Några aspekter kring ADHD-medicinering som Sveriges Radio missar

Idag cirkulerar det en artikel från Sveriges Radio med rubriken ”ADHD-mediciner missbrukas mer än man trott”. Naturligtvis utnyttjas artikeln av aktörer inom den repressiva rörelsen, som ECAD:

ecadadhd

ECAD gör vad som är populärt hos många organisationer, fungerar som någon slags nyhetsbyrå och länkar enbart artikeln utan egna kommentarer. Men underförstått finns så klart budskapet att det skulle vara något fel.

Och något fel är det – men med SR-artikeln som missar en del viktiga aspekter.

Inledningsvis är jag förvånad över att artikeln speglar någon slags förvåning hos SR:s källor. Genom alla tider har all psykoaktiv medicin haft en potential att användas och hitta sin väg till användning vid sidan av dem som har medicinskt behov av den. Antingen genom läckage eller individer som på annat sätt skaffar sig tillgång till dessa mediciner. Vi har en ständigt pågående debatt om detta vad det gäller opioidberoende och LARO-medicineringen med metadon och buprenorfin. Och problemet har uppmärksammats allt mer kring t ex bensodiazepiner.

Det är viktigt att tala om problemet med läckage. Likväl som det är viktigt att tala om det problem som Svenska Brukarföreningens ordförande Berne Stålenkrantz tar upp med de som lyckas fejka en diagnos för att få medicin, även om jag tror att det senare inte är så stort problem.

Samtidigt finns det något väsentligt mycket mer viktigare att tala om. Det finns dem, vanligtvis en stor andel, som verkligen behöver sin medicin, oavsett slag, för att fungera och kunna leva ett liv som vem som helst. Det gäller för dem med opioidproblematik som Svenska Brukarföreningen organiserar en del av, och det gäller för dem med ADHD-problematik och så vidare för andra psykoaktiva substanser.

Det som också är viktigt att tänka på är att Sverige har en historik där vi inte sett och eller förvägrat dem som har behov av medicinsk hjälp. Det har tidigare uppmärksammats en hel del kring LARO där Svenska Brukarföreningen har gjort ett stort och viktigt arbete. Men det gäller även de med ADHD-problem.

Inom ADHD-området har Sverige historiskt legat väldigt låg vad det gäller diagnosantal och där på följande medicinering. I en forskningsartikel publicerad i World Psychiatry (2003), 2.2, sid 104ff framgår att Sverige låg väldigt lågt internationellt sett för barn med ADHD, med (i två små studier men ändå) en prevalensgrad på omkring 4% medan många andra länder hade en högre prevalens som framgår av denna bild från artikeln (bild editerad för utrymme, original i länken):

adhdprev

Mycket riktigt konstaterar också Drugnews i en artikel om dagens Sveriges Radio-artikel att för 10 år sedan fanns det 20 000 individer med diagnosen i Sverige och 2015 låg siffran på 120 000 individer, varav 90 000 fick medicinering mot problematiken.

Givet Drugnews uppgifter kan man ju anta att det har slösats en hel del med diagnoserna i Sverige under den senaste tiden. Det vill säga om man tror att svenska hjärnor är annorlunda konstruerade än hjärnorna för människor från andra länder (vilket låter otäckt nära rasbiologi, själv föredrar jag att tro att vi i grunden är rätt lika neurobiologiskt oavsett var vi föds).

En större internationell studie, publicerad i BJP 2007, på 11 422 individer studerade ADHD-diagnoser i 10 länder och kom fram till ett genomsnitt på 3,4% i åldergruppen 18-44 år (där det märkligt nog var lägre siffra för låginkomstländer jämfört med höginkomstländer, jag spekulerar inte i varför). Det intressanta är siffran 3,4%. Om den siffran skulle vara giltig för Sverige i det aktuella åldersspannet skulle vi ha haft 118 000 diagnoser enbart för individer mellan 18 och 44 års ålder, något att jämföra med Drugnews uppgifter för alla åldrar som är 120 000. Vi kan alltså anta att vi ur ett internationellt perspektiv fortfarande är underdiagnosticerade och underbehandlade i Sverige. Det framkommer inte i Sveriges Radios inslag, eller för den delen i Drugnews artikel.

Inte heller framkommer det att obehandlad ADHD är en allvarlig problematik och att dessa ADHD-mediciner motverkar framtida allvarliga problem. En forskningsstudie utförd av Sten Levander, Tom Palmstierna och Kirsten Rasmussen, publicerad i Journal of Attention Disorders, visade att det var en signifikant skillnad mellan de individer som fått ADHD-behandling (medicinering) före 18 års ålder och de med ADHD-diagnos som inte fått behandling vad det gäller beroendeproblem, kriminalitet, ångest/depression mm.

Av de som medicinerats före 18 års ålder hade 19,7% utvecklat narkotikaproblem, bland de som inte medicinerats var siffran 36,9%. Motsvarande siffror för depression var 12,8% respektive 32,0%. Och för kriminalitet 22,7% respektive 34,5%. Faksimil ur artikeln där detta framgår:

faksimiladhdprob

Så. Visst kan vi problematisera att det finns ett läckage av läkemedel. En del av det läckaget, som tidigare visats kring LARO-medicinerna, går säkerligen till dem som har problem men som inte får mediciner på annat håll och att det i de fallen är ett bra läckage som förebygger problem. Men som alltid när läkemedel diskuteras måste vi klara av att ge en nyanserad bild och inte glömma bort dels att läkemedel kan vara nödvändigt och dels att det inte är fel att viss läkemedelsanvändning ökar – som i ADHD-fallet där mänskligt lidande i form av beroende, depressioner och annat skulle vara högre utan medicinering samtidigt som vi kan konstatera att vi fortfarande ligger lågt internationellt sett.

Det viktiga är att inte angripa ADHD-medicineringen utan i stället fokusera på varför vi har ökande antal individer med beroendeproblematik och problematisk användning av psykoaktiva substanser oavsett vilka substanser det är, samt vad vi kan och bör göra åt det. Det samtalet saknar jag i den svenska debatten!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *