Åter igen, varför ”pratar” vi så konstigt och så lite?

granskningJag har då och då genom åren här och på Facebook och twitter skrivit om en psykiatri och beroendevård (omfattande mer än psykiatrins beroendevård) i katastrofläge. Det har handlat om nyhetsartiklar om problem av olika slag. Vid några av dessa tillfällen har det handlat om det mest definitiva problemet – dödsfall. Det är en ”hang up” som jag har, att jag tycker att det är för många som dör i förtid och i onödan. Och jag tycker att vi samtalar och debatterar om detta allt för lite. Och om fel saker.

Jag har kommenterat att den officiella statistiken kring hur många som dör en narkotikarelaterad död visar höga siffror, och ökande. Jag har kommenterat att det finns en debatt om hur man ska räkna dessa siffror (det senaste inlägget i den debatten, skrivet av Anna Fugelstad som ligger bakom det omdebatterade Toxreg-registret, publicerades så sent som igår i Läkartidningen), och jag har kommenterat att det finns en debatt att det skulle vara en viss behandlingsmetods fel att siffrorna ser ut som de gör.

Men jag har även skrivit mer personligt om dödstalen, såväl om de dödsfall jag själv haft en relation till men även försökt att göra det om några fall jag inte har haft en relation till. I våras skrev jag ett liknande inlägg som detta, med frågor jag ställer och livsöden (inkl länkar till några av alla de inlägg jag skrivit tidigare). Tyvärr skulle jag kunnat ha skrivit många fler inlägg.

När någon dör i förtid är det ett tragiskt misslyckande för samhället. När någon dör i förtid och det sker när denne varit i samhällets vård eller omhändertagande är det inte bara ett misslyckande utan något som är så upprörande att det borde engagera om inte alla medborgare så åtminstone de som är satta att tillvarata medborgarnas intressen. När dessa dödsfall äger rum inom drogområdet i den strida ström som de verkligen gör verkar det som att det enda vi kan diskutera är statistiken. Och eventuellt lite om sprutbyte. Och kanske en aning lite om konsumtionsrum.

Ovanstående frågeställningar är inte oviktiga. De har betydelse (men på marginalen enligt mitt förmenande, varken sprutbyte eller konsumtionsrum kommer sänka våra dödssiffror inom drogområdet på ett markant sätt). Och det förvånar mig trots allt att den offentliga debatten är som den är. Fugelstad med medförfattare på Läkartidningens debattsida verkar vara inne lite på samma spår.

Kanske beror vårt i mitt tycke lite märkliga offentliga samtal på media. Visst, Ibland blir ett av dessa dödsfall en av media uppmärksammad händelse, men då något som oftast swishar förbi utan att leda till det där djupare och bredare offentliga samtalet som borde ha kommit på plats även utan medias uppmärksamhet. Det är som om tjänstemän och politiker inom området inte bryr sig – alternativt inte förmår att problematisera de väsentliga frågorna (för exempel på vad jag anser vara mer väsentliga frågor se resonemanget ovan och en bit ner). Och någon kvalificerad brukarrörelse som lyfter problemet finns det märkligt nog inte heller, trots alla miljoner som pumpas in i brukarrörelsen.

Nyligen swishade Michelle förbi i media.

michelle
Faksimil från Expressen/KVP

Michelle blev 20 år gammal och dog i polisens arrest. Så sent som dagen före det hade hon varit under ett annat av samhällets omhändertagande och påstådda vård -tvångsvårdad inom Statens Institutionsstyrelse (SiS). Och i svensk landstingskommunal psykiatris vård. Och föremål för kommunens socialtjänsts ”intresse”. Vad hände Michelle hos polisen? Hur kunde hon dö där? Och vad fick hon egentligen för vård hos de båda ”vårdande” instanserna? Vad var det för brister i vården och dess förmåga att nå Michelle med hopp och lust och förmåga/verktyg att leva ett annat liv än det som till slut ledde till hennes död?

De frågor jag ställer kommer kanske besvaras i någon utredning av händelsen. De olika inblandade statliga, landstingskommunala, och kanske även kommunala, myndigheterna själva kommer säkert göra sina egna utredningar. Kanske kommer även en tillsynsmyndighet som IVO göra sin utredning. Men sen då? Kommer det bli något offentligt samtal (debatt etc) om hur detta kunde ske, och de större frågorna som vad vi som samhälle måste och borde göra för att undvika att det händer igen? Eller blir Michelle enbart en liten del i det offentliga samtalet om statistiksiffror? Eller ännu värre, en liten del av ett pinsamt offentligt samtal om det var den eller den substansen som var ”boven” i dramat i linje med vårt samhälles medikaliserade och nolltolerans-inriktade syn?

Som jag nämner ovan och som jag skrivit om i mina tidigare inlägg. Michelle är inte ensam. För den som vill läsa lite ur nyhetsflödet de senaste åren om liknande öden så följer lite länkar här:

2013 ”vårdades” en 19-årig kille på ett av SiS hem, Fagared. När han avled fick hans mamma beskedet om på telefonsvararen, vilket kanske säger något om samhällets syn på de människor samhället tar ”ansvar” för. Dödsorsaken måste förstås som ett självmord, i den första artikeln kallades det ”en trolig överdos”. SiS kommunikationsdirektör uttalade sig i media att det kändes meningslöst att spekulera i dödsorsaken, och det kanske det är. Det är däremot inte meningslöst att ifrågasätta hur dessa dödsfall kan ske. SiS kommunikationsdirektör verkade mena att ”incidenter” som denna kunde förklaras med att SiS ”har de svåraste ungdomarna”. Som om det skulle ursäkta alla incidenter och en vård som uppenbarligen inte räcker till, åtminstone inte för denne 19-årige kille som samhället svek.

2013 tvångsvårdades en 24-årig kille på ett behandlingshem utanför Mullsjö, Iris utvecklingscenter. Det ledde till att han dog där. I somras, 2016, var det dags igen på samma hem, då dog en 26-årig kille.

2014 omhändertogs en 49-årig kvinna som samhället misslyckats ge fungerande vård under lång tid. Hon ”vårdades” på ett SiS-hem utanför  Värnamo, Fortunagården. Enligt Sveriges Radio var hon ”sliten, trött och hungrig” när hon kom dit.  En kväll och en natt satt hon i en soffa och sov med huvudet på bordet, sedan gick hon på morgonkvisten för att sova i sitt rum. 5 timmar senare var hon död. SiS har (säkerligen) ”utrett” det. IVO också. SiS verksamhetschef tycker dock enligt artikeln hos SR att verksamheten är bra. Och någon särskild debatt/offentligt samtal blev det inte den gången heller.

2015 dog en ung man på ett annat av SiS ”behandlingshem”, Rällsögården i en av Örebros förorter. Lokalblaskan NA skriver ”Varför han dog är oklart än så länge men behandlingshemmet har under en tid varit hårt pressat av överbeläggning.”, som om överbeläggningen skulle ursäkta att vi som samhälle låter en 24-årig kille dö i samband med att samhället med tvång försöker vårda en beroendeproblematik. Självklart kanske överbeläggningen kan förklara att en redan dålig vård blir ännu sämre, men det borde ha lett till en helt annan offentlig dialog än den som varit.

I slutet av 2015 rymde en ung man från tvångsvård (SiS). Han greps och skulle föras tillbaka till ”behandlingshemmet” av polisen. Han var dock så påverkad att han inte kunde föras dit. Så polisen placerade killen i arresten, inte under vård av en vårdande instans utan i arresten som den LOB-förbrytare de ansåg att han var. Och i arresten hos polisen i Jönköping dog han.

Tidigare i år köpte en ung man i Landskrona kokain och hamnade i en psykos. Polisen omhändertog honom och körde honom till vård (!) – psykiatrin i Skåne. De ville dock inte vårda honom, så polisen tog med honom tillbaka och släppte sedan ut honom på morgonen. Senare samma dag avlider killen av en överdos i en trappuppgång i Landskrona. Och chefläkaren i Skåne uttalar sig med ”patienten blivit fullt adekvat bemött och korrekt bedömd”. I beg to differ.

Tidigare i år var en man I Örebro så påverkad av ”tabletter” och alkohol – en känd kombination som allt för ofta leder till döden – att han omhändertogs av polisen och placerades i arresten. Där dog han. Vanvård som leder till döden borde vara olagligt, men det är det ju inte i Sverige där det händer gång efter gång. Så självfallet lägger åklagaren ned utredningen om detta dödsfall.

Och tidigare i år berättade Sveriges Radio Dalarna om fyra personer som avlidit under tiden de har förvarats i polisarrester i Dalarna. Fyra fall där åklagarna ”självfallet” lagt ned utredningarna – många dör, förmodligen i onödan, och ingen ställs till svars. SVT Örebro har tidigare i år visat att de senaste fem åren har en bit över 25 personer avlidit i polisens arrester.

Ingen gör fel, folk bara dör och det är helt okej enligt samhället. Någon debatt på makronivå om vad det är i vårt samhälle som gör att allt fler hamnar i problematiskt drogbruk, att allt fler av dessa dör i förtid eller att det (bl a pga stigma) verkar som att det just är ”okej” att så många dör har vi inte fått. Någon debatt på mikronivå om vad det är som brister hos allt för många av våra ”omhändertagande” och/eller vårdande instanser, offentliga och privata, får vi inte heller. Det är mycket som skulle kunna debatteras där, allt från Socialstyrelsens riktlinjer till personalens kompetens

Om jag hade varit i ett annat läge hade jag gärna gett mig på att försöka initiera en sådan debatt på någon debattsida. Men nu är det inte så, så jag hoppas att kanske kan någon annan plocka upp den kastade handsken. Och om inte det, så kanske ovanstående åtminstone kan leda till lite funderingar hoppas jag.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *