DO under Agneta Brobergs ledning möjliggör diskriminering

I våras anmälde jag RFHL:s riksförbund till Diskrimineringsombudsmannen. Jag gjorde det dels utifrån att jag sedan anställningen började känt mig både mobbad och orättfärdigt behandlad, dels diskriminerad då RFHL inte följt lagens skrivningar om tillgänglighet och anpassning vid diskrimineringsgrunden neuropsykiatrisk funktionsnedsättning och dels utifrån att RFHL sade upp mig på märkligt sätt och märkliga grunder.

Delar av det märkliga kring uppsägningen har jag redan indirekt kommenterat i inlägget jag skrev om RFHL:s ekonomi. RFHL fick sänkt statsbidrag från 2,4 miljoner år 2015 till 2,1 miljoner för år 2016. Min totala lönekostnad för RFHL var omkring 3900 kr/mån, en summa de lätt kunnat spara in på flera sätt (bara det att datakommunikationen för RFHL:s hemsida kostade ca 90 000 kr per år, åtminstone enligt bokföringen, när min hemsida med fler besök (jag mätte det i höstas) kostar max 500 kr per år). Så att anta att uppsägningen av mig berodde på annat än att spara 3900 kr per månad är inte så svårt att göra.

Problemet låg nog dels i mitt ”aspia” beteende (funktionsnedsättning inom autismspektrumet) och dels i de krav som ställdes på RFHL utifrån överenskommelsen mellan mig, RFHL och Arbetsförmedlingen med anledning av att jag anställdes med lönebidrag (vilket är det som gör att jag enbart kostade 3900 kr/mån för RFHL).

I linje med lagstiftningen på arbetsmarknaden gjordes arbetsmarknaden tillgänglig för mig genom anpassningar, anpassningar som grundades i ett utlåtande från professor Sten Levander på vad jag behövde för att fungera på arbetsmarknaden. Denna tillgänglighetsanpassning är skyddad i lag (DO:s hemsida), och anpassningarna var enkla – om det inte varit så att RFHL redan efter en månad började strunta i dem. Det handlade bland annat om tydlighet, struktur, förutsägbarhet, regelbundna möten dels på arbetsplatsen och dels med AF, betald terapi (med hjälp av ett extra bidrag om 5000 kr per månad). Inget komplicerat alls, förutom att RFHL helst ville slippa kostnaden för terapi etc.

Om allt hade fungerat som det var tänkt hade jag till slut efter år av arbetslöshet kunnat bli del av arbetsmarknaden. För det är precis som Attentions förbundsordförande Ann-Kristin Sandberg skriver på Dagens Samhälle i onsdags – att personer (som jag och andra) med dessa diagnoser har förmågor som inte tas tillvara av arbetslivet. Och det kan krävas anpassning för att möjliggöra detta. Men det kräver också att tillsynsmyndigheter, som Diskrimineringsombudsmannen, agerar när det brister med lagföljandet.

När den märkliga uppsägningen kom anmälde jag RFHL:s agerande till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Förutom att det fanns skäl att anta att uppsägningen inte alls berodde på besparingen så menade jag att RFHL brutit mot det lagstadgade kravet att anpassa arbetet i linje med den överenskommelse vi slöt. Tillgänglighetslagstiftningen är ny och det fanns därför mycket goda skäl för DO att granska hur den fungerade i mitt fall.

Just det är en av DO:s viktigare uppgifter, något som DO:s jurist Annika Höög uttalar sig om i Unionens tidning Kollega:

”Vi vill ju ta de ärenden och utreda som är viktiga och har större betydelse än det enskilda fallet”.

I artikeln framgår även kraven DO har för att utreda ett ärende:

”Kriterierna är bland annat att det ska röra sig om en allvarlig händelse, ett stort samhällsproblem eller att ärendet innehåller intressanta rättsfrågor.”

Och visst är rättsfrågan om tillgänglighet i arbetslivet intressant. DO:s GD Agneta Broberg var i Almedalen i år och talade om just det. En av frågeställningarna på detta seminarium var ”Lagen förutsätter att det utvecklas en rättspraxis, men hur ska detta kunna ske om nästan inga ärenden hamnar i domstol?”. Och just det är intressant med tanke på vad som händer sedan med min anmälan.

I min anmälan skrev jag:

”Då min anmälan berör bland annat bristande tillgänglighet (anpassning), vid funktionsnedsättning, på ett sätt som inte har blivit prövat tidigare finns det ett stort principiellt och allmänintresse i om avsaknad av att upprätthålla överenskomna anpassningar innebär diskriminering enligt lagen.

Vi är många som bereds tillträde till arbetsmarknaden med hjälp av olika stödanställningar. I mitt fall handlade det om stödformerna dels lönebidragsanställning och dels stöd till personligt biträde. Utifrån professor Sten Levanders utlåtande slöts överenskommelse i enlighet med min anmälan, överenskommelse och direktiv som RFHL struntade i. Jag har belagt detta med diverse bilagor, mer information kan erhållas genom att tillfråga Arbetsförmedlingen i Örebro.

I de fall som finns redogjorda för på DO:s hemsida finns det inget fall som berör diskriminering av den typ jag anser mig ha blivit utsatt för där någon anställs med statliga bidrag och överenskommelse om anpassning där sedan överenskommelserna inte upprätthålls. Det är av stor vikt att DO utreder och låter rättsligt pröva om en arbetsgivare kan ta emot dessa statliga bidrag men strunta i att genomföra anpassningarna för tillgänglighet utan att det är diskriminering i lagens mening.”.

Och DO gjorde det som de enbart gör vid 1 av 10 anmälningar. De startade en utredning.

Att bevisa att RFHL sade upp mig pga det jag misstänkte är självfallet svårt. Det skulle krävas att någon i ledningen säger som det var, vilket så klart är osannolikt. Att bevisa att de utlovade anpassningarna inte genomfördes var enklare, varför jag bifogade ett antal bevis i anmälan.

Att möten med ledningen, de som enligt anpassningen för tillgänglighet skulle äga rum varje vecka, ständigt (i princip alltid) ställdes in eller nekades kunde illustreras med diverse chatt-meddelanden, som t ex detta:

dobilagachat

AF skickade ett utlåtande där de gick igenom de anpassningar som överenskommits. En del av det utlåtandet såg ut så här:

doaf

Att AF skriver att jag inte fick något av det som överenskommits och att RFHL alltid uteblev från den del av anpassningen som berörde uppföljning tillsammans med AF, och att de i sina ”daganteckningar” skrivit ”många och långa” stycken om det borde vara ett starkt bevis och stöd för det jag påstår och själv visar med ”egna” exempel.

Men inte i DO:s värld. DO hade en tidsfrist för att väcka åtal till den 27 oktober. Veckan före ringde jag DO:s växel eftersom jag under två veckor inte kunnat nå den som jag trodde handlade ärendet. Det visade sig att jag fått en ny handläggare/utredare, ärendets tredje, sedan början av juni. När jag kopplades till henne, en kvinna vid namn Zdravka Zulj, hade hon, en vecka före sista dag för att väcka åtal för diskriminering, ingen aning om vare sig vem jag var eller vad mitt ärende handlade om.

När beslutet sedan kom den 25/10 innehåller ”utredningen” enbart ett återgivande av vad RFHL har påstått. Självfallet innehåller ”utredningen” inget av det jag hävdat eller bevisat, och inte heller vad Arbetsförmedlingen har tillfört ärendet.

DO anger även vad som står i lagen. DO skriver i beslutet:

dolag

Men det är inte en korrekt återgivning av vad lagtexten säger. Lagen lyder:

dolag2

När DO i mitt beslut återger lagtexten väljer de av någon anledning att ”glömma” bort ordet inte. Så när jag visat med egna exempel på RFHL inte har följt diskrimineringslagens 1 kap 4§ punkt 3, och dessutom Arbetsförmedlingen intygar att så är fallet – och RFHL enligt lagtexten måste bevisa att det inte stämmer – då väljer DO dels att dels återge lagtexten felaktigt och dels i utredningen enbart återge det RFHL påstår:

dobeslut1

RFHL behövde alltså inte följa lagtexten och bevisa att diskriminering inte förekommit. Det räckte med att RFHL påstod det. För DO kommer fram till:

 

dobeslut2

Helt plötsligt så handlar DO:s utredning och bedömning om när någon har anställts och anställningstiden. Det jag anmält, och det jag lidit av (diskriminerats genom), och som jag antar är den egentliga anledningen till min uppsägning, och det jag bevisat på olika sätt att det brustit – den bristande tillgängligheten och uteblivna anpassningen för tillgängligheten – är helt borta.

Annika Höög (Twitter) som i tidningen Kollega uttalade sig om ”Vi vill ju ta de ärenden och utreda som är viktiga och har större betydelse än det enskilda fallet” struntar helt plötsligt i att låta utreda och besluta om frågeställningen om en arbetsgivare kan strunta i lagstadgad skyldighet att genomföra anpassningar och verkar helt plötsligt anse att när en viss person blivit anställd är det som är av vikt och betydelse större än mitt enskilda fall. Märkligt tycker jag.

Det är inte det enda som är konstigt i det beslut och den utredning som Annika Höög och Zdravka Zulj författat. I tillägg till att de inte kan återge en lagtext korrekt i ett myndighetsbeslut så innehåller beslutet en text om att jag skulle ha menat att uppsägningen hade samband med mina ”psykiska funktionsnedsättningar”:

dobeslut3

Inte heller det är korrekt. Jag har aldrig talat om ”psykiska funktionsnedsättningar”, däremot har jag skickat in en kopia på Sten Levanders utlåtande som var grund för anställningen vid RFHL. Där står tre diagnoser: Autismspektrumstörning, Depression och Kroniskt trötthetssyndrom. En av dessa diagnoser kan kallas ”psykisk funktionsnedsättning” och omfattas av lagen om diskriminering – den neuropsykiatriska funktionsnedsättningen autismspektrumstörning. Inte de andra…

När jag sedan frågar hur det kommer sig att DO skriver att jag har ”funktionsnedsättningar”, dvs det verkar som att Diskrimineringsombudsmannen inte känner till vilka diagnoser som räknas som ”funktionsnedsättning” inom ramen för DO:s område får jag svaret från Annika Höög att ”Av de läkarintyg/utlåtanden som du skickat in  till DO framgick ett antal sjukdomstillstånd/funktionsnedsättningar. DO har inte gjort någon egen bedömning av om samtliga är att betrakta som funktionsnedsättningar”. DO behöver inte göra någon bedömning, det räcker gott med att vara så kompetent att DO:s personal vet vilka diagnoser som räknas som funktionsnedsättning…

Ovanstående problem med att DO inte vet vilka diagnoser som är funktionsnedsättning kanske framstår som en petitess, men sammantaget med hur DO har agerat med felaktig återgivning av lagtext, att den som enligt växeln var huvudansvarig utredare (Zulj) en vecka innan utredningen måste vara klar och beslut fattat inte har en aning om vem jag är eller vad mitt fall handlar om och att de anser att en persons anställningstid bli viktigare än lagkravet på anpassning/tillgänglighet, blir problemet med att veta vilka diagnoser som är funktionsnedsättning enbart ytterligare ett bevis på att DO är en myndighet som inte har en aning om vad den sysslar med.

Och; givet att DO:s generaldirektör Agneta Broberg så sent som i somras stod i Almedalen och talade om problemet med tillgänglighet och anpassningar – och behandlade frågeställningen ”Lagen förutsätter att det utvecklas en rättspraxis, men hur ska detta kunna ske om nästan inga ärenden hamnar i domstol?”, så blir det mycket märkligt att när DO har ett fall där det finns många bevis om bristande tillgänglighet i arbetslivet (inte minst intyget från Arbetsförmedlingen) så väljer DO:s medarbetare att avsluta ärendet. Det är klart att då blir det ju så att inga ärenden hamnar i domstol. DO verkar inte vilja att det ska hamna ärenden i domstolen. Frågan är om Agneta Broberg tog upp just den aspekten i Almedalen eller om hon hycklade och låtsades som att DO utreder väsentliga frågeställningar av allmänintresse. Jag ställde frågan till henne.

Först ville hon inte svara, sedan skickade hon fram en underchef, Peter Wråke, som ringde upp mig och skulle ”förklara” men som enbart levererade bortförklaringar av typen ”Vi har gjort bedömningen…”. När jag inte godtog det svarade Agneta Broberg till slut.

Agneta Broberg skriver:

”Mot bakgrund av utredningen som vi gjorde bedömde vi att vi inte skulle kunna visa att RFHL hade överträtt diskrimineringslagen vid en domstolsprocess. Därför avslutades tillsynen mot dem.

Min bedömning är att den utredningen som gjorts, med det syfte den har haft (utreda processfrågan), varit tillräcklig och att bedömningarna i den delen också varit riktiga.”

Och då blir det väldigt intressant. Givet vad jag visar ovan om hur DO har hanterat ett outrett lagområde, givet vad jag visat i form av bevis, givet hur lagtexten ser ut om bevis, givet hur saklig utredningstexten är, och givet vad Broberg stod och pratade om i Almedalen är det mycket märkligt att att hon kommer fram till att utredningen och beslutet i mitt ärende varit tillräckliga och riktiga. Det är också intressant att en GD för en myndighet underkänner en annan myndighets utlåtande om lagen om diskriminering är uppfylld eller inte. När Arbetsförmedlingen intygar att jag inte fick den anpassning av tillgänglighet som en professor i psykiatri hade bedömt att jag behövde för att arbetsmarknaden skulle bli tillgänglig för mig så menar Agneta Broberg att det inte duger.

Jag skulle vilja säga att Agneta Brobergs sätt att leda Diskrimineringsombudsmannen inte duger. Under Agneta Brobergs styre är det uppenbarligen hur säkert som helst för en arbetsgivare att strunta i att följa lagen om diskriminering vad det gäller tillgänglighet, inte minst när DO har sådana medarbetare som Annika Höög och Zdravka Zulj som ”utreder” och fattar beslut om ärenden.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *