Sprutbyte och sen då?

Så har då riksdagen till slut, i onsdags, nästan två år efter att minister Gabriel Wikström förde upp frågan på dagordningen, röstat för att undanröja kommunernas ideologiskt baserade möjlighet att stoppa smittskyddsåtgärden med rena sprutor och kanyler (mm) till injektionsnarkomaner.

Moderaterna gjorde ett sista försök att möjliggöra för att fler ska dö i blodsmittssjukdomar, men misslyckades som tur är (vilket framgår av röstsiffrorna i riksdagen).

Så nu kommer de av narkotikaanvändarna som använder sprutor och som bor i en så stor stad så att landstingen anser sig kunna införa en sprutbytesverksamhet, och som dessutom är 18 år och bosatta i landstinget (dessa två faktorer är korkade då rätten till att skydda sin hälsa borde omfatta även den som debuterar tidigare och den som vistas på annan ort) kunna öka sannolikheten för att inte drabbas av blodsmittor som Hiv och Hepatit.

Självfallet borde fler omfattas, t ex genom försäljning på apotek. Men där är vi inte än. Och frågan är hur lång tid det kommer att ta tills vi låter de som är i behov av smittskydd få möjlighet till det. Bara detta steg har tagit många år.

Själv har jag debatterat och propagerat för sprutbyte i mina olika bloggar åtminstone sedan 2007. Redan före att jag började med vetenskapligt baserade åsikter i frågan hade jag dock en positiv inställning till frågan då jag på ett behandlingshem år 2005 träffade den första sprutnarkomanen som inte hade Hepatit. Han var från Skåne och använde sprutbytet i Malmö och berättade om det och då var det ju inte så svårt att förstå nyttan med sprutbyte, och ännu enklare blev det när jag började ta del av den vetenskapliga grunden och skriva texter i ämnet från 2007 och framåt.

Det har blivit en del texter om sprutbyte och sprutUTbyte. Den texten är lite trevande och inte så källhänvisningstät som mina senare texter. En intressant detalj är kommentarerna från en av dåtidens mer kända Folkparti-politiker, Birgitta Rydberg, som var kraftigt och aktivt emot sprutbyte. Det var hon inte ensam om (exempelvis detta i DN Debatt). Därför blir det aningen småmärkligt när dagens Liberalerna enbart känns vid Barbro Westerholms hedervärda arbete i riksdagen för sprutbyte, ett arbete som började 1988. Men men… narkotikapolitik är svårt, och på något märkligt sätt hamnade smittskyddsfrågan sprutbyte i det narkotikapolitiska träsket.

fpsprut

Det hedrar dock Rydberg att hon svängde i frågan. Frågan är när RNS, IOGT-NTO, KRIS och alla andra som varit emot under resans gång (och som fått sina slängar i mina texter genom åren) kommer att krypa till korset och erkänna att det är bra för ett samhälle som bygger på humanitära principer att försöka hjälpa medborgarna att inte skadas i onödan.

Men, jag har också drabbats av någon slags ”trötthet” i samband med frågan om sprutbyte. Ibland har det i debatten känts som att ”bara vi får sprutbyte så blir allt bra”.  Det kan nu kombineras med ”bara vi får naloxon så blir allt bra” då många på sistone fått upp ögonen för de höga dödssiffrorna (redan 2007 härjade jag f ö om de också eftersom jag tyckte att de var för höga redan då), där en del av dessa skulle kunna undvikas med naloxon.

2010 skrev jag denna text om ”Sprututbytet är fullkomligheten?”. I den texten efterfrågar jag mer debatt och samtal om hur vi ska få färre med en problematisk droganvändning och en bättre beroendevård samt fler med denna bakgrund in i samhället, när alla siffror för det, enligt mig, gick åt fel håll. Det har inte blivit bättre sedan dess, snarare tvärtom…

Det är lite glädjande att åtminstone V-politikern och riksdagsledamoten Karin Rågsjö i veckan i ett gäng debattartiklar i lokalpressen åtminstone lyfter en likartad frågeställning (exvis i VK). Förutom att Rågsjö lyfter att vård och behandling inte når fram tar hon upp en annan av mina hjärtefrågor – stigmatisering och diskriminering. Hon skriver

”Det behövs en politik med udden riktad mot stigmatiseringen av missbrukare. En politik som inte handlar om legalisering men vänder sig mot diskriminering.”

Ska man vara lite gnällig (vilket är trist, bättre är kanske att se det som feedback med konstruktivt uppsåt) kan en början i arbetet mot stigmatisering vara att undvika ord som ”missbrukare” och ”missbruk” och vad det gäller diskriminering skulle lagstiftningen kring diskriminering behöva kompletteras med någon slags skrivning om personer med bakgrund i ”socialmedicinsk problematik” (som problematisk droganvändning ibland har kallats i myndighetssammanhang). Det senare skulle en riksdagsledamot kunna motionera om, något som inte återfinns bland de motioner som Rågsjö lämnat in.

Nåväl. Det är bra att det åtminstone finns en och annan politiker som vill göra skillnad på beroendeområdet. Tänk om det dessutom hade funnits en aktiv brukarrörelse i debatten… då kanske det hade funnits fler politiker som trätt fram och inte nöjer sig med att det kommunala vetot mot sprutbyte är borta…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *