Psykiatrihelvetet

Jag har under en tid på min Facebook-sida och min Twitter under rubriken ”Svensk psykiatri i katastrofläge” lagt ut en hel del tidningsartiklar om psykiatrin och hur den (inte) fungerar. Som en del i det temat är det nu dags för en sammanfattning av min egen berättelse.

Min första kontakt med psykiatrin var i Stockholm under hösten 1998. Jag var då välavlönad, men livstrött, marknadschef vid ett IT-företag och bodde i en bostadsrätt på fashionabla Öfre Östermalm. Mitt försök att få min husläkare på Sophiahemmet på att skriva ut tillräckligt med sömntabletter för att ta livet av mig hade misslyckats, och jag hade gjort en deal med henne att träffa en psykiatriker inom Stockholms läns landsting för att prata under en timme. Väl där gjordes ytterligare en deal, att under en vecka, som blev fem, testa om psykiatrin vid Danderyds sjukhus skulle kunna hjälpa mig.

Till viss del gjorde den det. De akuta självmordsplanerna lades på is och jag skulle försöka hitta tillbaka till tillvaron och livet på livets villkor med hjälp av först psykiatrin i Stockholm, och sedan psykiatrin i Örebro dit jag flyttade i mars 1999. Det gick sådär med facit i hand.

Under en lång rad av år var livet stundtals uthärdligt med hjälp av självmedicinering med droger, och stundtals ett helvete på grund av just den självmedicineringen som blev till ett beroende.

Min första kontakt med psykiatrin i nuvarande region Örebro, via en remiss från Stockholm, var ingen positiv upplevelse. Det var en skarp kontrast mot en, åtminstone på den tiden, som jag uppfattade det, välfungerande, respektfull och human psykiatri i Stockholm. Mitt övergripande intryck av psykiatrin i Örebro var motsatsen till den i Stockholm, den gav en känsla att jag mest var till besvär och inte värd en vård som fungerade.

Jag hade visserligen inte så mycket med psykiatrin att göra under några år, fram till ungefär 2004 då jag fick kontakt med Beroendecentrum vid Universitetssjukhuset i Örebro. Där fick jag en läkare som under ett möte med min vårdpersonal vid Beroendecentrum och mina kontaktpersoner vid socialtjänstens beroendeenhet förklarade att han inte ville betala skatt för sådana som mig. Det fick min socialsekreterare att ställa sig upp vid konferensbordet och ifrågasätta vad som hände och vad som sagts. Det enda det resulterade i var att läkaren lämnade rummet. Det gjorde jag också, för att knarka vidare. Läkaren fälldes sedan i Kammarrätten, inte för bemötandet där skatteuttalandet bara var en del av hur vården vid landstingets beroendeenhet fungerande, utan för att han hade struntat i att föra någon vettig och korrekt journal. Det var rätt självklart, vill man inte ge någon vård vare sig för beroendeproblem eller psykiatriska problem så har man inte mycket att skriva i en journal.

Till slut lyckades jag, mestadels på egen hand men med viss hjälp av ett tolvstegsinriktat behandlingshem, bryta problematiken år 2006 och jag har sedan dess varit beroendefri. Jag har däremot inte varit fri från depressionsepisoder. 2012 var det dags för en ny kontakt med psykiatrin i Örebro som avslutades med att de hade ingenting att erbjuda mig. När professor em i psykiatri och rättspsykiatri Sten Levander får höra min berättelse om mina vårdkontakter och läsa mina journaler sammanfattar han psykiatrin i Örebros insatser med ”totalfel” och ”Sammanfattningsvis: patienten har inte fått vård, varken inom primärvård eller psykiatri […] Han är ett kvitto på psykiatrins kompetensmässiga haveri”.

Jag träffade professor Levander våren 2015 i samband med att jag inblandad i ett försök att skapa en högprofilerad psykiatrisk klinik baserad dels på bästa tillgängliga psykiatrisk vetenskap och beprövad erfarenhet i kombination med riktigt brukarinflytande och brukarmedverkan i vården (helt i linje med internationell vetenskap, totalt okänt och oprövat i Sverige tidigare). Som en del i det arbetet gjorde professor Levander en ny utredning av min problematik med diagnosresultatet depression och autismspektrumstörning/”asperger”.

Denna utredning med dessa diagnoser skickades tillbaka till psykiatrin vid USÖ/region Örebro. Det ledde till att jag den 4 augusti 2015 fick träffa en läkare vid Allmänpsykiatrin/USÖ. Han fortsatte den medicinska behandling som professor Levander satt in, och lovade även att uppfylla den samtalsterapi som professor Levander hade rekommenderat som ytterligare behandlingsåtgärd. Under hösten 2015 träffade jag läkaren vid ytterligare ett tillfälle och så förnyade han läkemedelsrecepten, tyvärr ibland på ett sätt som ledde till att jag blev utan mediciner.

När jag sedan strax före jul blev utsatt för ett otäckt brott i mitt hem och sedan i januari uppsagd från mitt arbete förvärrades situationen och jag gick djupare in i min depression på ett sätt som yttrade sig i att självmordstankarna återkom då och då. Jag bad om mer hjälp från psykiatrin vid USÖ, men ingenting hände. Som tur var hade jag fått visst stöd via en brottsofferjour under några tillfällen under våren.

I början fungerade åtminstone min sjukskrivning via Allmänpsykiatrin. Och vi hade ett par läkarsamtal med anledning av det. Vid ett av dessa läkarsamtal närvarade även min SIUS-handläggare vid Arbetsförmedlingen i Örebro. Hon tryckte på behovet av samtalsterapi, något som läkaren samtyckte till och igen lovade att ordna så snabbt som möjligt med tanke på att jag varit ”misshandlad” tidigare. Så helt plötsligt upphörde kontakten med läkaren, och så gjorde även de läkarintyg jag behövde för min sjukskrivning – och därmed även min inkomst. Han svarade inte på telefon, mail eller kontakt via ”Mina vårdkontakter”. Jag sökte då till slut den 3 juni upp honom oplanerat mellan två av hans andra besök, åter igen upprepades löftena med såväl vård som sjukskrivning. Men ingenting hände.

Mot slutet av juni skrev jag upprörd status på min Facebook-sida och eftersom jag är Facebook-vän med en person som sitter i ledningen för psykiatrin på USÖ ordnade hon så att jag fick prata med chefen för Allmänpsykiatrin, Anna Berggren. Det var ett bra samtal och nya löften utställdes. Jag fick även ett nytt läkarsamtal med ny läkare, omkring den 12 juli i år. Och det var också det enda av de utställda löftena som infriades. Denna läkare beklagade sig över att hon enbart var hyrläkare och att hon letat i mina papper och min journal, utan att hitta det jag påstått om mina diagnoser i mina kontakter. Och inte heller fanns det någon utredning från professor Levander. Men hon ordnade ett sjukintyg som ledde till att jag den 13 september fick den första utbetalningen för sjukskrivning sedan i våras.

Däremellan fick jag i mitten av augusti två kallelser till allmänpsykiatrin. En till en arbetsterapeut som efter två timmars samtal meddelade att den utredning hon påbörjade under dessa två timmar skulle avslutas eftersom jag skulle avslutas vid allmänpsykiatrin. Två dagar senare hade jag en läkartid med en ny läkare vid allmänpsykiatrin. Hon meddelade att jag skulle avslutas vid allmänpsykiatrin eftersom det inte fanns någon utredning från professor Levander och min depression kunde hanteras av vårdcentralen som jag kunde vända mig till för recept- och sjukskrivningsförnyelse. Och så genomförde hon ett test som jag i efterhand förstått var MADRS (Montgomery Åsberg Depression Rating Scale), fast jag fick inte veta vad mina uppgifter om mitt mående, min energi och mina självmordstankar gav för resultat. Mötet var över på rekordtid.

När jag nu i efterhand går in på min elektroniska journal ser jag att det enda som hänt den senaste tiden är att chefläkaren Petra Reuling vid allmänpsykiatrin ungefär samtidigt som jag pratade med chefen för allmänpsykiatri den 28/6 har skickat en remiss till vårdcentralen för att överföra mig dit då jag avslutas vid allmänpsykiatrin. Den 26/7 skriver vårdcentralen att remissen inkommit. Inga anteckningar finns från mina kontakter med allmänpsykiatrin i augusti. Jag har dessutom den senaste tiden varit i mailkontakt med chefen för allmänpsykiatrin vid tre tillfällen för att klaga på hanteringen. Efter mail nummer två svarade hon att hon inte hade läst mail nummer ett, sedan dess har jag inte hört något. Jag har även anmält psykiatrin till IVO.

För mig är det uppenbart att psykiatrin i Örebro under Birgitta Johansson Huuvas ledning är en psykiatri i katastrofläge. Lokaltidningen Nerikes Allehanda har tidigare skrivit om problemen och det ökande antalet självmord av individer som haft kontakt med örebropsykiatrin. Min bedömning är att de kommer att fortsätta att öka så länge som vården bedrivs som den görs och så länge som ledningen ser ut som den gör. Det är dags att göra något åt det. Det behövs en psykiatrirevolution, tyvärr inte bara i Örebro.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

En reaktion på “Psykiatrihelvetet”

  1. Hur ska ni lyckas med allt det där lilla vännen. Samma skit för mig. Arbetskukturen är psykotiskt präglad o destruktiv mot passienten.

    Vet ni ngn vettig psykiatriker för ADHD medicin (attentin eller hellst amfetamin 5mg).

    Det socioteknologiska systemet primitivt o ansvarslöst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *