• magnus.callmyr@gmail.com

Krönika: De sammetslenas eller de förtvivlades ögon?

Krönika: De sammetslenas eller de förtvivlades ögon?



HEMSIDAN UNDER OMBYGGNAD (inkl städning bland gamla inlägg)


Faksimil från Aftonbladet den 28 februari 2010

Faksimil från Aftonbladet den 28 februari 2010

Skriver idag en krönika hos RFHL Stockholm.

Texten handlar om narkotikadöden och varför det är så tyst om frågan bland våra (topp)-politiker.

”Med vilken rätt lät samhället min pojke dö i förtid, och vad gör du för att förhindra att detta händer ännu en mamma eller pappa?”

 

 

När jag städar ur min ena bokhylla faller en gammal tidning ned på golvet. Det är ett exemplar av Aftonbladet från februari 2010. Chockordet ”Knark” och en del av uppslagets bild möter min blick. Bilden, som dominerar de två sidorna, är ett foto på fyra föräldrar med allvarliga ansikten och ögon som fäster sina blickar rakt in i mig.

Föräldrarna sitter i en soffa med var sitt porträtt. Det är fyra bilder på fyra pojkar från Arvika och artikeln handlar om ett kompisgäng på fem killar. De fyra killarna gick alla bort mellan 2006 och 2010. De blev mellan 21 och 26 år gamla. Deras namn var Dennis, Mikael, Andreas och Johan.

Det är fyra killar som alla har dött en narkotikarelaterad död, tre av överdoser och en genom ett självmord. Den femte överlevde en överdos som resulterade i två månaders koma med förmodad livslång skada som följd.

”Aftonbladet granskar drogdöden” heter artikelserien. Det är inte den första artikelserien på det temat, och förmodligen inte heller den sista. När jag tänker efter vet jag att jag läst flera liknande artiklar de senaste åren. Jag har även sett flera TV-inslag på samma tema. Jag har själv skrivit några personliga texter de senaste åren med tankar efter att vänner och bekanta har gått samma öde tillmötes.

Det är många medietexter om medmänniskor som fattas oss. Medmänniskor som antingen fick uppleva drogernas mest extrema konsekvens eller medmänniskor som inte längre orkade leva livet på livets villkor. Medmänniskor som samhället inte förmådde att nå.

Aftonbladets artikel har fler bilder än den på föräldrarna, traditionella profilbilder. Det har jag också haft någon gång på mina texter om de mina som gått bort. Det är hemskt att se bilder på människor som inte fått möjlighet att leva det liv som de borde ha haft rätt till att leva. Ändå är det bilden på föräldrarna som mest griper tag i mig. Fotojournalistiken med fyra par ögon som fäster sig i mig är bra journalistik. Det är som att bilden säger ”Med vilken rätt lät samhället min pojke dö i förtid, och vad gör du för att förhindra att detta händer ännu en mamma eller pappa?”.

Det senaste dryga året har det pågått ett antal debatter om narkotikadöden. Inte minst med anledning av att dödsfallstatistiken både nått nya höjder och visat på att Sverige ligger näst högst på EU:s lista över narkotikarelaterade dödsfall. Samtidigt kan man konstatera att något väldigt viktigt lyser med sin frånvaro trots att situationen ser ut som den gör – frågans plats på dagordningen för våra högst ansvariga politiker.

Den allra högst ansvarige ministern, Gabriel Wikström, har tillsatt någon ”kartläggning” och uttryckt sig lite platt om att vetot mot sprutbyten är viktigt för att minska narkotikadöden. Det är inte åtgärder som kommer att göra skillnad för att inte fler föräldrar ska fästa blicken i mig från ett kvällstidningsuppslag.

Ändå verkar Gabriel Wikström och våra andra toppolitiker komma undan med det. Precis som företrädarna gjort år efter år. Det gör att jag inte bara undrar varför frågan inte är på våra politikers dagordning – jag undrar även var de socialpolitiska organisationerna är någonstans. Varför lyckas vi inte få upp frågan på den högsta politiska dagordningen? Det finns intresseorganisationer som sitter representerade i den högsta politiska kretsen av representantskap. Beror tystnaden på att våra representanter i skenet av köttgrytan hellre ser in i Gabriel Wikströms sammetslena ögon än i efterlevande föräldrars förtvivlade ögon?

Något är i vart fall allvarligt fel i ett samhälle när vi ständigt nås av nya rekordsiffror för dödsfall och antalet individer med problematisk droganvändning och den offentliga debatten inskränker sig till några sporadiska debattartiklar. Och då har jag inte ens tagit upp det absurda i att de mest högljudda på debattfronten är de som ifrågasätter en vetenskapligt konstaterad mest effektiv behandlingsform för en liten del av de som berörs. Dennis, Mikael, Andreas och Johan och deras olycksbröder och -systrar förtjänar bättre än så.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

Lämna ett meddelande