Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

Gabriel Wikström – minister utan handlingsförmåga

Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet

I veckan har en hel del personer som är intresserade av drogområdet blivit smått lyriska över att områdets högst ansvarige minister – Gabriel Wikström – presenterat två nyheter. Jag not so much, mer om det nedan.

DN skrev om den ena nyheten igår med rubriken ”Målet: Färre ska dö av droger i Sverige”. Det handlar om ett uppdrag till Socialstyrelsen om ännu en utredning, eller för att använda politikerspråk när det duggat tätt med utredningar inom drogområdet de senaste åren – regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram en nationell åtgärdsplan avseende narkotikadödligheten.

Den andra nyheten, som departementet skickade ut pressrelease om, handlar om förändringar i sprutbyteslagen (sänkt åldersgräns till 18 år och borttaget kommunalt veto). Sedan Gabriel Wikström presenterade idén i februari för 1,5 år sedan har han kokat mycket soppa på det. Man får väl anta att de ständiga hänvisningarna till denna kommande lagförändring har handlar om att minska risken för att ett barn ropar att ministern är naken.

Nu kommer alltså regioner/landsting kunna införa sprutbyten på egen hand om de önskar, med start i mars 2017. Två år tog det alltså från lansering av denna viktiga smittskyddsåtgärd till att det blir möjligt. Fortfarande kan dock, som jag förstår det, fördomsfulla och okunniga politiker i regioner/landsting stoppa det eftersom det som hade varit mest korrekt och hedervärt att göra som minister – tvinga landstingen att erbjuda sprutbytesverksamheter – inte görs.

Så till huvudnyheten om Socialstyrelsens uppdrag. Jag, i bloggen och i debattartiklar, har skrivit en del om narkotikadöden genom åren  (redan 2007 bråkade jag med tjänstemän som Fries och Magnusson vid dåvarande regerings Mobilisering mot narkotika om att de inte tog dödsfallen på allvar utan rent av förminskade problemet, då var siffran omkring 400, för 2015 var den omkring 950). Inte minst har debatten (här och på övriga platser) ökat under de två senaste åren till följd av uppmärksamheten kring att Sverige ligger högt (2:a plats) i EU:s lista över narkotikarelaterade dödsfall.

Jag har fokuserat på att argumentera för vissa insatser som skulle kunna minska narkotikadöden. Förra året vid den här tiden skrev jag en debattartikel med ett antal förslag på åtgärder (visserligen krävde min chef Inger Forsgren att enbart hon skulle underteckna men texten och formulering av åtgärder är enbart mina ord).

En liten del av de åtgärder som jag tog nämns i den DN-artikel som presenterar det uppdrag Gabriel Wikström gav till Socialstyrelsen. Att de åtgärder som brukar gå under namnet Harm Reduction (t ex utökad Naloxon-användning av såväl yrkeskårer som polisen mm och konsumtionsrum etc) räddar liv är väl belagt i den internationella forskningen och dessutom väl känt av dem som deltar i den inhemska debatten om drogområdet utan några ideologiska skygglappar på sig. Det är alltså inget som behöver försenas genom omvägen utredning hos och förslag från Socialstyrelsen, det borde tjänstemännen vid Socialdepartementet (det torde fortfarande finnas något som kallas ”sakkunniga” även inom Socialdepartementet), Gabriel Wikström skulle mycket väl kunna ta initiativ till en långtgående proposition inom området. Om han vill och har politiskt kurage.

I artikel påstås att efter att Socialstyrelsen lämnat förslag den sista april nästa år ska åtgärderna börja tillämpas mellan 2017 och 2020. Jag har dels mycket svårt att tro att några väsentliga åtgärder kan börja tillämpas redan 2017 om förlaget kommer först 30/4, och jag har dels svårt att förstå varför kända effektiva åtgärder måste dras i långbänk under några år. Och minns att vad det gäller vissa åtgärder inom t ex ”invandringsområdet” har det varit möjligt med ”snabbspår” för ny/förändrad lagstiftning, så varför inte inom ett livräddande område om det skulle krävas?

Det finns som jag ser det ingen anledning för regeringen att dra ut på införandet av åtgärder som kommer ha betydelse för att sänka våra höga narkotikarelaterade dödsfall. Intressant nog delas den åsikten av organisationen RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle) som jag ofta brukar kritisera.

Även RNS lämnar några förslag:

RNS föreslår hårdare krav för LARO. Det är fel väg att gå även om LARO bör förändras och kompletteras med bättre möjligheter till kompletterande psykosocial behandling och utsättning för dem som anser sig redo/ha möjlighet att prova det.

RNS förslår hårdare regler kring förskrivning av narkotikaklassade läkemedel. Det finns visserligen ett behov av förändringar inom detta område, samtidigt som vi i Sverige för ofta saknar förankring i den internationella forskningen kring doser rörande vissa narkotikaklassade mediciner. Och att föreslå att en läkare blir olämplig som förskrivare vid en viss ålder är inget annat än dum åldersdiskriminering, vilket samhället precis som annan diskriminering inte ska ägna sig åt.

RNS förslår även, precis som jag, utökad användning av Naloxon. Och så föreslår de en ökad satsning på beroendevården, den som inte handlar om läkemedelsassisterad behandling, mer om detta nedan.

De olika harm reduction-åtgärderna som t ex Naloxon och konsumtionsrum är bra och viktiga. Men man ska också ha i åtanke att de inte är allena saliggörande för att komma till rätta med höga dödstal. Naloxon kräver att någon annan än den som använder substanserna är där och kan administrera den, så är inte alltid fallet. Och Naloxon förmår (tydligen inte alltid heller att häva en överdos, något som uppmärksammats bl a i denna artikel från USA (eftersom jag inte är läkare vet jag inget mer om detaljer som dessa men det är ändå värt att lyfta fram att det kanske finns vissa reservationer och att ingenting på något sätt är ”lugnt” när man väl infört en åtgärd). Och konsumtionsrum kommer inte att gå att införa på alla platser där det finns användare av potentiellt dödliga substanser, och långt ifrån alla vill använda sina substanser så.

Så, för att minska dödligheten krävs fler åtgärder. Ett effektivt sätt är att minska antalet individer med beroendeproblem (även inom det området har vi slagit rekord den senaste tiden), och ett effektivt sätt att göra det är att erbjuda effektiv behandling mot beroende. Det handlar dels om utbyggnad av LARO-behandlingen, det handlar dels om utbyggnad och förbättring av den beroendevård som vänder sig till dem som antingen inte vill ha LARO eller som har annan substansanvändning än opioider. Det senare (som en del kallar drogfri behandling, vilket jag tycker är ett dumt ord) är ett område som varit kraftigt eftersatt de senaste åren av olika anledningar, en del kända (Missbruksutredningen tar upp en hel del) och en del okända (som att det är dumt att enbart fokusera på vad man på Socialstyrelsen kallar evidensbaserad vård).

Det är bra att RNS lyfter frågan om vikten av att förbättra behandlingsmöjligheterna. Även KRIS har då och då lyft denna fråga. Det ska de ha heder för, i övrigt verkar det vara tunt med intresse- och (framför allt) brukarorganisationer som driver dessa frågor. Tyvärr.

Och vad det gäller just beroendevården, och i synnerhet Missbruksutredningen, är det synnerligen intressant att peka på Gabriel Wikström. Vad har han gjort sedan han tillträdde för två år sedan? Inte mycket. Det är så märkligt att när Socialdemokraterna var i opposition och alliansen misshandlade Missbruksutredningen, och skar ned den till typ ingenting, så lade Socialdemokraterna i riksdagen fram en mycket bra svarsmotion. S lade för övrigt även fram flera bra motioner inom inom området under åren före denna Missbruksutredningsmotionen då Hillevi Larsson och Lena Hallengren var framstående riksdagsledamöter med intresse för området.

Frågan blir då: varför lägger inte Gabriel Wikström och Socialdemokraterna fram tidigare bra motioner som propositioner när de väl sitter i regeringsställning? Är det för att Gabriel Wikström aldrig varit i kontakt med beroendeområdet före han av märklig anledning fick uppdraget att vara högst ansvarig för området? Är det för att Socialdemokraterna saknar kompetenta sakkunniga inom området? Eller är det för att det är lätt för Socialdemokraterna att gapa i opposition men man saknar förmåga att styra och regera? Klart är i alla fall att Gabriel Wikström inte bara saknar kunskap inom området utan även, och mer allvarligt, han saknar även handlingsförmåga.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *