till beslut om den kritik som IVO kommer att rikta mot allmänpsykiatrin vid Universitetssjukhuset i Örebro. Jag skrev då några kommentarer som jag skickade in omkring den 21 februari när sista dagen för synpunkter var.

I mina kommentarer tog jag upp att jag i januari fick träffa en psykolog som skulle dra mitt ärende för en beslutsgrupp som skulle bestämma om jag skulle få vård eller inte. Han skulle höra av sig efter en vecka, vilket han så klart inte hade gjort. Så den senaste utvecklingen kompletterade jag mitt ärende med idag.

I stället för det där utlovade samtalet i januari kom det för ca en dryg 1,5 vecka sedan en kallelse till nytt möte i torsdags. Så jag gick dit. Väl där fick jag veta att han, psykologen, tyckte att jag skulle få hjälp, men att någon/några psykiatriker var mer tveksamma och tyckte att vårdcentralen kunde ge mig vård. Vilket vårdcentralen sagt under lång tid att det kan de inte. Nu pratade vi igen i torsdags och jag fyllde igen i nån av alla dessa trubbiga mätinstrument psykiatrin håller sig med för att efterlikna övrig sjukvård så mycket som möjligt: ”är ett ben av eller inte, sätt kryss här”. När man överför det förhållningssättet till psykiatrin blir det lite trubbigare och lite mer patientosäkert om formulären följs slaviskt, vilket vi hade en intressant utvikning om där psykologen i stort höll med mig om att det är farligt att arbeta allt för strukturerat i en sådan verksamhet.

Psykologen avslutade med att han igen tyckte att jag skulle få vård men att mitt ärende skulle tas upp igen vid nästa ”remissrunda”. Jag tycker att det är intressant att det om tre månader har gått två år sedan professor Levander (en av Sveriges främsta inom psykiatri, för att inte säga den främste) skickade sin remiss och jag därefter fick träffa en psykiatriker vid allmänpsykiatrin vid USÖ som utlovade diverse vård utan att de kom att fungera. Och om någon vecka är det ett år sedan han slutade skriva i min journal trots en del som hände, och så då om cirka 3 månader ett år sedan allmänpsykiatrin vid USÖ bestämde sig för att jag inte skulle få någon vård där, det som ledde till att vårdcentralen som allmänpsykiatrin skickade mig till bestämde sig för att de minsann inte kunde ge mig den vården heller. Som sagt var, enbart ett exempel på att svensk psykiatri inte fungerar.

Det intressanta blir nu om dessa senaste turer kommer att komplettera IVO:s kritik eller om den kommer att bli lam som jag förstått att IVO är allt för ofta. Fortsättning följer.

Jag har ju en issue med att svensk psykiatri fungerar så dåligt. Och jag tycker att det pratas alldeles för lite om det, även om media då och då skriver om diverse problem. Men sedan blir det inte så mycket mer än så. Inte helt förvånande är jag inte ensam om att tycka som jag tycker, även om så klart vissa brukarorganisationer självfallet har en annan åsikt eftersom de sitter vid maktens och verksamheternas kaffebord och myser. Så mycket mer än så verkar dock inte hända. Inte inom psykiatrin. Och inte inom beroendevården.

Apropå beroendevården. Under min tystnad har jag trots allt noterat att ett ämne jag haft uppe tidigare har uppmärksammats lite i media. Det handlar om en del den särskilda utsatthet som ensamkommande flyktingbarn har, drogerna. Den andra delen har det också talats en del om, det psykiska måendet på grund av det som hänt men även på grund av det som händer i Sverige – med ökande självmordstal mm. Jag träffade dessutom, i ett helt annat sammanhang, en av dessa individer i förra veckan. Han var inte så bra på svenska, så samtalet flöt inte så där enkelt, samtidigt träffades vi inte primärt för att prata… så. Men det han hann berätta om, när han såg mina piller, var att han mådde väldigt dåligt. Och hur diverse saker var jobbigt. Denne kille hade vad jag förstår inte vänt sig till drogerna, men jag skulle ha full förståelse om han skulle göra det eftersom droger åtminstone inledningsvis ger en lindring i elände.

Jag skrev hösten 2015 på hemsidan hos den sociala organisation jag arbetade för då om denna problematik bland just ensamkommande, dels om att det finns många inom den gruppen som på olika sätt är fast i drogproblem och tillhörande problem som ibland kan uppstå.

Eftersom jag då jobbade på en organisation som påstod sig ha särskilt fokus på beroendeområdet så trodde jag att det var en av alla angelägna frågor som den organisationen skulle börja driva. Jag fick så klart fel i det, och dessutom blev jag av med jobbet… Inte på grund av denna frågan, men bland annat på grund av att jag var intresserad av att driva frågor och inte sitta och le vid ett kaffebord.

Det är inte bara det att många inom gruppen mår dåligt och att drogproblemen och självskadebeteende samt självmord ökar, de har svårt att få vård. Det tar även Expressen upp i sitt reportage från Uppsala (självfallet ser situationen ut typ på liknande sätt över landet).

Faksimil från tidningen Expressen 170303

Faksimil från tidningen Expressen 170303

Det som inte Expressen tar upp men som jag tog upp i min text (tänker inte länka) handlade även om den speciella situation att om dessa barn till slut hamnar så illa att de måste tvångsvårdas med hjälp av LVU så får de ändå ingen vård – eftersom det saknas tolkar. Så då blir det enbart inlåsning – av barn som har problem! Det är inte värdigt. Och samtidigt är det som sagt var inte det enda område i vårt så kallade välfärdsland som inte fungerar och ingen verkar vilja göra något åt. Det provocerar mig. Och borde göra att jag inte tystnar, vilket jag gör ibland för att det är som det är. 🙁

Dock känns det rätt bra, igen, att få lyfta sånt som stör mig och som jag anser behöver förändras. Även om inget händer…


Och så en privat sak för min egen skull som jag hoppas kunna följa. På en skala från 0 till 100 där 100 är ”katastrof” och 20 ”milt” och 50 ”Inte bra” samt 75 ”Verkligen illa”, var mitt självskadebeteende 50 igår.

 

Detta är inlägg 2, i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg i snitt per dag i 100 dagar från den 1 mars, 2017.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

2 reaktion på “2. Om mitt IVO-ärende och om ensamkommande och droger”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *